Alla som har något att berätta borde skriva ner sin livshistoria för kommande generationer att läsa. Förmodligen har vi alla episoder från livet som kan säga någon något. Om Barstols skribenter idag skulle skriva ner sina memoarer skulle inledningen kunna låta såhär.

Maths: Jag vet inte om fåglarna kvittrade den dagen jag föddes, eller om solen sken eller ens om pappa egentligen hann fram i tid när han cyklade i vansinnesfart till sjukhuset på en stulen cykel, men jag vet att mamma blev kompis med kvinnan som låg i samma rum på BB och att den kvinnan kom från Spanien.

Jonas: Jag smet in i hennes klassrum istället. Jag gick fram, slog mig ner på platsen bredvid henne, och presenterade mig för den vackraste spanjorska jag någonsin hade sett. Trots att jag både förr och senare har fattat oändligt många viktiga beslut genom att vända ut och in på hela min värld och analysera allt in i minsta detalj, är mitt livs bästa och viktigaste beslut ett resultat av stundens ingivelse.

Kniven: Jag är fortfarande exakt samma människa därinne. Exakt den jag varit så länge jag över huvudtaget existerat. Ändå känner jag inte igen mig själv. Ändå kommer jag aldrig kunna förstå varför jag är den jag är. … Och att jag en gång funnits. Det kan liksom kvitta. Vi kvittar. Vi är inte av betydelse, inte ens för oss själva.

Matt: Hon hette Britt-Louise och var sötast i hela skolan. Jag hade chans på henne. Vi gick i andra klass och min kompis Kristoffer var också tillsammans med henne. Många av de andra killarna brydde sig inte om tjejer utan spelade bara fotboll på rasterna. Jag och Kristoffer brydde oss bara om tjejer. När vi fick för oss att fråga chans på Britt-Louise alla vänner blev hon sur och gjorde slut med oss båda. Senare blev hon ihop med Kristoffer igen men jag fick inte en andra chans.

David: När jag ser tillbaka på mina åttio är det framför allt med glädje över …

Av Matt matt@barstol.nu

Den perfekta söndagen …

Kniven: Då vaknar du ytterst lite bakis efter en fin natt ute. Det är sen förmiddag, majsolen knäpper i taken. Du hånglar och sedan duschar du och kammar dig. Gör en gigantisk stor frukost med nybakade frallor, god ost, juice och färska grönsaker och starkt kaffe. Du lyssnar lite på P1 eller på en bra brittisk indiekanal. Sedan går du ut. I solen och med solglasögon. Går längs vattnet och håller honom i handen, sätter dig en stund och dinglar med benen och småpratar och tjafsar. Du går kanske till Bengans och kollar skivor, slår till på ett fynd. Sedan hittar du en bakgård, med vänner och ett fik, köper någon gräddigt sött och nybakat. Dricker kall läsk och röker en cigarett. Vännerna har planer, kanske bio eller en utställning, du hänger med med trötta ögon och ett leende på läpparna. Efteråt tar du dig hem, läser eller ligger. Lagar mat till din älskling om du orkar. Annars ligger du kvar i sängen. Somnar hårt och drömlöst.

Maths: En perfekt söndag kan se ut på hundra olika sätt. En lyxig brunsch i Amsterdam, en kopp kaffe på kalfjället eller en dubbelmatch i tennis med polarna är några alternativ som kvalar in på min lista. Men måste jag välja ett alternativ så får det bli en slö seglats i Stockholms skärgård. Det är den där tidiga och torra värmen i juni, vi har packat picknick-korgen med både fika, öl och kött till grillen. Vinden håller sig till lagom bris, vi smyger fram i tre knop och letar efter en mysig naturhamn där vi får vara ifred. Vi kastar ankar och hoppar i land. Det blir bad, grill och fika innan hemfärd framåt kvällen. Där, måste jag väl erkänna, vill jag vara nu.

Jonas: Solstrimma. Morgonsex. Lååång frukost. Hav. Skaldjur. Gamla Ullevi. Seger.
En Martini Rosso med mycket is. Vänner. Grill. Amarone. Skratt. Dessert.
Slumrande barn i knät. Solnedgång. Hud mot hud. Sömn.

David: Vaknar upp runt nio, hämtar morgontidningen och brygger en stor kopp kaffe. Återvänder till sängen och läser kulturdelen och ögnar igenom resten av tidningen (noterar att Sebastian Eguren börjat återhämta sig från den tragiska halkolycka som nära nog invalidiserade honom. “Jag kommer kunna gå igen, men en fotbollsplan lär jag aldrig mer beträda”, säger den forna fotbollsstjärnan, som nu djupt ångrar att han återvände till Sverige) och dricker kaffe. Tar en promenad i vårsolen och avslutar den med ett pass på gymmet. När jag kommer hem slår jag upp ett glas vin, läser några kapitel ur en bok och tillbringar en timme eller två med att skriva. Framåt kvällen ställer jag mig framför spisen och slänger ihop en fantastisk oxfilépasta och dricker ytterligare ett glas vin. Lagom till att maten är klar får jag sällskap av en dam och under middagen diskuterar vi Tobias Wolffs författarskap och våra favoritepisoder av The Wire. Efteråt tar vi en promenad ner till bryggorna i Sjöstaden där vi delar på ytterligare en flaska vin och ser solen gå ner bakom Sofia. När vi kommer hem är vi trötta och lagom fulla och somnar på sängen.

Matt: Väder och vind och vad man gör spelar egentligen ingen roll för att få en perfekt söndag. Det viktiga är vilka man spenderar den med. En skön söndag i goda vänners lag kan till exempel börja med en lång promenad där man diskuterar helgens händelser. Efter att strupen blivit torr av promenaden och allt skvaller glider man in på Bishops Arms Folkungagatan och dricker några spännande öl från gästkranen i en bekväm skinnfåtölj. När hungern gör sig påminnd förflyttar man sig till Harvest Home på Bondegatan och äter en prisvärd cheeseburgare. Till burgaren dricker man en Guiness och till efterätt passar en La Trappe Quadruppel. Efter den holländska 10 procentiga ölen känner man sig ganska lullig och det är dags att bege sig hemåt. Men längst ner på Katarina Bangata lyser det inbjudande ifrån Babajans bar. Det är lika bra att gå in och se efter om de har några nya spännande öl. Har de inget nytt smakar det alltid bra med en Bödeln från Hantverksbryggeriet på fat. På Babajan ställer ägaren fram ett fat med olika röror, chutney, oliver mm som han bjuder på då han inte räknar med fler matgäster ikväll och han vill inte se någon mat gå till spillo. Alla är fortfarande proppmätta efter burgaren men man äter för att det är så gott. Efter all mat och öl rullar man sen hem i säng och inväntar den nya veckan.

Mattias: Den perfekta söndagen är så långsam som möjligt. Min sinnebild av söndagar är matinéfilm (typ Mumien eller Indiana Jones) och rökig jazz, men eftersom söndagar i regel har vackert väder (det är sant!) så brukar jag ta långa söndagspromenader, och försöker vika in en fika med någon kompis på vägen.
Om det osannolika skulle inträffa, att det är dåligt väder, så parkerar jag framför datorn med spel, te och småkakor.

Av David david@barstol.nu

Denna veckas söndagspanel är busenkel. Den består av ett snabbtest av våra preferenser där vi tvingats välja en av två saker. Allt för att ni skall kunna jämföra oss skribenter med varandra. Och förhoppningsvis vilja jämföra er själva med oss. Skriv ner dina egna val i kommentarsfältet, tack!

1. Öl eller Vin? Öl: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Vin: Jonas

2. Playa eller Alper? Solstol: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Skidor: Jonas

3. Blur eller Oasis? Blur: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Oasis: -

4. Jeans eller Kostym? Jeans: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Kostym: Jonas

5. Morgonkaffe eller Morgonte? Kaffe: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Te: -

6. Let’s Dance eller På spåret? Dans: Mattias, Matt. Tåg: Kniven, Maths, David, Jonas

7. London eller Berlin? London: David, Matt. Berlin: Kniven, Maths, Mattias, Jonas

8. Kött eller Fisk? Kött: Maths, David, Mattias, Matt. Fisk: Kniven, Jonas

9. Elvis eller Beatles? Elvis: Kniven, Maths, Matt, Jonas. Beatles: David, Mattias

10. Pasta eller Potatis? Pasta: Kniven, David, Matt, Jonas. Potatis: Maths, Mattias

Kära läsare
Denna vecka har Barstols skribenter fått i uppdrag att skriva en text tillsammans, detta i form av en stafettnovell. Det går till så att någon börjar skriva en historia som de andra sedan, i en förutbestämd ordning, tar vidare och sedermera avslutar. Enjoy!

Den var inte mycket att se på, den gamla Volvon, men den var pålitlig och hade tagit dem ända fram. Nu stod de i det strilande varma regnet och tittade på den gamla stugan där han hade spenderat alla sina somrar från det han föddes tills han fyllde femton. Från bilen hördes den svalnande motorns tickande och någonstans i skogen till vänster om dem hoade en skogsduva. Minnet av när hans pappa förklarade skillnaden på skogsduvans och ringduvans läten flimrade snabbt förbi, han kan inte ha varit mer än sju år då. Nu var han trettiofem och hade släpat sin flickvän de åttio milen från Stockholm ända upp i djupaste norrland, och inte en enda gång hade hon frågat varför han ville åka dit. Hade hon gjort det så vet han inte vad han hade svarat, förmodligen något luddigt om att hitta sina rötter, men sanningen var mycket mörkare än så. Så mörk att han aldrig skulle våga yppa den för henne.

Han började lasta ur väskorna från bakluckan medan hon tittade sig runt och upprepade gång på gång hur vackert det var här. Han försökte stänga henne ute, han hade viktigare saker att tänka på, men det gick inte. Hennes pipiga röst kändes som rostig gammal skördetröska som aldrig ville sluta mala långt inne i hans huvud. “Kan du hålla käften för en gångs skull och hjälpa till med matkassarna.” röt han åt henne. “Vad du är sexig när du är så där bestämd.” svarade hon och skrattade medan hon skuttade fram för att ge honom en puss. Hon tog allt som ett skämt och förstod aldrig när man var allvarlig. Hon var så jävla dum. I det ögonblicket avskydde han henne. Han började ångra sig att han tagit henne med. Hon skulle kunna förstöra allt. Den kvällen knullade han henne med ett ursinne och frenesi han inte visste att han hade inom sig. När hon äntligen hade somnat smög han ut. Det var beckmörkt men han hittade i de här krokarna som i sin egen bakficka. Han gick med bestämda steg rakt ut i skogen och när han kom på den lilla stigen följde han den västerut.

Dom knotiga rötterna i marken kändes hårda under stövlarna. Stigen var smal. Grenarna på granarna rispade då och då mot hans jacka i mörkret. Efter ett tag såg han ett svagt gult ljus skymta långt bort genom skogen. En vild upphetsande känsla fyllde bröstet. Han ökade stegen. Äntligen skulle det ske. Äntligen, han kunde knappt tro att det var sant. När han kom närmare såg han att det var lampan på farstutrappan till den lilla stugan som lyste. Stugan såg nedsläckt ut men han tog dom två stegen upp på trappan och knackade hårt på dörren. Inget hände. Han knackade igen. Det var dödstyst från stugan. Dörren såg sliten ut, färgen hade flagnat, huset verkade ha blivit ett ruckel vid det här laget. Han såg sig om på trappan och lyssnade. Det susade lätt genom träden och långt in i skogen, från där han kommit hördes något som knakade. Han kände på dörrhandtaget. Dörren var olåst. Han öppnade den lite på glänt. “Hallå?”
Inget svar. Han öppnade dörren helt och böjde sig in i genom dörröppningen.

“HALLÅ?” hojtade han. “Är du här?”

Tystnaden svarade. Damm yrde upp och trängde in i munnen. Torkade ut. Han harklade sig och spottade. Loskan lade sig som en sjö mitt i öknen och om där fanns ens en möjlighet till liv hade han kanske väckt det, gett det näring.
Men här fanns ingenting. Endast en rörelse som var han själv över torra plankor och ljudet det förde med sig. Hjälplöst gnäll. Likt en övergiven åldring stod huset kvar. Ett minne av en annan tid som varit och aldrig kommer åter. En tid som i sig själv inte var mycket att minnas och nu var han den enda som bar detta mycket lilla inom sig.

För att vara på den säkra sidan vred han om skosulan över loskan och drog ut den i dammet över golvet. Bara en mörk fläck. Men samtidigt ett bevis för att någon varit på plats och ett otvetydigt bevis för vem denna någon var.

Han stod en stund och andades i mörkret. Det var alldeles knäpptyst omkring honom. Han tog ett avvaktande steg över de jämrande golvplankorna, lät långsamt ögonen vänja sig vid dunklet. Allt var så kusligt likt den där kvällen för knappt tjugo år sedan. Kommoden vid väggen, spegeln med den tejpade sprickan, den gamla kökssoffan som de ägnat den sista natten i.
Plötsligt hördes en harkling från mörkret, och han frös fast i de dammiga golvplankorna.
“Jaså, du är tillbaka nu.”
Tystnaden som följde kunde varit från gravens djup. Han såg sig omkring, men det var ingen där. Plötsligt kom ett tryck över ögonen, en värk som var så stark att den kändes som migrän. Vita blixtar dansade på näthinnan. Spottloskan på golvet växte tills den var stor och svart och glittrande. Det började krafsa under golvet.
“Du tar hit henne imorgon. Så vi får träffas allihopa. Och umgås.”
En plötslig stank av jord fick honom att rygga och han stapplade baklänges ut på farstukvisten. Han famlade i blindo efter trappräcket, kunde inte förmå sig att släppa blicken från dörröppningens gapande mörker, men när han hörde golvtiljorna knarra inne i stugan vände han sig om och sprang.

Senare stod han länge och betraktade henne i mörkret. Trycket över ögonen ville inte släppa. Hon sov så stilla och lugnt med tunga, trygga andetag. Först när han gått ut i skogen och kastat iväg bilnycklarna och deras mobiltelefoner upphörde värken, och när han kröp ned bakom henne och hon gnyende lagt sig till rätta somnade han nästan genast. Och han drömde om jord. Och om deras morgonpromenad längs den västra stigen.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Att botanisera bland klipp på Youtube är väldigt roligt och ibland upptäcker man helt nya saker. Man kan fastna i flera timmar och bara klicka sig vidare från klipp till klipp. Det kanske börjar med att man tittar på en rolig hög unge och slutar med att man upptäcker någon obskyr fransk hip hop.
Här är våra favoritklipp, vilka är era?

David:

Matt:

Maths:

Mattias:

Jonas:

Kniven:

Av Matt matt@barstol.nu

Utan er och debatterna som uppstår här vore vi inget. Så ni som läser vareviga vecka, var nu gulliga och delta lydigt i en miniintervju. Och det gäller även er som läser här jämt utan att yppa ett enda ord. Kom igen nu - smek oss medhårs!

1. Vem fan är du?

2. Var finns din favoritbarstol och varför är den baren så bra?

3. Händer det att du tröstshoppar? I så fall vad?

4. Tre böcker som du vill uppmana Barstols skribenter att läsa?

5. Långben är en hund och det är Pluto också. Långben kan prata, köra bil, laga mat och bär kläder medan Pluto skäller, bjäfsar, går i koppel och beter sig på det hela taget som en typisk hund. Hur kan det vara så?

6. Vilket parti röstar du på i nästa val?

Av Kniven kniven@barstol.nu

Kära läsare! Vi är väldigt nyfikna på hur ni avslutar året. Så här går det för oss:

Hur firar du jul?

Kniven: I år hos min mor. Med syskon och katter. Vi bråkar, rimmar och jag är fylletomten. Alladinkoma kl 21.

Maths: Jag firar jul med familjen, dvs jag och mina syskon med våra respektive familjer plus våra föräldrar.

Mattias: Med familjen, traditionellt med julbord och julklappar och julgran och hela faderullan.

Kniven: I år i en mycket avlägsen skärgård med en bunt läkare och en bastu.

Maths: Det blir middag hemma hos oss tillsammans med vänner, tror vi blir 18 pers.

Mattias: I ensamhet med en flaska sprit och en karta sömntabletter.

Matt: Jag har inga planer för nyår än men det brukar lösa sig på nyårsafton.

Jonas: Med mycket champagne! Och med samma sällskap och plats som jul, med ännu bättre mat och passande sena spanska middagstider.

David: Har aldrig varit mycket för nyårsfirande men det lutar åt att det blir en karta sömntabletter hemma hos Mattias (spriten kan han behålla för sig själv).

Vad blir det för nyårslöfte i år?

Kniven: Sluta vaneröka, komma igång med träningen igen. Och skriva minst 4 hållbara noveller.

Maths: Samma som varje år: jag lovar att inte avge något nyårslöfte.

Mattias: Att få saker och ting gjort.

Matt: Det blir samma löfte som aldrig uppfylldes förra året. Att gå ner 10 kg.

Jonas: Jag skall göra allt som står i min makt för att bli av med mina förbannade ryggproblem.

David: Avsluta sånt jag påbörjar, fortsätta läsa mycket och kicka igång novellskrivandet igen.

Den här söndagen skar bredbandet ihop, så i stället för att kura inomhus i värmen och se matinéfilm (och lägga upp panelen i tid) så ägnade jag dagen åt att pulsa omkring i decimetertjock snö i trevligt sällskap.

Om vädret nu bara håller i sig så är det väl den första snötäckta julen sedan… tja, sedan man var barn och hade vett nog att uppskatta vintern fullt ut.

Söndagspanelen den här gången består av ett antal fotografier, som på något sätt representerar veckan som gått.

David:

Matt:

Maths:

Mattias:

Kniven:

Jonas:

Av Mattias mattias@barstol.nu

Gillar du music?
Denna vecka har våra skribenter fått i uppdrag att dedikera en låt till var och en av de övriga Barstolarna. De har aktivt uppmanats att inte motivera sina val eller ens tänka igenom dem, utan bara ta det första som dyker upp i skallen. Något säger mig att det har gått lite si och så med spontaniteten på en del håll, men här har ni ändå resultatet: The Soundtrack of Barstol.

Här har ni dedikationerna:

Matt:
Let’s get it on - Marvin Gaye (från Jonas)
One in ten - UB 40 (från Maths)
Can’t seem to make you mine - The Seeds (från Kniven)
Moving back home - Richmond Fontaine (från David)
Wrong - Everything but the girl (från Mattias)

Mattias:
The blues are still blue - Belle and Sebastian (från Jonas)
Bring me everyone - Mustasch (från Maths)
Fan fan fan - Thåström (från Matt)
Devil in the woods - Gun Club (från Kniven)
Hörde jag skål - Fattaru (från David)

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

För att ni ska lära känna och förstå oss på Barstol bjuder vi den här söndagen på några bilder som är representativa för var och ens uppväxt och liv.

Maths: Denna bild är representativ för mitt liv eftersom den innehåller a) en dotter, och b) en bok av en av mina absoluta favoritförfattare Bret Easton Ellis. Jag är en familjeman, alla tvivel om detta torde vara totalt undanröjda vid det här laget, och jag älskar att läsa bra böcker. Vad som möjligen kan vara lite missvisande med bilden är att vi ligger i en säng. Läsaren bör förstå att där tillbringar jag inte tillnärmelsevis så mycket tid som jag önskar.

Kniven: Bilden är tagen 1982. Jag i hemmasydda frottésnickarbyxor 4 år gammal och min svårt sjuka mormor 58 år gammal. Hennes livshistoria är oerhörd och hennes personlighet har präglat mig mycket. Hon lärde mig att aldrig någonsin ge upp och levde som hon lärde och blev 81 år gammal. Jag älskar fotot. ( Stocken till höger är en klätterstock för katt, hemmasydd givetvis den med.)

Jonas: Det närmsta jag kan komma kan komma en digital bild av mig själv som liten är en bild på min son. Han är ju jag (åtminstone till hälften) fast 35 år senare. Men för er som skall betrakta fotot kan jag avslöja att han är mycket snyggare än jag någonsin var. Och för mig är han givetvis mycket viktigare och således roligare att visa upp, än nåt gammal solblekt foto på mig själv från 70-talet.

Matt: En fjortonårig Matt som sett alldeles för många filmer med Jean Claude Van Damme. Bilden är tagen i en polares rum där ett stort gäng alltid hängde. Jag bjöd på mig själv och drog av mig tröjan för att posera. Jag har fortfarande god kontakt med gänget som ständigt hängde i det där pojkrummet. Nya som gamla vänner har alltid varit viktiga för mig och för dem bjuder jag gärna på mig själv.

David: Jag och min mamma i en stol ute på landet, det är så jag minns mina somrar.

Av Matt matt@barstol.nu