- Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt.

Willy Vlautin, 42 år, författare och sångare i Portlandbandet Richmond Fontaine, är ödmjukheten själv när Barstol träffar honom efter en spelning på den lilla Stockholmsklubben Bonden. Det är svårt att tänka sig att det är samma man som nyligen hamnade i slagsmål med några berusade fans under en turné i England.

Däremot är det lätt att se honom sitta nedhukad över sin dator vid ett bord på Portland Meadows, den galoppbana där han helst tillbringar sin lediga tid och även skrivit en stor del av sina romaner. Romaner som utspelar sig på just den typen av platser där drömmar närs men sällan lyfter.

Willy Vlautins författarskap förs på en tunn lina där han för det mesta lyckas navigera på precis rätt sida om patetiken och det onödigt sentimentala. Det är ju där, i skarven som riskerar allt, som en författare också har chansen att träffa rätt.

Om Vlautins två första romaner The Motel Life och Northline gjorde just det går han i sin senaste bok Lean on Pete något för långt och fastnar stundom i vad som skulle kunna vara den felande länken mellan tidningen Min Häst och Bruce Springsteens Nebraska. En kombination som få , utom möjligtvis Per Bjurman, kan ha drömt om.

Men om själva historien vacklar får vi även här stifta bekantskap med en rad fantastiskt utmejslade karaktärer av den typ som Vlautin alltid fyller sina böcker med och som den här gången får stå för den stora behållningen.

Det är emellertid invändningar jag ligger lågt med när jag träffar Vlautin, mån om att inte hamna i en liknande situation som de engelska fansen och behöva tvåla till en av mina favoritförfattare.

Vi söker oss till den bakre restaurangdelen för att komma undan störande ljud och han slår sig ner med ryggen mot väggen.

Du är en beundrare av William Kennedy, kan du se dig själv använda ett liknande grepp som han gör i Albanysviten där huvudpersonen i en bok kan flimra förbi som hastigast i en annan?

Jag skulle vilja, men i ett fall som Allison Johnson är det helt enkelt så att jag inte vill återvända till hennes huvud. Några av de mindre karaktärerna, som Earl Hurley från The Motel Life, har jag däremot skrivit noveller om. Och Lonnie Dixon från Lean on Pete finns med i en annan bok, så de mindre karaktärerna går in och ut på ett annat sätt än huvudpersonerna.

En möjlig novellsamling?

Ja, absolut. Men för att återvända till William Kennedy, det är väldigt sällan jag får tillfälle att prata om honom. Han är en språkets mästare, mer så än jag någonsin kommer bli. Han påminner mycket om de sydamerikanska författarna. Det är mycket romans, men även stor tragedi och mörker. Jag har sparat mängder av hans citat.

Han använder sig av en del mystik i sina böcker medan du är mer av kött och potatis.

Ja, men på mitt eget sätt när jag också den där mystiska sidan. I The Motel Life har vi Frank som berättar vilda, galna historier och Allison Johnson från Northline för samtal med en imaginär Paul Newman. Och jag vill ha det så, jag är rädd för att vara för mörk. Jag vill att Allison Johnson ska ha Paul Newman för att det ska finnas hopp. Jag försöker ta sikte på författare som William Kennedy som har både ljus och mörker, medan andra som Raymond Carver skrämmer mig.

Men du gillar Raymond Carver.

När jag var tjugo hittade jag en skiva av Paul Kelly med en sång baserad på en av Raymond Carvers noveller. Det var så jag upptäckte Carver. Veckan därpå började jag skriva egna berättelser. Det är tjugo år sedan och förmodligen anledningen till att jag började skriva så ja, Carver är en stor inspiration.

Efter att ha läst Northline läste jag Lågan i bröstet av William Kennedy och tyckte mig se ett samband mellan de kvinnliga karaktärerna, det gränslösa. Förstår du vad jag menar med det?

Jag älskar Lågan i bröstet men jag har aldrig tänkt på det på det sättet. För mig är Allison Johnson min mormor, min mamma och mig invirade i en och samma person, satt i en väldigt dålig situation. Alla kvinnor i min familj har kontrollerats av och kämpat emot svår ångest och dåligt självförtroende. De var på många sätt som Allison Johnson men med bättre föräldrar och tryggare liv. Grejen med Allison Johnson är att hon inte hade någon, hennes mamma var frånvarande och hon hade ingen pappa. Om du korrigerar det bara lite hade hon förmodligen klarat sig fint.

Det är nästan så man måste stanna upp och hämta luft under vissa passager. Var Northline en svår bok att skriva?

Det är därför jag skrev alla de där sorgliga låtarna som följer med soundtracket till boken. Jag fick avbryta mig hela tiden för att skriva musik. Det är en berättelse jag skrev om flera gånger, det kanske inte framstår så, men det finns säkert ytterligare 150 sidor. Den var väldigt personlig och tog upp många frågor som gör mig upprörd som rasism, ångest, alkoholism, rädsla och svaghet. Alla dessa stora saker som har varit faktorer i mitt eget liv.

Och en del av de sakerna dras till sin spets för att få fram en poäng och ibland oroade jag mig för att det skulle bli för mycket. Så ja, det var en svår bok.

En sista fråga om William Kennedy, favoritbok och karaktär från Albanysviten?

En bok jag skulle vilja läsa är den om Francis Phelan från Järngräs. Om hans tidiga år. Jag har träffat William Kennedy en gång, han hade en uppläsning i Portland där jag bor, och jag var där och stirrade på honom hela dagen. Men allt jag kunde komma på att fråga om var: kommer du skriva en till bok om Frank? Han svarade att han gillade honom, så kanske.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på Järngräs och Frank, hur han tappade bebisen och den tunna linjen mellan att förlora förståndet och att lära sig hantera en tragedi. Men min favoritkaraktär har alltid varit Billy Phelan. Jag antar att det är för att han påminner mest om mig själv, att jag därför trivs i hans sällskap. Han är en fantastisk karaktär.

William Kennedy är verkligen en ordens Tom Waits, han är väldigt kraftfull och har enorm kontroll över vad han skriver. Det är där jag är mer av kött och potatis, eller en enklare författare, för jag har inte det där ännu.

Läser du Cormac McCarthy?

Självklart. Se bara på Blood Meredian, vem som helst som kan ta dig genom 400 sidor i total frånvaro av sympatiska karaktärer, med mördade hundvalpar i en flod och andra hemska saker och ändå göra det omöjligt för dig att sluta läsa för att det är så vackert, är värd beundran.

Och jag älskade Vägen. Jag började läsa den nio på kvällen och läste till typ ett och somnade och vaknade två timmar senare. Det var som om kroppen sa att nu har du fått nog vila för att avklara den. Det är en bra bok på många sätt, en del säger att det inte är hans bästa men det är hans mest tillgängliga och jag tror att den säger många av de saker han alltid velat säga. Den är enklare och det finns den romantiska historien mellan fadern och sonen och mer hopp och ljus. Både det ljusa och mörka betonas mer vilket gör den väldigt kraftfull.

Northline ska filmatiseras av Courtney Hunt som gjorde Frozen River. Hur går det?

Kanske filmatiseras. Hur bra Frozen River än var drog den inte in massvis med pengar vilket gör det svårt för henne att få ihop till en ny film. Och Northline är en så liten berättelse, under rådande kris blir finansiärer nervösa över att lägga pengar i ett sånt projekt.

Men jag har träffat henne och tycker verkligen att hon är rätt person att göra filmen så vi får se vad som händer när de ekonomiska förutsättningarna ljusnar.

Kan du tänka dig någon av dina andra böcker som film?

Lean on Pete skulle förmodligen kunna bli en bra ungdomsfilm om man tog bort en del av de hårdare elementen och The Motel Life är redan under utveckling, men om det verkligen blir en film är för tidigt att säga.

Jag känner mig inte tillräckligt smart för att navigera Hollywood. Jag älskar film, jag är ett stort fan och att sälja mina böcker till film hjälper mig rent finansiellt att kunna fortsätta skriva, men förutom det har jag inga intressen av Hollywood. Det har förstört bättre män än mig så jag försöker springa åt andra hållet.

Vad läser du förutom tidigare nämnda författare?

Det finns en kille som heter Larry Brown, som har skrivit en bok som heter Facing the Music som jag tycker mycket om. Men man får vara försiktig med honom, en del av hans böcker är ojämna. Annars har jag läst några svenska kriminalförfattare, då jag var nyfiken inför resan hit.

Jaså?

Åke Edwardson och Henning Mankell. Det är sån litteratur som är lätt att läsa när man är ute på vägen. Men jag läser även en del sydamerikanska författare som Gabriel Garcia Márques och Mario Vargas Llosa, som jag tycker är ett geni.

Och jag gillar George Pelecanos.

Nästa fråga rör honom. Han har ju sagt ett och annat gott ord om dig också, särskilt rörande Northline.

George Pelecanos är en mycket intelligent person och han har varit väldigt vänlig mot mig, vilket han inte hade behövt vara.

Följde du The Wire, som han var en av manusförfattarna till?

Fan, The Wire tog nästan livet av mig. Den serien är som en fantastisk roman. Den fjärde säsongen, den med ungarna, var otroligt deprimerande.

När jag läser hans böcker för jag alltid anteckningar kring all musik som nämns. Jag började nyligen lyssna på Jazz och mejlar honom ibland med frågor om vilka skivor jag borde skaffa och jag lovar, det dröjer inte mer än tio minuter innan det rasslar ner ett svar.

Och precis som Pelecanos gör med musik droppar du en hel del film i din senaste bok Lean on Pete, men du skriver aldrig ut namnet utan bara delar av handlingen så man sitter där och gissar.

Det stämmer.

Berätta mer om Lean on Pete.

Jag skrev den på grund av en rad anledningar. För det första har jag alltid haft en hatkärlek till hästkapplöpning. Jag gör det inte ens mer dramatiskt än vad det är. Om inte hästarna ger resultat säljs de och jag känner en del jockeys och de blir inte heller behandlade med den respekt de förtjänar. Och de tjänar inte i närheten av så mycket som de riskerar.

Kan du se dig själv skriva manus direkt för teve?

Nej. Där teve och film kommer in i bilden följer även stora egon med allt vad det innebär av bråk och kompromisser och jag känner inte att jag är en person som skulle kunna hantera det.

Ditt rockband Richmond Fontaine tillhör skaran av kritikerfavoriter som aldrig lyckas föra över det faktumet i skivförsäljning eller större scener.

Det är som att önska att man vore snyggare eller smartare. Man kan inte oroa sig för sånt. Vi är glada över att vi fick spela här i kväll och att det kom en publik. Det är allt jag bryr mig om. Vi tror på vad vi gör och är nära vänner och vore det inte för bandet skulle vi aldrig ha råd att resa till Sverige.

Hur ser du på framtiden för ditt författarskap och Richmond Fontaine?

Vad gäller bandet blir vi alla äldre och har familjer. Om vi alla lyckas samla oss i samma bil är det tur. Förhoppningsvis är vi vänner långt efter att bandet är avslutat.

Mer än någonting annat vill jag bara skriva. Det är vad jag älskar att göra.

Kan du säga något om nästa bok?

Den påminner en del om låten A letter to the patron saint of nurses från vår senaste skiva. Den handlar om sjuksköterskor och jag har första utkastet färdigt. Sedan har jag skrivit en rad kortare noveller om två spelare som förhoppningsvis leder någonstans.

Efter att vi avslutat samtalet och skakat hand och tackat och bockat går Willy Vlautin för att hjälpa de andra i bandet packa ihop utrustningen.

När vi kommer ut i den isande februarikvällen ser vi hur han bär lådor till en minibuss som står parkerad tvärs över gatan och vi nickar innan vi går vidare och ser Willy återvända mot klubben för fler lådor att kånka.

Att han har kunnat avveckla sin målarfirma hemma i Portland innebär inte att han lagt sig på sofflocket.

Rekommenderad läsning: Northline, The Motel Life.

Av David david@barstol.nu

10 Kommentarer

- Gör det, David! Gör det!

Min två år äldre syster hejade på mig när jag lade mina vantförsedda händer på stålräcket som gick utmed stentrappan upp till vår ytterdörr och lutade mig ner. Jag sträckte försiktigt fram tungan och liksom tänkte att jag bara skulle vidröra som hastigast och sedan tillbaka. Så blev det inte. I stället var det som om metallen drog den fuktiga tungan till sig och frös den ögonblickligen.

Jag var fast.

- Mamma, mamma, David har slickat på trappräcket, skrek min syster och sprang in i köket och mamma kom springande med ett glas ljummet vatten som hon hällde på tungan och jag var fri från stålräcket men inte från skammen och min syster firade av ett triumferande leende.

Jag kände på min domnade tunga med en vantförsedd hand som smakade av metall och ylle.

- Du var inte snabb nog. Seså, försök igen, men bara med en liten bit av tungan den här gången, sa min syster.

Och jag lutade mig framåt ….

Det är en klassiker, huruvida det är en internationell klassiker över den nordliga breddgraden vet jag inte, även om svaret på den frågan säkert går att gissa sig till, men hur det än står till med den saken är det en svensk klassiker. Vilket naturligtvis inte hindrar ungar i hundratalet från att göra om det vinter efter vinter och fastna med tungan vid lyktstolpar och räcken utmed vårt avlånga land och obevekligen sitta fast med dumstruten på bara för att de helt enkelt inte klarar av att låta bli.

För att metallen finns där och kylan finns där och den där lilla men starka rösten i huvudet, eller av en äldre vän eller syster, som säger “gör det”, finns där.

Det brukar sägas att vi svenskar är försiktiga av oss, att vi inte tar risker. Du och jag vet naturligtvis bättre, en nation av bindgalna lyktstolpslickare som inte ryggar för de slätaste av ytor och uppenbaraste av faror.

Därför borde jag väl inte förvånas när jag hamnar framför teves idolprogram och ser ungar med skållade tungor framföra kadaverversioner av poplåtar för att sedan ställas till doms framför tre jävla puckon som uppenbarligen inte har någon som helst aning om någonting över huvud taget och där och då önskar jag inget hellre än att temperaturen ska krypa en bra bit under nollsträcket så jag kan åka ut i någon avfolkad glesbygd och slicka lyktstolpe och gjutas fast med tungan där ingen kan höra mig skrika.

Av David david@barstol.nu

19 Kommentarer

Jag har alltid gillat rysare. Det vilar något självspäkande över det, för jag är rätt lättskrämd. En morgon (jag skulle gärna påstå att det var länge sedan, men det var tyvärr ganska nyligen), så vaknade jag med alla lampor tända. Jag hade kommit hem från krogen och fått den briljanta idén att se den klassiska skräckfilmen Exorcisten.

De skräckisar jag gillar allra bäst är dock zombiefilmer. Det är inte det obligatoriska blodet eller skvättandet av inälvor och hjärnsubstans som får mig att tycka om denna typ av filmer (jo, kanske lite), utan det är främst den avgrundsjupa ödslighet som präglar genren.

Kanske är det den övermäktiga känslan av total hopplöshet. Att vara ensam kvar i en värld av döda, med den skrämmande insikten att ha reducerats från jägare till villebråd. Det vi kallar civilisation finns fortfarande kvar som en hägring utanför fönstret. Husen, broarna och gatorna, allt det som är som vanligt finns kvar därute, men du kommer aldrig mer få uppleva någonting så banalt som popmusik, en brusande trafikled eller sorlet från människor på ett kafé.

Husen omkring dig är tomma och skänker inte längre någon trygghet. Lampan hänger i sladden från taket men den kommer aldrig mer att sprida ljus. Radion går på sista batterierna, alla stationer har tystnat.

Du lyssnar ändå på bruset, driven av ett i grunden djupt mänskligt hopp, fast allt utsikter om långvarig överlevnad egentligen är över. Du sitter där och tittar ut över en mörk och tyst stad, letar med kikare efter ett flammande ljussken i något av de svarta husen. Vid varje litet sprak från radiomottagaren tänds en gnista hopp som sedan dör ut och lämnar kvar ekande tomhet och en orolig mage. Men hoppet finns ändå kvar. Hoppet om att det mot alla odds finns någon kvar där ute bland de döda, någon vars hjärta bultar hårt och skrämt i bröstkorgen.

Nästan alla filmer har denna grundläggande drivkraft: leta upp andra överlevande.

Zombies har enligt gammal tradition släpat sig fram i ett makligt tempo med händerna utsträckta under olycksaliga stönanden. Det “nya” i zombiegenren är att de levande döda istället rör sig snabbt och under stort raseri. Detta är ett genidrag, för det gör det hela så oerhört mycket mer obehagligt.

Jag tänkte rekommendera ett par sevärda filmer. Jag är medveten om att det har gjorts massor av zombiefilmer genom åren, men jag är inget fan av dråpliga B-rullar med papier-machémasker. De allra flesta filmer i genren hade mått bättre av en mer genomtänkt story och en större budget.

Dawn of the dead (2004, remake av Dawn of the dead från 1978)

Läs mer hos Imdb (7,4). Se filmens vackra intro, och de tio första minuterna. Köp / hyr / ladda ned.

Det hela börjar en morgon när sjuksystern Anna (Sarah Polley) vaknar av att ett till synes galet grannbarn tagit sig in i deras hus. Det lilla kräket biter Annas man som strax därpå själv börjar bete sig märkligt och våldsamt. Anna flyr huset och möter ett grannskap i kaos. Hon tar bilen och kör ut genom ett sönderfallande samhälle. Radion talar om en ny dödlig sjukdom som sprider sig som en löpeld. De här första tio minuterna är enormt suggestiva och sätter en bra klang på resten av filmen.

Efter en olycka med bilen slår Anna följe med polismannen Kenneth (Ving Rhames), TV-försäljaren Michael (Jake Weber), gangstern Andre och hans gravida flickvän Luda, för att försöka hitta ett säkert gömställe. De tar sig till ett stort helgstängt köpcentrum.

Det tysta och tomma palatset är en vemodig påminnelse av det samhälle som inte längre finns. Det känns lite som när Burke och Urko blir instängda i resterna av en tunnelbanestation i Apornas planet, det är som en sista förgänglig påminnelse om en civilization som upphört existera. Tyvärr är det en plats som även de döda vallfärdar till. Döda, som känner ett obeskrivligt begär efter de sista levande människorna…

Av föregångarens sömngångaraktiga zombier syns intet spår. Här tycks de levande döda ha överdoserat PCP. Det är bra action, blodigt och det finns en alldeles fantastiskt ödslig och uppgiven ton i filmen.

28 days later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,6). Köp / hyr / ladda ned.
Regi: Danny Boyle.

Ett virus slipper ut ur ett forskningslaboratorium. En droppe blod räcker för smitta, och inkubationstiden är obefintlig - den drabbade försätts omedelbart i ett permanent tillstånd av vansinnigt raseri…

Filmen börjar med att en man vaknar upp på ett sjukhus i centrala London efter 28 dagars koma. Avdelningen han ligger på är helt tom. Han tar sig ut ur det ödsliga sjukhuset och upptäcker snart att även staden är tömd på människor. Förundrad påbörjar han sin vandring genom de tomma, nedskräpade gatorna. Efter en stunds promenad kommer han fram till en kyrka, och blir där överrumplad av till synes vanvettiga människor. Han flyr ut på gatan och blir räddad av två andra överlevande, Selena och Mark.
Mark har en radio där en brusig slinga spelas om och om igen. Tydligen ska det finnas en fristad för överlevare i Manchester…

Jag är inte överförtjust i den här filmen, men den har tveklöst ett intressant tema och första halvan är så bra att bara det är värt tiden.

28 weeks later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,1). Köp / hyr / ladda ned. Se öppningsscenen.
Regi: Juan Carlos Fresnadillo.

Det här är någons slags fristående fortsättning på den första filmen, med helt andra skådespelare men med en liknande plott - att ta sig från händelsernas centrum till en fristad där något slags lugn råder. Den här filmen är om möjligt ännu mer hopplös och mörk än sin föregångare, och även om den i likhet med den första filmen är en något blandad upplevelse, så är den ändå klart sevärd.

Det har nu gått ca sju månader sedan epidemin bröt ut. I filmens öppningsscen har Dan (Robert Carlyle), hans fru och en grupp överlevare barrikaderat sig i ett övergivet hus. Plötsligt attackeras huset av infekterade människor, och i ren panik överger Dan sin fru.

Han lyckas ta sig till fristaden i London, ett avspärrat område som huserar 15 000 överlevande, och återförenas där med sina två barn. Barnen saknar förstås sin mor. En dag smiter de ut genom avspärrningarna för att ta sig till sitt gamla hus, i syfte att hitta fotografier och andra föremål som de kan ta med sig till frizonen som minnen. I huset finner de emellertid någonting helt annat: sin mor - till synes vid liv!

Det visar sig att modern är en opåverkad bärare av viruset. Hon förs genast till ett laboratorium i staden. När Dan får nys om det, tar han sig in i labbet under ett obevakat ögonblick. Men när han kysser sin fru, förs viruset över och han blir omedelbart smittad…

Dead set (2008)

Läs mer om serien här eller hos Imdb (8,3). Ladda ned.

Det här är en brittisk miniserie i fem avsnitt som har en del solklara paralleller till både 28 days later och Dawn of the dead.

Någonstans i England pågår inspelningen av en Big Brother-show, cyniskt regisserad i kulisserna av den psykopatiske producenten Patrick (Andy Nyman). De självupptagna deltagarna (varav flera varit med i den riktiga showen) sitter isolerade i sitt hus, utan att kunna ta del av vad som händer i världen omkring dem. Under tiden bryter en mystisk sjukdom ut i landet, som förvandlar människor till levande döda.

Medan England faller sönder sitter deltagarna i sitt hus, avklippta från omvärlden och därmed helt ovetandes om vad som pågår där ute.
Bakom de tonade tjocka glasrutorna, i inspelningsgångarna, råder ett blodigt kaos. Så småningom märker deltagarna att det är något som inte stämmer, de dagliga rutinerna rubbas: de blir inte längre kontaktade av filmteamet och efter ett tag börjar maten ta slut.

När nyheten kring omständigheterna når deltagarna blir de varse om att de befinner sig på den enda trygga plats som finns kvar. Nu måste de samarbeta för att överleva, vilket av naturliga skäl är en smula svårt då de valts ut just för sina kantiga personligheter. Första uppgiften blir att fylla på förråden för att inte svälta ihjäl. Men omgivningarna kring TV-studion kryllar av blodtörstiga zombies…

Detta är nog den bästa zombieskildringen jag sett. Den är bitvis väldigt komisk, och därtill träffsäker, välgjord och ytterst blodig. Den känns dessutom paradoxalt nog realistiskt. Nästan lite så där som en roman av John Ajvide Lindkvist. Hur skulle man egentligen reagera när något ofattbart sker? När himlen fortfarande är blå, men verkligheten krackelerar omkring en? Drabbas man av panik, blir man handlingskraftig eller apatisk?

Och slutet är bra, det med.

Deadgirl (2002)

Läs mer hos Imdb (6,0). Ladda ned.
Regi: Marcel Sarmiento / Gadi Harel

Det här är en mycket annorlunda och obehaglig film i genren. Två skolkande tonårspojkar, JT (Noah Segan) och Rickie (Shiloh Fernandez), undersöker ett gammalt övergivet mentalsjukhus. I sjukhusets källare upptäcker de en fastkedjad, naken kvinna. Den ena av pojkarna, Rickie, vill befria kvinnan men JT har helt andra planer. Han vill… behålla henne.

Så småningom blir de varse om att kvinnan är död - fast hon verkar leva. De skiljs åt, men när Rickie senare kommer tillbaka hör han suspekta ljud från källaren. I rummet överraskar han sin vän i full färd med att ha sex med den kedjade kvinnan.

Efter hand blir fler skolkamrater involverade i den makabra upptäckten. JT, som blir mer och mer galen, agerar hallick. Och Rickie, som ju egentligen är emot det hela, gör ingenting konkret för att stoppa dem. Men under ytan gror konflikten, och till slut krackelerar alltihop och kaos uppstår.

Braindead (1992)

Läs mer hos Imdb (7,6).  Hyr / ladda ned.

Efter denna djupdykning i ödslig hopplöshet så behövs det något som livar upp lite. Då kan det passa fint med Peter Jacksons Braindead. Just det, samme man som gav oss Sagan om ringen, Svarta änglar och annan finkultur. Innan dess gjorde han ett antal snaskiga filmer på goretemat, som Bad Taste och Mupp-parodin Meet the feebles.

Lionel är en drygt trettioårig tönt som bor hemma hos sin dominanta mamma, Vera Cosgrove. En dag blir modern biten av den ökända råttapan på stadens zoo. Varelsens giftiga bett förvandlar henne gradvis till en förmultnad zombie. Vera smittar ned ytterligare ett par personer, och Lionel, som ändå älskar sin mor, gömmer dem i källaren under huset där han håller dem drogade och gör sitt bästa för att försöka upprätthålla någon slags normal fasad. Det håller förstås inte länge, och så småningom bryter kaoset ut…

Braindead är en fullständigt sinnesjuk splatterfilm, med en underbar blandning av fruktansvärt slafsiga och blodiga scener parat med humor i bästa Monty Python-anda. Här nedan två berömda scener ur filmen… OBS - spoilervarning på den senare!

Nu har jag säkert missat en massa bra film. Rekommendera gärna i kommentarsfältet!

10 Kommentarer

 

För en gångs skull var jag nästan bakfull på en söndag, det händer inte ofta nu för tiden. Ännu mer sällsynt är möjligheten att hamna i tv-soffan mitt på blanka dagen, men i söndags var det som att samtliga bitar i ett otroligt komplicerat pussel föll på plats under en magisk timme mellan 12.30 och 13.30. Minstingen sov, dottern var ute och med sin mamma och de äldre sönerna satt som vanligt nere i källaren, djupt försjunkna i de eventuella problem som World of Warcraft kan tänkas lägga i dagern.

 

I ett tidigare liv var SVT:s utbud av söndagsrepriser det enda som räddade mig från att helt och hållet försvinna ner i ett djupt hål av bakfylledriven självömkan under veckans vilodag. Och jag är förstås tacksam över att mitt liv inte längre ser ut så, jag har ju faktiskt sällan några fritidsproblem nu för tiden och självömkan finns det helt enkelt inte tid för, men det förtar ju inte styrkan i SVT:s programutbud som fortfarande lyser klart. Igår hade jag till exempel turen att pricka in två riktigt bra program: Musikministeriet och Babel.

 

Musikministeriet är, förstås, ett musikprogram, men det som skiljer programmet från de flesta andra är att man tar ett annorlunda grepp på företeelsen musik som helhet. Istället för att fråga en trött artist hur arbetet med senaste plattan gick till så frågar man Titiyo hur mycket hon tjänar. Sen kollar man hur mycket VD:n för bokningsbolaget Live Nation tjänar och förundras över skillnaden. Man tar helt enkelt ett lite mer vetenskapligt grepp om saker och ting, och gräver sig bakom fasaderna på ett sätt som jag tycker är så oerhört mycket mer intressant än att höra om Marit Bergmans musikaliska förebilder (vilka de än är så kan det inte vara helt nöjda med att få den ”äran”). Musikministeriet är ett av mina favoritprogram, alla kategorier.

 

Riktigt så långt skulle jag nog inte sträcka mig när jag pratar om Babel. Men det ska sägas att programmet har vunnit på sitt nya format, där den otroligt sympatiske Daniel Sjölin numer intervjuar sina gäster inför publik. SVT:s hemsida kallar formatet Litteraturshow, och jag hoppas att det finns en glimt i ögat bakom den motsägelsefulla beskrivningen. HURSOMHELST så blev jag i söndags inte direkt charmad av Johan Kling, för det verkar vara en tråkig man, men däremot så där jobbigt avundsjuk som jag alltid blir på människor som har både talang och driv. Så jävla duktiga så..

 

Varför skriver jag om det här? Jo, jag tänkte att vi skulle ha oss en diskussion om kulturfinansiering. SVT är för mig nämligen det yttersta beviset på att Public Service har ett existensberättigande så länge de agerar och fungerar som ett komplement till reklamfinansierad teve. På så sätt blir det totala utbudet oslagbart. Låt vara att Public Service möjligen är en katt utklädd till iller bland hermeliner här, eftersom finansieringen faktiskt kommer från ”frivilliga bidrag” i form av licensavgifter (det är väl så man får se på saken i tider då inte ens riksdagsmän och ministrar betalar). SVT själva värjer sig mot påståendet att företaget skulle vara statligt, ”Det är en stiftelse” konstaterar man på sin hemsida, men jag kan inte förstå varför man slingrar sig så. Riksdagen förfogar över och fördelar de pengar som kommer in via avgifterna medan företagsledningen bestämmer över programinnehållet. Det här kan man förstås hålla på och diskutera ganska länge, men vi kan i alla fall konstatera att SVT:s kanaler inte är reklamfinansierade (förutom enstaka sportsändningar, bara för att komplicera saken ytterligare).

 

Och det finns ingen anledning för mig att vara snobb här heller, jag träder fram som jag är. Jag skrattar åt AFV och har lärt mig att verkligen uppskatta en handfull amerikanska serier (Seinfeld, Frasier, That 70’s show, Scrubs, Californication) som jag knappast hade fått nöjet att stifta bekantskap med om det inte vore för TV3, Kanal 5 och i viss mån TV4. Jag har till och med setts i soffan när Idol sänts, men jag drar fan gränsen vid Let’s Dance (På Spåret sänds ju samtidigt på SVT). Det ena utesluter inte det andra, jag behöver inte vara en hopplöst insnöad kultursnobb bara för att jag vill bevara Public Service och jag behöver inte vara en själ förlorad i kommersialismens fördummande lavaström bara för att jag skrattar åt Vänner. Låt oss börja där, det vill säga att undvika den svartvita fonden.

 

För det är nämligen lätt att hamna i fruktlösa för- och emot-diskussioner och ideologiska återvändsgränder när man diskuterar kulturfinansiering: antingen ska den bära sig själv och riskera att (enligt motståndarna) hålla Lisa Marklund-nivå rakt igenom, eller så måste staten stå som garant för kvaliteten vilket enligt liberalerna ofelbart leder till propaganda a la Sovjet. Själv har jag, för ovanlighetens skull, antagit en rent pragmatisk ställning i frågan: låt alla som vill finansiera kultur göra det, skit samma om det är skattepengar eller företag som försöker köpa sig ett samvete. Jag tror nämligen inte att kulturen har råd att vara knusslig här, det är bara att ösa på ur alla bössor och låta mångfalden sprida budskapet över nejden, sen får konsumenten ta ställning i varje enskilt fall. Var det någon som sa konstnärlig integritet? Jaja, vi kommer till det.

 

Den andra debatten man brukar hamna i handlar om att stat, kommun och landsting inte ska ägna sig åt kultur eftersom pengarna behövs bättre till något annat. Vanligtvis förs sjukvården fram som detta något annat. Vår sjukvårdsapparat går på knäna, det är ett obestridligt faktum, och utifrån detta faktum kan man förstås fråga sig varför sjukvården är underbemannad. En annan fråga man kan ställa sig, som är en aning mer provokativ, är varför i hela friden vi är så sjuka i vårt rika och moderna västerland. Jag menar, målsättningen måste väl ändå vara att så få människor som möjligt behöver sjukvård, inte förbehållslöst bygga så många sjukhus som möjligt, och för att gå åt det hållet måste man börja tänka i termer om förebyggande insatser. Att satsa på kultur och idrott, framför allt för barn och ungdom, handlar i allra högsta grad om förebyggande insatser. Att ge människor möjlighet till en meningsfull och hälsosam fritid kortar vårdköerna, om människorna sedan tar den chansen är en annan femma. Jag vill alltså hävda att den som spelar ut sjukvårdskortet bör tänka igenom bitarna en vända till, förhållandet mellan kultur och förebyggande friskvård är påtagligt.

 

Det var ingen som väckte den ideologiska frågan när tusentals ungdomar, jag själv inräknad, startade band på 80-talet med hjälp av pengar från studiecirklar på ABF, och det är ingen som behöver väcka den nu heller. Om du vill får du gärna fundera en stund över kopplingen mellan kommunala musikskolor, ABF-cirklar och Sveriges fantastiska framgångar i branschen populärmusik, kanske hittar du några röda trådar där (och så vitt jag vet har inte våra framgångsrika musikartister spridit någon politisk propaganda men jag har förstås inte spelat alla skivorna baklänges). Men om du är en ung människa som står i replokalen och harvar, fråga inte varifrån pengarna kommer, bara ta emot dem och fortsätt jaga drömmen. Statlig stylee eller privat stylee spelar ingen roll, så länge du inte låter de jävlarna inkräkta på din konstnärliga integritet..

 

HAHA! Fattade ni att jag skämtade där? Gjorde ni verkligen det? Konstnärlig integritet.. i Idol-tider.. jo jävlar. Ni får nog vara glada om ni får behålla er sexuella läggning ni wannabees som trånar efter ära och rikedom. Jag kan lätt föreställa mig en skivbolagsmänniska kläcka ur sig ”Du skulle göra dig bättre som bög” till Filip 18, från Ödeshög (han fick skjuts till audition av kompisen med EPA-traktor). Men om du däremot är en debuterande författare, typ Johan Kling, som blivit inbjuden att gästa litteraturshowen Babel så, ja, finns det nog en ganska stor chans att du kommer att gå därifrån med din konstnärliga integritet intakt. Är inte det rätt bra ändå?

 

 

PS.

You know the drill, hissa eller dissa i kommentarsfälten så vi får snacka lite.

10 Kommentarer

11:15 AM
On a Monday
Philadelphia, PA

Paddy’s pub, en nedgången bar i de sämre delarna av Philadelphia, är tom sånär som på de tre ägarna Mac, Dennis och Charlie. De tre männen i trettioårsåldern dricker öl och har en bra förmiddagsfylla på gång. Bakom bardisken står Sweet Dee, syster till Dennis, och häller upp vodkashots till sig själv. Sedan kommer någon i gänget på en idé för att få affärerna att blomstra. En helt galen och skruvad idé som förmodligen kommer leda till att någon blir allvarligt skadad eller att de bränner ner baren.

It’s always sunny in Philadelphia är en helt hysteriskt rolig komediserie. Med tonvikt på hysterisk. Den har blivit beskriven som Seinfeld på crack.
Men det stämmer inte riktigt. Det här är inte en serie om ingenting. Det är en serie om allt – allt som är tabu, stötande, äckligt och rent förolämpande.
Sen hade det inte varit crack. Det hade varit haschkakor stekta i läkarsprit serverade med krämig heroinsirap och rohypnol som strössel.
It’s always sunny in Philadelphia behandlar allvarliga ämnen som rasism, abort, homosexualitet och narkotika  på ett humoristiskt sätt. Gängets whitetrash mentalitet och ständiga försök överbevisa sig själva utan att tveka på att hugga bästa vännen i ryggen bäddar för komiska situationer och intriger. Det är slapstick, lyteskomik och satir allt på en gång. Ni som inte sett It’s always sunny in Philadelphia. Se den!

Charlie och Dennis skriver hitlåten Dayman

3 Kommentarer