Jag och Matt ska träffas på Pet Sounds bar. Matt är på väg från Blecktornet, och medan jag väntar in honom läser jag Jonas Karlssons nya novellsamling, som faktiskt är bättre än jag trodde. Plötsligt står Matt brevid mig med en skopa kylig kvällsluft kring sig.
- Är det värt det? frågar han.
- Knappt, svarar jag.
Han syftar på min lättöl som i all sin gnistrande glans står på bardisken. Jag har varit utan skummande öl och whiskysnuttar i snart fyra veckor. Efter en höst med ett hektiskt uteliv och en havererad mage, känns det som en bra idé att låta kroppen återhämta sig. Det ska ta ungefär en månad har jag hört, och detta är min första utekväll på ungefär lika lång tid.
- Det är bättre än cola, säger jag sedan.
- Inte bättre än rom och cola, svarar Matt.

I källaren försöker man dölja stickande kloaklukt med rökelse. En handfull människor av den sort som inte ser ut som vanliga Pet Soundsgäster befinner sig i lokalen. På scenen står en stor elorgel.
Vi är där för att titta på den norska sångerskan Susanne Sundfør. Jag har ingen aning om vem det är, det är Matt som har fått för sig att jag kommer gilla det. Ungefär en kvart över utsatt tid smyger norskan upp på scenen, och utan en enda blick slår hon sig ned bakom orgeln och rättar till mikrofonen. Publiken tystnar, jag häller upp lite öl som skummar fint och skenbart gott, och sedan börjar sången.

Det blir precis den sortens mörka och ödsliga musik jag tycker så mycket om. Hon sjunger klart och högt och lågt och ljust och mörkt, utan att darra det minsta på rösten. Det låter lite som Dead Can Dance ibland.  Och det är så jävla skönt att lyssna på någon som verkligen är begåvad. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är sällan man hör någon som sjunger riktigt bra live, där man liksom får känslan av att rösten - utan studio och pålagda effekter - inte har några begränsningar.

Sundfør spelar tre långa låtar, bland annat “The brothel”. Det är snirkliga melodier med finurliga krokar, och hon ser aldrig ut över publiken, utom väldigt hastigt på slutet av sångerna då hon säger “tusen tack” så tyst att det knappt hörs. Sedan är det plötsligt över, och då springer hon snabbt av scenen med blicken i golvet.

Jag gillar det också. Det är befriande med någon som inte känner tvånget att spänna ögonen i publiken eller pladdra sönder tystnanden mellan låtarna. Som är där för att spela och som ger sig i väg när det är klart.

Det blev ett kort gig, men trots imponerande röstresurser tror jag ändå att det hade blivit för mycket med fler låtar. I likhet med Antony & The Johnsons kan sättet Sundfør sjunger på förmodligen bli lite tjatigt i större portioner.

När jag kommer hem letar jag upp henne på Spotify, och inser att det mesta av den musik som finns där inte påminner om något av det jag hört under kvällen. Det är okej, men inte alls lika bra. Fast rösten… den är förstås fortfarande fantastisk.

(P.S: Spamrobotarna har hittat till Barstol, och vi blir fullständigt överösta med kommentarer med reklam för suspekta läkemedel. Vi har slagit på ett spamfilter i kommentarsfältet. Om det blir några problem med att skriva kommentarer, skicka då gärna ett brev till info(at)barstol.nu och säg till!)

Av Mattias mattias@barstol.nu

- Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt.

Willy Vlautin, 42 år, författare och sångare i Portlandbandet Richmond Fontaine, är ödmjukheten själv när Barstol träffar honom efter en spelning på den lilla Stockholmsklubben Bonden. Det är svårt att tänka sig att det är samma man som nyligen hamnade i slagsmål med några berusade fans under en turné i England.

Däremot är det lätt att se honom sitta nedhukad över sin dator vid ett bord på Portland Meadows, den galoppbana där han helst tillbringar sin lediga tid och även skrivit en stor del av sina romaner. Romaner som utspelar sig på just den typen av platser där drömmar närs men sällan lyfter.

Willy Vlautins författarskap förs på en tunn lina där han för det mesta lyckas navigera på precis rätt sida om patetiken och det onödigt sentimentala. Det är ju där, i skarven som riskerar allt, som en författare också har chansen att träffa rätt.

Om Vlautins två första romaner The Motel Life och Northline gjorde just det går han i sin senaste bok Lean on Pete något för långt och fastnar stundom i vad som skulle kunna vara den felande länken mellan tidningen Min Häst och Bruce Springsteens Nebraska. En kombination som få , utom möjligtvis Per Bjurman, kan ha drömt om.

Men om själva historien vacklar får vi även här stifta bekantskap med en rad fantastiskt utmejslade karaktärer av den typ som Vlautin alltid fyller sina böcker med och som den här gången får stå för den stora behållningen.

Det är emellertid invändningar jag ligger lågt med när jag träffar Vlautin, mån om att inte hamna i en liknande situation som de engelska fansen och behöva tvåla till en av mina favoritförfattare.

Vi söker oss till den bakre restaurangdelen för att komma undan störande ljud och han slår sig ner med ryggen mot väggen.

Du är en beundrare av William Kennedy, kan du se dig själv använda ett liknande grepp som han gör i Albanysviten där huvudpersonen i en bok kan flimra förbi som hastigast i en annan?

Jag skulle vilja, men i ett fall som Allison Johnson är det helt enkelt så att jag inte vill återvända till hennes huvud. Några av de mindre karaktärerna, som Earl Hurley från The Motel Life, har jag däremot skrivit noveller om. Och Lonnie Dixon från Lean on Pete finns med i en annan bok, så de mindre karaktärerna går in och ut på ett annat sätt än huvudpersonerna.

En möjlig novellsamling?

Ja, absolut. Men för att återvända till William Kennedy, det är väldigt sällan jag får tillfälle att prata om honom. Han är en språkets mästare, mer så än jag någonsin kommer bli. Han påminner mycket om de sydamerikanska författarna. Det är mycket romans, men även stor tragedi och mörker. Jag har sparat mängder av hans citat.

Han använder sig av en del mystik i sina böcker medan du är mer av kött och potatis.

Ja, men på mitt eget sätt när jag också den där mystiska sidan. I The Motel Life har vi Frank som berättar vilda, galna historier och Allison Johnson från Northline för samtal med en imaginär Paul Newman. Och jag vill ha det så, jag är rädd för att vara för mörk. Jag vill att Allison Johnson ska ha Paul Newman för att det ska finnas hopp. Jag försöker ta sikte på författare som William Kennedy som har både ljus och mörker, medan andra som Raymond Carver skrämmer mig.

Men du gillar Raymond Carver.

När jag var tjugo hittade jag en skiva av Paul Kelly med en sång baserad på en av Raymond Carvers noveller. Det var så jag upptäckte Carver. Veckan därpå började jag skriva egna berättelser. Det är tjugo år sedan och förmodligen anledningen till att jag började skriva så ja, Carver är en stor inspiration.

Efter att ha läst Northline läste jag Lågan i bröstet av William Kennedy och tyckte mig se ett samband mellan de kvinnliga karaktärerna, det gränslösa. Förstår du vad jag menar med det?

Jag älskar Lågan i bröstet men jag har aldrig tänkt på det på det sättet. För mig är Allison Johnson min mormor, min mamma och mig invirade i en och samma person, satt i en väldigt dålig situation. Alla kvinnor i min familj har kontrollerats av och kämpat emot svår ångest och dåligt självförtroende. De var på många sätt som Allison Johnson men med bättre föräldrar och tryggare liv. Grejen med Allison Johnson är att hon inte hade någon, hennes mamma var frånvarande och hon hade ingen pappa. Om du korrigerar det bara lite hade hon förmodligen klarat sig fint.

Det är nästan så man måste stanna upp och hämta luft under vissa passager. Var Northline en svår bok att skriva?

Det är därför jag skrev alla de där sorgliga låtarna som följer med soundtracket till boken. Jag fick avbryta mig hela tiden för att skriva musik. Det är en berättelse jag skrev om flera gånger, det kanske inte framstår så, men det finns säkert ytterligare 150 sidor. Den var väldigt personlig och tog upp många frågor som gör mig upprörd som rasism, ångest, alkoholism, rädsla och svaghet. Alla dessa stora saker som har varit faktorer i mitt eget liv.

Och en del av de sakerna dras till sin spets för att få fram en poäng och ibland oroade jag mig för att det skulle bli för mycket. Så ja, det var en svår bok.

En sista fråga om William Kennedy, favoritbok och karaktär från Albanysviten?

En bok jag skulle vilja läsa är den om Francis Phelan från Järngräs. Om hans tidiga år. Jag har träffat William Kennedy en gång, han hade en uppläsning i Portland där jag bor, och jag var där och stirrade på honom hela dagen. Men allt jag kunde komma på att fråga om var: kommer du skriva en till bok om Frank? Han svarade att han gillade honom, så kanske.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på Järngräs och Frank, hur han tappade bebisen och den tunna linjen mellan att förlora förståndet och att lära sig hantera en tragedi. Men min favoritkaraktär har alltid varit Billy Phelan. Jag antar att det är för att han påminner mest om mig själv, att jag därför trivs i hans sällskap. Han är en fantastisk karaktär.

William Kennedy är verkligen en ordens Tom Waits, han är väldigt kraftfull och har enorm kontroll över vad han skriver. Det är där jag är mer av kött och potatis, eller en enklare författare, för jag har inte det där ännu.

Läser du Cormac McCarthy?

Självklart. Se bara på Blood Meredian, vem som helst som kan ta dig genom 400 sidor i total frånvaro av sympatiska karaktärer, med mördade hundvalpar i en flod och andra hemska saker och ändå göra det omöjligt för dig att sluta läsa för att det är så vackert, är värd beundran.

Och jag älskade Vägen. Jag började läsa den nio på kvällen och läste till typ ett och somnade och vaknade två timmar senare. Det var som om kroppen sa att nu har du fått nog vila för att avklara den. Det är en bra bok på många sätt, en del säger att det inte är hans bästa men det är hans mest tillgängliga och jag tror att den säger många av de saker han alltid velat säga. Den är enklare och det finns den romantiska historien mellan fadern och sonen och mer hopp och ljus. Både det ljusa och mörka betonas mer vilket gör den väldigt kraftfull.

Northline ska filmatiseras av Courtney Hunt som gjorde Frozen River. Hur går det?

Kanske filmatiseras. Hur bra Frozen River än var drog den inte in massvis med pengar vilket gör det svårt för henne att få ihop till en ny film. Och Northline är en så liten berättelse, under rådande kris blir finansiärer nervösa över att lägga pengar i ett sånt projekt.

Men jag har träffat henne och tycker verkligen att hon är rätt person att göra filmen så vi får se vad som händer när de ekonomiska förutsättningarna ljusnar.

Kan du tänka dig någon av dina andra böcker som film?

Lean on Pete skulle förmodligen kunna bli en bra ungdomsfilm om man tog bort en del av de hårdare elementen och The Motel Life är redan under utveckling, men om det verkligen blir en film är för tidigt att säga.

Jag känner mig inte tillräckligt smart för att navigera Hollywood. Jag älskar film, jag är ett stort fan och att sälja mina böcker till film hjälper mig rent finansiellt att kunna fortsätta skriva, men förutom det har jag inga intressen av Hollywood. Det har förstört bättre män än mig så jag försöker springa åt andra hållet.

Vad läser du förutom tidigare nämnda författare?

Det finns en kille som heter Larry Brown, som har skrivit en bok som heter Facing the Music som jag tycker mycket om. Men man får vara försiktig med honom, en del av hans böcker är ojämna. Annars har jag läst några svenska kriminalförfattare, då jag var nyfiken inför resan hit.

Jaså?

Åke Edwardson och Henning Mankell. Det är sån litteratur som är lätt att läsa när man är ute på vägen. Men jag läser även en del sydamerikanska författare som Gabriel Garcia Márques och Mario Vargas Llosa, som jag tycker är ett geni.

Och jag gillar George Pelecanos.

Nästa fråga rör honom. Han har ju sagt ett och annat gott ord om dig också, särskilt rörande Northline.

George Pelecanos är en mycket intelligent person och han har varit väldigt vänlig mot mig, vilket han inte hade behövt vara.

Följde du The Wire, som han var en av manusförfattarna till?

Fan, The Wire tog nästan livet av mig. Den serien är som en fantastisk roman. Den fjärde säsongen, den med ungarna, var otroligt deprimerande.

När jag läser hans böcker för jag alltid anteckningar kring all musik som nämns. Jag började nyligen lyssna på Jazz och mejlar honom ibland med frågor om vilka skivor jag borde skaffa och jag lovar, det dröjer inte mer än tio minuter innan det rasslar ner ett svar.

Och precis som Pelecanos gör med musik droppar du en hel del film i din senaste bok Lean on Pete, men du skriver aldrig ut namnet utan bara delar av handlingen så man sitter där och gissar.

Det stämmer.

Berätta mer om Lean on Pete.

Jag skrev den på grund av en rad anledningar. För det första har jag alltid haft en hatkärlek till hästkapplöpning. Jag gör det inte ens mer dramatiskt än vad det är. Om inte hästarna ger resultat säljs de och jag känner en del jockeys och de blir inte heller behandlade med den respekt de förtjänar. Och de tjänar inte i närheten av så mycket som de riskerar.

Kan du se dig själv skriva manus direkt för teve?

Nej. Där teve och film kommer in i bilden följer även stora egon med allt vad det innebär av bråk och kompromisser och jag känner inte att jag är en person som skulle kunna hantera det.

Ditt rockband Richmond Fontaine tillhör skaran av kritikerfavoriter som aldrig lyckas föra över det faktumet i skivförsäljning eller större scener.

Det är som att önska att man vore snyggare eller smartare. Man kan inte oroa sig för sånt. Vi är glada över att vi fick spela här i kväll och att det kom en publik. Det är allt jag bryr mig om. Vi tror på vad vi gör och är nära vänner och vore det inte för bandet skulle vi aldrig ha råd att resa till Sverige.

Hur ser du på framtiden för ditt författarskap och Richmond Fontaine?

Vad gäller bandet blir vi alla äldre och har familjer. Om vi alla lyckas samla oss i samma bil är det tur. Förhoppningsvis är vi vänner långt efter att bandet är avslutat.

Mer än någonting annat vill jag bara skriva. Det är vad jag älskar att göra.

Kan du säga något om nästa bok?

Den påminner en del om låten A letter to the patron saint of nurses från vår senaste skiva. Den handlar om sjuksköterskor och jag har första utkastet färdigt. Sedan har jag skrivit en rad kortare noveller om två spelare som förhoppningsvis leder någonstans.

Efter att vi avslutat samtalet och skakat hand och tackat och bockat går Willy Vlautin för att hjälpa de andra i bandet packa ihop utrustningen.

När vi kommer ut i den isande februarikvällen ser vi hur han bär lådor till en minibuss som står parkerad tvärs över gatan och vi nickar innan vi går vidare och ser Willy återvända mot klubben för fler lådor att kånka.

Att han har kunnat avveckla sin målarfirma hemma i Portland innebär inte att han lagt sig på sofflocket.

Rekommenderad läsning: Northline, The Motel Life.

Av David david@barstol.nu

Den enda gången jag har somnat under en konsert var när Tindersticks spelade på Stockholms Konserthus hösten 1997. Jag sjönk djupare och djupare ner i fåtöljen för att till slut sluta ögonen och låta mig vaggas in i drömmarnas rike medan Stuart A. Staples mumlade fram texter om könssjukdomar och regndroppar från scenkanten. Det är ett av mina starkaste konsertminnen.

När jag nu sitter med Tindersticks kommande skiva Falling down a mountain i ipoden känner jag återigen hur John Blund kastar små dammoln över mig och det börjar rycka okontrollerat i ögonlocken. Tyvärr under inte alls lika tilltalande omständigheter.

Det tuffar på och även om inte ljusglimtar saknas, som den fina Factory girl, är helhetsintrycket precis så friktionsfritt som man kommit att vänta sig av Tindersticks sentida produktion. Givetvis finns det en duet, den här gången framförd tillsammans med Mary Margaret O’Hara, vars text behandlar ett par förenade kring sin kärlek till jordnötter. Måhända väldigt brittiskt men också lika löjligt och banalt som det låter.

Och i She rode me får vi en Mariachi-tintad cowboydänga om en man som låter sig toppridas av sin kvinna. “She rode me like a sulking brooding storm”, kvider Stuart A. Staples och den rödvinsmarinerade stämma som en gång var en av Tindersticks mest framstående tillgångar känns bara mer och mer begränsad i sitt uttryck.

De två-tre gånger om året då jag känner ett behov av att besöka de lappade kavajärmarnas bakgator och dyka ner i Tindersticks katalogen lär det även fortsättningsvis vara de två första albumen som får stå för fixen. Falling down a mountain bjuder inte på många vedträn till januaribrasan och kommer vara glömd långt innan knoppar brister och våren ens hunnit begrunda tvekan.

Av David david@barstol.nu

SPOILERVARNING!!!

De av er som läser min privata blogg vet att jag har för vana att sova med böcker jag tycker om. Det får mig att känna ett påtagligt välbefinnande att ha dem nära. Hans Koppels förra bok, Vi i villa, har jag delat många nätter med.

Det var alltså inte helt utan förväntningar om en ny sängkamrat jag tog mig an hans senaste bok, den nyligen utgivna Medicinen.

Medicinen handlar om en kvinna som arbetar på en tidningsredaktion där hon befinner sig långt ner på hackskalan, ständigt hunsad av en psykopat till chefredaktör som bara väntar på att få en god anledning att sparka ut hennes slappa hängröv i kylan. Ensamstående med två barn kämpar hon för att få tillvaron att gå ihop med ett ständigt dåligt samvete. Allt medan hennes före detta man har börjat om med en yngre kvinna.

Yes, det är en riktig askunge vi har att göra med, fast här i formen av en medelålders tacka med dubbla bildäck på magen. Och som sig bör i sagornas värld stiger hon ur sin tillvaro av säck och aska och slår både sin omgivning och sig själv med häpnad, med lite politiskt korrekt flatsex på vägen.

Vi i villa var en bok som gjorde något så ovanligt som att säga sanningen. Och just därför gjorde den så förbannat ont att läsa. Endast öppningsscenen i Medicinen når in på samma sätt och lämnar en svart pulserande klump någonstans i magtrakten. Sedan tar sagan vid. Det är såklart inget fel med det. Men om sanningen är gudomlig förblir sagan fortfarande just bara en saga, med all sin inneboende förutsägbarhet.

Och tyvärr är det inte bokens enda problem.

Personerna tar aldrig liv. Varken barnen eller kollegorna på redaktionen lämnar några avtryck utan förblir trötta klichéer och livlösa skuggor. Endast den sadistiska chefredaktören förunnas kött och blod. På nästan samtliga av de punkter Hans Koppel rodde hem, sin ytterst sparsmakade prosa till trots, i Vi i villa, sjunker han här obönhörligen mot botten.

- Sämre kritik och fler läsare, sammanfattade Koppel själv sina förväntningar innan boken släpptes.

Vad gäller kritiken har han förmodligen rätt, jag vet ännu inte då jag försökt undvika recensionerna som kom härom veckan. Boken lär inte heller bli någon kommersiell framgång. I alla fall inte i en vidare mening. Visst, de som läste och gillade Vi i villa kommer köpa den och känna sig lite smått lurade, men på egen hand lär den inte hitta ut till en bredare publik.

Hårda omdömen kan tyckas, men med en så briljant debut är det omöjligt att inte förväntningarna blir därefter. Förhoppningsvis är inte Medicinen något annat än ett mellanspel. Kanske ett sätt för Koppel att sänka förväntningarna inför framtida släpp. Men förmodligen inte. Varför liksom? Snarare rör det sig om att stressa ut en uppföljare till en uppmärksammad bok. Att smida medan järnet är hett.

Jag vet inte, jag känner mest en tomhet efter vad som var tänkt att bli höstens stora lilla läsupplevelse. I stället tar jag mig an Vi i villa för tredje gången det här året och känner mig säker på min sak när jag beslutar mig för att även i fortsättningen ha höga förväntningar på en bok som bär Koppel på ryggen.

(Hans Koppel är en pseudonym och författaren till det här inlägget vill passa på att ta tillbaka sin ett år gamla gissning på att Jonas Karlsson ligger bakom)

Jag har alltid gillat rysare. Det vilar något självspäkande över det, för jag är rätt lättskrämd. En morgon (jag skulle gärna påstå att det var länge sedan, men det var tyvärr ganska nyligen), så vaknade jag med alla lampor tända. Jag hade kommit hem från krogen och fått den briljanta idén att se den klassiska skräckfilmen Exorcisten.

De skräckisar jag gillar allra bäst är dock zombiefilmer. Det är inte det obligatoriska blodet eller skvättandet av inälvor och hjärnsubstans som får mig att tycka om denna typ av filmer (jo, kanske lite), utan det är främst den avgrundsjupa ödslighet som präglar genren.

Kanske är det den övermäktiga känslan av total hopplöshet. Att vara ensam kvar i en värld av döda, med den skrämmande insikten att ha reducerats från jägare till villebråd. Det vi kallar civilisation finns fortfarande kvar som en hägring utanför fönstret. Husen, broarna och gatorna, allt det som är som vanligt finns kvar därute, men du kommer aldrig mer få uppleva någonting så banalt som popmusik, en brusande trafikled eller sorlet från människor på ett kafé.

Husen omkring dig är tomma och skänker inte längre någon trygghet. Lampan hänger i sladden från taket men den kommer aldrig mer att sprida ljus. Radion går på sista batterierna, alla stationer har tystnat.

Du lyssnar ändå på bruset, driven av ett i grunden djupt mänskligt hopp, fast allt utsikter om långvarig överlevnad egentligen är över. Du sitter där och tittar ut över en mörk och tyst stad, letar med kikare efter ett flammande ljussken i något av de svarta husen. Vid varje litet sprak från radiomottagaren tänds en gnista hopp som sedan dör ut och lämnar kvar ekande tomhet och en orolig mage. Men hoppet finns ändå kvar. Hoppet om att det mot alla odds finns någon kvar där ute bland de döda, någon vars hjärta bultar hårt och skrämt i bröstkorgen.

Nästan alla filmer har denna grundläggande drivkraft: leta upp andra överlevande.

Zombies har enligt gammal tradition släpat sig fram i ett makligt tempo med händerna utsträckta under olycksaliga stönanden. Det “nya” i zombiegenren är att de levande döda istället rör sig snabbt och under stort raseri. Detta är ett genidrag, för det gör det hela så oerhört mycket mer obehagligt.

Jag tänkte rekommendera ett par sevärda filmer. Jag är medveten om att det har gjorts massor av zombiefilmer genom åren, men jag är inget fan av dråpliga B-rullar med papier-machémasker. De allra flesta filmer i genren hade mått bättre av en mer genomtänkt story och en större budget.

Dawn of the dead (2004, remake av Dawn of the dead från 1978)

Läs mer hos Imdb (7,4). Se filmens vackra intro, och de tio första minuterna. Köp / hyr / ladda ned.

Det hela börjar en morgon när sjuksystern Anna (Sarah Polley) vaknar av att ett till synes galet grannbarn tagit sig in i deras hus. Det lilla kräket biter Annas man som strax därpå själv börjar bete sig märkligt och våldsamt. Anna flyr huset och möter ett grannskap i kaos. Hon tar bilen och kör ut genom ett sönderfallande samhälle. Radion talar om en ny dödlig sjukdom som sprider sig som en löpeld. De här första tio minuterna är enormt suggestiva och sätter en bra klang på resten av filmen.

Efter en olycka med bilen slår Anna följe med polismannen Kenneth (Ving Rhames), TV-försäljaren Michael (Jake Weber), gangstern Andre och hans gravida flickvän Luda, för att försöka hitta ett säkert gömställe. De tar sig till ett stort helgstängt köpcentrum.

Det tysta och tomma palatset är en vemodig påminnelse av det samhälle som inte längre finns. Det känns lite som när Burke och Urko blir instängda i resterna av en tunnelbanestation i Apornas planet, det är som en sista förgänglig påminnelse om en civilization som upphört existera. Tyvärr är det en plats som även de döda vallfärdar till. Döda, som känner ett obeskrivligt begär efter de sista levande människorna…

Av föregångarens sömngångaraktiga zombier syns intet spår. Här tycks de levande döda ha överdoserat PCP. Det är bra action, blodigt och det finns en alldeles fantastiskt ödslig och uppgiven ton i filmen.

28 days later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,6). Köp / hyr / ladda ned.
Regi: Danny Boyle.

Ett virus slipper ut ur ett forskningslaboratorium. En droppe blod räcker för smitta, och inkubationstiden är obefintlig - den drabbade försätts omedelbart i ett permanent tillstånd av vansinnigt raseri…

Filmen börjar med att en man vaknar upp på ett sjukhus i centrala London efter 28 dagars koma. Avdelningen han ligger på är helt tom. Han tar sig ut ur det ödsliga sjukhuset och upptäcker snart att även staden är tömd på människor. Förundrad påbörjar han sin vandring genom de tomma, nedskräpade gatorna. Efter en stunds promenad kommer han fram till en kyrka, och blir där överrumplad av till synes vanvettiga människor. Han flyr ut på gatan och blir räddad av två andra överlevande, Selena och Mark.
Mark har en radio där en brusig slinga spelas om och om igen. Tydligen ska det finnas en fristad för överlevare i Manchester…

Jag är inte överförtjust i den här filmen, men den har tveklöst ett intressant tema och första halvan är så bra att bara det är värt tiden.

28 weeks later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,1). Köp / hyr / ladda ned. Se öppningsscenen.
Regi: Juan Carlos Fresnadillo.

Det här är någons slags fristående fortsättning på den första filmen, med helt andra skådespelare men med en liknande plott - att ta sig från händelsernas centrum till en fristad där något slags lugn råder. Den här filmen är om möjligt ännu mer hopplös och mörk än sin föregångare, och även om den i likhet med den första filmen är en något blandad upplevelse, så är den ändå klart sevärd.

Det har nu gått ca sju månader sedan epidemin bröt ut. I filmens öppningsscen har Dan (Robert Carlyle), hans fru och en grupp överlevare barrikaderat sig i ett övergivet hus. Plötsligt attackeras huset av infekterade människor, och i ren panik överger Dan sin fru.

Han lyckas ta sig till fristaden i London, ett avspärrat område som huserar 15 000 överlevande, och återförenas där med sina två barn. Barnen saknar förstås sin mor. En dag smiter de ut genom avspärrningarna för att ta sig till sitt gamla hus, i syfte att hitta fotografier och andra föremål som de kan ta med sig till frizonen som minnen. I huset finner de emellertid någonting helt annat: sin mor - till synes vid liv!

Det visar sig att modern är en opåverkad bärare av viruset. Hon förs genast till ett laboratorium i staden. När Dan får nys om det, tar han sig in i labbet under ett obevakat ögonblick. Men när han kysser sin fru, förs viruset över och han blir omedelbart smittad…

Dead set (2008)

Läs mer om serien här eller hos Imdb (8,3). Ladda ned.

Det här är en brittisk miniserie i fem avsnitt som har en del solklara paralleller till både 28 days later och Dawn of the dead.

Någonstans i England pågår inspelningen av en Big Brother-show, cyniskt regisserad i kulisserna av den psykopatiske producenten Patrick (Andy Nyman). De självupptagna deltagarna (varav flera varit med i den riktiga showen) sitter isolerade i sitt hus, utan att kunna ta del av vad som händer i världen omkring dem. Under tiden bryter en mystisk sjukdom ut i landet, som förvandlar människor till levande döda.

Medan England faller sönder sitter deltagarna i sitt hus, avklippta från omvärlden och därmed helt ovetandes om vad som pågår där ute.
Bakom de tonade tjocka glasrutorna, i inspelningsgångarna, råder ett blodigt kaos. Så småningom märker deltagarna att det är något som inte stämmer, de dagliga rutinerna rubbas: de blir inte längre kontaktade av filmteamet och efter ett tag börjar maten ta slut.

När nyheten kring omständigheterna når deltagarna blir de varse om att de befinner sig på den enda trygga plats som finns kvar. Nu måste de samarbeta för att överleva, vilket av naturliga skäl är en smula svårt då de valts ut just för sina kantiga personligheter. Första uppgiften blir att fylla på förråden för att inte svälta ihjäl. Men omgivningarna kring TV-studion kryllar av blodtörstiga zombies…

Detta är nog den bästa zombieskildringen jag sett. Den är bitvis väldigt komisk, och därtill träffsäker, välgjord och ytterst blodig. Den känns dessutom paradoxalt nog realistiskt. Nästan lite så där som en roman av John Ajvide Lindkvist. Hur skulle man egentligen reagera när något ofattbart sker? När himlen fortfarande är blå, men verkligheten krackelerar omkring en? Drabbas man av panik, blir man handlingskraftig eller apatisk?

Och slutet är bra, det med.

Deadgirl (2002)

Läs mer hos Imdb (6,0). Ladda ned.
Regi: Marcel Sarmiento / Gadi Harel

Det här är en mycket annorlunda och obehaglig film i genren. Två skolkande tonårspojkar, JT (Noah Segan) och Rickie (Shiloh Fernandez), undersöker ett gammalt övergivet mentalsjukhus. I sjukhusets källare upptäcker de en fastkedjad, naken kvinna. Den ena av pojkarna, Rickie, vill befria kvinnan men JT har helt andra planer. Han vill… behålla henne.

Så småningom blir de varse om att kvinnan är död - fast hon verkar leva. De skiljs åt, men när Rickie senare kommer tillbaka hör han suspekta ljud från källaren. I rummet överraskar han sin vän i full färd med att ha sex med den kedjade kvinnan.

Efter hand blir fler skolkamrater involverade i den makabra upptäckten. JT, som blir mer och mer galen, agerar hallick. Och Rickie, som ju egentligen är emot det hela, gör ingenting konkret för att stoppa dem. Men under ytan gror konflikten, och till slut krackelerar alltihop och kaos uppstår.

Braindead (1992)

Läs mer hos Imdb (7,6).  Hyr / ladda ned.

Efter denna djupdykning i ödslig hopplöshet så behövs det något som livar upp lite. Då kan det passa fint med Peter Jacksons Braindead. Just det, samme man som gav oss Sagan om ringen, Svarta änglar och annan finkultur. Innan dess gjorde han ett antal snaskiga filmer på goretemat, som Bad Taste och Mupp-parodin Meet the feebles.

Lionel är en drygt trettioårig tönt som bor hemma hos sin dominanta mamma, Vera Cosgrove. En dag blir modern biten av den ökända råttapan på stadens zoo. Varelsens giftiga bett förvandlar henne gradvis till en förmultnad zombie. Vera smittar ned ytterligare ett par personer, och Lionel, som ändå älskar sin mor, gömmer dem i källaren under huset där han håller dem drogade och gör sitt bästa för att försöka upprätthålla någon slags normal fasad. Det håller förstås inte länge, och så småningom bryter kaoset ut…

Braindead är en fullständigt sinnesjuk splatterfilm, med en underbar blandning av fruktansvärt slafsiga och blodiga scener parat med humor i bästa Monty Python-anda. Här nedan två berömda scener ur filmen… OBS - spoilervarning på den senare!

Nu har jag säkert missat en massa bra film. Rekommendera gärna i kommentarsfältet!

Evenemangsstad, schevenemangsstad. Jag tillhör definitivt den kritiska grupp som ställt sig frågande till Göteborgs vilja att profilera sig som en evenemangsstad. Att bygga sin övergripande identitet på något som till sin natur är avgränsat, kort och övergående har jag aldrig riktigt lyckats förstå mig på. Jag har heller aldrig riktigt sett att de evenemang som initierats eller backats upp av stadens evenemangsbolag (GotEvent och Göteborg&Co.) har lett till några långsiktiga segrar, vare sig för stadens image eller mig personligen. 

Missförstå mig inte nu; arbetet som ligger bakom att få hit ett friidrotts-VM, att bygga upp en racingbana mitt i stan eller att locka hit AC/DC, U2 och Madonna samma sommar kan knappast överskattas. Men det säger egentligen inte mer om staden än det gör om Stuttgart, Sevilla, Helsingfors eller alla andra städer som också har arrangerat mästerskap, biltävlingar och arenakonserter. Det är ju knappast några profilevenemang i klass med Karnevalen i Rio, Mardi Gras i New Orleans eller Oktoberfesten i München vi talar om här.

Och för mig personligen har de evenemang som stans evenemangsbolag varit inblandade i haft relativt låg attraktionskraft. Artisterna har oftast passerat sitt artistiska zenit för länge sen när de väl är så stora att de kan fylla Ullevi, och racing, speedway, supercross, monster jam eller andra motorjippon ligger helt enkelt utanför min intressesfär. De stora evenemang som jag besöker - t ex bokmässan, filmfestivalen eller Gothia Cup - har uppstått på helt andra sätt och på helt andra håll än i stadshusets korridorer. 

Förrförra sommarn var det dock dags att delvis revidera den uppfattningen, då det var premiär för en helt ny musikfestival i stan. Det är naturligtvis Way out West jag talar om. Denna festival som redan inför sitt andra år listades av The Times som en av de musikfestivaler det absolut var värt att sätta sig på flyget för, och som i år har uppmärksammats i otaliga internationella medier. Till och med den prestigefyllda amerikanska editionen av Conde Nast Traveller rekommenderade ett besök till Sverige och Göteborg i sommar just tack vare denna festival. 

Visst, det är Luger som arrangerar festivalen, men den hade aldrig fötts och aldrig genomförts utan ett envetet arbete av Göteborg & Co. Henrik Jutbring (jajamen, det är Kittys bror) började övertala och bearbeta Luger ett par år innan första festivalen, då de sammanstrålade på South by Southwest i Austin, Texas. Väl hemma i Sverige fortsatte han att tjata hål i huvudet på dem, och bjöd ner dem till Göteborg och Slottsskogen. Väl där fanns det ingen återvändo. 

Just placeringen i Slottsskogen tror jag är en av de viktigaste orsakerna till festivalens popularitet. Du äntrar parken från Linnéplatsen och går upp Slottsskogspromenaden mot första skogsdungen, och där, inramad av träd och blomster, ligger entrén. Väl inne och över kullen breder en idylliskt lummig park ut sig. I denna natursköna miljö har man sen placerat ut scenerna, serveringarna och tälten på ett så diskret, snyggt och integrerat sätt en festival nu tillåter. Det känns så långt ifrån platta dammiga grusplaner eller platta leriga åkrar man bara kan komma. 

Att festivalen har fått en så central placering bidrar ju givetvis till att göra den så lyckad. Det är promenadavstånd från city, på några minuter är du nere på krogtäta Linnégatan om du vill slinka ut för en bit mat eller en drink. Efter det att spelningarna i själva parken är slut  framåt natten når du enkelt alla klubbspelningar. Dessutom har du ju det ordinarie utbudet av klubbar, barer, pubar, restauranger och danshak att tillgå. Och framförallt, du får sova i en riktig säng efter en hel dag och en hel natt ståendes, hoppandes och dansandes - antingen hemma (som i mitt fall) eller på nåt av stans alla hotell. 

Mer än nånting annat är det ju givetvis artistbokningarna som avgör festivalens framgång, och här har Luger verkligen haft minst både ett finger i luften och ett öra mot rälsen. Man har helt enkelt varit enormt duktiga på att boka creddiga artister, stora som små, gamla som nya, ibland på väg upp men aldrig på väg ner. De är inte de största namnen, givetvis inte heller de folkligaste eller populäraste, men det är artister med en enorm uppskattning, respekt och beundran bland människor med lite musikintresse. Man har också tydligt deklarerat att man kommer fortsätta på inslagen linje och fortsätta prioritera kvalitet framför kvantitet. Något som givetvis är enklare att lova då man sålt slut festivalen tre år i rad. 

Way out West har även blivit en internationell snackis bland artisterna, där den möts med stort intresse och stor respekt. Det verkar som om de bokade artisterna vill bjuda till lite extra - må det vara Robyn som bjuder på en fullständigt oförfalskad och icke-ironisk glädjeduett med Dr. Alban, Antony & the Johnsons som väljer att göra en hel specialarrangerad konsert tillsammans med Göteborgssymfonikerna eller Teddybears som kör en konsert på en Paddanbåt mitt ute på Göta älv. Av det jag såg i år verkar artisterna digga festivalen precis lika mycket som vi i publiken. På grund av en olycklig krock hade jag bara fredagsbiljett i år, men fick ändå se konserterna med Timo Räisinen, Robyn, Glasvegas och Andrew Bird, samt några låtar här och där med Bon Iver, Seun Kuti, Band of Horses och Antony & the Johnsons.

Hemmasonen Timo Räisinen inledde festivalen i strålande solsken redan 13:30 på fredagen. Och som han gjorde det. Energi och spelglädje i supersize-format sammanfattar antagligen hans spelning bäst. Ett låtmaterial som höll förvånansvärt bra, ett tajt band kryddat med Thomas Silver från Hardcore Superstars, en snygg och skönsjungande kör, samt Timos säregna men vackra röst gjorde det till en konsertupplevelse som vida överträffade mina förväntningar. 

Robyn levererade däremot i nivå med mina förväntningar; helt fantastiskt med andra ord. Hon har rösten, hon har utstrålningen och scenpersonligheten, hon har definitivt låtarna och framförallt verkade hon ha viljan att göra denna spelning till den bästa någonsin. Hon var uppbackad av ett skönt svängande band med bland annat två tajta trummisar, där Kleerup var den ene (han är hyfsat begåvad den pojken), samt ett antal gäster på scen. När tandläkarn sen klev upp på scen och tillsammans med Robyn drog igång No Coke visste jublet och glädjen inga gränser. 

Att se Glasvegas i Slottskogen var förbannat roligt. Jag hade tidigare hört att de har sin absolut största bas av fans i Sverige; att de utanför Skottland egentligen bara är riktigt stora just här. Och under fredagskvällens spelning fann jag definitivt ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten i det påståendet. Samspelet mellan bandet och publiken var bland det skönaste jag varit med om, och tårarna i James Allans ögon var lika äkta som allsången var stark när bandet rev av i stort sett hela debutalbumet, något nyskrivet och någon cover i augustimörkret. 

Jag avslutade min festival tillsammans med Andrew Bird i Annedalskyrkan. Han var den absolut tyngst vägande anledningen för mig att lösa biljett i år. Och han gjorde nog ingen besviken, allra minst mig. För er som inte har varit i Annedalskyrkan kan jag berätta att den tillhör Göteborgs största kyrkor och att den i stort sett är fri från utsmyckningar och religiöst krimskrams. Istället erbjuder den ett avskalat kyrkorum med vitkalkade väggar, vilket skulle visa sig vara en optimal miljö för att uppleva Andrew Bird. Att se och höra denne överbegåvade musiker, med sin finstämda, suggestiva musik, i ett vackert ljussatt kyrkorum med ett enormt krucifix som enda back-drop var i det närmaste en utomvärldslig upplevelse. Stort, så stort.

Det är antagligen ingen tillfällighet att festivalen förkortas WoW - för det är faktiskt precis vad den är. Så äras den som äras bör: Tack Luger, tack Göteborg & Co. och tack stan. Tack som fan.

Om några veckor är det dags igen och den här gången torde det bli värre än någonsin. Jag talar naturligtvis om firandet av Steven Patrick Morrisseys födelsedag. I år fyller gnällgubben 50 och det bäddar för en orgie i påskliljor och allsång. Firandet av denne inskränkta halvrasists bemärkelsedag har med tiden vuxit till något av en höjdpunkt för den motbjudande lilla klick av 35-åriga halvgubbar som ängsligt knyter sina flugor och spenderar helgnätterna innanför de röda repen på Stockholms hipsterbarer - smuttande på en gimlet.

Tur nog finns det alternativ. Som Jarvis Cocker. Tyvärr nog är ljusglimtarna få på den forne Pulpsångarens senaste skiva. Eller har du någonsin drömt om att få höra Jarvis Cocker rocka loss hårt som fan, spara ut grungeskägg och hyra in en gammal Nirvanaproducent? Nej, tänkte väl det. Inte jag heller. Men det är precis vad våra favorithöfter har gjort på den gitarrmanglande Further Complications.

Och resultatet, ja, det är i bästa fall gnisslande skeva betraktelser som bygger upp till små taggtrådsmoln. Men alltför ofta tröskar Jarvis bara runt i ett trögflytande grungeträsk och lyckas inte orsaka annat en svårartad längtan efter tystnad. I de mörkaste av stunder låter Further Complications mest som ett rumphugget Mudhoney med en Jarvis som ylar över allt som en katt på väg till kastrering.

Tro mig, det gör ingen glad. Tyvärr. Tur då att en del av texterna, som redan omskrivna I never said I was deep, där Jarvis gör upp med bilden av sig själv som ett intellektuellt pretto, lever upp till förväntningarna.

”I never said I was deep, but I am profoundly shallow
My lack of knowledge is vast, and my horizons are narrow
I never said I was big, I never said that I was clever
And if you’re waiting to find what’s going on in my mind, you could be waiting forever”

Vi som envist fortsätter vänta på den stora skiva Jarvis bär någonstans inom sig får fortsätta göra just det. För stunden har vi i alla fall rader som dessa att hänga upp våra medelålderskriser kring.

“Some girls like to play it dirty, some girls want to be your mum
Me, I disrespected you whilst we were waiting for the taxi to come
My morality is shabby, my behaviour unacceptable
No, I’m not looking for a relationship, just a willing receptacle”

Minns inte exakt när jag hörde Front 242 första gången men det var någon gång i sjunde klass. Jag var nyinflyttad till överklassghettot Askim/Hovås söder om Göteborg från den lilla sossebyn Åmmeberg i Närke. I Åmmeberg fanns synthare vs hårdrockarekulturen, fast den var inte tillnärmelsevis lika utvecklad som den var på Hovåsskolan, för i Åmmeberg fanns det bara hårdrockare. Synthmusik var likaställt med Depeche Mode, bögar och moderater.

Därför blev chocken stor när jag upptäckte att det inte bara fanns synthare på Hovåsskolan, det fanns synthare som både slogs, söp och knullade. Bland dessa svartklädda långluggar ansågs Depeche Mode var en helt okej grupp, men de var ingenting jämfört med de belgiska råsyntharna Front 242.

Front 242 hade på 80-talet, och har fortfarande, samma råa kraft som den bästa hårdrocken kombinerat med ett mycket skruvat konstnärligt budskap – pretentionerna var enorma och allvaret stort – som tilltalade upprorskåta och lillvuxna överklassungdomar. Jag föll pladask för musiken men budskapet hade jag desto svårare att tugga i mig, även om viljan definitivt fanns där. Men som den strykrädda och sent utvecklade lilla pojke jag var, fattade jag inte riktigt vad det var belgarna försökte säga. Vilket inte är särskilt konstigt i backspegeln: för så här beskrev Front 242 sin musik och sina konserter 1986.

Patrick Codenys: Vi vill ge publiken en chans att släppa ut trycket och ha det bra. En konsert med Front 242 är verkligen något extra där publiken kan se noga utvalda bilder och få tillgång specifika ljud och rytmer. Publiken och bandet släpper ut en typ av energi som vi försöker katalysera för att skapa intensiva kontraster.

Jean-Luc De Meyer: Vi använder ett militärt utryck på scen för att det är starkt, universellt och mänskligt. Faktum är att vi på scen jobbar som en kommandostyrka eftersom våra mål är likvärdiga: sikta rätt och slå till hårt. Våra metoder är också identiska, vår bemanning och utrustning är extremt slimmad och mycket effektiv. Folket som jobbar med bandet ges en funktion utifrån två kriterier: effektivitet och snabbhet. Och när konserten är över, likt en kommandostyrka, drar vi oss tillbaka till anonymiteten.

Daniel Bressanutti: Vi har infört en speciell typ av musik och en speciell typ av image; Front 242. Vi använder enkel teknisk utrustning, en fyrakanalsstudio, som är helt anpassad efter bandet. Verkligen, vi behöver ingen ultrasofistikerad utrustning för att producera ny och originell musik.

Richard Jonckheere: En show med Front 242 är 100 procent energisk energi. Publiken dras mot gränsen mellan energi och våld. Publiken tvingas att själva bestämma om energin är positiv eller negativ. Vi producerar bara en rå typ av energi baserat på sanningen – som kan ses som både våldsam och energisk. Men det är publiken som bestämmer vilket.

Nu förstår jag Fronts 242:s pretentioner och budskap bättre. Och jag är fortfarande svårt torsk på deras musik: näst efter Kraftwerk har ingen grupp bidragit till utvecklingen av den moderna elektroniska dansmusiken, som omger oss i underbart överflöd.

Däremot går det inte att återskapa den spänning och laddning som en konsert med Front 242 skapade på 80-talet. Då tog alla i publiken dem på blodigt allvar och konserterna påminde väckelsemöten.

Medelåldern på Trädgår’n förra fredagen var ”Bruce Springsteen”, och även om det röjdes rejält var det tydligt att både publik och band hade en slags mogen distans. Känslan var mer likt en klassåterträff där alla spelade en roll baserad på något de var för drygt 20 år sedan och aggressiviteten var till stora delar utbytt mot nostalgisk kärlek. Men kraften i musiken är densamma och jag häpnade över hur vansinnigt väl deras sound och låtar har åldrats.

Det enda gnället mot konserten var att de hoppade över lite väl många gamla klassiker, men det var lätt att förbise när jag fånleendes vandrade hemåt i den kalla januarinatten och nynnandes på Front 242: s allra bästa låt: Headhunter.

One - You lock the target
Two - You bait the line
Three- You slowly spread the net
And four - You catch the man

Tänk er Adolf Hitler i bunkern våren 1945, tillsammans med ett drygt tjog gycklande kronprinsar, väntandes på nyheter från omvärlden. Depecherna förkunnar att det ser bra ut för konkurrenterna inför den kommande säsongen, Hitler som är Manchester Unitedsupporter i klippet, viftar undan dessa nyheter med förklaringen att vi har ju Ronaldo, världens bäste spelare, i laget: so fuck Arsenal and Chelsea. Kronprinsarna harklar och stammar innan de får fram att Ronaldo faktiskt vill bli såld till Real Madrid eftersom han vill spela för världens största klubb. Führern försöker darrande behålla självkontrollen och ber med illa dold vrede att alla som hejar på Arsenal, Chelsea or that scouse shit Liverpool to fuck off now… (alla utom fem personer lämnar rummet). Efter det kommer alla hårtorkutskällningarnas moder.

Det som beskrivs ovan är ett mashup från YouTube som till dags dato haft över en miljon visningar. Orginalscenen som används är från filmen »Undergången«, gestaltar när Hitler tappar det helt och inser att he’s fucked. När han tvingas att vakna ur sin morfindvala och inse, fullt ut, att han är helt ensam och fullkomligt försvarslös; inte ens böner, god vilja och gaffatejp tillsammans kan rädda honom längre. Det är filmkonst på absolut högsta nivå, som skrämmer och kittlar vår fantasi; när monstret demaskeras till mygga.

Nu har scenen har fått ett eget liv som var omöjligt att förutse när filmen hade premiär för fyra år sedan; inom komiken. (Utvecklingen var lika oväntad för mig som överraskningen var stor för smarta reklamare efter 11 september; al-Qaida, även kallade för svartskallar bland Resuméläsare, visade ju upp världens bäst planerade och genomförda kampanj.) För YouTube-klippet med Hitler som Manchester Unitedsupporter är långt ifrån det enda klippet som använder »Undergången« som ram för att kommentera samtidshändelser eller vardagliga trivialiteter; det finns drygt 150 varianter (varav fler klipp än Hitler som röd mancunian haft hundratusentals visningar) i dag och nya versioner kommer hela tiden.
Hitler som Obama kommenterar Sarah Palins utnämning, Hitler som inte får Windows Vista att fungera, Hitler kommenterar fastighetspriserna, Hitler som Tottenhamsupporter (som alltid har mycket gnälla över), Hitler blir utslängd från World of Warcraft, Hitler beställer pizza och, så klart, femtielva varianter om Hitlers olika sexuella problem (kan inte hitta G-punkten, är bög, har aids, Eva Brauns vänsterprassel et cetera).

Jag har sett »Undergången« (orginalet) flera gånger. Det finns en rå styrka i filmen som tränger igenom både stenbeklädda hjärtan och klibbiga filter. Jag placerar den på bästa plats tillsammans med »Apocalypse Now«, »Scarface«, »Fanny & Alexander« och »Gudfadern« i DVD-samlingen. Där den hör hemma.
Stor konst kommer alltid att beröra och blanda sig i framtidens konst och samtal mellan människor – »Undergången« är självklart inget undantag. Men »Undergången« som komik? Det väcker flera frågor men den största torde vara: varför funkar nyckelscenen i »Undergången«, med mänsklighetens ondaste figur som mittpunkt, så bra att använda till just komik?

Givetvis spelar vårt (människors), till synes, eviga behov av att förlöjliga, förminska och avdramatisera vidrigheter med humor; mental överlevnad i en galen värld. (Till och med i Auschwitz skämtades det bland de judiska, blivande, mordoffrena: ”anledningen varför Gud inte finns i Auschwitz är för att han inte klarar av selektionen”.)
Det handlar om igenkänning också. Varken jag eller du som läser är några potentiella Hitlers (tror jag), men nog har du liksom jag blivit Kalle Anka-arg, tyckt hela världen varit emot dig och känt pain enough to make a shy, bald, buddhist reflect and plan a mass murder. (Som när vårt favoritlag i fotboll har förlorat mot den bittraste rivalen på grund av en domartabbe i slutminuten, när hårddisken kvaddar eller när vi fått reda på att en ”nära vän” snackat grov skit om oss och raggat oblygt på vår käresta.)
Så, igenkänning spelar säkert in, liksom vår nedärvda förmåga till galghumor, men den tyngsta förklaringen till ”succén” stavas struktur.

Den som tror att riktigt roliga skämt uppstår av sig själv lever lika verklighetsfrämmande som kungafamiljen på Drottningholm. Alla stora komiker, från Lenny Bruce, Woody Allen, Bill Hicks och Larry David till dagens Daniel Tosh, Sarah Silvermann och Dimitri Martin, är seriösa hantverkare. Det har alla plockat i sär skämt till molekylstadiet (och tillbaka) för att förstå dess minsta beståndsdelar och för att kunna bygga dramaturgiska strukturer att hänga sina skämt i.

Peter Blackburn, som gjort sju olika varianter på scenen hittills, utvecklade i senaste The Sunday Times liknande tankar: ”Den passar innanför parametrarna för sketchkomik. Vi har en konflikt, det är hög uppmärksamhet och en känslosam over the top charactar, som är säker att driva med, eftersom han var en sådan avskyvärd person. Strukturen är på plats, det handlar bara om att få dialogen att passa och timeingen rätt.”

Den dramatiska viktningen (eller strukturbalansen som Lasse Lagerbäck skulle kalla det) av scenen är helt enkelt perfekt för komik med ändlösa möjligheter. Trots att det är hin håle som är lead. Eller är det kanske tack vare…

Kolla in själv

Hitler…
…som Manchester United-supporter
…som Obama
…får inte Windows Vista att fungera
…om fastighetspriserna
…blir utslängd från World of Warcraft

Göteborg är fullt av goa gubbar. Och goa gubbar gillar att sitta och tjöta över en öl så det finns en hel del barer i Göteborg. Som Barstols utsände har jag besökt några av dessa barer.

The Rose and Crown
The Rose And Crown ligger mitt på Avenyn och är en vanlig pub med billig stor stark. Att behöva betala 20 kronor för att hänga av sig jackan när man bara vill ta en öl i baren mitt på dan är inte ok.
Betyg: 1 pint

Jameson
Också en pub belägen på Avenyn. Lokalen är nedgången men personalen är trevlig och de har några bra öl på fat.
Betyg: 2 pints

Bishops Arms Avenyn
Det här är en Bishops Arms som alla andra runt om i Sverige i anslutning till ett Elite hotell. Här kan man sitta i ett mysigt bibliotek och dricka olika öl från Dugge’s, ett bryggeri från Göteborg.
Betyg: 3 pints

Bishops Arms Järntorget
På Järntorget ligger ytterligare en Bishops Arms. Den här är lite mindre och mysigare. Här dricker man så klart Järntorgets arbetarporter från Ocean bryggeriet.
Betyg: 4 pints

Old Beefeater Inn
En mysig liten brittisk pub med både brittiska och svenska öl på fat. Här fann jag också Göteborgs sötaste barpersonal.
Betyg: 4 pints

Smaka
Smaka är en ganska tråkig bar som vill vara lite hippare med knallblåa väggar.
Betyg: 2 pints

Haket
Haket, med det passande namnet, är en något av kontrasternas bar. Inredningen påminner om en alpstuga med uthuggna möbler. De har ett imponerande utbud av öl och på kvällarna har de synth- och gothklubb. Jag har svårt att få ihop sambandet.
Betyg: 3 pints

Dubliner
Dubliner är precis som det låter en irländsk bar med tvskärmar i varje hörn.
Betyg: 2 pints

The Rover
På Andra Långgatan ligger The Rover. I det här området var det tidigare fullt med porrklubbar. Nu ligger här flera barer och små boutiquer även om någon porrbutik fortfarande finns kvar. The Rover har ett riktigt bra ölutbud och ägarna/barpersonalen är väldigt intresserade och kunniga.
Betyg: 4 pints

Gothia Tower
Högst upp i Gothia Tower serveras kanske Sveriges godaste räkmacka. Och medan man äter får man njuta av en magnifik utsikt över Göteborg. Ingenting för höjdrädda.
Betyg: 3 pints

Delirium
På Delirium skryter de om att de har 1000 olika öl. Tonvikten ligger på belgisk öl. Efter att ha bläddrat igenom den telefonbokstjocka listan med öl och bestämt sig för vad man ska dricka är självklart den ölen slut. Likaså ens andra och tredje val.
Betyg: 2 pints

7:ans ölhall
Det här är en riktig ölhall. Mig veterligen är det den enda baren i Sverige som har tillstånd att servera öl utan att behöva servera mat. Ölhallen är över hundra år gammal. Interiören är nästan intakt sedan öppningen och ölhallens stamgäster är nästan lika gammla. 7:ans har också ett eget öl – en mörk och en ljus.
Betyg: 5 pints