Jag älskar att resa och tar chansen att komma ut i världen så ofta jag kan. Gärna till en storstad där jag kan överösas av nya intryck och träffa intressanta människor. Kanske är jag som lyckligast när jag har en semester att se fram emot och planera. Efter många resor har jag fått en viss rutin för att få det praktiska att löpa så smidigt som möjligt. Men vissa erfarenheter har man fått lära sig den hårda vägen.

För några år sedan skulle flyga jag till Prag för en långhelg med god öl och fet mat. I säkerhetskontrollen på flygplatsen pep det när jag gick igenom den stora metalldetektorn. Väktaren tog fram sin handhållna metalldetektor och lät den svepa över mig. Det var något i min innerficka som gav utslag. Jag kände efter i fickan och drog fram en näve kondomer. Inte en kondom utan en hel näve kondomer. Det var inga vanliga billiga kondomer utan lyxiga kondomer i metallförpackning. Jag minns inte var jag hade fått dem ifrån eller varför jag hade dem i kavajfickan. Väktaren fnissade lite lätt, sa att jag kunde hålla dem i handen och svepte över mig igen.

Jag pep fortfarande. I min andra ficka fanns ännu en näve kondomer som jag fiskade upp med vänstra handen. Där stod jag med bägge armarna rakt ut och en näve kondomer i varje hand när han sökte av mig en sista gång. Jag kan tänka mig hur alla efter mig i kön såg på mig med avsky och viskade till sina medresenärer att jag måste var en vidrig sexturist.

Efter den gången packar jag alltid ner kondomerna i bagaget.

Av Matt matt@barstol.nu

(Jag ber om ursakt, men vara tre sista bokstaver existerar inte pa dessa tangentbord. Det gar inte ens att uppbringa de punkter och smacirklar som behovs for att kunna tillverka dem for hand).

Hej allihop!

Jag befinner mig just nu i Kapstaden. Det borde ni ocksa gora. Den har staden har definitivt letat sig fram till en hog placering pa mina topplistor - bade vad det galler att besoka, och en tankbar plats att sla sig ner pa. Sa medan ni smider planer for hur ni skall dra er tillbaka pa Rivieran eller i Florida, kommer jag leta boende i Kalk Bay eller Simons Town. For gud vad bra man har det har.

Vadret under forsommaren ar val inte sa mycket att skriva hem om egentligen - 18-20 grader, sol, moln och lite duggregn emellanat, samt en vind som som tydligen bara kan uppskattas av en goteborgare. For blaser, det gor det. Livets gang daremot, och manniskorna som utgor det, ar dock verkligen vart att uppmarksamma. Mina fordommar hade forsett mig med en bild av en kaotisk afrikansk storstad, med mycket desperata och sammanbitna invanare. Jag har aldrig haft mer fel, kan jag saga. Tempot ar sa laidback att det far Sydney att framsta som en brandstation under utryckning. Humoret ar genuint gott, och de allra flesta bemoter dig med ett intresse, en artighet, hjalpsamhet och vanlighet som kanns bade akta och arlig. Inget av den dar paklistrade amerikanska skiten. Innan jag kom ner trodde jag att man skulle behova vara pa sin vakt pa ett helt annat satt, men inte vid ett enda tillfalle har jag kannt mig nervos, obekvam eller radd.

Maten ar fantastiskt bra. Och billig. Vallagade toppklassmiddagar for under hundralappen och en riktigt bra flaska vin for samma pris ar ju priser jag garna hade sett pa fler stallen. Och det basta av allt ar att var vi an har slunkit in har maten varit riktigt, riktigt bra. Pa tal om vin sa har jag antligen lyckats fa klart for mig vilka druvor som ar mina. Igar akte vi namligen ut till Stellenbosch pa vinprovning och en crash course i vinkunskap. Sa skall ni nan gang bjuda mig pa middag sa ar det Sauvignon Blanc som galler for det vita och Cabernet Sauvignon eller Merlot for det roda. Tack.

Forutom vinet har vi forsokt se och gora sa mycket som mojligt. Spannvidden av vad Kapstaden kan erbjuda ar enorm i fraga om sportaktiviteter, naturupplevelser, kultur och historia. Vi har givetvis besokt ett par kakstader som t ex Kaylitscha som har over en miljon invanare. Pa dagtid verkade det hur lugnt som helst, och sondagens enorma grillfest som vi var med pa inneholl bara leenden, dans och riktigt bra grillat kott. Jag inbillar mig dock fortfarande att det ar nagot helt annat efter morkrets inbrott.

Ni som kanner mig vet att jag inte ar sarskillt naturintresserad. Men att kora langs branta urtidsberg hela vagen ut till Godahoppsudden var inget annat an en magiskupplevelse. Att sen sta uppe pa toppen av en vertikal 205 meter hog klippvagg och titta ner pa tva oceaner som mots, och forsoka satta sig in i hur datiden sjofarare kande nar de nadde denna punkt, ar en upplevelse som ar lika svar att beskriva som att till fullo ta in. Vi har ocksa hunnit med lite shopping, mycket strosande en dansforestallning och en pjas, och idag siktar vi oss pa Robben Island och Taffelberget, innan det ar dags att aka hem igen.

Jag kommer att komma tillbaka. Ni borde folja med da. Och eftersom Sverige undvek att kvalificera sig till VM behover vi inte aka hit nar alla andra ar har - da vadret ar som samst och priserna som hogst.

Vi ses snart!

Er van,

Jonas

PS. Pjasen vi sag - Den svensk/sydafrikanska samproduktionen Transit, med Melinda Kinnaman i en av de ledande rollerna - satts upp pa Dramaten i slutet av november. Da skall ni ga. For den ar bra. Och har man nagra som helst varldsmedborgar- eller “radda varlden”-ambitioner ar igenkanningsfaktorn pinsamt hog. Se sa, fa andan ur vagnen nu. For nar var du egentligen pa Dramaten senast? DS.

När hela världen hetsar varandra till att ständigt upptäcka nya resmål och weekend-städer, är det lätt att glömma bort att man kan faktiskt kan återupptäcka städernas stad hur många gånger som helst. Låt mig återigen få påminna er om Paris. Här fattas inget. Barerna och restaurangerna är utsökta, arkitekturen är spektakulär och kulturen den rikaste i världen. Och parisarna är vackra, eleganta och svala.

Jag var elva år första gången jag stod uppe på Montmartre och tittade ut över denna till synes ändlösa världsstad. För en liten kille som tyckte att Göteborg var oöverskådligt  stort, och alltid lyckades gå vilse mellan mammas jobb på Lilla Torget och hamburgerhaket Clock på Kungsgatan, var detta en till lika delar lockande, berusande och skrämmande känsla. Jag vet inte hur länge jag bara stod och tittade ut över denna, min första riktiga storstad, men jag kommer ihåg att jag bad att få stå kvar medan resten av familjen begav sig in i Sacre Coeur. En liten stund senare vågade jag mig bort till torget precis nedanför trapporna till den vita kyrkan, och stod och försökte ta in dofterna, ljuden och synerna från gatumusikanterna, konstnärerna, gycklarna, torghandlarna, kyparna, bilarna, den visslande polisen och ett antal tusen personer till. Jag kommer ihåg att jag fastnade, i vad som kan ha varit en kvart eller två timmar, bakom en konstnär som målade av några av husen kring torget. Jag stod med välbehagliga rysningar längs kroppen och njöt på ett sätt som jag bara kan göra medan jag iakttar ett riktigt väl utfört hantverk. Inte förstod väl jag, eller brydde mig heller för den delen, att det var skapandet av första klassens Hötorgskonst jag så njutningsfullt drogs in i.

Sen den dan är jag fast, och håller staden som den främsta av alla världens städer. Jag har återvänt gång på gång och utvecklats till en stor frankofil med åren. Det jag älskar när jag kommer till Paris är hur staden direkt förflyttar mig mentalt. På nåt vis lyckas den hitta en plats åt mig i sin egen historia, och göra mig till en i ledet av Jeanne d’Arc, de galna hoven med Ludde och Marie Antoinette i spetsen, Napoleon, Toulouse-Lautrec, Edith Piaf, Picasso, Stravinskij och 68-studenterna. Och alla andra som varit med och format Paris till vad den är idag. På så sätt lyckas denna stad göra mig till både en mycket stor man och mycket liten kille samtidigt.

Och inte nån stans eller nån gång släpper staden mig ur sitt grepp. Med sin storslagna arkitektur och historiska byggnader - Louvren, Notre Dame, Sacré-Coeur, Eiffeltornet, Triumfbågen, Versailles osv. - lyckas hon hålla mig kvar i detta tillstånd under tiden jag är där. Jag älskar dessutom hus och andra byggnader, och är därför givetvis ett mycket enkelt offer. Hälften av min tid i Paris brukar gå åt till att fascineras av fasader, med en inte helt betydelselös nacksmärta som resultat.

Kulturutbudet i Paris är ju en av anledningarna till min stora kärlek. För let’s face it - de kan utse hur många europeiska kulturhuvudstäder de vill - det finns ändå bara Paris. Gallerierna, konstnärerna, scenerna och inte minst museerna med Louvren, Musée d’Orsay och Georges Pompidou Centret som juvelerna i kronan. Sist jag var där besökte jag två nya museer jag inte tidigare besökt - quai Branly och Palais de Tokyo.

Quai Branly är Jacques Chiracs bidrag till stadens och statens kulturella skrytsamhet och givetvis lika mycket en hyllning till honom själv. Arkitekturen är storslagen och annorlunda, men inte nödvändigtvis smakfull om du frågar mig. På insidan ryms några av den franska kolonialmaktens allra vackraste och viktigaste kulturskatter från andra delar av världen, och de är givetvis värda att se. Men jag har problem med perspektivet och uttrycket: Det är genomgående ett gammalmodigt etnografiskt synsätt, där den enda rösten, den vite mannens, ger ett i lika stycken nedvärderande som exotiserande resultat. Sen använder man ett exkluderande och högtravande fackspråk i utställningarna, vilket gör att man känner sig dummare när man går där ifrån än man gjorde när man kom dit.

Palais de Tokyo däremot är ett skönt, spännande och nyskapande museum för ny, frisk, sprudlande samtida konst. Dom visar inte bara prov på fingertoppskänsla när det gäller att hitta nya konstnärer som både har något väldigt viktigt och intressant att säga om vår samtidigt, och de konstnärliga verktygen för att uttrycka det på kreativa, relevanta och skarpsinniga sätt. Museet tilllhör också ett av de få konstmuseer jag varit på där curatorerna gör mer än att hänga mer eller mindre fantastisk konst rätt upp och ner, för att sen stå och malla sig i ett hörn och låta den aktuelle konstnärens genialitet spilla över också på dem. På Palais de Tokyo är varje utställning unik, varje hängning personlig och varje curator en artist i sig själv. Rekommenderas varmt.

Som varje sann turist måste man ju hinna med lite shopping innan man hänger sig åt väsentligheterna. Det finns givetvis allt att köpa i Paris. Från stånden med bilder och böcker längs Siene, över antikhandlarna och antikvariaten i Latinkvarteren till lyxvaruhusen som Lafayette. Glöm inte att de lokala skräddarna här bär namn som Louis Vuitton, Chanel, Yves Saint Laurent, Dior, Hermès och Jean Paul Gaultier.

Väsentligheterna handlar i Paris, liksom överallt annars, om maten, drycken och människorna. Du kan visa mig vilka undersökningar och rankinglistor om världens bästa mat och krogar du vill, det finns ändå ingen plats på jorden som är så intimt förknippad med det goda livet, finessen i köket och den riktigt utsökta måltiden som Paris. Visst, privatekonomiskt kan jag bara drömma om besök hos Alain Ducasse, Pierre Gagnaire och deras amis, men det behövs heller inte. Hela stan vimlar av väldoftande och mysiga brasserier, bistron och rotisserier så det är egentligen bara att slinka in. Givetvis skall man undvika de mest turistiska delarna, men håller du dig bara borta från huvudgatorna är Quartier Latin, Montparnasse, Saint-German eller Montmartre säkra kort. Ät den bäst tillagade maten och de bästa ostarna, skåla i de bästa vinerna och njut. Ett riktigt insidertips är annars nån av krogarna på Place Dauphine, precis innanför Pont Neuf på Ile de la Cité. Jag garanterar att du kommer bli nöjd.

Det är en underbar blandning av bakgrunder och rötter som utgör den parisiska befolkningen. Du har givetvis alla franska utposter representerade, från Bretagne, Bourgogne och Provence till Guadeloupe, Martinique och Guyana. Sen har du alla immigranter, företrädesvis från gamla franska kolonier i Nord- och Västafrika. Och så alla européer som försöker etablera sig i staden, som musiker, konstnärer, studenter, eller bohemaspiranter i största allmänhet. Och så en och annan äkta parisare då förstås. Alla är de lika stolta att få tillhöra invånarna i denna stad och denna kulturella enklav. Som min vän Laurella i Paris (ursprungligen från Guadeloupe) sa till mig en gång: “In french I don’t believe we have the world ‘global’. But why should we when we have the world ‘France’?” Många ser det säkert som det ultimata beviset på fransmännens arrogans; jag ser det som ett uttryck för hur utvalda de känner sig som befolkar denna huvudstad i detta, det mest civiliserade landet i världen.

Ingen stans har kvinnorna mer klass, stil och grace än i Paris. Och männen ligger inte långt efter. Men förutom att parisarna är de stoltaste och stiligaste av alla befolkningar är de också bland de trevligaste. Fransmännen, och i synnerhet Parisarna, kan göra ett svalt och ointresserat intryck, men bortom den fasaden finns något helt annat. Ha lite humor, lite glimt i ögat, sänk garden en aning och bjud på dig själv så skall du få se. Tricket är att du måste börja. De kommer garanterat att följa efter. Lyd bara detta lilla enkla råd (och gärna något av tipsen här ovan också) så kommer du få en fantastisk vistelse i denna den bästa av världens alla städer.

Lilla E och jag poserar framför världens största samling av skotsk whisky

Det här skulle bli en reseskildring kryddad med rökig single malt whisky, mustig ale och fantastiska vyer från the Highlands. Av anledningar som jag kommer att rada upp, en efter en, blir så inte fallet. Men först till det som ändå gick in på pluskontot. 

Det sägs att staden Edinburgh fördubblar sin befolkningsmängd under festivalmånaden augusti, från en halv till en miljon. Efter att ha kryssat fram på stadens gator med barnvagn i fem dagar, och sagt “Excuse me” ungefär femhundra triljoner gånger, finner jag ingen anledning att betvivla detta påstående. Det är helt enkelt väldigt mycket folk i Edinburgh i augusti, det bör den som åker dit ta med i beräkningen (vilket normalresenären som “kollar upp saker” säkert också gör, annat är det med oss impulsiva äventyrare). 

Allra värst (eller roligast, beroende på hur man är funtad) är det längs The Royal Mile, dvs High Street som börjar vid det smått legendariska slottet och slutar vid The palace of Holyroodhouse. Att vandra längs denna gata är en upplevelse inte helt olik en vandring längs Västerlånggatan i gamla stan i Stockholm. Det är asiater med kameror, krims-krams och gatuartister överallt. Speciellt under The Fringe, vilket är en konstfestival med inriktning på teater och performing arts som lockar till sig (enligt en okulär besiktning) lajvare från jordens alla hörn. Om man, som jag, inte är helt imponerad av gycklare, jonglörer och kroppsmålade robotimitatörer (och naturligtvis den över hela jorden ständigt närvarande samlingen av panflöjtsindianer) gör man nog bäst i att hålla sig borta från denna gata. Palatset och slottet bör man däremot besöka, även om slottet är en av världens största turistfällor så går det inte att komma runt dess majestätiska uppenbarelse där uppe på vulkanklippan. 

Men en glesbygdsman som jag längtar sig förstås gärna bort till öppna landskap när trängseln blir som värst, och som tur är erbjuder staden detta inom gångavstånd. I anslutning till tidigare nämnda Palace of Holyroodhouse finns ett fantastiskt grönområde vars höjdpunkt (i dubbel bemärkelse) är Arthur’s Seat - en bergsknalle med tillhörande gångstig som erbjuder svindlande vyer över staden. Här är det lätt att ta till slitna klyschor som “lisa för själen” och liknande, vilket jag väl borde undvika då vi försöker upprätthålla en viss litterär standard här på Barstol (jodå). Okej, säg så här: om du gillar öppna landskap och inte har något emot en envis vind som blästrar dina kinder till en angenäm rosa nyans är Holyrood Park stället för dig. För mig var det tveklöst en av resans absoluta höjdpunkter. 

Om vinden trots allt känns för snål och du väljer att dröja dig kvar i turistkvarteren samt gillar whisky, och det gör väl den som åker till Skottland, rekommenderar jag verkligen ett besök på The Whisky Heritage Centre (354 Castlehill, alldeles nedanför slottet). För elva pund får du en snabbkurs i whiskytillverkning, vilket kanske låter tråkigt men för den som alltid vill veta hur saker och ting fungerar är det helt enkelt nödvändig information. Du får också lära dig vad som kännetecknar single malt whisky från de fyra stora regionerna (The Lowlands, the Highlands, Speyside och Islay, den femte (Campbeltown) hoppade man över eftersom den är så liten) samt hur man provsmakar den ädla drycken. Naturligtvis ingår även en provsmakning. Dum som jag var valde jag ett smakprov från min favoritregion - Islay - och fick en smutt Bowmore i glaset. Inget ont om Bowmore, men det var ju liksom ingen ny smakupplevelse direkt. Som tur var valde min fru the Lowlands och fick en Ben Nevis som jag bytte till mig några droppar av, vilket är en helt annan smakupplevelse, som att jämföra vanilj med asfalt egentligen (och jag föredrar alltså asfalt). 

Detta leder oss in på själva dryckenskapen, den förväntade men i stort sett uteblivna. Så här är det nämligen, alla de där mysiga och genuina pubarna som du verkligen har sett fram emot att besöka SLÄPPER INTE IN DIG OM DU HAR BARN MED DIG! Big big big… disappointment. Vi fick inte ens sitta på en uteservering och dricka en väl förtjänt ale, ut kom en rödbrusig ung man och bokstavligt talat motade bort oss. Jag är osäker på om detta är en lag i Skottland, i såna fall en lag som endast omfattar pubar. Det gick nämligen alldeles utmärkt att dricka öl och vin på vanliga restauranger (tack gode Gud för turkar, araber och italienare som driver restauranger och välkomnar barnfamiljer med öppna armar). Det säger sig självt att mycket av den förväntade upplevelsen gick om intet på grund av denna diskriminering, och att dricka en dyr och rökig single malt på italiensk restaurang kändes helt enkelt bara fel så det blev inte mycket av den varan. Klar minuspoäng till Edinburgh där alltså. 

Så vad gör man då när man har blivit stoppad i dörren och besvikelsen gräver ett hål i bröstet? Jo, man vänder blicken ut mot hedarna. The glens, the lochs, en liten rundtur med sjöar och destillerier kanske? ICKE SA NICKE! Bussbolagen tar inte emot passagerare yngre än fem år. Okej, jag erkänner, det här borde vi ha kollat upp innan vi bokade resan, och kanske hade vi då hamnat i Ljubljana istället (jag skämtar inte), men nu har jag talat om det för dig så du åtminstone slipper stå där och tugga på huvan till regnjackan i ren frustration. Jag tvekar inte en sekund när jag famlar efter det andra gula kortet i bröstfickan, vilket i fotboll betyder utvisning men vi har specialregler här, så låt oss ändå fortsätta. 

Med reslusten en gnutta kantstött men plånboken fortfarande i fin form vände vi oss till de modernare delarna av staden, alltså New Town, för hjälp. Och hjälp fick vi, för här finns helt vanliga restauranger som tar emot även nykränkta barnfamiljer. Och om allt annat falerar, välj stället med devisen “Love all, serve all” (pluspoäng till den som gissar rätt). I New Town, med undantag för shoppinggatan Princes Street, råder också ett lugnare tempo som känns väldigt behagligt när man har hetsat runt bland alla tusentals spanjorer, tyskar, japaner, svenskar och holländare (vilket är världens största folk enligt en trulig liten israelisk gubbe som jag hamnade i samspråk med). 

Och tro det eller ej, men här kan man faktiskt se författaren Klas Östergren flanera längs George Street, iklädd en brun linnekostym (det gjorde vi i alla fall). Jag hann inte placera ansiktet i tid.. det kändes fånigt att springa tillbaka.. och herregud vad skulle jag ha sagt?! “HALLÅ KLAS! GREAT FAN HERE!”. Hursomhelst, om du vill slappna av och äta god mat utan att bli uppskörtad, gå till New Town. Och när du är där, passa på att känna på alla låsförsedda grindar som håller oönskad pöbel utanför the Queen’s Gardens. De är privata de där trädgårdarna, “accessable only to key holders” som det stod på varningsskylten, men vi hittade en olåst grind och smet in (jag pissade i en buske, där fick borgarbrackorna så de teg!) 

Så till slut, vad tycker jag egentligen om Edinburgh? Jo, jag tycker både det ena och det andra. Å ena sidan är det här en stad som i princip är en enda stor turistfälla, som ett större Visby, om man inte bemödar sig att leta lite extra. Och lika svårt som det är att stå emot stadens självklara charm, lika enkelt är det att be hela Skottland dra åt h-e efter att ha blivit nekad av både pubägare och busschaufförer. Ärligt talat, jag vet inte var de gör av sina barn i Edinburgh, kanske låser de in dem i källare tills de blivit arton och får gå på puben för jag såg då verkligen inte många telningar under våra fem dagar. 

Följande slutsats är alltså tämligen självklar: åk inte hit med barn. Verkligen, jag lovar, det är inte värt mödan. Det finns massor av andra kanonstäder som inte diskriminerar barnfamiljer. Däremot, och det här är viktigt inte minst för Barstols övriga skribenter, ser jag Edinburgh som ett värdigt alternativ till Prag för den där ölresan med polarna. Men hörni, vi skippar augusti va?

Jag är en man av mycket få principer, kanske inga alls rent av när jag tänker efter. Dock lovar jag mig själv saker då och då. Ett av de löften jag hade lyckats hålla allra längst var att aldrig åka på campingsemester. Men precis i början på juli sprack även detta.

Anledningarna till att jag såg mig själv bryta detta löfte var flera, men huvudkomponenterna var fyra dagars egen ledighet med mina barn då min hustru fortfarande arbetade, en redan ansträngd semesterekonomi och en mycket god vän med en fantastiskt välutvecklad övertalningsförmåga. Så efter en gemensam shoppingrunda på Jysk (jo, jo, fint ska det vara) för införskaffande av var sin komplett campingutrustning - tält, luftmadrass, sovsäckar, campingstolar och campingbord - befann vi oss alltså på Daftö Camping utanför Strömstad. Han med sina två döttrar och en obotlig optimism. Jag med mina två barn, min minst sagt skeptiska inställning och mina hundra fördomar.

Det är inte svårt att raljera över svensk camping. Eller rättare sagt, det är svårt att inte raljera över svensk camping. Du får givetvis din kvot av grälla träningsoveraller, foppatofflor, piratbyxor och flintastekar till bredden fylld. Det är inte heller några problem att göra sig lustig över tokpimpade husvagnar med egenutnämnda trädgårdsarkitekter av Lidl-kvalitet. Rent estetiskt ligger det självklart fortfarande över världens fulaste turister i Londons West End (tack, Mats Olsson), men snäppet under svenska gästhamnar. Och är du ingen supporter av Henri Lloyd-jackor, orange flytvästar och enorma mängder vit plast är detta självklart inget gott betyg.

Men min utveckling under campingtiden var enorm och såg ungefär ut så här: Dygn1: Aldrig mer, aldrig i livet, Dygn2: Ja, kanske ändå. Men med ett bättre boende i så fall, Dygn3: We’ll be back. I tält! För bortom den typiska camping-klischén såg jag också något annat. Jag såg mängder av euforiskt lyckliga barn i alla åldrar, och lika många nöjda och glada föräldrar. Jag studerade ett engagerat och aktivt föräldraskap som faktiskt slog mig med häpnad. Jag såg fäder som fiskade, badade, grillade, spelade fotboll och brännboll, eller bara rullade runt i gräset tillsammans med sina ungar. En helt annan upplevelse än den jag föreställer mig i Cannes och St. Tropez eller på Puro Beach i Palma med uttråkade och osedda barn, och besvärde och avmätta föräldrar.

Och när jag väl släppte min normala Seinfeldattityd och faktiskt börja delta själv, utvecklades det helt enkelt till en väldigt rolig minisemester tillsammans med två saliga ungar som råkar vara mina. Vi badade, vi lekte, vi klättrade i berg, vi åt macklunch, vi bastade, vi struntade i att borsta tänderna, vi fiskade tillsammans med en dansk familj och vi delade en påse räkor med en familj från strax utanför Karlstad. Och vi låg tätt, tätt intill varandra i ett litet tält (jag och min vän hade helt klart campingens två minsta tält) och berättade sagor för varandra tills vi alla föll i sömn.

Eftersom camping gav sån mersmak har jag bestämt mig för att börja odla svennen inom mig. Inte så till den milda grad att jag skulle börja sympatisera med blåvitt - inte ens lite. Men ändå. Var det Crocs dom hette?

På ungefär 800 meters höjd över havet, som ett uråldrigt örnnäste, ligger den lilla bergsbyn Sainte-Agnes. Husen klättrar vågat nära brådstupet ned mot den franska staden Menton, som ligger vacker och plottrig cirka en och en halv mil ned mot kusten.
De äldsta husen är från 1400-talet. Ovanför byn ligger ruinerna av en borg, enligt legenden byggd av en österländsk prins som blivit förälskad i en provencalsk flicka.

Men den lilla stadens tidiga historia är ingenting emot den senare. Efter första världskrigets mörker byggde fransmännen nämligen en stor militärbas här, insprängd djupt inne i berget. Basen heter Fort Maginot de Sainte-Agnes och ingår i den så kallade Maginotlinjen (även kallad Alplinjen). Det är en serie befästa platser på strategiska och otillgängliga punkter längs den italienska och tyska gränsen.

Fort Agnes har ett magnifikt läge - högt upp och med fri utsikt mot Italien och bukten vid Menton. Tanken var att de här baspunkterna skulle bjuda tillräckligt mycket motstånd för att Frankrikes armé skulle hinna mobilisera sig vid händelse av anfall. Tyvärr använda tyskarna sig av en annan strategi - de flankerade helt enkelt baserna. De tog sig i genom linjen där den inte hade täckning, och tog sedan fransmännen med överraskning via sin berömda Blitzkrieg-metod. På så vis föll bas efter bas i tyskarnas händer - och togs helt enkelt över. Med hjälp av Maginotlinjens förnämliga fästningar kunde de sedan flera gånger hålla tillbaka de amerikanska styrkorna.

Jag och farsan tog en skumpig buss uppför den smala serpentinvägen från Menton en tidig förmiddag. Bussen gick i tid, något som jag fått erfara hör till ovanligheten på Rivieran. Höjdrädda göre sig dock icke besvär, gränsen mot ravinen kantas av decimeterhöga murar som mest är där för syns skull. När man far förbi något stort buskage saknas avgränsningen helt, ungefär som om några buskar skulle kunna hejda ett par ton minibuss med vilt skrikande passagerare.
Men utsikten är förstås fantastisk. I dalens myllrande grönska sticker motorvägsbron mot Nice upp som en stor dinosaurie av betong, och fortsätter man med blicken hamnar man i det klarblå havet utanför Mentons stenpirar. Sedan är det bara oändlighet innan Afrikas sydkust tar vid någonstans bortanför diset.

Det är svårt att tro att det skulle varit något kvar av Sainte-Agnes vackra hus och de vindlande gränderna om tyskarna fått för sig att de skulle försöka inta basen. Fortet ligger nämligen bara några hundra meter utanför byn. En ensam vakt sitter på post i entrén, som vid händelse av krig skulle vila tryggt bakom den stora vindbryggan av pansar.
Vi betalar inträdet, fyra euro per huvud, och sedan drar vakten upp en tung pansardörr som är basens öppning mot Sainte-Agnes. Innan vi kliver in tillägger han att vi får ha fortet helt för oss själva, ingen annan besökare har kommit ännu.

Fast luften på den här höjden är ett par grader kallare än nere i dalen, så är det en mindre chock att kliva in i bergets råa och kalla fuktighet. Innanför dörren tar en mycket lång och dunkelt upplyst huvudtunnel vid. Takhöjden är kanske två och en halv meter, men konstigt nog känns det inte klaustrofobiskt. Jag antar att läget vore annorlunda om basen kryllade av människor i en mer eller mindre grad av panik. Längs golvet går en smal räls, alla större tunnlar hade möjlighet att frakta manskap och materiel via en elektrisk järnväg. Anläggningen är till tre fjärdedelar öppen för allmänheten, i fyra plan (varav ett är avstängt). En avspärrad gruvgångsliknande tunnel leder upp till en utgång i höjd med ruinen på bergets topp.

Väggarna är slippringa av fukt. Korridoren sträcker sig långt in i berget, och delar sig här och där i andra gångar. Överallt finns öppningar in till andra rum; ett kök, sovsalar, maskinrum och ventilationsrum. Det är mycket tyst. Vakten sitter kvar ute i den solbelysta entrén, på andra sidan pansardörren. Jag och farsan kommer snart ifrån varandra, var och en upptagna med sitt egna upptäckande och fotograferande.

Jag går längs tunneln och tittar in i de olika rummen. De flesta är tomma, en del nedsläckta. Jag får syn på en tunnel som sticker av från huvudgången. Den är svagt upplyst, nästan helt mörk. Jag passerar kolsvarta rum och tar blixtbilder i blindo. De är alla tomma. En metallbänk följer tunnelväggen. Mot slutet, kanske femton meter in, finns en öppen dörr med ett rött kors på - sjukstugan.

Jag står i öppningen en sekund och tvekar. Någonstans i tystnaden hörs det klara ljudet av droppande vatten. Här inne har människor dött. Efter en stund tar dock nyfikenheten överhanden och jag går in med kamerans fokuslampa som ljuskälla. Det är vitt kakel på väggarna. Det mesta av interiören är borta, men vid ena väggen finns ett skåp med bevarad sjukhusutrustning. Det finns ett par rum till, jag passerar tunga plåtdörrar och för mitt inre ser jag hur de av en plötslig och osynlig kraft slår igen bakom mig.
Jag skulle sitta instängd, och plötsligt skulle kanoners eldgivning dåna genom berget. Skrik och larm skulle fylla mina öron. När dörren gick upp igen skulle jag vara klädd i soldatpersedlar, och kaoset i rummet utanför skulle vara total. Män skulle springa skrikande omkring mig, det skulle lukta svett och avföring och blod. Jag skulle tryckas ut i tunneln, få hoppa undan för en vagnslast granater som kommer susande längs den elektriska järnvägen. Någon skulle ta tag i mig och jag skulle få order vrålade i örat och bli hårdhänt ivägföst åt det håll där dånet som får berget att skaka kommer ifrån.

För mitt inre målar jag upp bilden av hur det skulle kunna ha sett ut. Villvervallan, blodet och paniken som ligger som en stank i tunnlarna. Lukten av rök och krut. De ekande skriken, smällarna från luftvärn och kanoner som hamrar genom berget och som får murbruk och puts att regna ned från tunneltaket. Att inte kunna fly, att vara instängd i bergets klaustrofobi och veta att livet som nyss såg så långt ut är här och nu och kanske slutar idag.

När jag går tillbaka mot tunneln kan jag inte låta bli att skynda lite på stegen, och den välbekanta, stickande känslan i ryggen gör sig påmind. Jag får lägga band på mig för att inte rusa tillbaka mot ljuset.

Fast de där scenerna har aldrig ägt rum. Sanningen är den att Fort Maginot de Sainte-Agnes aldrig kom till användning. Tyskarna valde att gå runt, kanske avskräckte den med sin till synes ointagliga placering. Förlusterna kunde bli för stora. Det är därför den är så välbevarad, det är därför kanonerna fortfarande finns kvar, och det är därför de fortfarande är i sådant skick att de skulle kunna gå att fyra av än idag.

När vi kommer ut i värmen och solskenet igen kan jag inte låta bli att dra en suck av lättnad, samtidigt som sinnesstämningen färgas av världskrigens fruktansvärda offer. Det må vara häftigt att vandra i en bevarad krigsmiljö och att där låta fantasin skena fritt, men det balla fördunklas av alla de miljoner som dog till absolut ingen nytta. Alla de som levde sina liv som du och jag, men som offrades i krigets totala meningslöshet.

Under de kommande veckorna är jag på semester. Mina inlägg kommer således ha mer semesterkänsla, dvs. aningen ledigare (läs: osammanhängande) och lättsammare (läs: ogenomtänkta) inblickar av anekdot- eller kuriosakaraktär i min semestervärld: 

Äntligen är jag tillbaka i Baskien igen. Denna lilla del av världen med sitt gröna och dramatiska landskap, sitt vänliga men stolta folk, och inte minst med världens i särklass godaste pintxos.

Det jag kommer ihåg bäst från mitt första möte med Baskien är dock vare sig naturen, leendena eller tilltugget, utan det mycket säregna språket. Inte för att någon förväntade sig att jag skulle prata det, eller ens försökte tilltala mig på det, men för att alla min frus (dåvarande flickvän) kompisar hade så otroligt konstiga namn. Och nu menar jag konstiga på riktigt, inte på det där lite lustiga sättet som till exempel Gun-Mona eller andra norska namn. Jag som hade haft löjligt svårt att lära mig min egen flickväns namn - Zurine (uttalas ung. “Surrinnjä”) - blev nu introducerad till Arantxa, Ainhoa, Irantxu, Josune, Goizane, Izaskun, Maialen och Betirtze. För en ung kille som gärna ville göra ett gott intryck genom att lära sig namnen på sin flickväns alla väninnor blev situationen omöjligt frustrerande… 

Som ni kanske redan visste har baskerna ett eget språk, och till och med eget typsnitt (som endast har konkurrens av det typiskt irländska i frågan om fulhet). Språket är mycket gammalt, inget vet var det kommer ifrån, det är omöjligt att lära sig, samt är mindre likt spanska än vad finska är likt svenska. Att språket har en inneboende kraft och har varit föremål för både politiska strider och totala förbud råder det dock inget tvivel om. En som tidigt insåg vilken kraft ett språk kan ha för den gemensamma identiteten och kulturen var Franco. Han förbjöd helt enkelt baskiska - en bask fick vare sig prata eller skriva baskiska i eller utanför Baskien. Det gick till och med så långt att han förbjöd baskiska tilltalsnamn om det fanns ett motsvarande spanskt. Så min fru som är född under Francos allra sista levnadsår döptes således till Maria Blanca, trots att hon alltid hetat och kallats Miren Zurine. 

Det om något borde väl vara en historia att fundera på för alla er som vill ha rätt att fortsätta döpa era söner till Robin, Kevin, Melvin eller Glenn, men som umgås med tanken att rösta på Sverigedemokraterna i nästa års val? Gör inte det om ni inte är beredda på att döpa om ungarna till Torkel, Harald, Birger eller Håkan. 

Nej, nu ropar dom på mig. Nya pintxos är serverade tillsammans med lite svalkande txakoli. Så agur och eskerrik azko! 

Utanför Nolita House på Houston Street står flera sällskap av unga tjejer och väntar. De väntar på ett ledigt bord för att få äta brunch. Den här första söndagen i april är det strålande solsken och varma vindar så tjejerna ser inte ut att lida. Men jag orkar inte vänta utan smiter in på den sjabbiga baren bredvid, Milanos, och beställer en Bloody Mary. Till min förvåning är det en grym Bloody Mary jag får – den har ett sting. Ibland är det de mest otippade ställen som blandar de bästa drinkarna.

På Milanos har de inget kök öppet så här tidigt på dagen. Några i baren har med sig en kartong med pizza de glufsar på till sina Bud light. Efter ett glas till går jag ut från den mörka baren ut i ljuset igen.

Tjejerna står fortfarande kvar och väntar. Jag går in ändå för att se hur det ser ut. Och ibland finns det fördelar med att vara ensamvarg. Det finns en plats ledig i baren. Här har de tillbringare med färdigblandad Bloody Mary. Den är riktigt bra även här. En lustig detalj är att man får välja vilken vodka man vill ha. Såsom det skulle göra någon skillnad. Men det är inte för frukostdrinken man är på Nolita House en söndag förmiddag – det är för bandet som spelar Bluegrass. Det kanske inte är världens bästa Bluegrassband men de kan sina saker. Ståbas, banjo, fiol och mandolin ackompanjerar brunchen. Det blir en riktigt god stämning i baren. Bakom baren står en söt tjej som flirtar vilt med mig, och alla andra män, allt för att få så mycket dricks som möjligt. Men hon är effektiv det måste man ge henne. Drinkar och mat kommer ut snabbt. Hur hinner hon med mellan allt flirtande? Jag beställer en kaloribomb, macaroni and cheese med bacon, som är utsökt.

Jag märker att det är en del turister här. Inte turister från Europa utan från övriga Usa. Bredvid mig sitter ett ungt nygift par. De kommer från Minnesota. Anledningen till att jag vet det är att mannen som verkar uppskatta bandet mycket efter varje låt skriker Minnesota in the house. Det är inte utav respektlöshet eller menat som någon ironi han vill bara påvisa att han gillar musiken och är från Minnesota.

Amerikaner kan verkligen vara högljuda och enerverande.

Det ska erkännas att det ska bli skönt att åka hem snart. Efter en dryg vecka i New York har jag tröttnat på högljuda amerikaner, tokfet mat och på söta bartenders som flirtar med dig för att få mer i dricks. Okej, de söta tjejerna är jag inte trött på.

När bandet spelat sina sista låtar och packar ut sina instrument på gatan sköljer det in en våg av avgaser. Jag känner även att min skjorta har en stank av avgaser – en lukt av storstaden.

Jo, det ska bli skönt att åka hem till Stockholm snart.

Det är vår i New York. Solen skiner men det blåser kalla vindar. Efter att ha promenerat runt hela Central Park, runt den inte igenom, upp på västra sidan och ner på östra, har jag har gömt mig i värmen längst in i baren på Rodeo Bar. Therese, som jobbar i baren, är i från Karlstad. Hon bjuder mig alltid på öl. Jag ser till att dricksa henne ordentligt. Therese försöker göra upp notan med en stammis som gick hem utan att betala i lördags. Tjejen bredvid mig vänder sig emot mig.

- Varför cyklar du i New York? Det är ju livsfarligt, säger hon.

- Va? Cyklar?

- Jag hörde att ni pratade något annat språk och chansade på att det handlade om cyklar. Vad är det för språk egentligen?

Jag skrattar.

- Svenska. Vi är båda svenskar men jag kan försäkra dig om att vi inte pratade om cyklar.

Det blir tyst ett tag medan hon suger på sin Frozen Margerita.

- Jaha, det var min raggningsreplik det.

- Oj, jag är för dum för att förstå att du stöter på mig. Eller för full. Jag lyfter min flaska Dixie Lager för en skål.

- Nej, jag skämtade, jag stöter inte på dig. Jag behöver bara nån att prata med. Min kompis slutar aldrig prata i telefon. Hennes väninna sitter bakom henne och pratar engagerat i sin mobiltelefon och hon har gjort så i säkert en halvtimma.

Båda tjejerna är betydligt yngre än mig men jag antar att de är över 21 år. Kompisen med telefonen är egentligen sötare men tjejen närmast mig har ett generöst dekolletage jag gärna vilar ögonen på. Jag pratar med henne ett tag. Hon visar mig en lista hon och kompisen sammanställt med saker de ska hinna med innan sommaren. Hon undrar om jag har några förslag på punkter de ska ta med. Jag hinner inte komma på något innan kompisen tecknar åt henne att det är dags för dem att gå. Hon pratar fortfarande i telefon när de går ut och stoppar en taxi. Jag beställer in en ny öl och får prova en Blue Point Toasted Lager.