Allt är en väntan på ljuset nu. Att havet ska skifta. Att rosa svärd ska slå över himlen. Att skymningen ska vissla och dingla med sina håriga tunna ben från fönsterblecken medan den ljusgröna luften snokar reda på sig själv längs gatorna.

Och tanken är rastlös och fladdrig. En trötthet rister och svider i ögonen. Jag fångar bara några anteckningar, bryr mig inte nämnvärt. Hjärnan vill stänga av, sköta sig själv. Jag lyder blint och äter och sover och äter och sover.

Det är blodigt på jobbet.
Det är akut.
Det är många, många människor.
Det är mycket helt enkelt.

Och på vägen hem försöker hjärnan hämta andra intryck. Från avgasfärgade snöklumpar, kisslukt och bajskorvar i varenda gathörn. Och jag suckar, håller andan. Bläddrar i mina anteckningar, i bilderna jag skrivit ner. Jag vet att jag skrivit ner dom just för sådana här tillfällen. Att jag alltid har den lilla boken med svarta hårda pärmar och den kladdiga handstilen i 0,5 mm tusch i väskan just in case.

Därinne hittar jag tegelgraffiti, neonvit blommande magnolia och en gråhårig man på en bänk som äter rödgula äpplen. Jag hittar ringduvor, kaffe med mjölk i en limegrön pappmugg på tåget till Malmö, godståg som dunkar längs rostiga spår och apelsinskalsfärg under naglarna. Där försöker jag beskriva Thåström, att musiken är som en svart marsch, rör tiden framåt som ett långsamt stort hjul. Att det inte finns någon karta. Att det bara finns fram, vidare och förbi.

Där står hafsigt nedskrivna dialoger i försök att minnas det som fått oss att skratta så att vi nästan dog. Sedan ord om svek, frågorna, utropstecknen och hur fruktansvärt ont kärlek gör, och sedan hur fruktansvärt ont den ska göra för annars finns det fan ingen mening med den överhuvudtaget. Och där står vägbeskrivningar till hemliga lokaler, portkoder, hatfyllda anteckningar om att slå, slå hårt. Att ”Omfamna jorden, svin!”

Och mörkret.

Att mörkret bara syns om du stänger ögonen.

Och att du har alltid två hjärtan.

Ett rött.
Ett dött.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Mitt liv är avundsvärt på många sätt och min disciplin är enastående. En normal dag har jag inga problem att hinna med och faktiskt utföra fyrtiofem minuter på gymmet, två timmar framför skrivbordet och en timme under läslampan innan släckning. Däremellan arbete, matlagning, upprätthålla sociala kontakter och övriga vardagsbestyr. Men de där tre timmarna och fyrtiofem minuterna är dygnets verkliga kvalitetstid. Något jag ser till att unna mig som singel och barnfri.

Nej, så är det givetvis inte. Vi rullar tillbaka bandet en aning och korrigerar de mest uppenbara lögnerna.

“Fyrtiofem minuter på gymmet.” Well, en halvtimme varannan dag ligger närmare sanningen.

“Två timmar framför skrivbordet.” En omskrivning för två timmars slösurfande i soffan.

“En timme under läslampan.” Möjligtvis när jag är inne i en läsperiod, annars blir den där timmen lätt tio minuter innan ögonlocken gör ridå och världen faller i mörker.

Sanningen är tyvärr inte vackrare än så.

Detta trotts att möjligheterna står dukade med en vit duk under och tända ljus vid sidan om. Men jag är precis som du, eller ja, i alla fall några av er, ett odisciplinerat kräk som nio gånger av tio följer minsta motståndets lag och gör tvärtemot upplagda planer och vad jag, innerst inne, vet är bäst.

Och det smärtar mig, fullt medveten om att endast bristen på just disciplin ligger i vägen för eventuella stordåd. Och vet du vad, det påståendet ligger närmare sanningen än vad man kan förledas att tro. Av alla de hatthyllor jag stött på genom åren som tagit sig någonstans och uppnått uppsatta mål har inte den gemensamma nämnaren varit någon vidare smartness eller ens grundläggande intelligens utan just en okuvlig drivkraft och ett jävlar anamma. En sanning som gör att livet känns orättvist för vilken soffilosof som helst, men trots allt är obestridlig.

Varför känner jag då för att dela med mig av det här?

Jo, grejen är den att jag står inför en intensiv period som jag vet kommer kräva en allmän uppryckning och en disciplin som sträcker sig långt utanför den jag är van vid att uppbåda. Det kommer varken finnas tid eller råd att låta min inre The Dude vinna riktigt så många vardagsstrider. Vilket gör mig uppriktigt skitskraj för han har alltid varit stark.

Och jag intalar mig att luftar jag det här, ställer ut trollet i solen till allmän beskådan, minskar risken att han lyckas ta kommandot och förstöra saker med en utdragen gäspning. Medan chansen att jag inte bara ska snöra på mig löparskorna utan även hålla tempo och springa hela sträckan ökar kanske en liten aning. Det är i alla fall min förhoppning. Resten är upp till mig.

Skrämmande tanke.

Av David david@barstol.nu

Jag har verkligen inte kommit långt här i livet. Om sanningen skall fram inte mer än en knapp kilometer. När jag lämnar barnen på dagis så skymtar jag huset där jag växte upp, och när de väl är lämnade inväntar jag bussen på samma hållplats som jag stod på som barn. Jag har visserligen gjort några loopar och bott runt lite grann, både i världen och i min egen stad. Men där jag bor nu känner jag mig verkligen hemma. Och det har visat sig vara viktigare för mig än vad jag först ville erkänna. Ens för mig själv.

Man bor lika bra och bättre på många andra ställen på vår jord. Jag vet det för att jag har varit där. Och jag är inte dum i huvudet. Men att bo i Göteborg är också bra. Det finns ett utbud som är tillräckligt för att jag skall missa 99% av det. Och stan är tillräckligt diversifierad, varierad och dynamisk för att kunna visa sig ömsom från sin bästa sida, ömsom från sin sämsta. Göteborg funkar helt enkelt. 

Men jag har inte valt Göteborg. Och Göteborg har inte valt mig. Jag är född och uppvuxen här, och bor här av hävd och gammal vana. Visst, kan jag försvara stan in absurdum när den blir påhoppad, men om sanningen skall fram så bor jag här för att de flesta som jag bryr mig om råkar bo här. Och de flesta som bryr sig om mig gör det också. Hade de istället bott i Shanghai, Flensburg, Malmö eller Flen hade jag antagligen gjort det också. Svårare än så är det nog egentligen inte. 

Men det är klart - då och då slås man av tanken att gräset nog trots allt är grönare på andra sidan. Att det hade varit skönt att samla ihop sitt pick och pack och bara dra. Slå sig ner nån annan stans och skapa sig ett liv där istället. Om man nu skall lämna de flesta av sina djupa och långa relationer med släkt och vänner bakom sig, vilken kompensation skall den nya bostadsorten erbjuda då? Jag har alltid föreställt mig en ordentlig plussida i form av klimat och äventyr. 

Fast det är klart, det vore kanske enklast att flytta till ett annat ställe där man ändå hade lite etablerade relationer. Där det faktiskt redan finns folk som bryr sig. I mitt fall finns det bara två sådana ställen i världen - Stockholm och Bilbao. I Stockholm har jag familj, några nära vänner och ett gäng mer eller mindre ytligt bekanta. En flytt dit skulle troligtvis vara fullständigt odramatisk och okomplicerad. Men tyvärr erbjuder den ingen uppsida vare sig beträffande klimat eller äventyr, så det är helt enkelt inte värt det. 

Bilbao är en stad som jag gillar väldigt mycket, och lätt hade kunnat tänka mig att bo i. Det är faktiskt den enda staden, vid sidan av Göteborg, som jag bryr mig om hur det går för. Jag känner starkt för denna sympatiska stad, och där har jag ju familj, samt både spanska och svenska vänner sen femton år tillbaka. Klimatet är som hemma (mycket regn), men 10 grader varmare året om vilket är ett litet plus, och kulturen är ju ändå ganska annorlunda vilket ger en mer äventyrlig känsla än att flytta inom Norden. Ett avgörande problem med en sån flytt är dock att min hustru, som är från Bilbao, inte är det minsta intresserad av att flytta tillbaka dit. 

En annan dröm jag haft sen säkert tjugo år tillbaka är att få bo i en skidort, och då helst i de franska alperna. Jag mår egentligen aldrig så bra som när jag är där, och på nåt sätt har jag alltid inbillat mig att jag skulle lyckas konservera den där semesterlyckan hela året om. Då - under en ljuvlig vintervecka - älskar jag idyllen, skidkläderna, racletten och framförallt skidåkningen. På senare år har jag dock börjat sluta mig till att byar utan ett enda galleri och utan en enda synlig subkultur (ungdomsfajterna består av brädåkare vs. skidåkare) skulle torka ut mitt sinne innan jag hunnit ropa vare sig “väktarvåld” eller “portföljmodell”. 

Det där med en bostadsorts storlek är intressant tycker jag. För även om jag är på det klara med att jag behöver mer än en by - jag vill åtminstone kunna ha ett par gallerier att gå till om andan faller på, en biograf att slinka in på, några restauranger med olika inriktning och prisnivå, och jag vill kunna se lite olika kulturer och subkulturer en vanlig dag  på min promenad - är jag inte säker på att en större stad ger mig ett rikare liv. Jag har en mycket trevlig branschkollega som bor i Mariestad. Han är dessutom mycket belevad och kulturell. När man hör honom berätta vilka uppsättningar, föreställningar och artister han sett den senaste tiden inser man snabbt att han lever ett mycket rikare kulturellt liv än jag någonsin varit i närheten av. Hans enkla förklaring är att “man går på det som kommer, när det kommer”. Hans bredd och frekvens av kulturupplevelser slår mina egna med hästlängder. 

Trots allt brukar det vara städer som får mig att tappa andan och utbrista “här skulle man bo”. Det behöver inte alls vara samma städer jag vill bo i som jag älskar att semestra i: San Sebastian, Madrid, Paris, Venedig, Bangkok och New York tillhör mina favoritdestinationer, men jag är inte alls särskilt intresserad av att slå mig ner där. Däremot är Barcelona, Washington, Sydney, Amsterdam och Hamburg städer jag lätt ser mig själv dra på mig kostymen, hoppa upp på vespan och dra iväg till kontoret i. Washington och Sydney försvinner tyvärr som realistiska alternativ på grund av avståndet. Hamburg och Amsterdam ligger bra till, men klimatmässigt lämnar även de lite i övrigt att önska.

Kvar har vi då Barcelona. Staden har allt du kan önska dig. Mat i världsklass. Sport i världsklass. Kultur i världsklass. Party i världsklass. Arkitektur i världsklass. Lägg till det att vi har familj inte så långt därifrån, att jag och min familj pratar spanska och skulle snabbt lära oss katalanska, att staden har ett underbart klimat och att den ligger med flera stränder rätt vid Medelhavet. Det är också den staden jag och min hustru brukar landa i när den här typen av diskussioner dyker upp hemma vid köksbordet. Och jag kan bara instämma i det vettiga i frågan som vänner och bekanta ställer då och då: “Varför bor ni inte i Barcelona istället?” 

Men i exakt samma ögonblick dyker nästa frågeställning upp i mitt huvud: - Vem fasen bryr sig om mig i Barcelona?

Hur är det med dig, varför bor du där du bor? Drömmer du ibland om att bo nån annanstans? Var och varför?

- Har du ett dåligt morgonhumör?

- Nej, jag gillar bara inte att bli störd, säger jag och kommer på mig själv med att ljuga.

Jag har ett uselt morgonhumör. Dokumenterat och helt utom tvivel vansinnigt dåligt. Jag har lämnat flickvänner som försökt överraska mig med frukost på sängen i tårar och utan att blinka slängt ut tillfälliga förbindelser som inte haft vett nog att knipa käft i morgontimmen.

Nu har jag en kompis som under några dagar flyttat in på soffan. Det här är första morgonen och jag har redan mord i sinnet.

Klockan sju hör jag musik på andra sidan dörren och minuterna senare börjar det skramla i köket och när jag kommer på min vän, som vi för enkelhetens skull kan kalla Hermann Dill, med att skrapa ur en teflonkastrull med en metallsked är det nära att det brister. Under två sekunder försöker jag ignorera det. Låtsas som om jag inte ens sett det. Men nej, det går inte.

- Det vore bra om du inte använde metall i den där kastrullen.

- Jag har hört att det där bara är en urban myt.

Det blossar i ansiktet. En sekund går. Två. Lugn nu. Bara lugn.

- Det. Är. Ingen. Urban. Myt.

Sådärja, det gick ju bra.

- Aja, whatever, det är ditt hem och dina regler.

Minuterna går. Jag försöker tänka bort musiken och ljudet av sked mot tallrik ute i rummet. Steg på parketten. Vad nu då? Badrumsdörren som stängs. Toaletten spolar. Det går några sekunder. Jag lyssnar. Dörren öppnas. Vänta nu. Jag saknar ett ljud. Det av kranen som sätts på och stängs av. Av händer som tvålas in och sköljs under rinnande vatten.

Så tittar han in på mig för kanske femte gången den här morgonen.

- Vad skriver du på?

- En ny grej.

- Om hur det är att ha en polare som tränger sig på och stör invanda mönster?

- Du anar inte.

- Ska bli skoj att läsa. Du behöver inte tänka på att vara snäll.

No shit.

Vattnet sätts på i köket. Ljudet av disk. Bra där. Sedan en harkling och en ton som långsamt växer och stiger till någonstans i gränslandet mellan nynnande och sång. På göteborgska. Det är emellertid omöjligt att urskilja någon form av melodi. Händerna vitnar kring laptopen. Jag känner att jag får svårt att andas utan att tänka på varje andetag som en aktiv handling.

Så stängs kranen av och stök i hallen följer.

- Vi ses i kväll dårå.

Händerna darrar när de släpper taget om datorn. Fyra dagar kvar.

Av David david@barstol.nu

Det är söndag. Pappa är 34 år och sitter i plyschsoffan. Klockan är snart fyra och det är matiné på tv om en colliehund. Jag sätter mig i ena hörnet och drar upp knäna. Pappa stirrar tyst mot rutan och ser koncentrerad ut. Hunden springer runt i bergen och verkar leta efter något. Det känns mysigt att titta på film. Vi brukar inte se på film ihop så ofta. Pappa tittar alltid på så tråkiga program som Rapport eller Sportspegeln. Aldrig att han ser på naturprogrammen med Arne Weise eller på barnprogrammen med mig. Mamma tittar nästan aldrig på tv, bara på vädret med John Pohlman och om vi har myskväll och ska titta på Razzel eller på Nöjesmassakerna somnar hon nästan direkt när hon satt sig i soffan och snarkar med öppen mun och ser ut som ett mongo.

Mamma städar och diskar jämt. Eller lagar mat. Hon står alltid ute i köket eller inne i grovköket och tvättar maskin efter maskin. Inne i grovköket är det alltid fuktigt. Det luktar tvättmedel och vattnet rinner i små droppar längs dom aprikosa väggarna ner på golvet. Bredvid tvättmaskinen står den stora extrafrysen. Mamma brukar sätta små lappar på fryspåsarna och platta till maten innan hon fryser in den. Dillkött 17/2, Köttfärssås 18/2, Kalops 19/2. Frysen är proppfull med mat och vit frost och ibland får man banka in maten i hyllorna bland alla hembakta brödkakor, broccoli, kanelbullar, köttfärs i storpack och all fisk som hon rensat, fileat och benat ur. Mammas händer är nariga och skrovliga som sandpapper. Fingrarna är fulla av missfärgade sprickor och ser smutsiga ut även om hon tvättar dom. Ibland målar hon dom korta naglarna neonrosa eller cerisrosa. Det ser fult ut tycker jag, man ser det fula i alla fall. Men mamma gillar rosa. Hon brukar matcha nagellacket med sin cerisrosa dress. ”Det är snyggt när det matchar.” säger hon.

Pappa är mest ute i vardagsrummet eller på jobbet, eller så tar han sig en lutare med en prydnadskudde över ansiktet inne i dubbelsängen. På helgen bäddar han och lyssnar på Svensktoppen och ibland hämtar han tvätten i tvättstugan nere på gården eller åker och storhandlar med en jättelång lista som mamma har skrivit. Ibland skäller mamma på pappa när han har handlat fel saker, då blir pappa jättearg och kastar maten i golvet. En gång kastade han en senapsburk på väggen så det blev ett stort hål.

Vi tittar på filmen. Hunden har hittat en gråtande pojke under en gran nu. Pappa berättar att han hade en likadan hund när han var liten, att det var hans bästa kompis men att den hade dåliga nerver och var för nervös. Plötsligt råkar hunden i filmen illa ut och försvinner i en älv. Pappa blir alldeles tyst. Musiken är hög, det låter som hundra fioler och pojken gråter ännu mer. Pappa snyftar till. Han skymmer ögonen med handen. Jag skruvar på mig. Det känns obehagligt inne i kroppen. Pappa har bara gråtit en gång förut, när den där kända gubben Palme dog. Och nu det här med hunden. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så overkligt när pappa gråter. Mamma gråter ofta åt allt möjligt, hon skriker och gråter i köket, på toa, i hallen och i sovrummet. Ibland gråter hon och skriker jättehögt när hon ruskar tvätt inne i grovköket och slår tvätten hysteriskt mot tvättmaskinen och handfatet innan hon hänger upp den på linorna. Jag är van, det brukar alltid gå över. Det är väl bara för att hon har så mycket att göra hela tiden.

Men med pappas snyftande andetag går det nästan inte att stå ut. Jag vill att han ska sluta nu. Jag förstår inte vad han är så ledsen över. Vi som hade det så mysigt och allt. Han reser sig upp och går in mot sovrummet och jag hör hur han stänger dörren. Nu skrattar alla i filmen. Hunden klarade sig visst och är dyblöt när pojken kramar om hans hals. Jag sitter ensam i soffan. Mamma skramlar med disken ute i köket. Filmen verkar vara slut. Den fula hunden springer över en sommaräng och försvinner bakom en kulle. Den fula pojken ler fjantigt och springer efter.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Är inte vi ensamma?
Jo, det är vi.
Men jag tyckte att jag hörde någon.
Det tror jag inte. Det är ingen annan hemma.

Jag arbetar på ett korttidsboende för autistiska ungdomar och den här dagen hade en av våra gäster ledigt från skolan. Vi satt i vardagsrummet och tittade på de sena morgonnyheterna.

Sen hörde jag det också. Men det var varken röster eller steg i korridoren eller något annat som förkunnade att vi fått sällskap utan ljudet av vingar som slog.

Jag reste mig från soffan och gick ut i köksdelen, som ligger i en öppen planlösning tillsammans med vardagsrummet, varifrån ljudet kom och där ovanför fläkten slog en fågel vilt med vingarna och försökte liksom slunga sig ut genom väggen.

Kom och titta.
Men det är ju en fågel.

Vi öppnade altandörren på vid gavel och stängde dörrarna till angränsande rum och satte oss på avstånd för att inte skrämma fågeln.

På samma sätt som den sökte sig till luftventilen ovanför fläkten borde den känna av draget från den öppna dörren och ledas dit av instinkt.

Men icke.

Fågeln fortsatte slunga sig mot väggen strax under ventilen och tog en liten flygtur mot fönstret på motsatt sida och slog i glaset och flaxade och vände och slungade sig in i väggen igen och jag tänkte att det är sant som det sägs att fåglar är synnerligen korkade djur och den här stackaren kommer bryta nacken om den bara kommer upp i tillräckligt hög hastighet.

Då slog den sig ner på gardinstången ovanför fönstret bara någon meter från den öppna dörren. Och där satt den. Tillsynes stillsamt kontemplerande.

Och vore man nu inte av en rastlös typ hade man kanske låtit den sitta där ifred och samla kraft inför ytterligare en hopplös batalj med väggen. Men nyfikenheten och känslan av att vara uppe i något oväntat och lite spännande höll oss kvar.

Jag tog en stor kökshandduk med avsikt att skrämma fågeln åt rätt håll genom att vifta med den som en tjurfäktare, men när jag kom vid sidan av hoppade den bara stillsamt ner på köksbordet, rundade en blomkruka och flaxade upp och satte sig på blomman.

Precis som jag kommit tillräckligt nära för ett utfall tog den luft igen och störtade fram mot luftventilen vid fläkten och pang rakt in i väggen. Aj. Och den sjönk ner mot köksbänken med vingarna hopplöst flaxande och tog mark och slog bara lätt omkring sig och nu dör den hann jag tänka, jag mördade den, innan den plötsligt fick fart och sköt rakt upp och iväg och ut genom den öppna altandörren och vi jublade och klappade händerna och jag vek ihop handduken och lade tillbaka den i linnelådan.

Han behövde nog slå i något hårt för att få rätt på skallen och hitta ut, sa vår gäst.

Ja, sa jag, så var det nog.

(Händelsen är något korrigerad för att inte innebära ett brott mot tystnadsplikten.)

Av David david@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Du sträcker dig efter mobilen och fumlar och trycker på en knapp för att få ljus på displayen och ser att klockan inte är mer än 02.50. Fan, tänker du.

Och du vet att ger du efter för trycket i blåsan och går på toaletten och står där i ljuset i en minut så kommer det räcka, det kommer redan vara för sent, så du ligger kvar och blundar och försöker tänka bort den överfyllda blåsan med ett ingenting.

Ögonen sluts och du slappnar av och sjunker in i halvdvala och för ett tag är du inne i någon sorts dröm där du samtalar med någon på ett flygplan och sedan vaknar du till, men den här gången kraftigare och trycket är också kraftigare och du är redan alldeles för vaken så oavsett toaletten kommer det vara en lång stund innan sömnen återvänder.

Du tar dig upp ur sängen och går ut i hallen. Det är kallt på golvet och grus fastnar under fötterna. Du går in i badrummet och uträttar dina behov med ena handen som stöd mot väggen. Du tvättar händerna och kan inte låta bli att vaska ansiktet och du ser dig själv i spegeln och ringarna under ögonen och nunan som ser svullen och åldrad ut i den skarpa badrumsbelysningen.

På vägen tillbaka till sängen tar du svängen förbi köket och öppnar kylskåpet och inspekterar innehållet. Du tar några klunkar ur mjölkpaketet för att främja sömnen.

Du förundras över att du inte slagit i en tå eller ett knä, för av någon anledning är det alltid på natten, när du famlar i blindo i ditt eget hem, grumlig i både tanke och kroppskontroll, som det händer. Du sjunker ner i sängen och under täcket och njuter av värmen som sprider sig och burrar med huvudet mot kudden.

Och minuterna går. Och tankarna snurrar. En del av de tankar du har om natten framstår som så klarsynta och skarpa i sin enkelhet att du får för dig att alla livets avgörande beslut borde tas i vargtimmen när inget annat distraherar. Synd att du inte kan tänka dig att tända lampan och skriva ner dem. Synd att de kommer vara borta när du kliver upp.

Och tankarna förlorar i skärpa och börjar snurra allt snabbare och blir osammanhängande men sömnen är fortfarande avlägsen och ibland tror du att du är på väg att somna för du upplever att du nästan drömmer men du rycks hela tiden ur det av de där gnagande nagelbitande tankarna som snurrar och snurrar och snurrar och ingenting i dem är längre klart.

Sista gången du tar upp mobilen för att kolla tiden står klockan på 04.48 och du ler för dig själv och skakar på huvudet och går upp ur sängen och hämtar morgontidningen. Ingen mening med sömn nu. Natten är över och förbi. Du fick tre timmar och det är kanske bara hälften av vad du hade hoppats på men det är okej, du kommer piggna till under dagen och i kväll tar du en Propavan till din Imovane.

Du sätter på kaffebryggaren och slår på laptopen och kollar mejlen och plockar fram kulturdelen i tidningen och till den första munnen kaffe läser du om Lars Norens nya pjäs och känner dig märkligt ointresserad.

Av David david@barstol.nu

Normalt sett skall man inte ägna sig åt självömkan, och absolut inte publik sådan. Men nu är det förbanne mig befogat.

Jag har hela mitt vuxna liv brottats med ryggsmärtor från och till. De har inte varit av den sorten att de inte gått att leva med, men jävligt obekväma och irriterande varje gång de drabbade mig. När jag sen blev tvåbarnsfar och min yngste var runt ett drabbades jag av mitt första ryggskott. Detta har följts av en rad ryggskott ungefär en gång i halvåret de senaste fyra åren, och några något mindre allvarliga perioder av smärta däremellan.

Som tur var stötte jag på en riktigt bra kiropraktor som kunde hjälpa mig varenda gång genom att låsa upp min rygg där den hade fastnat, och på några dygn var jag som vanligt igen. Behandlingen har alltid åtföljts av en skarp men vänligt sinnad föreläsning från hennes sida om grundläggande do’s & dont’s beträffande min rygg. Det hela är ganska enkelt egentligen - till det man skall göra hör rörelse, fysisk träning och stretch- och rörlighetsövningar, till det man inte skall göra är att ha barnen sovande i sängen, lyfta och vrida samtidigt, lägga på sig för mycket vikt, sitta still för länge eller sitta som en hösäck.

Har jag lyssnat? Jovars. Har jag tagit det från ord till handling? Inte mer än väldigt få väl (av mig) valda delar. Min bekväma natur och min förvissning om min kiropraktors magiska händer har gjort att vare sig varningslamporna blinkat eller insatser utförts i den omfattning de borde. Lat och dum är i de flesta fall väldigt poänglösa egenskaper. I samband med ryggar skulle de visa sig vara rent förödande.

I mitten av november, efter att under en längre tid struntat i alla do’s och vältrat mig i alla dont’s, samt adderat till ett par rejäla doser av stress och sömnbrist, vaknade jag en morgon med en helt ny känsla i ryggen. Det högg inte som det brukade och jag var inte heller stel som en pinne som brukligt är vid ryggskott. Istället kändes ländryggen trasig inuti på något sätt, och denna ytterst obehagliga och skrämmande smärta spred sig hela vägen ner i vänster ben ända ut till lilltån.

På måndag morgon stod jag hos min kiropraktor och det hon sa fast jag inte vill lyssna var att en av mina kotor hade hamnat ur position och tryckt ut en mycket svullen disk som nu låg och tryckte på ischiasnerven och därför strålade det ner i benet och att nu skulle det inte hjälpa med behandling hos henne. Jag gick därifrån och inbillade mig att det var ännu ett ryggskott, om än ett grovt sådant, jag råkat ut för och att det nog skulle läka ut på några veckor. Efter fem veckor gick jag till läkaren som konstaterade samma sak. Efter en grov tillbakagång i läkningen i helgen med enorma smärtor som följd har både en sjukgymnast och en osteopat kommit fram till samma sak: jag har med minsta möjliga marginal klarat mig från ett grovt ryggbråck, men det kommer komma som ett brev på posten om jag inte sköter mig exemplariskt från och med nu.

Tyvärr är inte svensk ryggindustri helt överens vad det innebär att sköta sig exemplariskt. Inte i något annat ämne utanför barnuppfostran har jag fått så många och så motstridiga order, tips, råd och rekommendationer. De sträcker sig från att medicinera och vila ut smärtan, till att manipulera diskarna och så mycket rörelse som möjligt. Läkaren säger ett, sjukgymnasten ett annat, kiropraktorn har sina idéer och osteopaten några helt andra. Sen har vi alla välmenande vänner och släktingar, som liksom i barnuppfostringsfallet, har sina mycket bestämda åsikter om vad man bör göra. Åsikter de mer än gärna delar med sig av. Upprepade gånger.

Vi skriver 2010 i år, och jag behöver inte upprepa alla storartade upptäckter, uppfinningar och erövringar mänskligheten har gjort det senaste århundradet för att ni skall förstå mig när jag undrar hur i helsicke man inte kan ha kommit längre när det kassa ryggar. Hur kan svensk läkekonst vara så totalt oening om i stort sett allt när det gäller ett av våra mest utbredda hälsoproblem?

Nåväl, en sak är de faktiskt hyfsat enade kring allihop. Och det är min dom: 1 års rehabträning för att komma tillbaka till något som kan liknas vid frisk igen.