Jag ville inte bli som dom andra. Jag ville inte bli äldre eller vara sådär vuxen som andra ville.

Men allt verkade börja då. När kläder blev viktigt på ett helt annat sätt, stil, grupperingar. När man upptäckte skillnaden mellan fyrorna och sexorna. När man upptäckte hur man ville vara en sexa trots att man bara var en fyra.

Jag ville bara vara den jag var.
Ni fick ju vara dom ni var.

Men det började då. Tiden sattes igång, en klocka började ticka och en omätbar tid uppstod där ni långsamt började genomföra förändringen av den som var jag. Hur det inte var acceptabelt att vara den jag var längre. Hur ni plötsligt drog en tydlig linje mellan er och mig.

Vilken barnslig ful jävla tönt jag var, i barnsliga kläder och utan bröst. Det var där jag skulle vara nu, utanför dom helt osynliga, alldeles nybildade grupperingarna. Jag visste ännu inte att det skulle dröja många år innan jag skulle inse hur mycket ni orsakat och förändrat inuti mig.

Jag tänker på det ibland. På den personen jag var innan. Jag minns henne tydligt, en helt annan än den som blev. Varför kunde jag inte bara fått vara den jag var? Varför var ni tvungna att göra mig så ensam? Ni gör mig fortfarande ledsen men jag hårdnade inte förrän det var alldeles för sent. Jag hårdnade först när det inte längre spelade någon roll.

Jag kommer aldrig kunna ge igen för all den skit ni kastade på mig. Dom ni var är sedan länge borta. Dom ni var finns inte mer än i den tid som stannat kvar i mig medan den tickat ljusår vidare ifrån er. Ni gjorde mig tyst. Ni gjorde så att jag gjorde mig så osynlig som möjligt. Ni gjorde mig osäker, generad över mig själv och min kropp. Ni förfulade mig. Ni gjorde mig värdelös inför mig själv. Och jag höll med er. Jag skrev under på varenda jävla kontrakt ni höll fram under näsan på mig.
Ni förändrade mig.

Jag trodde att jag en dag skulle få vara med på riktigt. Jag vände mig till er. Jag försökte vara som er, varenda dag gick ut på att försöka vara som er. Men det var aldrig tillräckligt bra. Jag räckte aldrig till för jag hade aldrig gjort det från början. Det var bara fel, fel, och fel på mig.
Ni såg hur rädd jag blev när ni skrek att ni skulle näcka mig när jag kom smygande i korridoren. Ni skrek ”Kom så tar vi henne” och skrattade när jag började springa.
Jag gömde mig för er. Flera år gick ut på att gömma sig och samtidigt vända sig till er. Stryka er medhårs. Smälta in, inte uppröra, inte sticka ut, inte frångå er gällande norm, era satta ideal, er manifesterade struktur.

Inte förrän som vuxen vände jag mig ifrån er. Inte förrän som vuxen ville jag aldrig i livet mer befatta mig med människor som er. Och inte förrän som vuxen insåg jag vidden av vad ni egentligen hade gjort mot mig och vilka konsekvenser det har fått för min människosyn.

Jag undrar när man kommer börja belysa eller utreda ojämställdhet mellan barn. Jag undrar när man ska börja belysa ojämställdhet mellan individer och inte bara könen. För det börjar då, just där, i det som kallas skolan. Skolning, utbildning, där vi lär oss läsa, räkna, skriva och lär oss vad förtryck verkligen handlar om och hur vi från dag ett antingen vinner eller förlorar. Det jag var med om är knappast unikt på något sätt. Barn bygger strukturerna i skolan, på rasterna, i gympasalarna, i matsalarna, i rökrutorna, i uppehållsrummen, på vägarna hem och på vägarna dit. Barn som aldrig respekterar andra barn, som inte respekterar sig själva - bestämmer alltid över andra barn. Barn som snabbt låter sig berusas av känslan av makt och samvetslöst står på andra barn för att rädda sig själva.

Flickor förtrycker nämligen skoningslöst också flickor.
Pojkar förtrycker också skoningslöst andra pojkar.
Barn och vuxna människor förtrycker nämligen utifrån andra grunder än könstillhörighet. Det är alltid individen som skall förtryckas, det är alltid individen dom vill åt från första början. Något annat är det sällan tal om.

Något annat är det fortfarande aldrig tal om när jag ser vuxna kvinnor förtrycka andra vuxna kvinnor och män, när jag ser vuxna män förtrycka andra vuxna män och kvinnor. Som vuxen nu handlar det i obetydlig grad längre om kläder eller om du har bröst eller hår på kuken. Men hur man utövar förtryckets konst i andra former har vi med oss sedan barnsben. Right?

För det verkar nästan inte finnas något som eggar människan så mycket som hat gör. Och hur barn ska kunna lära sig att ta ansvar om inte vuxna och föräldrar gör det förstår jag inte. Jag finner det helt obegripligt att vi som vuxna idag sitter och tar avstånd ifrån strukturerna som vi själva en gång har varit med och skapat utan att inse delaktigheten vi tillsammans har i allt det som pågår. Och att vi på fullaste allvar sedan förväntar oss en utveckling i rätt riktning när vi till exempel fortfarande, i mediala masspsykoser, ägnar tid till att hata barn som hamnat fruktansvärt snett i livet?

För ni kan väl ändå inte mena att det är barnens fel att barn begår brott mot andra barn?
Man skördar det man sår. Right?

Av Kniven kniven@barstol.nu

Det är ovanligt många rörelsehindrade här, säger jag.

Tycker du? säger min syster.

Ja. Tror aldrig jag har sett så många permobiler på ett och samma ställe.

Men David, dom är inte rörelsehindrade.

Inte?

Nej. Kasinot hyr ut permobiler till folk som inte orkar stå upp och spela eller gå mellan maskinerna.

En timme senare sitter jag på en mörk och trätung irländsk pub på bottenvåningen av det gigantiska hotell och kasinokomplex där vi tillbringar natten. Red Sox och New York Yankees spelar en klassiker och jag försöker följa matchen på en av de otaliga teveskärmar som hänger ovanför baren. Det är hopplöst. Precis som med amerikansk fotboll saknar baseboll moment som griper tag, som gör att man fastnar i spelet och vill fortsätta titta.

I stället tar jag en kvällspromenad bland konstgjorda vattenfall och spelmaskiner. Kasinot är öppet tjugofyra timmar om dygnet. Du blir serverad vid direkt vid spelmaskinen och betalar inget för drinkarna. Skärmar visar upp bilder av de senaste vinnarna med summan i stora siffror under. En man sjunker bokstavligt talat ner utmed en vägg och tänder en cigarett. Han kommer snart vara bortstädad.

Min systers svärföräldrar spelade bort tre restauranger och ett hus under nittiotalet. Nu jobbar fadern på Kasinot. Det är bra, för då har han inte tillåtelse att spela.

29 våningar upp är vi incheckade i en svit med två badrum, två sovrum och kök. Det är stort och luftigt och utsikten över indianreservatet och floden nedanför är enastående. Tystnaden står i tvärt kontrast till det ständiga plinget och rasslandet från spelmaskinerna.

Sting och Ringo Star uppträder på Arenan som ligger insprängd i berget under kasinot senare under månaden. Jag får berättat för mig att de får bra betalt för den typen av spelningar, som lockar nya gäster till kasinot.

En permobil kör över min vänstra fot och jag hinner knappt uppfatta den gråhåriga chauffören innan han gasar vidare genom de blinkande neonljusen mot nästa station.

Tillbaka på den irländska puben frågar bartendern om jag vill ha in tacos till min öl.

Ingenting är heligt.

Av David david@barstol.nu

Närmaste promenadvägen från vårt hus till mammons tempel (ICA Maxi) går genom ett miljonprojekt byggt på 70-talet. Vidsträckta fyravåningshus i långa rader, målade i en orange kulör som för tankarna till min barndoms sittkuddar. Allmännyttan ser till att fasaderna och gårdarnas lekplatser hålls i hyfsad trim, men skräpet och de ständigt närvarande polisbilarna vittnar om en interiör full av oro och konflikt.

När jag passerar detta område slås jag av en tanke: hur kan det komma sig att invandrare och främlingsfientliga människor ofta bor på samma ställe? Jag möter en invandrarfamilj, troligen av somalisk härkomst, och femtio meter längre fram ser jag en stor svensk flagga hänga ut från en av balkongerna. Jag har sett den förut, den har hängt där i flera år. Jag vet hur tongångarna går, mina äldre söner har många gamla klasskamrater som bor här, både invandrare och svenskar, och jag har hört föräldrarnas åsikter förmedlas via barnens munnar många gånger.

Att invandrarna hamnar där är inte så konstigt. Myndigheterna har endast en hyresvärd att vända sig till, dvs allmännyttan, och lediga bostäder står allt som oftast att finna i dessa områden. Det blir en sluss, först hamnar man där och förhoppningsvis kommer man därifrån vad det lider. Men svenskarna, de som hänger ut svenska flaggor och snackar skit om invandrare i allmänhet och den somaliska grannen i synnerhet, varför bor de där? Det är inte så att det är enda alternativet, det finns faktiskt både billigare och mer attraktiva lägenheter att tillgå för den som orkar leta lite. Eller kan det vara så som en kompis hävdar, att de blir främlingsfientliga av att bo där? Fina och värdiga samhällsmedborgare flyttar intet ont anandes in och förvandlas med tiden till inkrökta brölande idioter? Tveksamt om du frågar mig.

Det är som att de söker sig till problemen, som att de på något sätt vill leva mitt i sin egen evidensgrund. Sen kan de säga saker som “Jag vet ju hur dom är, jag bor ju granne med dom jävlarna..”, och få bifall och ryggdunkningar runt fikabordet. Trovärdigheten i dessa vittnesmål är, det måste vi faktiskt erkänna, en aning högre än i de som kommer från oss medgångssocialister som bor i finare områden utan invandrare.

Det här är ett problem, inte minst i valtider. Hur möter man det här missnöjet? Hur får man en miljonprojektsvensk att inte lägga sin röst på Sverigedemokraterna? Vi som inte bor där, vi vet ju inte hur det är i verkligheten, eller hur? Vi sitter ju i våra fina hus och röstar liberalt eller socialdemokratiskt och behöver aldrig utsätta oss för de verkliga problemen. Vår trovärdighet i invandrardebatten är låg, vi får förlita oss till “värdegrund” och andra fina ord.

Jag står alltid lika flat och fåordig när jag möts av argumentet “men du bor ju inte här, du vet inte hur det är i verkligheten”. Ändå vill jag fostra dessa främlingsfientliga människor till att bli bättre människor. Fina och sunda, som jag. Det här är en brist och en inkonsekvens i min retorik som gör att jag aldrig kan bli politiker.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Har du också gått omkring och trott att Sverige är ett land som överlag är, om inte förskonat, så i alla fall jämförelsevis väldigt lite drabbat av mutor, rättsröta och offentligt fusk är det nog dags att tänka om. Bara idag har jag läst om två av de allra värsta fallen någonsin, och bilden av tillståndet i hemlandet fick sig ytterligare en törn.

Ni har säkert hört talas om stadsdirektör Sune Reinhold i Solna och hans trevliga lilla sidoinkomst? I form av sin position representerar han kommunen i jättebygget av den nya nationalarenan och hela den nya stadsdel som växer fram i samband med detta. Vad han har glömt att tala om för både kommun och allmänhet är att han samtidigt har varit avlönad av det bolag som ligger bakom arenan. 600 000 är den lilla nätta summa han har belönats med av dem de sista två åren.  

Kanske har ni också läst om den 52-åriga städerska vars kropp sa ifrån häromåret? Försäkringskassan med sin allmänt nitiska hållning och sina allt hårdare direktiv ville givetvis inte gå med på att detta var nån arbetsskada och således inte heller dela ut nån permanent sjukersättning. Det blev en rättssak av det hela och där anförde Försäkringskassan argument som baserades på ett läkarutlåtande som absolut inte talade till städerskans fördel. Problemet var bara att läkarutlåtandet var förfalskat - Försäkringskassans jurist (!) hade helt enkelt tagit ett läkarutlåtande från en annan patient och klippt in 52-åringens namn och personummer istället. Fusket upptäcktes av en slump…

Vad är det frågan om, Sverige?

Jag flög i mattan med en duns efter cirka tre sekunder och förlorade matchen på fall inför en fullsatt gymnastikhall med förväntansfulla föräldrar och en mycket besviken tränare i publiken. Jag var sju år och kanske var det mitt första nederlag. Det var den första match jag förlorat. Jag hade två guldmedaljer från tidigare turneringar där jag vunnit varenda match och jag trodde jag var oövervinnelig. Nu gjorde det ont. Inte bara för att jag tappat luften när jag slog i marken utan även för att min motståndare vunnit så överlägset. Jag hade fått stryk på tre sekunder och var totalt förnedrad. Trots att jag lyckades knipa bronsmedaljen ville jag aldrig mer gå tillbaka till träningen hur mycket mina föräldrar än försökte övertala mig. Den snöpliga förlusten var allt för tung. Jag tog aldrig på mig brottardräkten igen och det dröjde många år innan jag återupptog kampsportsträning igen.

Kanske borde mina föräldrar ha gjort mer för att, så att säga, få upp mig på hästryggen igen. Kanske borde tränaren, jag såg upp till, inte visat sin besvikelse så tydligt. Men jag klandrar ingen. Jag tror inte den förlorade brottningsmatchen är tongivande för mina brister och tillkortakommanden. Alla upplever från och till motgångar i sitt liv och jag har inte haft fler motgångar än någon annan. Problemet är att jag är så förbannat dålig på att hantera nederlag – lika dålig nu som då. Jag gräver ner mig totalt efter varje motgång, djupare och djupare för varje gång, och jag lägger av för lätt.

Hur hanterar man motgångar på ett bra sätt? Självfallet finns det hyllmetrar skrivna i ämnet. En snabb googlesökning ger dig många tips. De flesta kretsar kring det positiva tänkandet. Motgången behöver inte vara negativ, möt nederlaget som en utmaning, välkomna förändringen och så vidare. Enligt modern KBT ska du ta tag i dina största rädslor genom att gradvis utsätta dig för dem. Alltså upp på hästen igen. Det låter enklare än vad det är. Det är inte alls lätt att med ett leende skaka av sig nederlagets svidande obehag och försöka igen och igen och igen. Men skam den som ger sig.

Av Matt matt@barstol.nu

Det är söndag. Pappa är 34 år och sitter i plyschsoffan. Klockan är snart fyra och det är matiné på tv om en colliehund. Jag sätter mig i ena hörnet och drar upp knäna. Pappa stirrar tyst mot rutan och ser koncentrerad ut. Hunden springer runt i bergen och verkar leta efter något. Det känns mysigt att titta på film. Vi brukar inte se på film ihop så ofta. Pappa tittar alltid på så tråkiga program som Rapport eller Sportspegeln. Aldrig att han ser på naturprogrammen med Arne Weise eller på barnprogrammen med mig. Mamma tittar nästan aldrig på tv, bara på vädret med John Pohlman och om vi har myskväll och ska titta på Razzel eller på Nöjesmassakerna somnar hon nästan direkt när hon satt sig i soffan och snarkar med öppen mun och ser ut som ett mongo.

Mamma städar och diskar jämt. Eller lagar mat. Hon står alltid ute i köket eller inne i grovköket och tvättar maskin efter maskin. Inne i grovköket är det alltid fuktigt. Det luktar tvättmedel och vattnet rinner i små droppar längs dom aprikosa väggarna ner på golvet. Bredvid tvättmaskinen står den stora extrafrysen. Mamma brukar sätta små lappar på fryspåsarna och platta till maten innan hon fryser in den. Dillkött 17/2, Köttfärssås 18/2, Kalops 19/2. Frysen är proppfull med mat och vit frost och ibland får man banka in maten i hyllorna bland alla hembakta brödkakor, broccoli, kanelbullar, köttfärs i storpack och all fisk som hon rensat, fileat och benat ur. Mammas händer är nariga och skrovliga som sandpapper. Fingrarna är fulla av missfärgade sprickor och ser smutsiga ut även om hon tvättar dom. Ibland målar hon dom korta naglarna neonrosa eller cerisrosa. Det ser fult ut tycker jag, man ser det fula i alla fall. Men mamma gillar rosa. Hon brukar matcha nagellacket med sin cerisrosa dress. ”Det är snyggt när det matchar.” säger hon.

Pappa är mest ute i vardagsrummet eller på jobbet, eller så tar han sig en lutare med en prydnadskudde över ansiktet inne i dubbelsängen. På helgen bäddar han och lyssnar på Svensktoppen och ibland hämtar han tvätten i tvättstugan nere på gården eller åker och storhandlar med en jättelång lista som mamma har skrivit. Ibland skäller mamma på pappa när han har handlat fel saker, då blir pappa jättearg och kastar maten i golvet. En gång kastade han en senapsburk på väggen så det blev ett stort hål.

Vi tittar på filmen. Hunden har hittat en gråtande pojke under en gran nu. Pappa berättar att han hade en likadan hund när han var liten, att det var hans bästa kompis men att den hade dåliga nerver och var för nervös. Plötsligt råkar hunden i filmen illa ut och försvinner i en älv. Pappa blir alldeles tyst. Musiken är hög, det låter som hundra fioler och pojken gråter ännu mer. Pappa snyftar till. Han skymmer ögonen med handen. Jag skruvar på mig. Det känns obehagligt inne i kroppen. Pappa har bara gråtit en gång förut, när den där kända gubben Palme dog. Och nu det här med hunden. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så overkligt när pappa gråter. Mamma gråter ofta åt allt möjligt, hon skriker och gråter i köket, på toa, i hallen och i sovrummet. Ibland gråter hon och skriker jättehögt när hon ruskar tvätt inne i grovköket och slår tvätten hysteriskt mot tvättmaskinen och handfatet innan hon hänger upp den på linorna. Jag är van, det brukar alltid gå över. Det är väl bara för att hon har så mycket att göra hela tiden.

Men med pappas snyftande andetag går det nästan inte att stå ut. Jag vill att han ska sluta nu. Jag förstår inte vad han är så ledsen över. Vi som hade det så mysigt och allt. Han reser sig upp och går in mot sovrummet och jag hör hur han stänger dörren. Nu skrattar alla i filmen. Hunden klarade sig visst och är dyblöt när pojken kramar om hans hals. Jag sitter ensam i soffan. Mamma skramlar med disken ute i köket. Filmen verkar vara slut. Den fula hunden springer över en sommaräng och försvinner bakom en kulle. Den fula pojken ler fjantigt och springer efter.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

När Mahdi var tretton år orkade han inte med sin familj längre. Varenda dag präglades av gnäll och bråk. Både med sin far och mor. Det fanns inget de kunde komma överens om. Mahdis far ville att han skulle lära sig köra lastbil och bli chaufför som han själv och modern ville att han skulle vara hemma och vakta sina småsystrar. Mahdi själv ville bara se världen.

Så vid den vid ringa åldern av tretton år lämnade Mahdi sin familj och sitt hemland Libanon. Tillsammans med en äldre kamrat satte de sig på en nedgången buss som skulle ta dem till Saudiarabien. Veckan innan hade representanter från ett stort oljebolag stått på torget och rekryterat arbetskraft. De båda pojkarna hade nappat direkt – lönen de lovades liknade inget annat de hört talas om. Det blev en lång bussresa men pojkarna njöt. De tittade storögt ut genom fönstrena och fick se vyer de aldrig tidigare skådat. Det var första gången de lämnade hemstaden och nu de var på väg ut i världen.

Arbetet på oljefälten var hårt och slitsamt. Mahdis vän gav upp efter ett par månader och åkte hem igen. Han hade ändå tjänat ihop tillräckligt med pengar till att köpa en begagnad bil och tänkte återvända i stor stil. Mahdi ville inte åka hem, han kände att han inte hade något att återvända till, och han ville uppleva mer av livet utanför Libanon. Han var ung och liten till växten så han hade tilldelats en relativ enkel arbetsuppgift som gick ut på att reglera en ventil med en skiftnyckel när trycket i en rörledning blev för stort. På oljefälten arbetade människor från hela Mellanöstern och även från Europa. Mahdi plockade upp lite här och där från de olika språken och blev intresserad av Europa. Han frågade några tyska tekniker som varit där ett tag hur man tog sig till Tyskland. Det blev en dyr resa men när Mahdi väl stod på gatorna i Frankfurt kändes det värt varenda rial. Allt i Tyskland var så nytt och spännande.

Mahdi fick snart arbete på en fabrik. Han var ju van att använda en skiftnyckel. I Tyskland blev Mahdi också förälskad för första gången. I en flicka som hette Ingrid som hade långt blont hår som han hade hört att tyska flickor skulle ha. Hon hade även glasögon som Mahdi brukade göra sig rolig över. Det gick så långt att Ingrid slutade använda sina glasögon när hon träffade Mahdi. Men hon hade så pass nedsatt syn att hon snubblade på trösklar och gick in i saker. Mahdi förklarade då för henne att hon var lika vacker i glasögon som utan. Men tonårsförälskelsen tog slut då Mahdi blev rastlös. Under en kafferast pratade hans arbetskamrater om Sverige och det faktum att solen var uppe dygnet runt där. Mahdi var skeptisk men nyfiken. Han bestämde sig att han var tvungen att se detta fenomen.

En vacker sommardag när Mahdi var femton år steg han av tåget på Stockholms Central. I Stockholm blev Mahdi förälskad för andra gången. I staden – Stockholm var den vackraste stad han någonsin sett. Solen stod inte högt på himmelen dygnet runt men nog var det ljust även på småtimmarna. Mahdi bestämde sig att han ville stanna här. Han kunde inte ett ord svenska men fick ett jobb vid det löpande bandet på Scania i Södertälje.

Mahdi åkte så ofta han kunde in till Stockholm. Han promenerade runt och upptäckte Stockholm på dagarna och festade på kvällarna. Mahdi kände sig speciell, det fanns inte många invandrare i Stockholm då, och han kände sig som en pionjär som upptäckt denna fantastiska del av världen.
På ett danspalats i centrala stan såg Mahdi en liten blond flicka som verkade väldigt blyg och han bjöd upp henne. Det var knappast hans danskunskaper som fångade flickans hjärta utan hans framåtanda och beslutsamhet. Flickan bodde i Märsta och det var en lång väg mellan Södertälje och Märsta. Mahdi sade upp sig från Scania och sökte arbete närmare sin kärlek.

Av en slump fick han höra om någon som behövde en hantlangare i Uppsala. Det var en äldre man som kommit på affärsidén att montera ned kakelugnar i rivningskåkar och sedan bygga upp dem igen i nybyggda lägenheter åt välställda familjer som ville ha en antik kaklad ugn. Mahdi hade aldrig sett eller visste vad en kakelugn var för något men han fick jobbet. Sven, som den äldre mannen hette, hade hittat en lärjunge. Mahdi lyssnade på allt Sven sa och sög åt sig all kunskap och tillsammans flyttade de kakelugnar över hela Sverige. En kakelugn som ena dagen stått i ett fallfärdigt torp i Dalarna monterades nästa dag upp i en paradvåning på Östermalm.

När Sven pensionerade sig startade Mahdi sin egen firma och fortsatte med kakelugnarna och affärerna blomstrade. Snart var Mahdi och hans kakelugnar kända utanför Sveriges gränser och beställningarna strömmande in från alla håll och kanter. Efterfrågan i Tyskland var stor och Mahdi kunde pratade tyska ganska bra så många kakelugnar skeppades dit. Tillsammans med sin nyblivna fru flyttade Mahdi till sydligaste Skåne för att komma närmare verksamheten. Rörelsen hade gått så bra att det nu var dags att expandera till nya marknader och här köpte Mahdi sin första kommersiella fastighet.

Av Matt matt@barstol.nu

När ersättningssystemet för friskolor baseras på de kommunala skolornas budget påverkas även friskolorna av kommunernas neddragningar. Den här sunkiga och endast halvt fria konkurrensen som råder för skolverksamhet slår alltså snett åt alla håll och kanter, jag skulle vilja säga att alla inblandade förlorar på den. 

Jag vet inte hur länge våra politiker avser att fortsätta driva detta hopplöst omoderna och orättvisa ersättningssystem, men jag hoppas innerligt att det snart tar slut. Och märk väl att detta inte handlar om den ena eller andra sidans fel, sossar såväl som borgare har stått bakom det eländiga systemet. Jag menar vad fan, ska man ha konkurrens så ska den väl ändå vara fri? Eller? Som det är nu får friskolor pengar av kommunen för att ta emot en elev, och redan där känns det hela rätt så suspekt. Friskolor är alltså företag med endast en kund: kommunen.

En friskola behöver heller inte välkomna alla elever, den kan avböja att ta emot till exempel en rörelsehindrad elev på grund av att skolans lokaler inte är handikappanpassade. Så får inte en kommunal skola göra, den måste ta emot alla elever. Om skolan inte är handikappanpassad så får man fixa detta, vilket förstås kostar pengar, alltså skattepengar, vilket i de allra flesta inte väcker någon som helst debatt eftersom vi skattebetalande medborgare knappast vill förvägra det rörelsehindrade barnet rätten till utbildning. Nej de flesta av oss betraktar nog tvärtom detta som ett ändamål högst värdigt att lägga våra skattemedel på. Men Gud förbjude att ett vinstdrivande privat företag skulle göra samma investering, då pratar vi helt plötsligt business och den verksamhetens logik säger att en dylik investering faller på för dålig return on investment. Som affärsbeslut är det klockrent, men om företaget ifråga istället väljer att betrakta sig självt som utbildningsförsörjare och beaktar det ansvar som medföljer plikten luktar det istället väldigt illa. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna konkurrera med samma förutsättningar? skit i handikappanpassning, det kostar för mycket. Skicka ungen någon annanstans. 

En friskola kan också “säga upp kontraktet” med en elev av disciplinära skäl. Det kan handla om för mycket ogiltig frånvaro, för många incidenter av typen mobbning eller skadegörelse eller att eleven på något annat sätt inte följt de av skolans styrelse uppsatta reglerna. Vad som då händer i nio fall av tio är att eleven studsar tillbaka till den kommunala skola till vilken han eller hon geografiskt hör, där en handlingsplan med syfte att få eleven tillbaka på spår måste upprättas. Friskolan behöver alltså inte ta ansvar för sina elever riktig lika långt som den kommunala måste göra, vilket också avspeglar sig i många friskolors brist på elevstödjande funktioner. Är det här rättvist? Är det fri konkurrens? Nej så fan heller. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna skicka sina stökhögar till friskolor? Här har ni engelska skolan, ni som är bra på disciplin kan säkert få ordning på lille Filip.

En annan konsekvens av denna fördömda halvmesyr är att de kommunala skolorna tvingas till en verksamhetsplanering som liknar dans på slak lina över en grop med hungriga krokodiler. Ta exemplet från mina äldsta söners skola som huserar tre klasser i årskurs sju, åtta och nio. Efter ungefär halva höstterminen har skolan plötsligt brist på lärare (typ sådana lärare som under sommaruppehållet varslades på grund av minskande elevunderlag) eftersom den närliggande Engelska skolan spottar tillbaka ungefär tio till femton sjundeklassare av olika anledningar (i många fall är det föräldrarna som vill att ungarna ska gå på engelska skolan medan ungarna själva inte direkt hoppar jämfota av förtjusning inför de strängare kläd- och ordningsreglerna, bara som ett exempel). Att i det läget fördela dessa tio till femton elever på tre redan knökfulla klasser är visserligen görligt men knappast välgörande för undervisningens kvalitet. Och som förälder till barn i denna kommunala skola blir man då en smula fundersam. Här förändras plötsligt förutsättningarna för god undervisning under terminens gång och man hör mumlet stiga på föräldramöten och skolrådsmöten. “Varför ska vi ta emot dem?” säger någon. “Den där engelska skolan får väl ta hand om sina egna elever och inte skicka dem hit” säger någon annan. Vi bygger således murar istället för broar, det blir vi mot dem.

Dessa tongångar kan man visserligen ha förståelse för men tyvärr är det ju inte vi föräldrar som i slutändan förlorar på det dåliga systemet, det är våra barn. Och vi kan tycka att det är för jävligt att ogenomtänkta politiska beslut drabbar våra barns rätt till den bästa möjliga utbildningen, visst tycker vi det, men sedan lommar vi ändå hem som de misslynta skattebetalare vi är och betraktar det hela som ännu ett sådant där politiskt fenomen som man liksom inte kommer åt. Det är tidens melodi, det ska väl vara så här. Man får bara hoppas att det går bra ändå trots att klasserna sväller för varje år och lärarna blir färre. 

Men ändå.. nej, nu får det fan vara nog! Ni politiker som håller i besluten, ni behöver fatta att systemet inte fungerar i praktiken. Antingen släpper ni skiten fritt, alltså fri konkurrens med svindyra privatskolor i ena änden av spektrat och haltande kommunala dito i den andra. Då vet man åtminstone vad som gäller, då är det bara att börja spara redan nu för att få in ungarna på rätt skola. ELLER, så beordrar ni en total genomsyn av systemet nu och en gång för alla. Framför allt bör ni sätta press på friskolorna att leva upp till samma ansvar som de kommunala gör, och det bör ni göra genom lagstiftning. Det ska fanimej inte vara okej att slussa elever fram och tillbaka bara för att lokalen inte har hiss eller att påhittade jävla klädregler inte efterföljs. Det ska fanimej inte vara okej att sockra elevers betyg i syfte att öka skolans marknadsvärde. Det ska fanimej inte vara okej att driva en skola utan elevstödjande funktioner. Allt det som en kommunal skola förväntas ta ansvar för, det ska också en friskola ta ansvar för. Annars ryker pengen. Det låter väl ändå inte som orimliga krav, eller vad säger du Jan Björklund?  

Fotnot
Jag skickar det här både till skolminister Jan Björklund (jan.bjorklund@liberal.se) och Mona Sahlins presschef Anna Helsén (anna.helsen@riksdagen.se) med förhoppning om att blåsa lite fyr i skoldebatten. Herr Björklund har visserligen aldrig svarat på mina brev, men skam den som ger sig. Mona kunde man tydligen inte maila direkt, vilket ärligt talat gjorde mig en aning besviken.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Vad ockuperar tankarna hos en medelålders man dagen före julafton? Är det måhända den osmakliga julruschen där vi varje år spenderar miljarder på att köpa skräp? Eller är det nedläggningen av SAAB? Kanske klimatfiaskot i Köpenhamn (vilket jag för övrigt förutspådde för två veckor sedan)? Anna Ankas julfest? Eller tänker jag, i såna fall till min hustrus stora besvikelse (”jag slutar läsa den där bloggen om ni fortsätter med era jävla listor!”), publicera ännu en lista med anledning av att 00-talet går mot sitt oåterkalleliga slut? Nej, jag sitter faktiskt här och tänker på Sir Bob Geldof. 

Det är förstås ingen slump att gamle Bob dyker upp i tankarna så här dagarna före jul. Gå in i valfri affär och stanna där ungefär tio minuter så är sannolikheten att du får höra “Do they know it’s christmas” stor, för att inte säga överväldigande. Och som vi alla vet blev just den låten startskottet för Geldofs karriär som välgörenhetsidkare, vilket i ärlighetens namn är det jag mest förknippar hans namn med även om Boomtown Rats hade en monsterhit med “I don’t like Mondays” 1979. Och om det beror på kontexten (Bob räddar världen) eller låtens kvalitéer vet jag inte, men den har i alla fall en jäkla förmåga att fastna i mitt huvud. Jag kommer på mig själv med att nynna på den i alla möjliga sammanhang. 

Låten har också för mig kommit att symbolisera oskuldens tid, en tid då en man kunde starta en rörelse som på väldigt kort tid fick globalt genomslag och faktiskt gjorde skillnad (åtminstone vill jag ju tro det). Bortser man från alla altruistiska floskler som alltid omgärdar populärkulturens världsförbättrare (tänk bara hur mycket skit Sting har fått utstå på grund av sitt engagemang i regnskogar och olyckliga mödrar till försvunna chilenska medborgare) så känner åtminstone jag att Bob är den som har lyckats bäst med att göra ett viktigt avtryck i världsförbättrarhistorien utan att bli totalt sågad för det. Visst, han fick offra sin musikaliska karriär, men jag tror varken han eller vi gråter floder över det. 

Vad var det då Bob gjorde som var så speciellt? Två saker: dels brann han för Etiopiens svältande barn alldeles på riktigt, det framgick faktiskt väldigt tydligt i allt han företog sig. Han rattade inte skutan med vänster lillfinger, han var heller ingen inhyrd galjonsfigur vars namn skulle dra uppmärksamhet till projektet. Han VAR projektet, han gav allt och han var påläst. Dels var han också pionjär, vilket kanske är den största faktorn i ekvationen. Man kan lätt tro att ett projekt som Live Aid skulle vara mycket lättare att genomföra idag då teknikens underbara värld erbjuder hur många kanaler som helst för den som vill nå ut med ett budskap globalt. Och så är det ju, det SKULLE vara mycket enklare idag, men det skulle troligen inte få samma genomslagskraft (är det till exempel någon som har bestående minnen från 2003 års Live 8?) och däri ligger hela poängen. Då, i mitten av 80-talet, var detta något nytt och fantastiskt jätteambitiöst som ingen hade vågat sig på tidigare, och detta skänkte en orubblig äkthet åt hela evenemanget som är oerhört svår att uppnå idag. 

Vi som satt i TV-sofforna och tittade på Live Aid förstod faktiskt att det vi bevittnade var något historiskt. Aldrig förr hade någon lyckats samla alla superstjärnor på samma scen, och det ska ni veta ungar att på 80-talet var popstjärnor STORA på ett sätt som nog inte går att förstå idag. Att i DDR-Sverige (förlåt för stölden Fredrik & Filip) få chansen att se artister som Michael Jackson, Phil Collins, U2, Dire Straits, Queen, David Bowie, Madonna, Eric Clapton, ett tillfälligt återförenat Led Zeppelin med Phil Collins på trummor, Crosby, Stills Nash & Young, Duran Duran, Bob Dylan och Elton John i en TV-sänd konsert var för oss osnutna tonåringar i glesbygden ungefär i nivå med att ett UFO skulle landa på stortorget i Gävle. 

Sakta men säkert började jag också sedan förstå att hela spektaklet hade något att göra med svältande barn i Afrika. Filmer visades på stora skärmar och en luggsliten Geldof höll eldiga tal mellan framträdandena. Där, framför teven med en påse chips i handen, blev jag alltså mottagare av den välkända mentala bild som Bob planterade och som sedan följt mig och miljontals människor genom hela livet: bilden av ett kraftigt undernärt afrikanskt barn, vilket kom att bli den främsta symbolen för I-ländernas skuld gentemot U-länderna. Live Aid var payback time, dags för blodsugarna att börja betala tillbaka till de blodsugna. Och här hittar vi också den möjliga tredje faktorn bakom Geldofs framgångar som riddare på vit springare: det kraftfulla bildspråket. Det går liksom inte att missa behovet av aktion när ett barn dör framför ögonen på dig. Tyvärr fortsätter de att dö, vilket väl egentligen bara bevisar att en man inte kan rädda världen. 

Efter det här gick det förstås kraftig inflation i välgörenhetskonserter, inte minst på lokal nivå där många lyckades hitta behjärtansvärda ändamål värdiga en maratonföreställning. Att kämpa mot Apartheid genom att sjunga och spela en stund blev till exempel väldigt vanligt i min hemstad (helst skulle man hyra in Sven Wollter för diktläsning också). 

Det finns förresten en rolig anekdot från en av dessa konserter som jag inte kan undanhålla er. Vi befinner oss i Gävles Folkets Hus i mitten av 80-talet. Nämnde Wollter står på scenen och läser dikter, backstage väntar det lokala reggaebandet som ska gå på efter. Bandets låtskrivare (du ska få vara anonym L, jag lovar) stelnar plötsligt till när han hör Sven läsa upp just den dikt från vilken han har stulit refrängen till en av bandets mest populära låtar. Efter ett snabbt bandmöte bestämmer man, helt naturligt, att stryka huvudnumret från kvällens låtlista till förmån för en annan låt. Låtskrivaren förklarade sedan för övriga bandmedlemmar att “det är så här det går till i låtskrivarbranschen” men erkände också, efter ett tag, att just detta exempel möjligen var på fel sida gränsen. 

Så okej, en sentimental tillbakablick på Bob Geldofs välgärningar är visserligen trevligt, åtminstone för mig, men vad vill jag ha sagt med det här då? Ja, kanske att vi skulle behöva en ny brinnande fritänkare, en pionjär, som kan hitta det rätta formatet för att plantera en ny mental bild i våra sinnen.  Jag menar om de ska fortsätta med konserter typ hur jävla många efterföljare till Live Aid som helst så får de nog sända från månen med en återuppstånden Michael Jackson som huvudnummer om det överhuvudtaget ska få någon genomslagskraft (någon som har bestående minnen från 2007 års Live Earth då? Inte det heller nej). Kanske säger jag också att den mentala bilden borde handla om hotet mot allas vår överlevnad, alltså det i den meningen fullt demokratiska klimathotet.

Hej, vad sägs till exempel om det här: Big Brother, world leader edition. Vi låser in alla världsledare i ett hus och ingen kommer ut förrän alla har undertecknat ett klimatavtal värt namnet.

Men i dessa tidevarv då vi alla konstant översköljs av en totalt bedövande nyhetsström, då en katastrof bara har en viss utmätt tid att leva i media, tvivlar jag på att den mentala bilden skulle få fäste. Vilket lämnar oss med en desperat fråga inför 10-talet: Vem ska rädda världen nu när Bob har tröttnat? (Och säger du Obama nu får du göra trettio armhävningar, krigsherrar undanbedes vänligen men bestämt.)

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu