Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg Dylan Moran. Det var på morgonen efter den allra första daten med min, vad jag ännu inte visste, blivande man. Kvällen innan, efter bara tre öl i baren kunde vi inte hålla oss mer och jag tyckte det var dags att gå hem till honom. Efter att en nyöppnad flaska Mauro ställts på bordet kastade vi oss i armarna på varandra och i säng.

Hungern högg i magen när vi vaknade upp dagen efter i lugnet, svetten, ruset, rufset och med flinet över läpparna. Han mixtrade med datorn innan han gick ut till köket. “Kolla på det här så länge” sa han och böjde sig ner och kysste mig och försvann. Det som gick på var första avsnittet av Black Books.

Black Books är en bokhandel som ägs av den cyniska och mycket litterära men alkoholiserade Bernard Black spelad av Moran. Bernard har bara två vänner. Manny som med det väldigt flygiga håret, konstant positiv och diplomatisk blir anställd som assistent av Bernard efter han nästan kvävts till döds då han av stress råkat svälja ”The little book of calm”. Och Fran, som kärlekstörstande och tjurig vägg i vägg med Bernard driver en inredningsbutik som hon inte orkar med och istället ägnar sig åt vin, cigaretter, flörtande och skvallertidningar inne hos Bernard eller nere på den lokala puben.

Jag minns att jag låg på mage i sängen med huvudet i händerna och började skratta. Skratta åt den briljanta och sjuka dialogen, karaktärerna, över att dom helt enkelt var helt jävla underbara. Tillslut skrattade jag så högt att jag kiknade och bara låg där i en hög och höll mig om magen och pressade fram väsande ljud i något krampliknande tillstånd.

Black Books gjordes i tre säsonger. Tyvärr märks det att Dylan Moran tröttnade lite i sista säsongen och sedan dess har han gjort en del film och framförallt åkt jorden runt med sin standup och förra året såg jag hans fantastiska show ”What it is.” här i Göteborg. Det räcker nästan att säga att Moran är ett geni i hur han valt att kritiskt granska världen, sig själv och livet i allmänhet. Det gör ont av allt när han går igång, av skratt, av hat för mänskligheten, av ödmjukhet och kärlek. Det är tvära kast och att se Morans show live och som helhet slår givetvis alla youtubeklipp med ljusår. I april ger han några exklusiva föreställningar av ”What it is” igen och i Malmö, Gbg och Stockholm finns det chans att få skratta så att man dör i några timmar.

Här under följer två smakprov från Sidney förra året. Och vill du se Black Books finns den som box att köpa vilket jag verkligen rekommenderar, DVD:n går varm här hemma emellanåt. Men du som vill se ett hysteriskt roligt avsnitt från första säsongen där Bernard och Manny byter lägenhet medan deras ska saneras och förtär ett heligt vin värderat till 7000 pund som ska överräckas påven kan klicka här. Förtvivlat försöker dom att återskapa vinet med ett annat billigt vin medan Fran går på date som på sedvanligt vis går helt åt helvete.

Trevlig helg på er. Tjingtjong.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Bokrean är som alltid en given tradition. Men det vore en lögn att påstå att den blir bättre med åren. Bokförlagens och bokhandelns ansträngda ekonomi är frukten vi på rean skördar. Och vad som är bra och dålig litteratur ska jag sannerligen inte uttala mig om.

Däremot vill jag i varje fall lyfta Bokias rea framför Akademibokhandelns. Bokia har onekligen ansträngt sig i att fortfarande erbjuda bredd i sin rea till skillnad mot konkurrenten. Inne på Bokia kan jag förkovra mig länge då dom till min glädje valt att rea mycket icke kommersiell litteratur i små upplagor som står inklämd mellan dom masstryckta jättarna.

Charmen med bokrean är ändå alltid att fynda. Att köpa inbundna karameller som varar resten av året och att hitta böcker som du inte tidigare lagt märke till. För en bokmal som mig som övriga delen av året uteslutet köper skönlitterära romaner utnyttjar jag rean till att oftast hamstra några deckare, lyrik och biografier. Deckare för att jag oftast gillar att jäsa med dom i solen på sommaren. Lyrik för att jag brukar bli helt galen av alla fynd man kan göra då lyrik är något som verkligen dumpas bort för en spottstyver och för att man för en gångs skull har råd att köpa många mästerverk på en och samma gång. Biografier för att jag helt krasst aldrig vill betala fullpris.

Smaken är som sagt olika. Men. Om du vill ha tips på två av dom bästa skönlitterära böckerna som finns på rean som verkligen vore en skam om du missade så vill jag ta tillfället i akt och lotsa dig rätt.

Vägen – Cormac McCarthy
Människohamn – John Ajvide Lindqvist

Dessa två är av helt skilda skäl några av de bästa böckerna jag läst. Och det vore en skam om du missade upplevelserna dessa helt makalösa böcker givit.

Har du något tips till mig så skjut mig hårt.
Och jag är väldigt nyfiken på vilka böcker du slog till på i år.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Maths: Bäst just nu är definitivt att cykla till jobbet! Varför? Jo, för på fredag eftermiddag framåt fyrasnåret så kan man rota i kylen i fikarummet och där brukar det allt som oftast finnas några öl kvar från någon fest. Då tar man en öl, sätter sig på sin plats, och blir fasligt kreativ i ett huj.

Mattias: Mitt tips är Melody Gardot. Skön matinémusik för slöa söndagar i strumpläst.
http://www.melodygardot.com/

David: Country/rock-bandet Richmond Fontaine besöker i dagarna Sverige. Ni kan se dem live på följande ställen:

15/2 Bonden, Stockholm
16/2 Club Woody, Göteborg
17/2 KB, Malmö

Dra på din bästa flanellskjorta och ladda upp med blaskig amerikansk öl. Bättre än så blir det inte en afton i februari.

Matt: Trailer Park Boys. Kanadensisk tv-serie som kretsar kring de boende i Sunnyvale trailer park. I centrum finns de tre vännerna Ricky, Julian och Bubbles. Mellan deras fängelsevistelser spenderar de dagarna med att dricka rom, odla cannabis och planera den perfekta stöten.
Hysteriskt rolig serie. Det finns sex säsonger och två långfilmer.

Jonas: Vinter-OS. Såklart! Det mest macho av alla mästerskap har precis  dragit igång och håller på i två veckor framöver. Njut av de sjuka  farterna i störtloppsacken, skridskorns svällande lårmuskler, de  kastade handskarna i hockeyrinken, de hisnande höjderna i backhoppningen och den rena dödslängtan i skeletontävlingarna. Tillhör man den snällare sorten och har lagt snoppmäteriet bakom sig kan man istället var fjärde år helt legitimt förlora sig i ljuvliga nördsporter som curling, konståkning och skidskytte. På en TV nära dig.

Kniven: Mia Skäringers turné. “Dyngkåt och hur helig som helst.” Missa inte. ticnet.se

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Den stora fördelen med ett litet eget medieutrymme som detta är att jag får go public med min helt egen version av det som upptar de etablerade medierna för tillfället. Och just idag tänker också jag summera mitt 00-tal:

Den främsta utvecklingen skedde på det personliga planet - jag blev nämligen vuxen på 00-talet. Jag fyllde 30, gifte mig, skaffade barn, flyttade till hus, köpte bil, startade företag och till sist skaffade jag även Coops MedMera-kort. Full pott med andra ord.

Och mitt i denna personliga utveckling försökte jag hänga med i den toklöjliga teknikutvecklingen. Jag bloggar, jag facebookar, jag googlar, jag youtubar, jag mejlar med mobilen, jag bokar alla resor och handlar all film, musik och literatur på nätet. Jag har givetvis iPod, iPhone, digitalkamera, platt-tv, Playstation och alla andra hemelektroniska höjdare som 00-talet gav oss.

Men allt detta är ju tämligen ointressant egentligen. Det mest spännande med 00-talet, liksom med alla andra decennier, är väl ändå hur det lät? Så därför skall jag ge er listan över de 10 album som har låtit mest i mitt liv under de senaste 10 åren - The soundtrack of my 00-tal helt enkelt. Jag hade ju kunnat göra det busenkelt för mig och lista 10 tokcreddiga plattor á la P3 Pop, så jag hade jag framstått som värsta järnkollssnubben. Men jag hade då samtidigt farit med grov osanning. Jag försöker nämligen inte lista de plattor som kanske har varit allra bäst och vassast i någon form av musikkvalitetsaspekt, utan de plattor som har varit bäst på det sätt att de spelats mest av mig, betytt mest och färjat mitt liv under detta decennium. Och de kommer i den ordning de kom in i mitt liv:

Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg. 00-talet kunde väl knappast börja bättre än så här? En klockren debutplatta av en klockren och originell artist, som handlar om mitt liv i min stad. Har spelats varm i tio års tid, samt exporterats till vänner och släktingar i Spanien.

Destiny´s Child - The writings on the wall. Decenniets bästa R’n'B släpptes egentligen i slutet av förra milleniet, men blev en del av mitt liv år 2000. Förutom en radda mastonthits och fyra fantastiska röster fick vi se födelsen av decenniets enda nya superstjärna, Beyoncé (kom inte dragandes med nåt förbannat Coldplay eller nåt annat stendött nu).

Manu Chao - Clandestino. (Sorry, Maths). Även denna platta släpptes egentligen på fel sida strecket, men kvalar in av samma skäl som plattan ovan. Jag bilade runt i Spanien sommaren 2000 till tonerna av denna platta, och den har sedan dess varit en obligatorisk och omistlig del av mina semesterresor. Jag gissar att den gör med mig vad en batikskjorta gör med en Thailandsresenär.

Broder Daniel - Cruel Town. Den absolut bästa plattan av Sveriges viktigaste band. Och återigen handlar det om mig och min stad.

Belle and Sebastian - Dear Catastrophe Waitress. Jag blir alltid lite mobbad när jag väljer att framhålla denna platta som Belle & Sebastians bästa, men vad skall jag göra när jag faktiskt tycker så? Detta pärlband av små ljuvliga popmelodier träffade mig på rätt ställe, vid rätt tidpunkt.

Franz Ferdinand - Franz Ferdinand. Det andra Glasgowbandet på listan stod för en kanondebut när de kombinarade galloperande gitarrer i indietappning med sylvassa melodier och en sagolikt snygg förpackning.

Scissor Sisters - Scissor Sisters. Med denna debut stod New Yorkbandet för milleniets partyplatta. Inte en fest värd namnet utan att denna platta har gått varm. Och deras cover på Pink Floyds Comfortably Numb är oslagbar.

Spank Rock - Yoyoyoyoyo. Old school i ny tappning. Bra hip-hop låter precis så här. Punkt. Plattan inehåller förövrigt decenniets bästa låt; Bump.

Andrew Bird - Armchair Apocrypha. Så talangfullt, så vackert, så genommusikaliskt, så genialt. Andrew Bird är blues för oss som inte gillar blues, sakral musik för oss som inte gillar kyrkomusik och strimmor av hopp och ljus för oss som behöver det lite då och då.

Fleet Foxes - Fleet Foxes. Ytterligare en suverän debut från 00-talet. En riktig stänkare i all sin lågmäldhet. En skön blandning poptoner i mötet mellan folkmusik, country och singer-songwriter.

Bubblare: Håkan Hellström - För sent för edelweiss, Animal Collective - Merriweather Post Pavillion, Common - Be, Black Rebel Motorcycle Club - Howl, The Arcade Fire - Funeral, Jay-Z - The black album, El-P - I’ll sleep when you’re dead, Kings of Convenience - Qiuet is the new loud, The Knife - Deep Cuts, The Tough Alliance - The New School.

Är ni med mig?

Matt: Oppigårds Single Hop Ale. Som namnet antyder innehåller den här ölen bara en humlesort. I det här fallet är det slovensk Styrian Golding som står för beskan. Färgen är väldigt ljus och den doftar lite hö.  Oppigårds Single Hop Ale har en lätt smak av gräs och torr humle. Eftersmaken har distinkt ton av metall. En sommaröl skulle många säga men jag tycker den passar året om. Den mäter 4,8 % vilket är helt lagom för en vardagsöl. Oppigårds Single Hop Ale finns i systembolagets ordinarie sortiment 16,70 flaskan.

Maths: Bäst just nu är boken “The 100 best and absolute greatest heavy metal albums in the world, ever”, skriven av Jaclyn Bond, som jag fick i present av en kompis när jag fyllde 40. När jag får en kvart över tar jag med mig boken och sätter mig vid datorn. Jag slår upp en sida på måfå, letar reda på låtarna på nätet och låter mig svepas iväg av antingen nostalgi (vanligaste känslan) eller nyfikenhet över en lucka i min egen hårdsrockshistoria som nu fyllts igen. Topp tre nostalgitrippar just nu är Holy Diver med Dio, Balls to the wall med Accept samt Strong arm of the law med Saxon.

David: Cormac McCarthy: Jag har en förmåga att snöa in på en författare i taget och just nu är det amerikanen Cormac McCarthy, aktuell med filmatiseringen av hans bok Vägen, som tar min tid. Jag läser de få intervjuer som finns, söker mig vidare bland hans favoritförfattare och förundras över hur han använder språket.
För er som står nya inför hans böcker kan jag tipsa om Vägen, som finns i en bra svensk översättning, för att sedan ta er vidare med Blood Meridian och The Border Trilogy.

Jonas: Jag måste ju slå på trumman för Världskulturmuseet som firar 5-årsjubileum denna helg! Jag må vara oerhört partiskt när jag hyllar denna juvel i det svenska kulturutbudet, men det struntar jag i. Jämte Vasamuseet och Moderna är Världskulturmuseet Sveriges enda museum av riktigt hög internationell klass. Men där de andra når sina höjder tack vare en unik attraktion eller sina fantastiska samlingar gör
Världskulturmuseet det tack vare frågeställningarna, arbetssättet och inte minst programverksamheten. Varje gång jag kommer in lägger jag Sverige bakom mig, och leker världsmedborgare för en stund.

Kniven: Tidningen Filter. Välskrivna och engagerande reportage. Närgångna och fascinerande personporträtt. Lyckas med bedriften att kombinera humor med det gravallvarliga och samtidigt ligga före vår samtid. Man vet aldrig vad man får i Filter men man får alltid något bra. En karamell i det vedervärdiga mörkret.

Mattias: Musiktjänsten Grooveshark. Nästan allt finns, i synnerhet i smalare genrer, och gratis utan reklam till skillnad från en annan stor streamingtjänst jag inte tänker göra reklam för. Grooveshark har även den gamla sköna funktionen “gillar du det där borde du nog gilla det här också”, vilket fungerar riktigt bra och gör att man hela tiden upptäcker ny skön musik. Full pott!

Av Kniven kniven@barstol.nu