Min inställning till Stureplan och de bajsnödiga fläskplättar som utgör kärnan av denna del av stan är mycket enkel: Stureplan är en skitkorv med silkespapper kring. Därför vet jag inte riktigt vad som for i mig när jag häromdagen stod där på Pocketshop igen och skummade i travarna.
Den här gången var det ingen liten söt expedit som ledsagade mig i bokfloran, utan det var min egen hjärna som kommenderade kroppen att gå iväg med Fredrik Ljungs “Parasiten” till kassan. En bok som handlar om just den värld och de människor jag så starkt ogillar.

Egentligen är det lite förvånande att det inte redan dykt upp en störtflod av böcker som kretsar kring kolasniffande strebrar i kölvattnet efter succén “Snabba cash”. Det vita pulvret, extravaganta miljöer och människor med flott i håret verkar ju ha en märklig lockelse på Svensson. Men det kanske tar lite längre tid för en oetablerad romanförfattare att prångla ut en bok än det gjorde för Jens Lapidus att krafsa ner en efterföljare.

Nå, en författare som alltså eventuellt kan placeras in i Stureplansfacket är just Fredrik Ljung, som skrivit en speedad roman om sitt megalomaniske halvt fiktive alter ego Henrik.

Henrik är en ung Danderydsbracka som arbetar som framgångsrik finansanalytiker. Problemet är bara att karriären bygger på piller och pulver, den breda vägen mot framgång för en i grund och botten ångestfylld påläggskalv med nervös mage. En liten cocktail blir snart en stor – och ett krav för att klara vardagens alla bekymmer, som att åka tunnelbana med kreti och pleti eller våga gå fram och stöta på tjejer på krogen.
Trots övertygelsen om sin egen storhet bränner Henrik ljuset i bägge ändarna i ett vansinnesrace på väg mot sista sidan. En eller två tabletter blir snart två kartor, en grogg blir en halvpanna. Och trots detta luxuösa men ändock paradoxalt whitetrash-aktiga liv har Henrik kvar drömmarna om sig själv som omslagspojke på de internationella finanstidningarna. Bara en lina till först…

För en person vars innehållslösa liv kretsar kring att vara på en annan nivå än patrasket – där sossarna utgör den grupp som ger mest bränsle åt hatet – är det förstås allra viktigast att upprätthålla en ren front mot jobb och kollegor. Och det gör han, med envetenheten hos den högintelligenta psykopaten/påhittige knarkaren. Men Henrik, som inte är sen att döma ut socialbidragstagare, arbetslösa och uteliggare som blodsugare, förvandlas snart till en parasit själv. Långsamt krackelerar fasaden och mot bokens slut slår hastighetsmätaren i taket samtidigt som bromspedalen lossnar och far iväg i fartvinden.

Sensmoralen kanske är: det kan hända vem som helst.

Boken är vass och mycket bitter. Den är så arg så att man i början blir lite matt, varenda mening är tillskruvad ett extra varv. Men boken är välskriven och efter ett tag hittar man flytet.
Sträckläsarprognos finns, jag drog igenom boken på ungefär en dag och även om det inte är någon läsning som lämnade några djupare spår kan jag rekommendera den. Om inte annat som ett fönster mot en obscen värld som förmodligen är vanligare än man tror. Och insikten om att det finns mer än flottigt hår som binder samman knarkaren på plattan med kotletten på Stureplan.

Detta kanske till och med kan vara en av förklaringarna till varför det just nu ser ut som det gör i en viss bransch nära dig…

Prolog

Katrin Zytomierska kallar en idoldeltagare för ”bögig” och en annan för ”tjockis.” Det blir folkstorm och Katrin får försvara sig i Tv4:s Kvällsöppet. Marcus Birro, som aldrig missar en chans att komma till tals offentligt, fördömer Katrin. Katrin får höra att Birro ska ha uttryckt sig nedsättande om judar och kallar Birro för judehatare. Birro blir förbannad och hotar med polisanmälan. Katrin får sparken från Tv4.

Det mediala efterspelet

Maria Brander snyftar i Expressen och menar på att Katrin är ett offer för en cynisk tevekanal, detsamma gör Fredrik Virtanen i Aftonbladet. Det som är häpnadsväckande med deras krönikor är inte att de ger TV4 en välförtjänt känga, utan den totala avsaknaden av självkritik eller självinsikt (vilket blivit något av ett kännetecken för kvällstidningarnas krönikörer). Både Brander och Virtanen går på som om de vore moralens väktare – trots att de själva skriver i tidningar som står upp över anklarna i skit och som bara triggat på historien i sin jakt på uttalanden. Inget fel i det. Vuxna människor får själva ta ansvar för vad de säger och både Birro och Katrin har gjort sig namn som mer eller mindre nogräknade proffstyckare. Jag säger bara att någon form av reflektion över den egna rollen vore snyggt.

Istället väljer Virtanen sitt sedvanligt trista überperspektiv och skriver med darrande penna om hur amatörer, som Katrin, fått plats i och skitat ner anständiga medier. Faktum är att Aftonbladet var den första tidning som på allvar omfamnade bloggvärlden genom att knyta Sigge Eklunds Bloggportalen och Alex Schulman till sig. Samme Schulman som under en period nära nog gjorde Virtanen själv överflödig genom att ta hans plats som Aftonbladets främste nöjesprofil.

Jag ser som sagt inget fel i det här. Jag arbetar ju själv sedan en vecka tillbaka på Sveriges enda renodlade tabloid. Jag har också skrivit om Katrin/Birrospektaklet. Skillnaden mellan Nyheter24 och Expressen och Aftonbladet är att Nyheter24 inte sätter sig på några moraliskt höga hästar. Inte hymlar med sin avsikt eller försöker påskina att den är något den inte är. Nyheter24 är en tabloid som kommer dra sin näring ur skandaler och skvaller men samtidigt förhoppningsvis kunna erbjuda en bred och lättillgänglig nyhetsrapportering. Precis som Aftonbladet och Expressen alltså. Bara lite ärligare.

Vad det handlar om är i grunden kvällstidningarnas självbild. Aftonbladet var som sagt snabba med att haka på bloggtrenden för några år sedan och knöt Alex Schulman till sig av precis samma anledning som Tv4 knöt till sig Katrin. För att ha någon som drar till sig uppmärksamhet och garanterar skandaler. Schulmans (både nuvarande och före detta) och Birros varumärken är att vara bilolyckor som vi kan stanna till vid en kort stund och förfasa oss över innan vi glider vidare. Att medierna sedan kan behöva göra sig av med bilolyckorna ifråga, under stort mediespektakel, är självklart en medveten kalkylering som inte innebär en större risk än att behöva erkänna ett misstag och sedan glatt ta emot mervärdet som uppmärksamheten ger.

Där Aftonbladet varit kvicka med att snappa upp trender och knyta nya intressanta skribenter (de som Virtanen kallar för amatörer) till sig har Expressen varit gammelmodiga, misstänksamma och efter sin tid. Istället för glada amatörer har Expressen valt att förlita sig på bulldozers i krönikörsform. Ja, jag talar naturligtvis om personer som Linda Skugge, Britta Svensson och Lars Lindström. Skribenter som aldrig missar en chans att spela på de stora känslorna och uttrycka lite hederlig pöbelmentalitet. Folkliga alibin som får, och ska, vara nästan hur korkade som helst i sin jakt på att röra upp känslor.

Gemensamt för dessa bloggare/krönikörer är att de hålls på armslängds avstånd från tidningarna de arbetar för. Man vill ha godsakerna utan att behöva riskera att smutsas ner alltför mycket. Att Britta Svensson har fler läsare än hela kulturredaktionen är således ingenting man riktigt vill kännas vid. Det vore inte bra för självbilden.

Analys

Det är svårt att komma ifrån bilden av att kvällstidningarna och då särskilt Expressen haltar runt som yra höns och inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till samtiden. De lever kvar i gamla mönster och vill vara något de inte längre är. Det är denna permanenta inkonsekvens mellan deras idéer och önskningar, och vår civilisations ständigt föränderliga skepnader och innehållslösa skenbilder som gör dem förvirrade och obalanserade. I denna outhärdliga konflikt förlorar de all förnimmelse av samtiden, därför att man i varje ögonblick förtränger, hindrar och hejdar deras krafters fria spel. Där har ni den Svenska kvällspressens förgiftade, dödliga sår.

Jag växte upp i en läsande familj. Både morsan och farsan var journalister och i vardagsrummet stod en fyra meter lång och två meter hög bokhylla med hundratals titlar. Ur denna rika flora av läsvärd litteratur valde mina unga fingrar rask ut den enda tänkbara läsningen för en tonåring: Stephen King – skräplitteraturens konung.

Det ska erkännas med en gång: jag har inte läst något som Stephen King har skrivit de senaste femton åren, men jag växte upp med King på nattduksbordet. Den förskräckliga apan, Christine, Talismanen osv. Allt utgivet plöjde jag med stigande upphetsning och förskräckelse. Några år senare, i vuxen ålder, läste jag om en eller två av hans böcker. Plötsligt förstod jag hur fruktansvärt uselt skrivna de var. Eller möjligtvis dåligt översatta. Jag insåg också att Stephen King verkligen briljerar när han bygger upp stämningar, men hur han sedan, med den maniska besatthet man ofta återfinner hos hängivna alkholister, pulveriserar dem med sina evigt återkommande ruttna lik med maskar som krälar ur ögonhålorna eller små löjliga håriga bollar med vassa tänder som äter upp tiden.

Sedan finns det en annan aspekt med Stephen King som jag helt hade glömt bort. Det där med att få betalt per sida. Stephen Kings gamla tegelstenar består följaktligen av en myriad sidoberättelser som mycket sällan har något med själva historien att göra.
Ett exempel på ett sådant stickspår är det jag sysslar med just nu. För att få en något klen postning lite mer fyllig så spär jag ut mitt inlägg med ett onödigt sidospår för att öka på antalet tecken en smula – även om jag till skillnad från King inte får betalt för att lägga ut texten.
Tänk dig nu detta sidospår fast gånger tre och du har en Stephen King-roman i sin renaste form.

För någon som får betalt per sida är det ett högst normalt tillvägagångssätt för att hysta in ett par extra dollars. Men för den stackars läsaren är det rätt och slätt ett jävla sätt, då man för att komma fram till det spännande först måste läsa igenom tvåhundra sidor skitprat (alternativt varannat kapitel spänning och varannat kapitel sidostory som inte har något med huvudspåret alls att göra). För att sedan bittert inse att det som vanligt var förgäves. Men då har ju tiden det tog att läsa ett par hundra sidor gått till spillo, timmar som aldrig mer kommer tillbaka. Det enda du uppnått är att komma lite närmare döden.

Därför blev jag oerhört skeptisk när flickan i kassan på Pocketshop såg ned på min utvalda bok och glatt utbrast:
“Joe Hill? Det är Stephen Kings son!”
Jag tvekade.
“Jaha, nähä. Då kanske det får vara.”
“Men den har faktiskt fått bra recensioner!”

Tjejen i kassan var söt och entusiastisk, som de ju ofta är på Pocketshop. Det slutade förstås med att jag ändå gick hem med Stephen Kings son i väskan, fast med en bestämd känsla av att det var något jag snart skulle få ångra.

I korthet handlar boken om den avdankade rockstjärnan Jude Coyne som gammal, väldig och skäggig lever ett stillsamt liv på sin gård, tillsammans med de två hundarna Bon och Angus (efter AC/DC) och sin något för unga flickvän. Jude är samlare av ockulta föremål, och en dag får han ett erbjudande över Internet om att köpa en vålnad. Som samlare kan han givetvis inte motstå frestelsen, och vålnanden kommer levererad i form av en kostym prydligt nedstoppad i en hjärtformad ask.

Problemet är bara att spöket vill se Jude död, och det inkluderar alla som finns i hans närhet. Jude och hans flickvän flyr för livet, med vålnanden tätt i hälarna.

Där King d.ä bygger stämningar som han sedan stampar sönder med sina patetiska ruttna lik, gör Joe Hill ingenting. Saker och ting, det där som ska föreställa otäckt, det bara händer, liksom i förbifarten. Således läser man det och reflekterar knappt. Det känns lika läskigt som filmjölk. Att kalla boken för skräckroman är således att fara med osanning, den är inte det minsta otäck.

Och även fast det här är en skitbok i klass med vad som helst av Liza Marklund, så skriver Joe ändå mer intressant och ibland till och med bättre än sin pappa. Det är dock en klen tröst – boken är ett par timmars stöld av din livstid som du aldrig får tillbaka.

En hjärtformad ask är för all del ingen ny bok, den kom ut förra året, men som vanlig jävla läsarloser får man ju inga recensionsex hemskickade så jag läste den helt nyligen. Det här kan ses som en varning till er stackars förtappade själar som står där på Pocketshop och letar efter något att läsa. Begå inte samma misstag som jag, det är inte värt det. Så ställ tillbaka boken och köp istället den fantastiska serieromanen “Hey princess” av Mats Jonsson. Den innehåller över 500 ångestfyllda naivt tecknade självbiografiska sidor med indieminnen, festivaler och tältspyor. En riktig fest!

Filmrecension: The Greatest Silence – Rape in Congo

“Hur många har ni våldtagit?”
”Sju”, svarar kamouflagehatten.
”Fem”, svarar munkjackan
”20”, svarar rödluvan.
Alla soldaterna ser totalt oberörda ut när de svarar.

Om en dokumentärfilms roll är att chocka, utbilda och få folk att göra något mer än att gråta en skvätt i tevesoffan – kan man lugnt säga dokumentärfilmaren Lisa F Jackson gjort sitt jobb med bravur. Historien hon berättar går omöjligt att vända ryggen. Helt ensam reste hon till det krigsplågade östra Kongo-Kinshasa för att rapportera om den vansinniga våldtäktsepidemi som utvecklats.

Våldtäkter har alltid förekommit som ett vapen i krig – oavsett tidsålder, kultur, religion eller kontinent – men situationen i östra Kongo-Kinshasa liknar början på slutet för mänskligheten.
Vi får möta offer, våldtäktsmän (soldater), FN-anställda, personal från diverse hjälporganisationer och lokala myndigheter. Väldigt många av de bilder och samtal som Lisa F Jackson – som själv blev utsatt för en gruppvåldtäkt i Washington 1976 där förövarna ännu går fria – visar i filmen går rakt in i märgen. Även om man, som jag, bitvis blundade under filmen (snart kommer du att förstå varför).

Kriget i Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo) är den tragiska fortsättningen på folkmordet i Rwanda 1994. När utrotningsmördandet av tutsier, nästan en miljon föll offer, till slut upphörde var hämndbegäret enormt bland tutsierna och många hutsier var tvungna att fly både rättvisa och lynchmobbar. Den stora merparten (900 000) av hutsierna flydde till grannlandet Kongo-Kinshasa (som då fortfarande kallades Zaire). Där tog hutsierna snabbt över de flyktingläger som fanns i östra delen av landet och förvandlade dem till hutsiska rebellbaser. Sedan dess har det varit krig i regionen (läs mer här om ni vill veta mera).

Trots mängder av förhandlingar, hot och interventioner från grannländer har ingen lösning stått att finna. Konflikten har kallats Afrikas första världskrig på grund av alla nationer – Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan har skickat trupper – som varit inblandade. De fåtaliga fredsavtal som förhandlats fram genom åren har varit lika tåliga som smörpapper i en brasa.

Till dags dato har över fem miljoner människor dött på grund av kriget (högtsa dödstalet i ett krig sedan Andra världskriget – snacket om aldrig mer bottnar mycket illa).

Efter snart 15 år av apokalyps och hundratals år av Afrikas råaste kolonialstyre (till och med Tintin betedde sig om ett svin när han var i Kongo) har den mänskliga ondskan fått fritt utrymme att frodas. Liksom okunskapen, fattigdomen och stora multinationella företag med ljusskygg agenda.

Värst drabbade, förutom de döda, är de hundratusentals kvinnor som våldtagits av soldater. Åldern spelar ingen roll – allt från tvååriga flickor till 80-åriga damer har skändats. Övergreppen har skett utan minsta blygsel eller skam. Våldtäkter anses naturliga och våldtäktsmännen är socialt accepterade. Våldtäkterna har varit mycket brutala och många kvinnor har blivit skadade, för evigt, både på utsidan och på insidan. Gruppvåldtäkter där även vapen använts för penetration – kulsprutemynningar, pistoler, knivar, spikar, långa halmstrån från kvastar…
Tjafsade offrena emot för mycket har de mördats…

För de offer som överlever väntar ett nästan lika grymt öde. Det flesta kan inte föda barn (om livmodern överlevt lemlästningen är det inte ovanligt med en graviditet som kan kopplas till våldtäkten), de smittas väldigt ofta av HIV och i stort sett alla blir utfrysta av familj och samhälle. Familjerna anser att de är smutsiga och det befintliga rättssystemet är både mycket litet och mycket korrumperat – chansen att förövarna ska straffas är minimal. Det finns en anställd i regionen som jobbar med sexualbrott mot kvinnor (med ett kontor lika stort som en flyttkartong). Skulle någon gripas, vilket mycket sällan händer, kostar det runt två tre dollar att köpa sig fri.

FN då? Jo de är plats med 17 000 soldater – vilket är fler än någon annanstans. Men FN är lika korrumperat som Kongo-Kinshasas styre. (Precis alla personer jag talat med, vilket är många, som jobbat på eller i närheten av FN har berättat om den omfattande korruptionen.) FN:s kredibilitet i regionen är extra urholkad på grund av den stora sex- och pedofilskandal som avslöjades 2004. Då misstänktes 19 FN-anställda för utnyttjande av minderåriga sexuellt (läs mer om det mest graverande fallet här). Några av dem är dömda för brotten i dag men långt ifrån alla. Flera processer pågår men FN, tillsammans med regeringarna i länderna därifrån pedofilerna har sitt ursprung, har satt stora hyschhyschavdelningen i arbete.

Fanns det inga droppar av Coco Chanel i detta hav av diarre? Jo, en lite droppe av det gamla vanliga faktiskt; Trots allt som hänt har många människor hopp och vill väl. De vill fortsätta att leva och kämpalusten lyser.

Jag kan inte summera filmen – frågorna och tankarna poppar fortfarande. Vad ska vi ha för mål med vårt samhälle? Skola, omsorg och ekonomi – allt det där spelar stor roll. Men finns det egentligen inte en väldig vilja att hjälpa? Är det inte sådant här vi bryr oss om?
Jesuskomplex?
I varje fall lite?
Alla är väl inte sorgrunkande hycklare?

P.S.

Tänk om USA, inklusive knähundar, kört ”Irakprojektet” i Kongo. Med målet att befria kvinnor från våldtäktsepidemin högst på agendan.
Vad bra vi hade mått framför CNN med tacos och lådvin.
Och Bush hade fått träffa sin Gud redan i porten.

D.S.

The Greatest Silence – Rape in Congo. Dokumentär. USA. 2008. 76 min. Svensk text.

Visas på CANAL+ Drama 04.30 13/10, CANAL+ Drama 16.35 13/10 och CANAL+ First 16.25 15/10.

Jag är en sån där föga spännande typ som i veckorna lydigt går mellan jobbet och hemmet. Väl hemma gör jag inget särskilt. Lagar lite mat, sträcker ut armen efter whiskeyflaskan men drar skamset tillbaka den igen för det är ju bara tisdag. Jag spelar lite spel, plöjer några bloggar, våndas över att livet tycks vara en sträcka mellan vaggan och graven med ett gapande tomrum emellan.

I denna miserabla version av vad som skulle kunna kallas ett liv saknas sannerligen spänningsmoment. Så vad ska man göra om man är typen utan initiativförmåga eller andra intressanta personlighetsdrag som gör vardagslivet mer spännande?

Tja, man får helt enkelt titta på våldsfilm. För en person som i verkliga livet ogärna befinner sig i den våldsammes uppmärksamhetsradie kan lite hittepåvåld paradoxalt nog vara väldigt välgörande. Det finns ju få saker som är så renande som en bra pangpang-rulle. Personligen har jag en favorit i sammanhanget: dubbelpistolsättningen. En rulle där hjälten använder två pistoler på en gång blir sällan tråkig – med Matrix som det givna undantaget.

Equilibrium (2002)
Ladda ner / köp

Jag hade inte hört talas om den här filmen när jag såg den första gången. Jag vet inte ens om den gått upp på bio i Sverige.
Equilibrium är iallafall tjusig scifi-action med hög damage per second, åtminstone i filmens senare del. Lite fjantig story som går ut på att vi befinner oss i en dystopisk framtidsvärld där staten – Tetragrammaton – har förbjudit subversiva begrepp som konst och känslor. Medborgarna tvingas att ta sin dagliga dos psykofarma som nollställer sinnet så inga otäcka känslor sipprar fram.

I denna obehagliga Reinfeldt-värld far elitsoldaten John Preston (Christian Bale) fram som ett yrväder i sin nit att trycka ned alla former av uppror – det finns trots allt en liten klick som kämpar mot statens förtryck (lite som FRA-motståndarna idag). Men en dag tar inte Preston sin medicin, och får för första gången uppleva känslor. Detta känns så bra att han inser att han måste förgöra Tetragrammaton. Insikten omsätts till verklighet via den vid det här laget klassiska dubbelpistolsättningen, det vill säga en picka i varje hand, ett stort antal patroner samt ett par mycket hårda nävar. Ett riktigt lyckopiller.

The Crow (1994)
Ladda ner/ Köp

Dyster film som förmodligen inte undgått någon född före 1980. Filmen handlar om den spenslige Eric Draven (Brandon Lee, kanske mest känd för att han dog under mystiska omständigheter i samband med att filmen spelades in) som tillsammans med sin fästmö blir mördad. Ett år efter mordet blir han återuppväckt av en korp och inleder en blodig odyssé för att hämnas på sina banemän.

I sina nya form har Eric fått en svart läderdräkt med matchande sminkning, vilket bör göra filmen högaktuell för landets emokids, trots att premiären var för fjorton år sedan.
I den här filmen råder pangpangfilmens fulländning: en actionhjälte som hämnas en oförätt (som tittaren kan identifiera sig med) genom en orgie i blod och förstörelse. En bitterljuv kombination som gör filmen till en fest!

Rise of the footsoldier (2007)
Ladda ner / Köp

Rise of the footsoldier handlar om huliganpsykopaten Carlton Leach som börjar sin karrirär som läktarmarodör, avancerar till dörrvakt och slår sig där ihop med allehanda elaka typer. Sedan är inte steget långt till den organiserade brottsligheten. Till skillnad från de slicka gansterfigurer man ser i amerikanska filmer så har vi att göra med lönnfeta, galna engelsmän med många extra kilon bakom smockorna.

Snygg kaosfilmning, men inte så mycket vapen utan mer kaskader av råa käftsmällar, skallningar, utslagna tänder, kroppsskador och blod som skvätter ur munnar. Inget för den kräsmagade, faktum är att våldet är för realistiskt – det blir lite äckligt och den där känslan av välbefinnande inför knivskarpt och elegant våld uteblir.

Det är rufft, tufft, skitigt och sjaskigt, det är kriminella tjockisar i träningsoverall som sniffar kokain. Dessutom är det precis såna här vidriga människor som man hatar i verkligheten och eftersom de är lika osympatiska i filmen så knäpper man inte direkt av teven med någon lyckokänsla i kroppen. Men gillar man utslagna tänder så är det ett givet val. Och snyggt är det!

Pusher (1996)
Ladda ner / Köp

Dansk diskbänksrealism om knarklangaren Frank som via en misslyckad knarkaffär snart blir ett villebråd för den lokala juggekranen Milo som han lånat pengar av. Nu gäller det att snabbt skaka ihop stålarna som han är skyldig. Enligt pundarlogiken borde väl det enklaste sättet vara att göra en ny affär med lånat knark…

Filmen är ingen direkt orgie i våld men det vilar något över filmen som får den att vilja explodera. Återigen smyger sig den där vaga känslan av tomhet fram, man inser vilket beklämmande tråkigt liv man lever! Det är dessutom en ganska skön dialog, utan att bli utstuderat Tarantinotjafsig.

Jag vet att klippet är helt obegripligt. Det är danskarnas fel, de kan ju inte snacka så man begriper.

Pusher III (2007)
Ladda ner / Köp

Nu är perspektivet det omvända. Frank är borta och jugoslaven Milo från första filmen är i blickfånget. Det är dags för knarkaffärer igen, men naturligtvis går allt åt pipan och blir invecklat och komplicerat, vilket på kriminellas kännetecknande vis leder vidare till våld och omoraliska handlingar. Inte minst tack vare att den iskalla torpeden Radovan (genialt spelad av Slavko Labovic) är tillbaka, nu som ärlig knegare på restaurangen han gick och drömde om i ettan. Klockers, som Alex Schulman brukar säga.

Last man standing (1996)
Ladda ner / Köp

Den här filmen kanske jag inte skulle rekommendera på ett forum fyllt av filmfantaster, men eftersom det bara är ni här så kör jag på. Det är en remake av Akira Kurosawas Yojimbo, som jag har för mig att jag somnade när jag såg. (Asiatisk film har aldrig tilltalat mig i någon större utsträckning – med få undantag. De har för många märkliga dramaturgiska grepp där man som Hollywoodindoktrinerad västerlänning har svårt att hänga med, de kan liksom inte hålla spänningen igång. Visst, filmerna är snygga och börjar alltid bra, men sedan händer något och det blir alltid pannkaka av allt, lite som en roman av Stephen King.)

Nå. Bruce Willis spelar John Smith, en bilburen revolverman på vift ute i öknen. Han råkar hamna i den lilla byn Jericho som blivit något av en spökstad sedan två rivaliserande gäng skrämt bort vanligt hederligt folk. John ser en chans att spela på båda sidorna, vilket resulterar i en hel del död.

Bruce Willis har aldrig varit någon favorit hos mig, men som den publikfriare han är kommer han med ett ess i skjortärmen – dubbelpistolsättningen! Jippi!

Sådärja. Nu har du ett par timmars tidsfördriv, innan jakten på en meningsfull tillvaro kan fortsätta.