Jag flög i mattan med en duns efter cirka tre sekunder och förlorade matchen på fall inför en fullsatt gymnastikhall med förväntansfulla föräldrar och en mycket besviken tränare i publiken. Jag var sju år och kanske var det mitt första nederlag. Det var den första match jag förlorat. Jag hade två guldmedaljer från tidigare turneringar där jag vunnit varenda match och jag trodde jag var oövervinnelig. Nu gjorde det ont. Inte bara för att jag tappat luften när jag slog i marken utan även för att min motståndare vunnit så överlägset. Jag hade fått stryk på tre sekunder och var totalt förnedrad. Trots att jag lyckades knipa bronsmedaljen ville jag aldrig mer gå tillbaka till träningen hur mycket mina föräldrar än försökte övertala mig. Den snöpliga förlusten var allt för tung. Jag tog aldrig på mig brottardräkten igen och det dröjde många år innan jag återupptog kampsportsträning igen.

Kanske borde mina föräldrar ha gjort mer för att, så att säga, få upp mig på hästryggen igen. Kanske borde tränaren, jag såg upp till, inte visat sin besvikelse så tydligt. Men jag klandrar ingen. Jag tror inte den förlorade brottningsmatchen är tongivande för mina brister och tillkortakommanden. Alla upplever från och till motgångar i sitt liv och jag har inte haft fler motgångar än någon annan. Problemet är att jag är så förbannat dålig på att hantera nederlag – lika dålig nu som då. Jag gräver ner mig totalt efter varje motgång, djupare och djupare för varje gång, och jag lägger av för lätt.

Hur hanterar man motgångar på ett bra sätt? Självfallet finns det hyllmetrar skrivna i ämnet. En snabb googlesökning ger dig många tips. De flesta kretsar kring det positiva tänkandet. Motgången behöver inte vara negativ, möt nederlaget som en utmaning, välkomna förändringen och så vidare. Enligt modern KBT ska du ta tag i dina största rädslor genom att gradvis utsätta dig för dem. Alltså upp på hästen igen. Det låter enklare än vad det är. Det är inte alls lätt att med ett leende skaka av sig nederlagets svidande obehag och försöka igen och igen och igen. Men skam den som ger sig.

Av Matt matt@barstol.nu

Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Oftast är det ganska skönt att bara skriva en gång varannan vecka. Men ibland är det riktigt, riktigt frustrerande. Speciellt när man snabbt vill kommentera en aktuell händelse är det jobbigt att sitta och vänta på sitt lilla medieutrymme varannan fredag. Som i det nu aktuella fallet med Dawit Isaak, Örgryte IS och Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd.  Men trots att jag kanske är allra sist på bollen i detta fall, och det mesta redan är sagt, känner jag ändå att jag måste få säga mitt. Detta är nämligen något som berör mig på ett högst personligt plan.

För det första är jag helt överens med alla svenskar, utom de nio personer som utgör Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd, om att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att hålla Dawit fängslad utan rättegång och att det är en bra sak att uppmärksamma och protestera mot dessa brott. För det andra är jag en stor fotbollsälskare och en ännu större Öisare. För det tredje är Dawits bror Esayas “Isso” Isaak en kompis till mig, som jag inte bara haft nöjet att jubla, heja och skrika tillsammans med på otaliga matcher, utan vi har också varit med och byggt upp och lanserat ett museum ihop. Så ni kan glömma allt vad objektivitet heter.

Svensk fotboll har länge tampats med allvarliga problem både på och utanför arenorna. Misshandel, skadegörelse, upplopp, hot och rasism har tyvärr blivit en vardaglig ingrediens i delar av den svenska supporterkulturen och således ett problem för hela fotbollsfamiljen. Det hat, de hot och den galla som ständigt spys ut från vissa läktare på vissa arenor får mig verkligen att undra vart mänskligheten, samhället och fotbollen är på väg. Inte heller min egna, tidigare skonade, klubb är längre befriad från detta sorgliga pack - minns bara hoten mot vår tränare och hans familj tidigare i våras. Mitt uppe i denna allt råare och mer svårhanterliga situation bestämmer sig en grupp rödblå supportrar för att att göra en solidaritetsmanifestation för Dawit Isaaks och hans familj genom att uppmärksamma hans icke-humanitära situation. Då visar Svenska Fotbollsförbundet prov på en aldrig förr överträffad brist på fingertoppskänsla genom att bötfälla klubben för att deras supportrar har haft fräckheten att hylla de mänskliga rättigheterna och har uttryckt sitt stöd för en svensk medborgare som har suttit fängslad sen i september 2001 i väntan på rättegång.

Det första man förfasas över är ju disciplinnämndens fullständiga brist på bollkänsla. Många har tagit upp disciplinnämndens friande av hyllningen av nazisten och polismördaren Jackie Arklöv för att påvisa det absurda i bötfällningen av Öis. Det kanske var helt rätt att fria i det fallet, jag är för dåligt insatt för att avgöra det. Men om man lägger de båda fallen bredvid varandra förstår t o m en 7-åring att man inte kan fälla FreeDawit-banderollen om man friat den förstnämnda. Disciplinnämnden visar prov på total avsaknad av känsla för feeling som vi brukar säga hemma hos mig. Det är inte heller så att vi har ett typiskt tveksamhetsfall där t ex tingsrätten i Gävle dömer si, medan tingsrätten i Västerås dömer så. I detta fall är det ju samma disciplinnämnd, med samma ledamöter som har dömt i bägge fallen och således haft chansen att jämföra och reflektera. En chans man uppenbarligen inte har tagit. Det enda man har lyckats bevisa är att disciplinnämnden inte består av människor som agerar för fotbollens bästa, utan av byråkrater och paragrafryttare. Det är knappast den typen av humankapital svensk fotboll behöver om vi skall komma till rätta med problemen inom svensk supporterkultur, va?

En annan reflektion man gör är att det inte är en tjänsteman som varit ute och cyklat. Man hade väl kunnat haft viss överseende om det hade varit en enskild individ som hade haft en dålig dag, varit en underbegåvad kanslist eller helt enkelt varit en själlös regelivrare som på eget bevåg hade fattat detta beslut. Men disciplinnämnden består av 9 medlemmar. Har man haft ett majoritetsbeslut är det alltså minst 5 personer som sett det logiska och rättvisa i denna dom. Är det ett konsensusbeslut är det än värre.

När Barstol fick tag på Isso var han som vanligt kvittrande glad:

När man har haft sin bror i fängelse i över 8 år har man inget att förlora. Det finns inga negativa konsekvenser för min brors situation på grund av disciplinnämndens klumpiga beslut. Tvärtom. I vårt fall är nämligen all publicitet god publicitet. Förhoppningsvis når vi en ny målgrupp i kampen för Dawits frigivande i och med att den sprider sig bland fotbollsfans och på sportsidorna.

Det konstigaste är ju att förbundet inte har reagerat förrän nu. Den här frågan har legat Öis varmt om hjärtat under lång tid. Redan 2004 arrangerade ju klubben ett seminarium tillsammans med Publicistklubben om Dawits situation. Och det var också under den säsongens hemmamatch mot Örebro som klubben startade med att samla in namn och protestlistor för att stötta vår kamp för Dawit.  Jag njuter fantastiskt mycket av det kurage Öis visar i frågan, och hur alla klubbar och supportrar runt om i Sverige verkar ställa sig bakom oss. Kan detta bidra till att landets supporterklubbar står enade är det ju en viktig insats bara det.

Isso avslutade med att berätta att Adaktusson och hans TV8 kommer sponsra alla matchfunktionärer under söndagens möte Öis - Helsingborg med tröjor med “Vi välkomnar Dawit till Gamla Ullevi” som budskap.

Igår kväll meddelade förbundet att Öis slipper undan böter och att förbundsledningen kör över sin egen disciplinnämnd. Jag gissar, eller rättare sagt hoppas, att det pågår ett febrilt planerande på förbundet för en kommande reservationslös ursäkt i samband med helgens allsvenska matcher. Allt annat kommer att hånas och unisont buas ut av ett enat Fotbollssverige? Kanske bör förbundet överväga om de inte officiellt skall stötta kampen till och med. Varför inte med en kampanj liknande deras egen (tydligen helt opolitiska) “Rött kort mot rasism” från 2006? Det gäller att reparera lite av det skadade förtroende som disciplinnämnden har lyckats förorsaka sitt förbund - för detta prov på stelbenthet och oförstånd kan inte vara bra att visa upp av en organisation som hoppas på att få arrangera ett EM-slutspel inom några år…

Fotnot: Barstol har inte sökt disciplinnämnden för någon kommentar. Det får väl ändå räcka med dumma uttalanden nu?

Fotnot 2: Stöd kampen på http://www.freedawit.com

Nej, det räckte inte hela vägen fram den här gången. Men det var fascinerande att se elva vilt kämpande basker i Athletic Bilbao försöka rubba världslaget, och främlingslegionen, FC Barcelona i den spanska cupfinalen i onsdags kväll. 

Som många av er säkert redan känner till så har Athletic en väldigt restriktiv spelarpolitik. Trots att klubben en gång i tiden grundades tillsammans av brittiska gästarbetare och baskiska studenter, så tillåter man sedan 1912 enbart baskiska spelare att dra på sig den rödvitrandiga tröjan. Och Athletics egen definition av basker är antingen att man är född i Baskien, eller att åtminstone den ene av ens föräldrar är det (vilket bisarrt nog skulle kunna göra min son till den förste svenske spelaren i Athletic Bilbao. Under förutsättning att han ärvt nån annans bollsinne än mitt, givetvis). Och Athletics definition av Baskien stannar inte vid den officiella spanska regionen Baskien, utan innefattar också Navarra, samt de tre baskiska provinserna i Frankrike. 

Alla som är lite bekanta med Spansk nutidshistoria vet att Athletics spelarpolitik inte kan ses som ett romantiskt kuriosainslag, som om t ex Malmö FF skulle få för sig att i fortsättningen bara utmana om SM-guldet med ett lag bestående av elva skåningar. I detta fall är det verkligen relevant att tala om fotboll och politik. Som vanligt handlar allt om kontext, och här måste man se klubbens val att hålla fast vid denna spelarpolitik i ljuset av den sk. baskiska frihetskampen, de politiska striderna mellan det baskiska parlamentet och centralmakten i Madrid, och även i förlängningen ETA och terrorism. Och det är inte så många år sen som Arzallus, partisekreterare i det baskiska regeringspartiet PNV, på fullaste allvar påstod att basker är en egen ras, med en egen huvudform och allt. 

Jag har inget emot att folk kämpar för decentralisering, mer lokalt inflytande och ökat självstyre. Tvärt om. Men när det börjar lukta brunskjorta om argumenten, då vänder det sig i magen på mig. Och det är tyvärr så jag uppfattar Athletics spelarpolitik. Jag tycker det är skrämmande när man sätter sig till doms över folks identitet och människors rätt att definiera sig själva. Att en invandrare, oavsett om han råkar ha sina rötter i Santander eller Yaoundé, inte skall få representera trots att det kanske är det enda han verkligen vill, går emot allt jag tror på. Man hade reagerat kraftigt om detta t ex hade gällt i det politiska livet, och en invandrad bask inte fick lov att ställa upp i allmänna val och således förnekas chansen att representera sin stadsdel, stad eller provins. Och då borde det i rimlighetens namn inte vara okej bara för att det råkar röra sig om fotboll. Idrotten skall ju förbrödra, inte cementera förlegade synsätt på “den andre”. Athletics synätt bidrar i allra högsta grad till att legitimera även andra uttryck för ett “vi” och ett “dom” i Baskien. En attityd som är fel, omodern, inskränkt, intolerant och reaktionär, och som absolut inte gynnar Baskien på något sätt. 

Men ändå - när domaren väl blåser igång matchen kan jag inte annat än älska ett lag som med sina pojkar från bygden så tydligt sätter upp ett långfinger i ansiktet på alla andra storklubbars ihopvärvade legoknektar. När de 11 motståndarna spelar för pengarna, sina sponsorkontrakt och med förhoppningen att nästa gång skriva ett än mer lukrativt avtal, så sliter Athletic-spelarna med blodsmak i mun för att försvara nåt så förlegat som klubbemblemet, färgerna på tröjan och den baskiska stoltheten. 

Så trots att min hjärna vet att klubben egentligen har fel, så tvingar mitt hjärta mig att älska det. 

För några år sedan så lyckades en vän av det täcka könet övertyga mig om förträffligheten med att gå på pass på gymmet. Vi testade box och det var ju sannerligen roligt, då simulativt våld i de flesta former faktiskt är rätt så underhållande och även ett bra sätt att göra sig av med aggressioner.

Jag är en person som har gjort “gå sin egen väg” till en konstform och allting som kan uppfattas som inne och hajpat ser jag på med illa dold förakt (nu kan det vara så att min “min väg” egentligen är en mainstream-variant av själva företeelsen då jag fortfarande tvättar mina kläder och inte bor i en koja mitt ute i skogen, men det är en helt annan historia). Nu var ju själva grejen att det var gratis. Boråsare och gratis är som tjocka barn och tårta. We love it like a fat kid loves cake.

En dag så tyckte min vän att det skulle gås på step-pass. Det är när man ska trampa på en pall. “Det kan ju inte vara svårt”, tänkte jag. “Jag har ju hyfsad koordination”, tänkte jag också. “Det finns säkert andra killar där”. Trodde jag.

Jag kom in. “Är det några nya här?” frågade den (hysteriskt) käcka personen framme vid scenen. Jag (dum som jag är) räckte glatt upp handen och där satte jag första spiken i mongokistan. “Vad kul!” utbrast den käcka personen (det hon menade egentligen var att det skulle bli roligt att skratta åt mig). Sen började hon och det var inte så svårt i början (de första tre sekunderna) .

Step-step-step-step… (hey, jag fattar galoppen!)

Step-step-step-step-skutt… (vad fan var det där för något?!)

Step-step-step-step… (det här känner jag igen…)

Step-step-step-”vänster!” Step-step-skutt (för helvete! Kan du inte hålla dig till step-step-step-step, det fixar ju jag!)

Step-”upp med knät” - step-skutta-runt-pallen (det heter stepbräda men jag kallar det för en jävligt låg pall) - klappa händerna (vid det här laget får min hjärna kortslutning och jag håller på att sparka iväg pallen över halva salen då mitt koordinationscenter totalhavererar.)

Är glad för att jag är i hörnet lägst bort från scenen.

DÅ: Step-step-vridning (alla i salen tittar åt mitt håll där jag står där i hörnet som en imitation av en chimpans med grav epilepsi) - skutta-på-stället (och titta på chimpansen).

Så gick det på i en halvtimme.

Där kom jag in bland minst tjugo snygga tjejer, den finska Michelingubben, och ska flasha mina moves… de här damerna skulle kunna baka en sockerkaka, doktorera i historia, prata i mobiltelefon och skutta runt på en jävligt låg pall… SAMTIDIGT! OCh där står jag, som ramlar framstupa i trappor om jag inte spottar ut tuggummit.

Jag var dödlig. Mina krumbukter skulle resulterat i allvarliga skador om någon skulle kommit inom sfären av knän/fötter/armar där jag flaxade runt som Johan Olov Koss. Med motorik som en väderkvarn, koordination som en gödselspridare och vig som ett kassaskåp stod jag där som en flodhäst bland fjärilar…

Om jag skulle göra det igen? Aldrig.

Jag ställer mig hellre i ett hockeymål. Naken.

// Kaptenen