Under gitarrsolot i sista låten för kvällen flyger hennes plektrum långt ner i publiken. Hon fortsätter spela med samma intensitet men slår av nageln direkt och nu skvätter det blod från hennes fingrar. Hon grinar illa men slutför sitt nummer. Och efter en snabb tejpning av fingret och ett nytt plektrum är hon redo för extranummer. Hon brinner så starkt för sin konstform att lite blodspillan inte hindrar henne från att dela med sig av sin musik.

Det är beundransvärt med människor som verkligen brinner för vad de gör – oavsett vad det är. Det är ofta uppenbart att musiker och andra konstnärer lever för sitt kall till hundra procent. Bland oss vanliga dödliga är det svårare att se glöden i våra vardagliga sysslor.

De flesta har väl något i sitt liv de engagerar sig i men jag tror att få verkligen brinner för sitt arbete – det som de spenderar mest tid på. Kanske är det inte så viktigt att tycka om sitt jobb så mycket att man känner att man brinner för det. Men då behöver man något annat att intressera sig för. Man kan till exempel engagera sig i föreningslivet eller kanske ställa upp som volontär i någon hjälporganisation. Men frågan är om inte många bara gör sådant för att ha något att göra i överhuvudtaget eller för att de har dåligt samvete.

Jag inbillar mig att när man börjar bli äldre är det svårare att känna samma glöd för saker man tidigare brann för. Kanske är det då man börjar fundera på att skaffa barn. Mina vänner som har barn har säkert mycket att invända, men är det kanske så att man skaffar familj när man inte kan finna andra glädjeämnen i livet? (vad säger Maths och Jonas?)
Klart är i alla fall att de med familj verkligen lever och brinner för sina barn. Och tur är väl det. Det måste man som en god förälder göra. Kanske är det så att man orkar med ett meningslöst jobb när man vet att det är för sina barn man gör det. Man lyfter tungt och tar skit för att sätta mat på bordet varje dag och trygga barnens framtid. Kanske är mödan värd när ens eget barn ler.

Jag har inga barn och inga direkta planer för en familj. Jag skulle dock vilja brinna för det jag gör största delen av min vakna tid. Jag har tidigare känt ett stort engagemang och glädje i mitt yrke. Det gör jag inte längre och nu har jag beslutat mig för att finna nya vägar i livet. Det känns viktigt att hitta tillbaka till den lusten jag kände varje morgon de första åren jag promenerade till jobbet. Jag hoppas och tror att det går att brinna för sitt vardagliga kneg.

Av Matt matt@barstol.nu

Grafen visar utvecklingen av koldioxidutsläpp i Sverige och världen sedan år 1900. Notera gärna den blå linjens branta stigning efter år 2000, den är minst sagt iögonfallande.
Källa: Carbon Dioxide Information Analysis Center, CDIAC.

Klimatkonferens i Köpenhamn, smaka på den papperstigern. Hur många klimatkonferenser tror ni att EU och övriga penntroll där ute har avverkat de senaste tio åren? Hundra? Femhundra? Hur många löften om minskade utsläpp tror ni att dessa makthavare har skitit ur sig under samma period? Hundra? Tio? Fem? Och vad har faktiskt hänt med koldioxidutsläppen i den moderna, fritänkande världen sedan 1999? Ja du vet lika väl som jag att de har ökat nåt så in i helvete. Så vad säger vi då om klimatkonferenser? Mycket snack och jävligt extremt lite verkstad, det är vad jag säger. 

Och och och.. det här då. Man mäter utsläpp per land, så när Vattenfall köper kolkraftverk i Tyskland som spyr ut, jag menar SPYR ut koldioxid och skit, så blir tyskarna lik förbannat bovarna. Så kan vi sitta där, vi skenheliga svenskar, och säga att vi minsann är duktiga på att nå våra miljömål i Sverige medan andra, som tyskarna, nog faktiskt måste skärpa till sig. Jaja, somliga av er kanske tycker det är rätt åt dem men det är det ju inte, släpp den där gamla skuldprylen nu. 

Och vad hände förresten med Al Gore? Han drog igång lite sköna miljögrejer, fick ett fancy pris, blev inbjuden till några talkshows och sen då? Bara rakt ut i spenaten, helt puts väck. Bortspolad av en finanskris månne?

Men om du frågar mig vad vi ska göra istället då, alltså istället för att anordna miljökonferenser i Köpenhamn, så blir jag tyvärr lite blek om nosen och en aning skraj. För det är så här va, att jag.. vet fan inte. Hur gör man när alla skyller på varandra och det finns massor av luftslott, tusentals av dem, att gömma sig bakom? 

Men kanske så här då. Ni som jobbar eller någon gång har jobbat på ett företag där det finns frågor som berör alla på någon slags övergripande nivå men som egentligen inte är direkt kopplade till det operativa arbetet för någon av avdelningarna vet hur det här brukar gå till. Det kan handla om användandet av toaborsten, ett enkelt exempel. Alla är rörande överens om att det är skitäckligt att inte använda toaborsten när man har tryckt ut helgens chips, oxfilé och åtta till fjorton bärs på måndag morgon. Någon kanske tar upp det vid fikat, eller, om saker och ting har eskalerat, kallar till ett toaborstmöte (som en klimatkonferens fast mindre och billigare), och där säger denne någon “Kan vi vara överens om att alla SKA använda toaborsten?” och alla svarar jajamen och sen fortgår allt precis som vanligt. Vi bryr oss inte, i alla fall inte tillräckligt för att konkret göra något åt saken. För konkret kunde man ju fixa det väldigt lätt, bara någon tog på sig ansvaret. 

“Jaha du Gunnar, här står du och vaktar toan ser jag.”
“Jepp, jag gör en okulärbesiktning efter varje toabesök, vi bestämde ju det på förra mötet vettu.”
“Jaja, det blev du som fick det ja.”
“Mmm…”
“Men det där slagträet du håller i handen, ja det där som ser ut att vara doppat i spillolja och grovsalt, vad ska du med det till?”
“Sov du på mötet eller?”

Om vi kunde sätta Gunnar på att kontrollera utsläppen i hela världen så skulle vi alltså vara i hamn. En nitisk, omutbar och källsorterande jävel som verkligen kan gå in hårt och säga till Kina att vi sa ju faktiskt 20 procent mindre på fem år och nu ligger ni jävligt risigt till här. Three strikes and you’re out USA, no more Kentucky Fried Chicken for you. Det måste börja göra ont att inte hålla vad man lovar. Dessa avtal som skrivs under, som kommer att skrivas under nu igen i Köpenhamn, är ju ett skämt så länge ingen ser till att konsekvenserna blir kostsamma om man inte levererar. De är faktiskt inte ens värda papperet de skrivs på, så illa är det. Och Gunnar skulle visserligen i ett huj bli världens mäktigaste man, vilket kanske skrämmer en del av er, men personligen har jag inga problem med det. Vi vill väl lösa klimatfrågan? Jamen då så. 

Tvåtusentalets samvetsfråga nummer ett är alltså denna: Ska vi fortsätta maximera konsumtionen på kort sikt, verkligen krana skiten ur det här kapitalistiska systemet så att en så stor mängd människor som möjligt får det så “bra” som möjligt, ELLER.. ska vi tänka långsiktigt och besinna oss till förmån för en planet som fortfarande är beboelig om.. ja.. inte fan vet jag.. säg tvåhundra år? Och du som nu säger att vi kan göra allt detta samtidigt, till dig har jag bara två ord: glöm det! Om vi ska vänta på vetenskapen och forskningen och miljökonferenser och fan och hans moster så HINNER VI INTE RÄDDA DET HÄR I TID! Gunnar är vår enda räddning, get that into your system folks.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag funderar på att starta en affärsverksamhet. Det här är inget ovanligt, jag tänker ofta ut nya idéer som aldrig riktigt vill bli förverkligade (känslan men inte rätta viljan). Just den här kan tyckas gränsa till prostitution men jag tror jag kan få det att landa på rätt sida gränsen.

Jag tänker mig, förstår du, att jag förfogar över x antal Jourhavande Medmänniskor som folk kan hyra på timbasis eller via löpande kontrakt. Detta för att möta ett behov som jag här och nu avser beskriva. Men du, om du snor min idé så måste jag döda dig. Okej?  

Jag tror nämligen att behovet av medmänniskor är stort där ute, speciellt bland manliga chefer. Det är åtminstone min erfarenhet att manliga chefer i större utsträckning än andra människor härbärgerar en herrans massa känslor och ångest som aldrig riktigt får komma ut. Du vet, man vill inte belasta kompisarna eller familjen, de har nog med egna bekymmer. Det kan vara enklare, tror jag, att låta en främmande människa vara den ventilen. Jo, manliga chefer ska bli min primära målgrupp. De är köpstarka och lätta mål. 

Men det är förstås av yttersta vikt att detta aldrig på något sätt kan förknippas med prostitution, vilket jag för övrigt tror är en verksamhet som många gånger fyller just dessa behov men som så att säga är klädd i en annan skrud. Därför måste jag paketera mina tjänster, ge dem en touch av både flärd och trygghet. Något ungefär så här. 

Förslag på enstaka tjänster som kommer att kunna erbjudas:
- Kram & badda panna (främst vid sjukdom)
- Vi kan väl fika
- En timmes promenad i skogsmiljö, inkl färdigskalade apelsiner
- Nattmacka med samtal
- Peptalk (köp 3 betala för 2)
- Hålla handen vid stora beslut

Förslag på paketerade tjänster som kommer att kunna erbjudas:
- SMS-kompisen (fri tillgång till SMS dygnet runt)
- Bollplanket (fri tillgång till SMS och telefonsamtal dygnet runt)
- Chauffören (många stressade chefer kör för fort och blir av med körkortet)
- Reskompisen (traktamente tillkommer)
- You’ve got a friend (top of the line, skräddarsys efter kundens behov)

Förr i tiden, innan alla organisationer blev slimmade och anorektiska, hade folk tid att prata med varandra på jobbet. En kvart vid fikabordet kunde lugna oroliga sinnen, en promenad på lunchen gav nya krafter. Idag ser det inte riktigt ut så. Idag sliter många arslet av sig för att komma ikapp, detta som ett resultat av de så kallade effektiviseringarna. Men man kommer aldrig ikapp, högarna bara växer samtidigt som konkurrensen är mördande. Det finns alltid någon ny runt hörnet som är beredd att jobba ännu mer för ännu mindre lön. Med andra ord, vi närmar oss arbetsgivarens våta dröm med stora, för att inte säga globala, steg. 

Naturligtvis finns det fler målgrupper där ute som är i stort behov av mina tjänster. Vårdpersonal, ensamstående föräldrar, överutnyttjade administratörer, för att nämna några. Och jag skulle gärna vilja erbjuda dessa tjänster till alla behövande men jag är ledsen mina vänner, ni kommer inte att ha råd. Det blir dyrt det här, smakar det så kostar det. Hey, I’ve gotta make a living too. Det är en djungel där ute, endast den som hittar rätt målgrupp överlever. Men ta med dig frågan hem ikväll, prata med sambon eller polaren i baren: ska vi verkligen ha det så här?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Inuti en förnedringskultur försöker jag fortfarande hitta vägen ut.
Ännu önskar jag att människan vore god.
Ännu önskar jag att människan eftersträvade altruistiska intentioner.

Jag korsar det nerpissade torget av svensk granit med blicken i marken. Blöta fimpar och skräp ligger i drivor utanför entrédörrarna av glas. Den kalla luften luktar avgaser och regn och krockar med den varma stanken av friterad potatis när dörrarna går upp. Folket därinne ler inte ens en aning trots sina nya påsar med kläder och inredning. Dom suger stressat i sig cola med sugrör och sväljer strips utan att smaka. Och det är som om idealen manifesterat kroppsspråket. Människorna går bredbent eller vickar på röven, plutar med kåta fräscha läppar eller spänner ut sina bröstkorgar och har hårda hotfulla ögon. Som tecken på svagheterna; på skräck, på girighet och stressen över det som svagheterna bidrar till. Det är precis som om vi inte vågar vara oss själva med oss själva. Vi räcker inte till åt oss själva. Vi tänker på det andra säger, på det dom tycker, på det dom visar är rätt eller fel. Att vi måste söka skydd i gruppen, att vi måste skynda oss, hitta rätt, hitta det nu, snart.

Så anpassa dig.
Tänk på det och det.
Akta dig för det och det.
Tyck så och så. Tyck en jävla massa.

Knulla så och så.
Vira in dig i det här och sätt på dig det här.
Hylla det och det. Det är bra. Uppfyll idealen och påtala samtidigt hur frigjord du är.
Skapa det perfekta. Lev i bubblan. Sträva. Och känn dig så jävla misslyckad om du inte lyckas. Få ångest, bränn ut dig, få psykiska besvär och vet varken ut eller in.

Du är inte någon bara genom att finnas till. Tyvärr, det räcker inte på långa vägar. Det är inte så du vill ha det. För du vill ha mer nu, nu när du har allt. Och du orkar faktiskt inte med något annat, du hinner helt enkelt inte. Du klarar bara av att tänka på dig och ditt nu, rå om dig, unna dig. För du är värd mycket efter allt du kämpat dig igenom, för att du lyckats. Det är ett hårt jobb att lyckas, du har förtjänat lön för mödan. Det räcker ju inte att bara lyckas. Nej, för guds skull – du måste ha belöningar också – för att du gjort det. Annars kan det lika gärna kvitta.

Är girighet den egenskap som en gång gjorde att vi överlevde som art?
Är girighet även vår kommande undergång?
Har girigheten några gränser?
Och om så är fallet, hur kan den fortfarande dominera världen trots att vi utvecklat former av logiskt tänkande och moral och etik?
Hur kan vi fortfarande tro att vi har så många rättigheter men nästan inga skyldigheter?

Och varför är det andra människor som hela tiden gör oss omänskliga?

Av Kniven kniven@barstol.nu

- Usch ja, jag avskyr de där skräniga fotbollssupportrarna som tar över Skanstull så fort det är match, sa hon på bredaste småländska och sippade på sin drink. Det är mycket trevligare i de här kvarteren, här slipper man sånt.

Vi hängde vid en bar på Skånegatan och diskuterade barer på Skånegatan och resten av den del av söder som ringas in av Götgatan, Folkungagatan, Ringvägen och Renstiernasgatan. Och ja, trots att en djupt rotad impuls i mig ville protestera hade hon givetvis rätt, här hittar du inga skräniga supportrar (Jacke undantaget), inte ens på matchdag.

Som om det vore någonting positivt när dynamiken i ett kvarter försvinner och ersätts med femton olika sorters kaffe.

Det finns en del av mig som vill ge sig ut på nattliga räder och slänga sten genom fönstren till de trendiga caféer och barer som ploppar upp som svampar ur jorden, för många för att hålla koll på, eller Urban Deli, den saluhall i miniformat som öppnat i den gamla postens lokaler vid Nytorget, och som förtjänar en hel ringmur av sten enbart för sitt val av namn.

För en tid sedan såg jag till och med Björn af Kleen (journalist, mest känd för att ha tatuerat in en brun fläck på näsan) på Harvest Home, en av de sista utposterna som man går till just för att slippa se den nya tidens brunnäsor.

- Håll er borta från mina kvarter, vill jag skrika ut med megafon, samtidigt som en del av mig myser vid tanken på att glida ner med laptoppen och ta mig ett glas vin och en bruschetta, med kravmärkta hackade tomater, och blicka ut över Nytorget och fundera över alla de förändringar som platsen genomgått sedan kungamördaren Anckarström hudflängdes här våren 1792.

Nu leker småbarn på den skyddsmärkta lekplatsen, där rutschkanor av plåt är ett minne blott, övervakade av sina hökögda föräldrar och dressade i hjälmar, armskydd och benskydd och ta mig tusan tandskydd för att de små mjölktänderna inte ska ploppa ut i förtid.

Allt är vadderat, allt är fint förpackat och jag känner mig som en gammal sorglig kvarleva av någonting som fanns här innan, när endast Hannas Bar och Pet Sounds, skivbutiken alltså, bar upp kvarteret och skänkte det lite glans. Likt en förvirrad katt, som återkommer till sin ungdoms revir, stryker jag omkring på gatorna och jamar uppgivet åt vad jag ser och väntar på de varma händer som ska plocka upp mig och med en suck och beklagande min sätta en kula i skallen på mig. Gammal nog att inse att tiden är ur led och att den alltid varit det för en eller annan strykare.

Min fars första minne är att han kryper omkring bland militärstövlar under ett bord. Han var då tillräckligt gammal för att gå men föredrog att krypa omkring på golvet. Han kände ingen rädsla för främlingarna utan tyckte det var spännande med så många nya röster.

Det var inte ofta det var främmande i familjens lilla kök och nu hade där samlats tyska officerare som talade i mun på varandra på ett språk min far inte kunde förstå. Utanför på gården fanns flera soldater på väg från striderna i Haugsbygda. I slaget hade 700 tyskar förlorat livet medan den norska förlusten endast var 20 man. Norrmännen hade legat i skydd av skogen och skjutit ner pluton efter pluton som beordrats att rycka fram för att inta backarna.
Det fanns inga skadade på gården men soldaterna var psykiskt fördärvade. De led av sömnbrist och var väldigt stressade. Många var på gränsen till sammanbrott efter de fruktansvärda syner de bevittnat och de hemska scener de upplevt. Befälen tog ingen hänsyn till detta utan drev på manskapet med obruten intensitet. En ung man dog på gårdsplanen till synes enbart från psykisk och fysisk utmattning. Han begravdes som så många andra tyska offer från kriget i utkanten av någon åker. När min far och hans bröder blivit äldre grävde de upp dessa gravar i hopp om att finna något värdefullt. De kände ingen skam i detta utan tyckte att det var deras rätt att plundra de som en gång ockuperat dem. De fann dock aldrig något i gravarna. Värdesakerna hade tyskarna själva tagit från sina döda och nu fanns endast förmultnade ben kvar.

Hemvärnsmännen som slaktat så många tyska soldater i Haugsbygda var tvungna att straffas. Men vilka var de? Förmodligen var de söner från bygden. Tyskarna beordrade att bränna ner 20 gårdar. Senare anlände stridvagnar och det norska motståndet var tvunget att retirera. Min fars familjs lilla lantbruk skonades men de fördrevs därifrån när där i närheten skulle upprättas ett militärläger och lägerkommendanten krävde ett eget hus att bo i.

Det ryktas att lägret som byggdes skulle bli ett koncentrationsläger. Det omgavs av hög taggtråd samt ett minfält. Sannolikt skulle det endast bli en vapendepå men lägret blev aldrig färdigt så tack och lov får vi aldrig veta vad det skulle användas till. Arbetskraften kom främst från utkommenderade norrmän som inte var så arbetsvilliga och förmodligen saboterade bygget.

Min far, hans syskon och föräldrarna blev tvungna att flytta hem till sina farsföräldrar. Hans farfar, som jag förövrigt är döpt efter, var en hetlevrad man. Vid ett tillfälle hade min far sagt åt sin yngre bror, som då precis lärt sig prata, att kalla farfadern för kuk. Farfadern måste ha förstått att det inte var den lilla pojkens påfund men han gav honom ändå en hurring som skickade min farbror i marken. Kanske var farfadern redan då irriterad på de tyska ockupanterna och lät det gå ut över barnen.

Vid ett senare tillfälle kunde han inte längre kväva sitt förakt för ockupationsmakten. Tyskarna krävde att få köpa det mesta som gården kunde skörda och slakta. Visst, bönderna fick betalt men inte mycket gick att köpa för pengar under krigsåren, och potatisen behövde de själva. Det var en kall och rå höst och potatisen hade vuxit sig fast i seg lerjord. En tysk kontrollant beordrade hela familjen ut på fältet för att skörda potatisen. Han hade tydliga åsikter hur potatisen skulle tas upp. Kanske hade han varit lantbrukare i Tyskland innan han värvats till armén. Tysken skrek ut sina order tills min farfars far fick nog och lappade till honom så att han far huvudstupa ner i leran. Kontrollanten kom på fötter och knäppte upp sitt pistolhölster. Min fars familj stod chockade när tysken osäkrade sitt vapen. Min farfars syster som var den enda som lärt sig tyska agerade snabbt och förklarade att hennes far var utvecklingsstörd och inte kunde styra sina handlingar.
Det är föga troligt att officeren köpte denna förklaring. Men han ville antagligen inte skjuta en obeväpnad norsk bonde – och nu hade han en anledning att låta bli. Han lät min farfars far lämna potatisåkern med den förmaningen att om han så mycket som skulle titta åt en tysk soldat skulle han hängas på torget i Hönefoss.
Efter att skörden levererats till de tyska trupperna fick bondefamiljen äta vad de själva kunde frambringa under vintern. Det blev kött från egen jagad räv och hare – och då utan potatis.

Jag är stolt över att vara svensk. Jag älskar Sverige och jag älskar särskilt Stockholm och de södra delarna av stan med förorter. Jag älskar våra svenska traditioner, som midsommar, kräftskivor och första maj. Jag älskar vår historia och mycket av det vi uppnått som folk och nation (förutom en del mörka moln som neutraliteten under andra världskriget). Jag är inte mycket för att åka på semester eller vistas längre perioder utomlands. Jag får hemlängtan efter bara några dagar och höjdpunkten på var resa är att kliva upp ur tunnelbanan vid Folkungagatan och med resväskan släpande efter mig gå hem genom Katarina och Sofia och känna den oförfalskade kärleken till Södermalm och Sverige.

Jag tror inte att sverigedemokraterna, med partiledare Jimmie Åkesson i spetsen, älskar Sverige. De älskar synnerligen inte det Sverige jag älskar och Stockholm verkar de mest känna en kissnödig ängslan inför.

Sverigedemokraterna för en politik grundad på fördomar och rädsla för det främmande. De försöker skapa en aura av gammal svensk hederlighet kring partiet och drar namn som Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf i smutsen genom att sätta likhetstecken mellan sin politik och dessa folkkära författare. De förpackar sina unkna åsikter i ett attraktivt paket av svenska sommarängar och hembygdsidyll och på andra sidan skranket sätter de de andra, invandrare och muslimer. När de gör så fjärmar de sig från något av det svenskaste vi har, nämligen toleransen för olikheter och nyfikenheten på det främmande, egenskaper som hindrat den här typen av partier från att tidigare nå framgång i Sverige till skillnad från i våra grannländer.

På min arbetsplats har jag kolleger med ursprung i Filippinerna, Finland, Italien, Indien, Turkiet och Eritrea, varav flera flyttat till Sverige i vuxen ålder. Ska man tro på sverigedemokraternas retorik borde det vara en kokande kittel av inre motsättningar och samarbetsproblem. Så är givetvis inte fallet. Faktum är att jag inte mött kulturella motsättningar på någon av de arbetsplatser jag befunnit mig på inom vården, där andelen invandrare alltid varit hög.

Det finns liksom så mycket annat att lägga fokus på på en arbetsplats, som gästernas välbefinnande, vem som struntat i att städa köket eller vilka aktiviteter som står på schemat inför helgen. Kulturella skillnader finns såklart. Häromdagen, när jag lagade renskav till middag, fick jag googla fram en bild på en ren för att förvissa en kollega om att renen inte på något sätt är besläktad med grisen. Men förutom den typen av munterheter och en och annan språklig förbistring är det sällan man ens reflekterar över det.

Det är en bild som inte går väl ihop med sverigedemokraternas idégrund där det främmande alltid utgör ett hot och där kulturella olikheter automatsikt leder till konflikter. Jag vet att det inte är så. Jag lever mitt i det mångkulturella samhället. Är delaktig i stället för att stå vid sidan om med armarna i kors.

Vad gör Jimmie Åkesson förutom att spä på fördomar och sprida hat i hembygdsförpackning?

Det tål att sägas igen, sverigedemokraterna bedriver en svenskfientlig politik som, om den vid nästa års val får fotfäste i riksdagen, riskerar att underminera grundläggande svenska värderingar.

Oftast är det ganska skönt att bara skriva en gång varannan vecka. Men ibland är det riktigt, riktigt frustrerande. Speciellt när man snabbt vill kommentera en aktuell händelse är det jobbigt att sitta och vänta på sitt lilla medieutrymme varannan fredag. Som i det nu aktuella fallet med Dawit Isaak, Örgryte IS och Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd.  Men trots att jag kanske är allra sist på bollen i detta fall, och det mesta redan är sagt, känner jag ändå att jag måste få säga mitt. Detta är nämligen något som berör mig på ett högst personligt plan.

För det första är jag helt överens med alla svenskar, utom de nio personer som utgör Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd, om att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att hålla Dawit fängslad utan rättegång och att det är en bra sak att uppmärksamma och protestera mot dessa brott. För det andra är jag en stor fotbollsälskare och en ännu större Öisare. För det tredje är Dawits bror Esayas “Isso” Isaak en kompis till mig, som jag inte bara haft nöjet att jubla, heja och skrika tillsammans med på otaliga matcher, utan vi har också varit med och byggt upp och lanserat ett museum ihop. Så ni kan glömma allt vad objektivitet heter.

Svensk fotboll har länge tampats med allvarliga problem både på och utanför arenorna. Misshandel, skadegörelse, upplopp, hot och rasism har tyvärr blivit en vardaglig ingrediens i delar av den svenska supporterkulturen och således ett problem för hela fotbollsfamiljen. Det hat, de hot och den galla som ständigt spys ut från vissa läktare på vissa arenor får mig verkligen att undra vart mänskligheten, samhället och fotbollen är på väg. Inte heller min egna, tidigare skonade, klubb är längre befriad från detta sorgliga pack – minns bara hoten mot vår tränare och hans familj tidigare i våras. Mitt uppe i denna allt råare och mer svårhanterliga situation bestämmer sig en grupp rödblå supportrar för att att göra en solidaritetsmanifestation för Dawit Isaaks och hans familj genom att uppmärksamma hans icke-humanitära situation. Då visar Svenska Fotbollsförbundet prov på en aldrig förr överträffad brist på fingertoppskänsla genom att bötfälla klubben för att deras supportrar har haft fräckheten att hylla de mänskliga rättigheterna och har uttryckt sitt stöd för en svensk medborgare som har suttit fängslad sen i september 2001 i väntan på rättegång.

Det första man förfasas över är ju disciplinnämndens fullständiga brist på bollkänsla. Många har tagit upp disciplinnämndens friande av hyllningen av nazisten och polismördaren Jackie Arklöv för att påvisa det absurda i bötfällningen av Öis. Det kanske var helt rätt att fria i det fallet, jag är för dåligt insatt för att avgöra det. Men om man lägger de båda fallen bredvid varandra förstår t o m en 7-åring att man inte kan fälla FreeDawit-banderollen om man friat den förstnämnda. Disciplinnämnden visar prov på total avsaknad av känsla för feeling som vi brukar säga hemma hos mig. Det är inte heller så att vi har ett typiskt tveksamhetsfall där t ex tingsrätten i Gävle dömer si, medan tingsrätten i Västerås dömer så. I detta fall är det ju samma disciplinnämnd, med samma ledamöter som har dömt i bägge fallen och således haft chansen att jämföra och reflektera. En chans man uppenbarligen inte har tagit. Det enda man har lyckats bevisa är att disciplinnämnden inte består av människor som agerar för fotbollens bästa, utan av byråkrater och paragrafryttare. Det är knappast den typen av humankapital svensk fotboll behöver om vi skall komma till rätta med problemen inom svensk supporterkultur, va?

En annan reflektion man gör är att det inte är en tjänsteman som varit ute och cyklat. Man hade väl kunnat haft viss överseende om det hade varit en enskild individ som hade haft en dålig dag, varit en underbegåvad kanslist eller helt enkelt varit en själlös regelivrare som på eget bevåg hade fattat detta beslut. Men disciplinnämnden består av 9 medlemmar. Har man haft ett majoritetsbeslut är det alltså minst 5 personer som sett det logiska och rättvisa i denna dom. Är det ett konsensusbeslut är det än värre.

När Barstol fick tag på Isso var han som vanligt kvittrande glad:

När man har haft sin bror i fängelse i över 8 år har man inget att förlora. Det finns inga negativa konsekvenser för min brors situation på grund av disciplinnämndens klumpiga beslut. Tvärtom. I vårt fall är nämligen all publicitet god publicitet. Förhoppningsvis når vi en ny målgrupp i kampen för Dawits frigivande i och med att den sprider sig bland fotbollsfans och på sportsidorna.

Det konstigaste är ju att förbundet inte har reagerat förrän nu. Den här frågan har legat Öis varmt om hjärtat under lång tid. Redan 2004 arrangerade ju klubben ett seminarium tillsammans med Publicistklubben om Dawits situation. Och det var också under den säsongens hemmamatch mot Örebro som klubben startade med att samla in namn och protestlistor för att stötta vår kamp för Dawit.  Jag njuter fantastiskt mycket av det kurage Öis visar i frågan, och hur alla klubbar och supportrar runt om i Sverige verkar ställa sig bakom oss. Kan detta bidra till att landets supporterklubbar står enade är det ju en viktig insats bara det.

Isso avslutade med att berätta att Adaktusson och hans TV8 kommer sponsra alla matchfunktionärer under söndagens möte Öis – Helsingborg med tröjor med “Vi välkomnar Dawit till Gamla Ullevi” som budskap.

Igår kväll meddelade förbundet att Öis slipper undan böter och att förbundsledningen kör över sin egen disciplinnämnd. Jag gissar, eller rättare sagt hoppas, att det pågår ett febrilt planerande på förbundet för en kommande reservationslös ursäkt i samband med helgens allsvenska matcher. Allt annat kommer att hånas och unisont buas ut av ett enat Fotbollssverige? Kanske bör förbundet överväga om de inte officiellt skall stötta kampen till och med. Varför inte med en kampanj liknande deras egen (tydligen helt opolitiska) “Rött kort mot rasism” från 2006? Det gäller att reparera lite av det skadade förtroende som disciplinnämnden har lyckats förorsaka sitt förbund – för detta prov på stelbenthet och oförstånd kan inte vara bra att visa upp av en organisation som hoppas på att få arrangera ett EM-slutspel inom några år…

Fotnot: Barstol har inte sökt disciplinnämnden för någon kommentar. Det får väl ändå räcka med dumma uttalanden nu?

Fotnot 2: Stöd kampen på http://www.freedawit.com

Hon har inte ens fått ett namn än. Hon är så ny – så ny i den här världen. I fredags morse bestämde hon sig för att väntan var över. Det var dags att lämna den varma trygga tillvaro som var den enda hon kände till. Nu skulle hon ut och möta dagsljuset och oktoberkylan.

Hon ser ut att sova gott i min famn. Jag följer hennes andetag med min blick. Det är något oregelbundna andetag. Hon har ju bara andats den här luften i dryga 48 timmar så jag förstår att hennes lungor inte hunnit vänja sig. De små lemmarna rycker i små korta spasmer. Kanske drömmer hon. Vad drömmer en sådan liten människa om? Hon river sig ansiktet med sina små smala fingrar som har sylvassa naglar trots att föräldrarna redan försökt fila ner dem en gång.

Det är ingen enkel värld hon har kommit till. Som vuxen kämpar man ständigt för en plats i tillvaron. Som spädbarn räcker det att kämpa för att andas och att suga i sig tillräckligt mycket näring. Som en liten bäbis får man lita på att föräldrarna tillgodoser en med den trygghet och värme som krävs. När man är så gammal att man börjar leka med andra barn och så småningom går till skolan börjar de riktiga problemen.
Barn är elaka – riktigt elaka. Den empati som vuxna utvecklat verkar inte riktigt finnas hos barn. Och då kan föräldrarna inte längre vara där med sin varma famn. Det kommer att komma tillfällen då hon kommer hem från skolan och är ledsen. Det spelar ingen roll om hon tillhör de mest populära på skolan. De stunderna kommer att komma. Barn har så mycket att bearbeta. Jag antar att det är en del av människans utveckling.
Som förälder kommer man då bara att stå handfallen. Även om man vet att man varit där själv en gång och vill försöka förstå vad ens barn genomgår är det aldrig samma sak.
Värst blir det i tonåren. Tonåringarna kommer aldrig vilja berätta om sina problem. De kan aldrig förstå att någon känner som de gör. Känslorna är så otroligt starka i tonåren. De kommer att svära och skrika åt föräldrarna att lämna dem i fred.

Hon öppnar sina små bruna ögon och tittar sig runt omkring. Hennes blick är inte fokuserad och jag vet inte vad en nyfödd kan urskilja i sitt nyvakna tillstånd. Jag tittar rakt in i hennes ögon och jag vill hon ska se mina ögon. Men förmodligen tittar hon på den färggranna nallen jag har i min hand. Jag ser på henne och vill att hon ska förstå att jag och hennes föräldrar alltid kommer vara där för henne. Men jag vet att det kommer komma tillfällen då vi inte räcker till. Och det gör mig ont.

Jag tycker om att se mig själv som en god människa. Någon som ställer upp för de svaga, någon som inte ryggar otvättade händer, flottigt hår och en andedräkt som känns på tio meters avstånd. Som är solidarisk med de utsatta, som försöker att se bortom smuts och lukt för att hitta människan som finns där inne. Att inte döma hunden efter håren, att vara öppen. Att jag är en människa vars hjärta innerst inne klappar på vänster sida i kroppen. Ja, jag tycker verkligen om den där bilden av mig själv.

Synd bara att den är falsk.

På senare år har telefonförsäljningen ökat dramatiskt. Detta har fått till följd att fler människor gått med i Nix-registret, vilket har lett till att det har det blivit allt vanligare med gatuförsäljare. När man går på stan vadar man i enerverande och käcka mobilabonnemangsförsäljare, skönhetsproduktskrämare, försäkringsnasare och sist men inte minst alla dessa hjälporganisationer. De här människorna slåss alla desperat om din uppmärksamhet, och det är en utveckling som inte bara är djupt irriterande, utan som dessutom har fått mig att bli varse om att min självbild inte riktigt stämmer.

Bäst jag kryssar där mellan fejkade leenden och påstridiga frågor och försöker se upptagen ut, så kommer den där personen med sin bekymrade blick och sin skamdrypande undran: “Vill du hjälpa ett barn i Kongo att överleva sin treårsdag?”, och det finns liksom inget att säga. För att komma vidare kan man egentligen bara låtsas som om man inte hörde, eller säga något i stil med “Nej, verkligen inte”. Jag är tyvärr den där sarkastiska typen. Jag tittar surmulet upp, säger något trött och går vidare.

Varför gör jag det? Bryr jag mig inte? Jag skulle kunna svara att jag hatar påstridiga försäljare i alla former. Att jag avskyr folk som tränger sig på, som förstör min ro, som vill få mig att ta ställning till något jag inte mäktar med att bry mig om. Eller att jag som princip aldrig skriver på ett avtal på stående fot, att jag vill hem och läsa det finstilta i lugn och ro – även om det bara gäller att teckna ett gåvoabbonemang hos Rädda barnen. Men det är bara halva sanningen. Svaret på frågan är: nej, jag bryr mig inte. Kongo är så långt bort. Det blir något närmast surrealistiskt, något overkligt. Det är ett skabbigt svar, faktiskt ganska vidrigt till och med. Fast tyvärr alldeles sant.

Men efter tsunamin 2004, då nyhetsrapporteringen svämmade över med osmakliga bilder från katastrofområdet, då brydde jag mig. Fast då var det förstås tanken på svenska små lintottar som låg och grät efter sina försvunna föräldrar på överfulla sjukhus som fick mig att öppna plånkan och utan vidare tvekan föra över ett större belopp till det hastigt ihopsatta nödkontot. Inte tänkte jag på några stackars thailändska eller indonesiska barn som låg och grät över sin utplånade familj. Inte särskilt mycket, i alla fall.

Det milda vädret är förbi, sommaren har seglat sin kos och hösten har kommit till stan. Varma jackor och skinnhandskar har åkt fram. Själv passerade jag den slitna gubben med sina tidningar vid Odenplans tunnelbanestation i går morse. Jag drog jackan lite tätare om mig, kurade ned mig i kavajslaget och fäste blicken på busshållplatsen när jag gick förbi. Det var bara han och jag, och jag bevärdigade honom inte ens med en blick. Inget leende, ingen nick. Jag köpte definitivt ingen tidning.

Bussen dröjde. En bit bort hängde ett par tonårstjejer som fått i uppgift av sin skola att samla in pengar till Röda korset. De stod på en parkbänk och läste högt i kör ur programmet. Ett något udda tilltag, men visst, allt för att väcka morgonresenärerna ur sin slummer. Själv stod jag där och irriterade mig och höjde volymen på MP3-spelaren. Borrade mig djupare ned i jackan, stirrade tomt ut på trafiken.
Sedan hör jag hur någon pratar med mig, det är en av tonårstjejerna, och jag säger bara “Nej, jag har inga kontanter”, utan att ens reflektera över a) vad hon säger, eller b) om jag har några kontanter på mig. Jag följer henne med blicken när hon går vidare.

Och då ser jag det.

Jag ser hur hon går fram till den där gubben som säljer Situation Stockholm, och jag ser hur han gräver i fickan, och jag hör fanimej genom musiken hur klirret från en handfull mynt ramlar ned i den där insamlingsdosan.

Alltså: en hemlös person som står hela dagarna och försöker sälja den där tidningen till idioter som mig för att få tak över huvudet, han gräver i sin ficka och stoppar ned halva morgonkassan i en insamlingsdosa till förmån för människor i tredje världen. Det fick mig att drabbas av en mycket obekväm självinsikt: att jag i själva verket är en falsk, obehaglig typ. En som i ena stunden skriver om sin alkoholiserade granne på en blogg och hystar in ryggdunkande kommentarer, men som i den andra inte ens kan se en hemlös i ögonen.

Och det, det är fan en ren jävla skam.