Jag flög i mattan med en duns efter cirka tre sekunder och förlorade matchen på fall inför en fullsatt gymnastikhall med förväntansfulla föräldrar och en mycket besviken tränare i publiken. Jag var sju år och kanske var det mitt första nederlag. Det var den första match jag förlorat. Jag hade två guldmedaljer från tidigare turneringar där jag vunnit varenda match och jag trodde jag var oövervinnelig. Nu gjorde det ont. Inte bara för att jag tappat luften när jag slog i marken utan även för att min motståndare vunnit så överlägset. Jag hade fått stryk på tre sekunder och var totalt förnedrad. Trots att jag lyckades knipa bronsmedaljen ville jag aldrig mer gå tillbaka till träningen hur mycket mina föräldrar än försökte övertala mig. Den snöpliga förlusten var allt för tung. Jag tog aldrig på mig brottardräkten igen och det dröjde många år innan jag återupptog kampsportsträning igen.

Kanske borde mina föräldrar ha gjort mer för att, så att säga, få upp mig på hästryggen igen. Kanske borde tränaren, jag såg upp till, inte visat sin besvikelse så tydligt. Men jag klandrar ingen. Jag tror inte den förlorade brottningsmatchen är tongivande för mina brister och tillkortakommanden. Alla upplever från och till motgångar i sitt liv och jag har inte haft fler motgångar än någon annan. Problemet är att jag är så förbannat dålig på att hantera nederlag – lika dålig nu som då. Jag gräver ner mig totalt efter varje motgång, djupare och djupare för varje gång, och jag lägger av för lätt.

Hur hanterar man motgångar på ett bra sätt? Självfallet finns det hyllmetrar skrivna i ämnet. En snabb googlesökning ger dig många tips. De flesta kretsar kring det positiva tänkandet. Motgången behöver inte vara negativ, möt nederlaget som en utmaning, välkomna förändringen och så vidare. Enligt modern KBT ska du ta tag i dina största rädslor genom att gradvis utsätta dig för dem. Alltså upp på hästen igen. Det låter enklare än vad det är. Det är inte alls lätt att med ett leende skaka av sig nederlagets svidande obehag och försöka igen och igen och igen. Men skam den som ger sig.

Av Matt matt@barstol.nu

Det är söndag. Pappa är 34 år och sitter i plyschsoffan. Klockan är snart fyra och det är matiné på tv om en colliehund. Jag sätter mig i ena hörnet och drar upp knäna. Pappa stirrar tyst mot rutan och ser koncentrerad ut. Hunden springer runt i bergen och verkar leta efter något. Det känns mysigt att titta på film. Vi brukar inte se på film ihop så ofta. Pappa tittar alltid på så tråkiga program som Rapport eller Sportspegeln. Aldrig att han ser på naturprogrammen med Arne Weise eller på barnprogrammen med mig. Mamma tittar nästan aldrig på tv, bara på vädret med John Pohlman och om vi har myskväll och ska titta på Razzel eller på Nöjesmassakerna somnar hon nästan direkt när hon satt sig i soffan och snarkar med öppen mun och ser ut som ett mongo.

Mamma städar och diskar jämt. Eller lagar mat. Hon står alltid ute i köket eller inne i grovköket och tvättar maskin efter maskin. Inne i grovköket är det alltid fuktigt. Det luktar tvättmedel och vattnet rinner i små droppar längs dom aprikosa väggarna ner på golvet. Bredvid tvättmaskinen står den stora extrafrysen. Mamma brukar sätta små lappar på fryspåsarna och platta till maten innan hon fryser in den. Dillkött 17/2, Köttfärssås 18/2, Kalops 19/2. Frysen är proppfull med mat och vit frost och ibland får man banka in maten i hyllorna bland alla hembakta brödkakor, broccoli, kanelbullar, köttfärs i storpack och all fisk som hon rensat, fileat och benat ur. Mammas händer är nariga och skrovliga som sandpapper. Fingrarna är fulla av missfärgade sprickor och ser smutsiga ut även om hon tvättar dom. Ibland målar hon dom korta naglarna neonrosa eller cerisrosa. Det ser fult ut tycker jag, man ser det fula i alla fall. Men mamma gillar rosa. Hon brukar matcha nagellacket med sin cerisrosa dress. ”Det är snyggt när det matchar.” säger hon.

Pappa är mest ute i vardagsrummet eller på jobbet, eller så tar han sig en lutare med en prydnadskudde över ansiktet inne i dubbelsängen. På helgen bäddar han och lyssnar på Svensktoppen och ibland hämtar han tvätten i tvättstugan nere på gården eller åker och storhandlar med en jättelång lista som mamma har skrivit. Ibland skäller mamma på pappa när han har handlat fel saker, då blir pappa jättearg och kastar maten i golvet. En gång kastade han en senapsburk på väggen så det blev ett stort hål.

Vi tittar på filmen. Hunden har hittat en gråtande pojke under en gran nu. Pappa berättar att han hade en likadan hund när han var liten, att det var hans bästa kompis men att den hade dåliga nerver och var för nervös. Plötsligt råkar hunden i filmen illa ut och försvinner i en älv. Pappa blir alldeles tyst. Musiken är hög, det låter som hundra fioler och pojken gråter ännu mer. Pappa snyftar till. Han skymmer ögonen med handen. Jag skruvar på mig. Det känns obehagligt inne i kroppen. Pappa har bara gråtit en gång förut, när den där kända gubben Palme dog. Och nu det här med hunden. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så overkligt när pappa gråter. Mamma gråter ofta åt allt möjligt, hon skriker och gråter i köket, på toa, i hallen och i sovrummet. Ibland gråter hon och skriker jättehögt när hon ruskar tvätt inne i grovköket och slår tvätten hysteriskt mot tvättmaskinen och handfatet innan hon hänger upp den på linorna. Jag är van, det brukar alltid gå över. Det är väl bara för att hon har så mycket att göra hela tiden.

Men med pappas snyftande andetag går det nästan inte att stå ut. Jag vill att han ska sluta nu. Jag förstår inte vad han är så ledsen över. Vi som hade det så mysigt och allt. Han reser sig upp och går in mot sovrummet och jag hör hur han stänger dörren. Nu skrattar alla i filmen. Hunden klarade sig visst och är dyblöt när pojken kramar om hans hals. Jag sitter ensam i soffan. Mamma skramlar med disken ute i köket. Filmen verkar vara slut. Den fula hunden springer över en sommaräng och försvinner bakom en kulle. Den fula pojken ler fjantigt och springer efter.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

När Mahdi var tretton år orkade han inte med sin familj längre. Varenda dag präglades av gnäll och bråk. Både med sin far och mor. Det fanns inget de kunde komma överens om. Mahdis far ville att han skulle lära sig köra lastbil och bli chaufför som han själv och modern ville att han skulle vara hemma och vakta sina småsystrar. Mahdi själv ville bara se världen.

Så vid den vid ringa åldern av tretton år lämnade Mahdi sin familj och sitt hemland Libanon. Tillsammans med en äldre kamrat satte de sig på en nedgången buss som skulle ta dem till Saudiarabien. Veckan innan hade representanter från ett stort oljebolag stått på torget och rekryterat arbetskraft. De båda pojkarna hade nappat direkt – lönen de lovades liknade inget annat de hört talas om. Det blev en lång bussresa men pojkarna njöt. De tittade storögt ut genom fönstrena och fick se vyer de aldrig tidigare skådat. Det var första gången de lämnade hemstaden och nu de var på väg ut i världen.

Arbetet på oljefälten var hårt och slitsamt. Mahdis vän gav upp efter ett par månader och åkte hem igen. Han hade ändå tjänat ihop tillräckligt med pengar till att köpa en begagnad bil och tänkte återvända i stor stil. Mahdi ville inte åka hem, han kände att han inte hade något att återvända till, och han ville uppleva mer av livet utanför Libanon. Han var ung och liten till växten så han hade tilldelats en relativ enkel arbetsuppgift som gick ut på att reglera en ventil med en skiftnyckel när trycket i en rörledning blev för stort. På oljefälten arbetade människor från hela Mellanöstern och även från Europa. Mahdi plockade upp lite här och där från de olika språken och blev intresserad av Europa. Han frågade några tyska tekniker som varit där ett tag hur man tog sig till Tyskland. Det blev en dyr resa men när Mahdi väl stod på gatorna i Frankfurt kändes det värt varenda rial. Allt i Tyskland var så nytt och spännande.

Mahdi fick snart arbete på en fabrik. Han var ju van att använda en skiftnyckel. I Tyskland blev Mahdi också förälskad för första gången. I en flicka som hette Ingrid som hade långt blont hår som han hade hört att tyska flickor skulle ha. Hon hade även glasögon som Mahdi brukade göra sig rolig över. Det gick så långt att Ingrid slutade använda sina glasögon när hon träffade Mahdi. Men hon hade så pass nedsatt syn att hon snubblade på trösklar och gick in i saker. Mahdi förklarade då för henne att hon var lika vacker i glasögon som utan. Men tonårsförälskelsen tog slut då Mahdi blev rastlös. Under en kafferast pratade hans arbetskamrater om Sverige och det faktum att solen var uppe dygnet runt där. Mahdi var skeptisk men nyfiken. Han bestämde sig att han var tvungen att se detta fenomen.

En vacker sommardag när Mahdi var femton år steg han av tåget på Stockholms Central. I Stockholm blev Mahdi förälskad för andra gången. I staden – Stockholm var den vackraste stad han någonsin sett. Solen stod inte högt på himmelen dygnet runt men nog var det ljust även på småtimmarna. Mahdi bestämde sig att han ville stanna här. Han kunde inte ett ord svenska men fick ett jobb vid det löpande bandet på Scania i Södertälje.

Mahdi åkte så ofta han kunde in till Stockholm. Han promenerade runt och upptäckte Stockholm på dagarna och festade på kvällarna. Mahdi kände sig speciell, det fanns inte många invandrare i Stockholm då, och han kände sig som en pionjär som upptäckt denna fantastiska del av världen.
På ett danspalats i centrala stan såg Mahdi en liten blond flicka som verkade väldigt blyg och han bjöd upp henne. Det var knappast hans danskunskaper som fångade flickans hjärta utan hans framåtanda och beslutsamhet. Flickan bodde i Märsta och det var en lång väg mellan Södertälje och Märsta. Mahdi sade upp sig från Scania och sökte arbete närmare sin kärlek.

Av en slump fick han höra om någon som behövde en hantlangare i Uppsala. Det var en äldre man som kommit på affärsidén att montera ned kakelugnar i rivningskåkar och sedan bygga upp dem igen i nybyggda lägenheter åt välställda familjer som ville ha en antik kaklad ugn. Mahdi hade aldrig sett eller visste vad en kakelugn var för något men han fick jobbet. Sven, som den äldre mannen hette, hade hittat en lärjunge. Mahdi lyssnade på allt Sven sa och sög åt sig all kunskap och tillsammans flyttade de kakelugnar över hela Sverige. En kakelugn som ena dagen stått i ett fallfärdigt torp i Dalarna monterades nästa dag upp i en paradvåning på Östermalm.

När Sven pensionerade sig startade Mahdi sin egen firma och fortsatte med kakelugnarna och affärerna blomstrade. Snart var Mahdi och hans kakelugnar kända utanför Sveriges gränser och beställningarna strömmande in från alla håll och kanter. Efterfrågan i Tyskland var stor och Mahdi kunde pratade tyska ganska bra så många kakelugnar skeppades dit. Tillsammans med sin nyblivna fru flyttade Mahdi till sydligaste Skåne för att komma närmare verksamheten. Rörelsen hade gått så bra att det nu var dags att expandera till nya marknader och här köpte Mahdi sin första kommersiella fastighet.

Av Matt matt@barstol.nu

När ersättningssystemet för friskolor baseras på de kommunala skolornas budget påverkas även friskolorna av kommunernas neddragningar. Den här sunkiga och endast halvt fria konkurrensen som råder för skolverksamhet slår alltså snett åt alla håll och kanter, jag skulle vilja säga att alla inblandade förlorar på den. 

Jag vet inte hur länge våra politiker avser att fortsätta driva detta hopplöst omoderna och orättvisa ersättningssystem, men jag hoppas innerligt att det snart tar slut. Och märk väl att detta inte handlar om den ena eller andra sidans fel, sossar såväl som borgare har stått bakom det eländiga systemet. Jag menar vad fan, ska man ha konkurrens så ska den väl ändå vara fri? Eller? Som det är nu får friskolor pengar av kommunen för att ta emot en elev, och redan där känns det hela rätt så suspekt. Friskolor är alltså företag med endast en kund: kommunen.

En friskola behöver heller inte välkomna alla elever, den kan avböja att ta emot till exempel en rörelsehindrad elev på grund av att skolans lokaler inte är handikappanpassade. Så får inte en kommunal skola göra, den måste ta emot alla elever. Om skolan inte är handikappanpassad så får man fixa detta, vilket förstås kostar pengar, alltså skattepengar, vilket i de allra flesta inte väcker någon som helst debatt eftersom vi skattebetalande medborgare knappast vill förvägra det rörelsehindrade barnet rätten till utbildning. Nej de flesta av oss betraktar nog tvärtom detta som ett ändamål högst värdigt att lägga våra skattemedel på. Men Gud förbjude att ett vinstdrivande privat företag skulle göra samma investering, då pratar vi helt plötsligt business och den verksamhetens logik säger att en dylik investering faller på för dålig return on investment. Som affärsbeslut är det klockrent, men om företaget ifråga istället väljer att betrakta sig självt som utbildningsförsörjare och beaktar det ansvar som medföljer plikten luktar det istället väldigt illa. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna konkurrera med samma förutsättningar? skit i handikappanpassning, det kostar för mycket. Skicka ungen någon annanstans. 

En friskola kan också “säga upp kontraktet” med en elev av disciplinära skäl. Det kan handla om för mycket ogiltig frånvaro, för många incidenter av typen mobbning eller skadegörelse eller att eleven på något annat sätt inte följt de av skolans styrelse uppsatta reglerna. Vad som då händer i nio fall av tio är att eleven studsar tillbaka till den kommunala skola till vilken han eller hon geografiskt hör, där en handlingsplan med syfte att få eleven tillbaka på spår måste upprättas. Friskolan behöver alltså inte ta ansvar för sina elever riktig lika långt som den kommunala måste göra, vilket också avspeglar sig i många friskolors brist på elevstödjande funktioner. Är det här rättvist? Är det fri konkurrens? Nej så fan heller. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna skicka sina stökhögar till friskolor? Här har ni engelska skolan, ni som är bra på disciplin kan säkert få ordning på lille Filip.

En annan konsekvens av denna fördömda halvmesyr är att de kommunala skolorna tvingas till en verksamhetsplanering som liknar dans på slak lina över en grop med hungriga krokodiler. Ta exemplet från mina äldsta söners skola som huserar tre klasser i årskurs sju, åtta och nio. Efter ungefär halva höstterminen har skolan plötsligt brist på lärare (typ sådana lärare som under sommaruppehållet varslades på grund av minskande elevunderlag) eftersom den närliggande Engelska skolan spottar tillbaka ungefär tio till femton sjundeklassare av olika anledningar (i många fall är det föräldrarna som vill att ungarna ska gå på engelska skolan medan ungarna själva inte direkt hoppar jämfota av förtjusning inför de strängare kläd- och ordningsreglerna, bara som ett exempel). Att i det läget fördela dessa tio till femton elever på tre redan knökfulla klasser är visserligen görligt men knappast välgörande för undervisningens kvalitet. Och som förälder till barn i denna kommunala skola blir man då en smula fundersam. Här förändras plötsligt förutsättningarna för god undervisning under terminens gång och man hör mumlet stiga på föräldramöten och skolrådsmöten. “Varför ska vi ta emot dem?” säger någon. “Den där engelska skolan får väl ta hand om sina egna elever och inte skicka dem hit” säger någon annan. Vi bygger således murar istället för broar, det blir vi mot dem.

Dessa tongångar kan man visserligen ha förståelse för men tyvärr är det ju inte vi föräldrar som i slutändan förlorar på det dåliga systemet, det är våra barn. Och vi kan tycka att det är för jävligt att ogenomtänkta politiska beslut drabbar våra barns rätt till den bästa möjliga utbildningen, visst tycker vi det, men sedan lommar vi ändå hem som de misslynta skattebetalare vi är och betraktar det hela som ännu ett sådant där politiskt fenomen som man liksom inte kommer åt. Det är tidens melodi, det ska väl vara så här. Man får bara hoppas att det går bra ändå trots att klasserna sväller för varje år och lärarna blir färre. 

Men ändå.. nej, nu får det fan vara nog! Ni politiker som håller i besluten, ni behöver fatta att systemet inte fungerar i praktiken. Antingen släpper ni skiten fritt, alltså fri konkurrens med svindyra privatskolor i ena änden av spektrat och haltande kommunala dito i den andra. Då vet man åtminstone vad som gäller, då är det bara att börja spara redan nu för att få in ungarna på rätt skola. ELLER, så beordrar ni en total genomsyn av systemet nu och en gång för alla. Framför allt bör ni sätta press på friskolorna att leva upp till samma ansvar som de kommunala gör, och det bör ni göra genom lagstiftning. Det ska fanimej inte vara okej att slussa elever fram och tillbaka bara för att lokalen inte har hiss eller att påhittade jävla klädregler inte efterföljs. Det ska fanimej inte vara okej att sockra elevers betyg i syfte att öka skolans marknadsvärde. Det ska fanimej inte vara okej att driva en skola utan elevstödjande funktioner. Allt det som en kommunal skola förväntas ta ansvar för, det ska också en friskola ta ansvar för. Annars ryker pengen. Det låter väl ändå inte som orimliga krav, eller vad säger du Jan Björklund?  

Fotnot
Jag skickar det här både till skolminister Jan Björklund (jan.bjorklund@liberal.se) och Mona Sahlins presschef Anna Helsén (anna.helsen@riksdagen.se) med förhoppning om att blåsa lite fyr i skoldebatten. Herr Björklund har visserligen aldrig svarat på mina brev, men skam den som ger sig. Mona kunde man tydligen inte maila direkt, vilket ärligt talat gjorde mig en aning besviken.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Vad ockuperar tankarna hos en medelålders man dagen före julafton? Är det måhända den osmakliga julruschen där vi varje år spenderar miljarder på att köpa skräp? Eller är det nedläggningen av SAAB? Kanske klimatfiaskot i Köpenhamn (vilket jag för övrigt förutspådde för två veckor sedan)? Anna Ankas julfest? Eller tänker jag, i såna fall till min hustrus stora besvikelse (”jag slutar läsa den där bloggen om ni fortsätter med era jävla listor!”), publicera ännu en lista med anledning av att 00-talet går mot sitt oåterkalleliga slut? Nej, jag sitter faktiskt här och tänker på Sir Bob Geldof. 

Det är förstås ingen slump att gamle Bob dyker upp i tankarna så här dagarna före jul. Gå in i valfri affär och stanna där ungefär tio minuter så är sannolikheten att du får höra “Do they know it’s christmas” stor, för att inte säga överväldigande. Och som vi alla vet blev just den låten startskottet för Geldofs karriär som välgörenhetsidkare, vilket i ärlighetens namn är det jag mest förknippar hans namn med även om Boomtown Rats hade en monsterhit med “I don’t like Mondays” 1979. Och om det beror på kontexten (Bob räddar världen) eller låtens kvalitéer vet jag inte, men den har i alla fall en jäkla förmåga att fastna i mitt huvud. Jag kommer på mig själv med att nynna på den i alla möjliga sammanhang. 

Låten har också för mig kommit att symbolisera oskuldens tid, en tid då en man kunde starta en rörelse som på väldigt kort tid fick globalt genomslag och faktiskt gjorde skillnad (åtminstone vill jag ju tro det). Bortser man från alla altruistiska floskler som alltid omgärdar populärkulturens världsförbättrare (tänk bara hur mycket skit Sting har fått utstå på grund av sitt engagemang i regnskogar och olyckliga mödrar till försvunna chilenska medborgare) så känner åtminstone jag att Bob är den som har lyckats bäst med att göra ett viktigt avtryck i världsförbättrarhistorien utan att bli totalt sågad för det. Visst, han fick offra sin musikaliska karriär, men jag tror varken han eller vi gråter floder över det. 

Vad var det då Bob gjorde som var så speciellt? Två saker: dels brann han för Etiopiens svältande barn alldeles på riktigt, det framgick faktiskt väldigt tydligt i allt han företog sig. Han rattade inte skutan med vänster lillfinger, han var heller ingen inhyrd galjonsfigur vars namn skulle dra uppmärksamhet till projektet. Han VAR projektet, han gav allt och han var påläst. Dels var han också pionjär, vilket kanske är den största faktorn i ekvationen. Man kan lätt tro att ett projekt som Live Aid skulle vara mycket lättare att genomföra idag då teknikens underbara värld erbjuder hur många kanaler som helst för den som vill nå ut med ett budskap globalt. Och så är det ju, det SKULLE vara mycket enklare idag, men det skulle troligen inte få samma genomslagskraft (är det till exempel någon som har bestående minnen från 2003 års Live 8?) och däri ligger hela poängen. Då, i mitten av 80-talet, var detta något nytt och fantastiskt jätteambitiöst som ingen hade vågat sig på tidigare, och detta skänkte en orubblig äkthet åt hela evenemanget som är oerhört svår att uppnå idag. 

Vi som satt i TV-sofforna och tittade på Live Aid förstod faktiskt att det vi bevittnade var något historiskt. Aldrig förr hade någon lyckats samla alla superstjärnor på samma scen, och det ska ni veta ungar att på 80-talet var popstjärnor STORA på ett sätt som nog inte går att förstå idag. Att i DDR-Sverige (förlåt för stölden Fredrik & Filip) få chansen att se artister som Michael Jackson, Phil Collins, U2, Dire Straits, Queen, David Bowie, Madonna, Eric Clapton, ett tillfälligt återförenat Led Zeppelin med Phil Collins på trummor, Crosby, Stills Nash & Young, Duran Duran, Bob Dylan och Elton John i en TV-sänd konsert var för oss osnutna tonåringar i glesbygden ungefär i nivå med att ett UFO skulle landa på stortorget i Gävle. 

Sakta men säkert började jag också sedan förstå att hela spektaklet hade något att göra med svältande barn i Afrika. Filmer visades på stora skärmar och en luggsliten Geldof höll eldiga tal mellan framträdandena. Där, framför teven med en påse chips i handen, blev jag alltså mottagare av den välkända mentala bild som Bob planterade och som sedan följt mig och miljontals människor genom hela livet: bilden av ett kraftigt undernärt afrikanskt barn, vilket kom att bli den främsta symbolen för I-ländernas skuld gentemot U-länderna. Live Aid var payback time, dags för blodsugarna att börja betala tillbaka till de blodsugna. Och här hittar vi också den möjliga tredje faktorn bakom Geldofs framgångar som riddare på vit springare: det kraftfulla bildspråket. Det går liksom inte att missa behovet av aktion när ett barn dör framför ögonen på dig. Tyvärr fortsätter de att dö, vilket väl egentligen bara bevisar att en man inte kan rädda världen. 

Efter det här gick det förstås kraftig inflation i välgörenhetskonserter, inte minst på lokal nivå där många lyckades hitta behjärtansvärda ändamål värdiga en maratonföreställning. Att kämpa mot Apartheid genom att sjunga och spela en stund blev till exempel väldigt vanligt i min hemstad (helst skulle man hyra in Sven Wollter för diktläsning också). 

Det finns förresten en rolig anekdot från en av dessa konserter som jag inte kan undanhålla er. Vi befinner oss i Gävles Folkets Hus i mitten av 80-talet. Nämnde Wollter står på scenen och läser dikter, backstage väntar det lokala reggaebandet som ska gå på efter. Bandets låtskrivare (du ska få vara anonym L, jag lovar) stelnar plötsligt till när han hör Sven läsa upp just den dikt från vilken han har stulit refrängen till en av bandets mest populära låtar. Efter ett snabbt bandmöte bestämmer man, helt naturligt, att stryka huvudnumret från kvällens låtlista till förmån för en annan låt. Låtskrivaren förklarade sedan för övriga bandmedlemmar att “det är så här det går till i låtskrivarbranschen” men erkände också, efter ett tag, att just detta exempel möjligen var på fel sida gränsen. 

Så okej, en sentimental tillbakablick på Bob Geldofs välgärningar är visserligen trevligt, åtminstone för mig, men vad vill jag ha sagt med det här då? Ja, kanske att vi skulle behöva en ny brinnande fritänkare, en pionjär, som kan hitta det rätta formatet för att plantera en ny mental bild i våra sinnen.  Jag menar om de ska fortsätta med konserter typ hur jävla många efterföljare till Live Aid som helst så får de nog sända från månen med en återuppstånden Michael Jackson som huvudnummer om det överhuvudtaget ska få någon genomslagskraft (någon som har bestående minnen från 2007 års Live Earth då? Inte det heller nej). Kanske säger jag också att den mentala bilden borde handla om hotet mot allas vår överlevnad, alltså det i den meningen fullt demokratiska klimathotet.

Hej, vad sägs till exempel om det här: Big Brother, world leader edition. Vi låser in alla världsledare i ett hus och ingen kommer ut förrän alla har undertecknat ett klimatavtal värt namnet.

Men i dessa tidevarv då vi alla konstant översköljs av en totalt bedövande nyhetsström, då en katastrof bara har en viss utmätt tid att leva i media, tvivlar jag på att den mentala bilden skulle få fäste. Vilket lämnar oss med en desperat fråga inför 10-talet: Vem ska rädda världen nu när Bob har tröttnat? (Och säger du Obama nu får du göra trettio armhävningar, krigsherrar undanbedes vänligen men bestämt.)

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Under gitarrsolot i sista låten för kvällen flyger hennes plektrum långt ner i publiken. Hon fortsätter spela med samma intensitet men slår av nageln direkt och nu skvätter det blod från hennes fingrar. Hon grinar illa men slutför sitt nummer. Och efter en snabb tejpning av fingret och ett nytt plektrum är hon redo för extranummer. Hon brinner så starkt för sin konstform att lite blodspillan inte hindrar henne från att dela med sig av sin musik.

Det är beundransvärt med människor som verkligen brinner för vad de gör – oavsett vad det är. Det är ofta uppenbart att musiker och andra konstnärer lever för sitt kall till hundra procent. Bland oss vanliga dödliga är det svårare att se glöden i våra vardagliga sysslor.

De flesta har väl något i sitt liv de engagerar sig i men jag tror att få verkligen brinner för sitt arbete – det som de spenderar mest tid på. Kanske är det inte så viktigt att tycka om sitt jobb så mycket att man känner att man brinner för det. Men då behöver man något annat att intressera sig för. Man kan till exempel engagera sig i föreningslivet eller kanske ställa upp som volontär i någon hjälporganisation. Men frågan är om inte många bara gör sådant för att ha något att göra i överhuvudtaget eller för att de har dåligt samvete.

Jag inbillar mig att när man börjar bli äldre är det svårare att känna samma glöd för saker man tidigare brann för. Kanske är det då man börjar fundera på att skaffa barn. Mina vänner som har barn har säkert mycket att invända, men är det kanske så att man skaffar familj när man inte kan finna andra glädjeämnen i livet? (vad säger Maths och Jonas?)
Klart är i alla fall att de med familj verkligen lever och brinner för sina barn. Och tur är väl det. Det måste man som en god förälder göra. Kanske är det så att man orkar med ett meningslöst jobb när man vet att det är för sina barn man gör det. Man lyfter tungt och tar skit för att sätta mat på bordet varje dag och trygga barnens framtid. Kanske är mödan värd när ens eget barn ler.

Jag har inga barn och inga direkta planer för en familj. Jag skulle dock vilja brinna för det jag gör största delen av min vakna tid. Jag har tidigare känt ett stort engagemang och glädje i mitt yrke. Det gör jag inte längre och nu har jag beslutat mig för att finna nya vägar i livet. Det känns viktigt att hitta tillbaka till den lusten jag kände varje morgon de första åren jag promenerade till jobbet. Jag hoppas och tror att det går att brinna för sitt vardagliga kneg.

Av Matt matt@barstol.nu

Grafen visar utvecklingen av koldioxidutsläpp i Sverige och världen sedan år 1900. Notera gärna den blå linjens branta stigning efter år 2000, den är minst sagt iögonfallande.
Källa: Carbon Dioxide Information Analysis Center, CDIAC.

Klimatkonferens i Köpenhamn, smaka på den papperstigern. Hur många klimatkonferenser tror ni att EU och övriga penntroll där ute har avverkat de senaste tio åren? Hundra? Femhundra? Hur många löften om minskade utsläpp tror ni att dessa makthavare har skitit ur sig under samma period? Hundra? Tio? Fem? Och vad har faktiskt hänt med koldioxidutsläppen i den moderna, fritänkande världen sedan 1999? Ja du vet lika väl som jag att de har ökat nåt så in i helvete. Så vad säger vi då om klimatkonferenser? Mycket snack och jävligt extremt lite verkstad, det är vad jag säger. 

Och och och.. det här då. Man mäter utsläpp per land, så när Vattenfall köper kolkraftverk i Tyskland som spyr ut, jag menar SPYR ut koldioxid och skit, så blir tyskarna lik förbannat bovarna. Så kan vi sitta där, vi skenheliga svenskar, och säga att vi minsann är duktiga på att nå våra miljömål i Sverige medan andra, som tyskarna, nog faktiskt måste skärpa till sig. Jaja, somliga av er kanske tycker det är rätt åt dem men det är det ju inte, släpp den där gamla skuldprylen nu. 

Och vad hände förresten med Al Gore? Han drog igång lite sköna miljögrejer, fick ett fancy pris, blev inbjuden till några talkshows och sen då? Bara rakt ut i spenaten, helt puts väck. Bortspolad av en finanskris månne?

Men om du frågar mig vad vi ska göra istället då, alltså istället för att anordna miljökonferenser i Köpenhamn, så blir jag tyvärr lite blek om nosen och en aning skraj. För det är så här va, att jag.. vet fan inte. Hur gör man när alla skyller på varandra och det finns massor av luftslott, tusentals av dem, att gömma sig bakom? 

Men kanske så här då. Ni som jobbar eller någon gång har jobbat på ett företag där det finns frågor som berör alla på någon slags övergripande nivå men som egentligen inte är direkt kopplade till det operativa arbetet för någon av avdelningarna vet hur det här brukar gå till. Det kan handla om användandet av toaborsten, ett enkelt exempel. Alla är rörande överens om att det är skitäckligt att inte använda toaborsten när man har tryckt ut helgens chips, oxfilé och åtta till fjorton bärs på måndag morgon. Någon kanske tar upp det vid fikat, eller, om saker och ting har eskalerat, kallar till ett toaborstmöte (som en klimatkonferens fast mindre och billigare), och där säger denne någon “Kan vi vara överens om att alla SKA använda toaborsten?” och alla svarar jajamen och sen fortgår allt precis som vanligt. Vi bryr oss inte, i alla fall inte tillräckligt för att konkret göra något åt saken. För konkret kunde man ju fixa det väldigt lätt, bara någon tog på sig ansvaret. 

“Jaha du Gunnar, här står du och vaktar toan ser jag.”
“Jepp, jag gör en okulärbesiktning efter varje toabesök, vi bestämde ju det på förra mötet vettu.”
“Jaja, det blev du som fick det ja.”
“Mmm…”
“Men det där slagträet du håller i handen, ja det där som ser ut att vara doppat i spillolja och grovsalt, vad ska du med det till?”
“Sov du på mötet eller?”

Om vi kunde sätta Gunnar på att kontrollera utsläppen i hela världen så skulle vi alltså vara i hamn. En nitisk, omutbar och källsorterande jävel som verkligen kan gå in hårt och säga till Kina att vi sa ju faktiskt 20 procent mindre på fem år och nu ligger ni jävligt risigt till här. Three strikes and you’re out USA, no more Kentucky Fried Chicken for you. Det måste börja göra ont att inte hålla vad man lovar. Dessa avtal som skrivs under, som kommer att skrivas under nu igen i Köpenhamn, är ju ett skämt så länge ingen ser till att konsekvenserna blir kostsamma om man inte levererar. De är faktiskt inte ens värda papperet de skrivs på, så illa är det. Och Gunnar skulle visserligen i ett huj bli världens mäktigaste man, vilket kanske skrämmer en del av er, men personligen har jag inga problem med det. Vi vill väl lösa klimatfrågan? Jamen då så. 

Tvåtusentalets samvetsfråga nummer ett är alltså denna: Ska vi fortsätta maximera konsumtionen på kort sikt, verkligen krana skiten ur det här kapitalistiska systemet så att en så stor mängd människor som möjligt får det så “bra” som möjligt, ELLER.. ska vi tänka långsiktigt och besinna oss till förmån för en planet som fortfarande är beboelig om.. ja.. inte fan vet jag.. säg tvåhundra år? Och du som nu säger att vi kan göra allt detta samtidigt, till dig har jag bara två ord: glöm det! Om vi ska vänta på vetenskapen och forskningen och miljökonferenser och fan och hans moster så HINNER VI INTE RÄDDA DET HÄR I TID! Gunnar är vår enda räddning, get that into your system folks.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag funderar på att starta en affärsverksamhet. Det här är inget ovanligt, jag tänker ofta ut nya idéer som aldrig riktigt vill bli förverkligade (känslan men inte rätta viljan). Just den här kan tyckas gränsa till prostitution men jag tror jag kan få det att landa på rätt sida gränsen.

Jag tänker mig, förstår du, att jag förfogar över x antal Jourhavande Medmänniskor som folk kan hyra på timbasis eller via löpande kontrakt. Detta för att möta ett behov som jag här och nu avser beskriva. Men du, om du snor min idé så måste jag döda dig. Okej?  

Jag tror nämligen att behovet av medmänniskor är stort där ute, speciellt bland manliga chefer. Det är åtminstone min erfarenhet att manliga chefer i större utsträckning än andra människor härbärgerar en herrans massa känslor och ångest som aldrig riktigt får komma ut. Du vet, man vill inte belasta kompisarna eller familjen, de har nog med egna bekymmer. Det kan vara enklare, tror jag, att låta en främmande människa vara den ventilen. Jo, manliga chefer ska bli min primära målgrupp. De är köpstarka och lätta mål. 

Men det är förstås av yttersta vikt att detta aldrig på något sätt kan förknippas med prostitution, vilket jag för övrigt tror är en verksamhet som många gånger fyller just dessa behov men som så att säga är klädd i en annan skrud. Därför måste jag paketera mina tjänster, ge dem en touch av både flärd och trygghet. Något ungefär så här. 

Förslag på enstaka tjänster som kommer att kunna erbjudas:
- Kram & badda panna (främst vid sjukdom)
- Vi kan väl fika
- En timmes promenad i skogsmiljö, inkl färdigskalade apelsiner
- Nattmacka med samtal
- Peptalk (köp 3 betala för 2)
- Hålla handen vid stora beslut

Förslag på paketerade tjänster som kommer att kunna erbjudas:
- SMS-kompisen (fri tillgång till SMS dygnet runt)
- Bollplanket (fri tillgång till SMS och telefonsamtal dygnet runt)
- Chauffören (många stressade chefer kör för fort och blir av med körkortet)
- Reskompisen (traktamente tillkommer)
- You’ve got a friend (top of the line, skräddarsys efter kundens behov)

Förr i tiden, innan alla organisationer blev slimmade och anorektiska, hade folk tid att prata med varandra på jobbet. En kvart vid fikabordet kunde lugna oroliga sinnen, en promenad på lunchen gav nya krafter. Idag ser det inte riktigt ut så. Idag sliter många arslet av sig för att komma ikapp, detta som ett resultat av de så kallade effektiviseringarna. Men man kommer aldrig ikapp, högarna bara växer samtidigt som konkurrensen är mördande. Det finns alltid någon ny runt hörnet som är beredd att jobba ännu mer för ännu mindre lön. Med andra ord, vi närmar oss arbetsgivarens våta dröm med stora, för att inte säga globala, steg. 

Naturligtvis finns det fler målgrupper där ute som är i stort behov av mina tjänster. Vårdpersonal, ensamstående föräldrar, överutnyttjade administratörer, för att nämna några. Och jag skulle gärna vilja erbjuda dessa tjänster till alla behövande men jag är ledsen mina vänner, ni kommer inte att ha råd. Det blir dyrt det här, smakar det så kostar det. Hey, I’ve gotta make a living too. Det är en djungel där ute, endast den som hittar rätt målgrupp överlever. Men ta med dig frågan hem ikväll, prata med sambon eller polaren i baren: ska vi verkligen ha det så här?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Inuti en förnedringskultur försöker jag fortfarande hitta vägen ut.
Ännu önskar jag att människan vore god.
Ännu önskar jag att människan eftersträvade altruistiska intentioner.

Jag korsar det nerpissade torget av svensk granit med blicken i marken. Blöta fimpar och skräp ligger i drivor utanför entrédörrarna av glas. Den kalla luften luktar avgaser och regn och krockar med den varma stanken av friterad potatis när dörrarna går upp. Folket därinne ler inte ens en aning trots sina nya påsar med kläder och inredning. Dom suger stressat i sig cola med sugrör och sväljer strips utan att smaka. Och det är som om idealen manifesterat kroppsspråket. Människorna går bredbent eller vickar på röven, plutar med kåta fräscha läppar eller spänner ut sina bröstkorgar och har hårda hotfulla ögon. Som tecken på svagheterna; på skräck, på girighet och stressen över det som svagheterna bidrar till. Det är precis som om vi inte vågar vara oss själva med oss själva. Vi räcker inte till åt oss själva. Vi tänker på det andra säger, på det dom tycker, på det dom visar är rätt eller fel. Att vi måste söka skydd i gruppen, att vi måste skynda oss, hitta rätt, hitta det nu, snart.

Så anpassa dig.
Tänk på det och det.
Akta dig för det och det.
Tyck så och så. Tyck en jävla massa.

Knulla så och så.
Vira in dig i det här och sätt på dig det här.
Hylla det och det. Det är bra. Uppfyll idealen och påtala samtidigt hur frigjord du är.
Skapa det perfekta. Lev i bubblan. Sträva. Och känn dig så jävla misslyckad om du inte lyckas. Få ångest, bränn ut dig, få psykiska besvär och vet varken ut eller in.

Du är inte någon bara genom att finnas till. Tyvärr, det räcker inte på långa vägar. Det är inte så du vill ha det. För du vill ha mer nu, nu när du har allt. Och du orkar faktiskt inte med något annat, du hinner helt enkelt inte. Du klarar bara av att tänka på dig och ditt nu, rå om dig, unna dig. För du är värd mycket efter allt du kämpat dig igenom, för att du lyckats. Det är ett hårt jobb att lyckas, du har förtjänat lön för mödan. Det räcker ju inte att bara lyckas. Nej, för guds skull – du måste ha belöningar också – för att du gjort det. Annars kan det lika gärna kvitta.

Är girighet den egenskap som en gång gjorde att vi överlevde som art?
Är girighet även vår kommande undergång?
Har girigheten några gränser?
Och om så är fallet, hur kan den fortfarande dominera världen trots att vi utvecklat former av logiskt tänkande och moral och etik?
Hur kan vi fortfarande tro att vi har så många rättigheter men nästan inga skyldigheter?

Och varför är det andra människor som hela tiden gör oss omänskliga?

Av Kniven kniven@barstol.nu