Den arktiska kylan som lagt sig över Stockholm för inte med sig många glädjeämnen, om det ska ni vara förvissade. Men när man en i grunden optimistisk syn på livet går det att hitta små orsaker till själslig värme även i den mest isande vintervind. Ungarna som vanligtvis för liv på dagisgården utanför mitt fönster har till exempel paralyserats av kölden och klarar inte av att rasa runt och skrika och hitta på nidingsdåd utan har tillsynes helt plötsligt upptäckt det sansade samtalet och det smått meditativa med att bygga snökoja.

- Inte trodde jag att jag skulle behöva ta med dubbarna till Stockholm, säger en tant som halkar förbi mig på gatan på klingande norrländska. Och jag bemöter henne med det där överseende leendet man använder för lantisar som inte förstår bättre än att tilltala främlingar på gatan.

- Du klär dig för dåligt, säger Matt när vi några timmar senare lunkar den vanliga vägen mellan Snotty och Nada.

Det är en betydande skillnad på vår gång. Matt har lyckats pricka in stabil isbjörn både i lunket, som har en imponerande stadga, och kroppshållningen med framhävd torso och uppdraget axelparti.

Själv har jag anammat den något vaggande gångstilen med små korta stela steg och händerna djupt nerkörda i yllerocken som man vanligtvis förknippar med väldigt gamla män. Och Matt har naturligtvis rätt, jag bär samma rock vid femton minus som vid fem plus och under har jag bara en frikostigt uppknäppt flanellskjorta och kängor är inte att tänka på när man ska ut och göra barer.

- Ack, fåfängans dyra pris, säger Matt och skakar på huvudet.

- Det är bara hundra meter till Snotty från min port och mellan Snotty och Nada är det inte mer än tvåhundra. Det viktiga är att hålla ut.

Precis som med resten av vintern.

Vi lunkar vidare, stelfrusen pingvin och påpälsad björn, och framför oss ligger Stockholmskvällen kall och vit och vacker och vi värms inne på barerna med öl och jack och cola och det blir stenugnsbakad pizza på Ciao Ciao och flirtande på Nada och kvällen är vad den alltid varit och alltid kommer att vara.

Tio meter från porten tjongar en snöboll förbi mitt huvud och in i väggen och lämnar en vit puderprick på husfasaden.

- Det var inte jag, det var han, säger en unge och pekar på sin kumpan och de vänder sig båda om och springer. Ungefär som om mina stela leder skulle utgöra en match i ett gatlopp om ens viljan fanns där.

Jag funderar lite kring vad de gör ute vid den sena timmen och det där med uppfostran och föräldraansvar och kommer fram till att det är en bra sak när ungar ränner ute sent om kvällen och slänger snöbollar på vuxna män som inte har något bättre för sig än att hänga på barer.

Av David david@barstol.nu

30 dec 1989

Kära Dagbok
Jag fick massor med julklappar.
Nu är det snart nyårsafton. Men vi ska inte ha den med några gäster. Tråkit. Och vet du jag har fått mitt första jobb. Jag ska dela ut reklam. Jag tjäna 500 kr i Månaden.
Imorgon ska vi köpa smällare och igår var Sara här. Vi hade jätte skoj. Hon röker och dricker sprit. Hon har varit full flera gånger. Det är sant. Jag ska aldrig börja röka. Jag tål inte ens röken. Jag känner mig spyfärdi då.
Hejdå Daggis jag skriver nog inte förrän nästa år 1990.

31 dec 1989

Kära Dagbok
Detta är den hemskaste dag i mitt liv. Mamma och pappa har bråkat hela kvällen. Mamma gråter. Jag frågade Pappa vill inte bo här mer. Han älskar inte mamma mer. Det är för att hon blir så arg när hon får sin mens. Nu har pappa stuckit. Du är det enda jag har dagboken. Klockan är 23.34. Och jag ska snart gå ut och smälla mina smällare för det nya året 1990.
I LOVE YOU.
hejdå

1 jan 1990

Kära Dagboken
Mitt andra bröst har börjat växa idag. Snart ska jag börja mitt första jobb. Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Hejdå.
Vi ska få en ny lärare. Hon heter Eva.
Hoppas hjärtan går att laga!

Av Kniven kniven@barstol.nu

13 december, strax efter klockan ett på natten.

Hon ringer flera gånger från taxin och sista gången förstår jag genom den sena lördagsdimman att hon finner situationen i bilen obehaglig. Jag drar på mig rocken och går ner för att möta henne och när bilen kör fram och hon stapplar ut fräser hon mot taxichauffören och skyndar mot porten. Utanför restaurang Sacre Couer står tre män som genast uppmärksammar henne och medan jag byter några ord med chauffören ser jag hur en av dem närmar sig och börjar prata medan hon slår in koden. Hon ignorerar honom och försvinner in genom porten och männen garvar och visslar.

När jag kommer upp i lägenheten har hon satt sig på toaletten med öppen dörr. Den korta svarta kjolen är uppdragen och hon vaggar huvudet fram och tillbaka med slutna ögon.

- Du borde vara mer försiktig.

- Vad menar du? säger hon och tittar upp.

- Bara att du borde vara försiktig.

- Så fint att du bryr dig.

Vi ligger på sängen och snackar och dricker vin från en box och hon är på ett jobbigt humör och pikar mig och märker ord och jag känner hur jag blir mer och mer förbannad och hon säger att hon är hungrig och vill att jag ska steka några ägg åt henne.

- Du kan steka dina jävla ägg själv.

- Okej då.

Hon går ut i köket och sätter på gasen på spisen men fumlar och har sig och det blir ingen låga och jag ser för mitt inre hur hon kommer sätta eld på sig själv eller något annat och går upp och knuffar undan henne och tänder spisen.

- Jag fixar det här, säger jag och knäcker ner två ägg i pannan.

- Okej då, säger hon och lägger armarna om min midja och när jag går till kylen för att lägga in äggpaketet trippar hon efter med armarna fortfarande om mig och jag känner irritationen växa och drar loss hennes armar och knuffar in henne i sovrummet.

- Var inte så jävla jobbig.

- Du kan vara jobbig, säger hon och studsar upp från sängen lika fort som hon föll.

När äggen är färdiga lägger jag mig på sängen och hon sätter sig vid sidan om på golvet och vilar tallriken på mina lår. Det flyter fram äggula från äggen och hon doppar ett finger i det gula kletet och smetar ut över min mage.

- Ge fan i det där.

- Vadå? säger hon och tar lite till och smetar ut över låret.

Det svartnar.

Jag tar det andra ägget i handen och trycker in det i hennes bakhuvud och mosar ut i håret.

- Hur fan känns det nu?

Hon sliter sig loss och faller bakåt och tar sig upp på fötter och stapplar ut i hallen i trosor och linne.

- Men vad gör du? säger hon och börjar famla efter kläder som ligger utsprida över golvet.

Jag kommer efter och det pulserar av svart bakom ögonen och en del av mig vill dra henne nära och en annan slå henne på käften. Jag drar henne nära.

- Låt mig vara. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill hem.

Jag tar hennes hand och för den till mitt ansikte och daskar till. När jag släpper slår hon till av egen kraft. Först med öppen hand och sedan sluter hon den och slår mig över tinningen och en gång till över näsan och jag känner det varma blodet bubbla upp och jag vrider hennes hand bakom ryggen och säger åt henne att sluta för jag vet att om hon slår en gång till kommer jag slå och från det finns ingen väg tillbaka.

- Vilket svin du är. Jag är så förbannat trött på dig, vet du det, säger hon.

Jag föser in henne i sovrummet och ner på sängen och där håller jag om henne. Först gör hon motstånd sedan sluter hon sina armar kring mig.

Vi ligger i tystnad och mörker och jag känner det svarta bakom ögonen släppa och andningen återgå till det normala.

- Jag har ägg i hela håret. Jag vill duscha.

Jag följer henne till badrummet och hon kliver i badkaret och sätter sig ner medan jag fräser ut klumpar av koagulerat blod i handfatet. När jag vrider på duschen lägger hon sig raklång och jag sköljer hennes kropp och hår och lutar mig över henne och plockar bort äggbitar som fastnat. Jag tar en handduk och torkar henne och hjälper henne upp. Vi går till sängen och hon huttrar av håret som fortfarande är blött och vi lägger oss och håller om och ögonen sluts och sömnen drar och natten är mörkare än någon jag tidigare kan minnas.

- Det ska inte behöva vara så här. Jag vill inte träffa dig mer, säger hon.

Trots att hon ligger alldeles intill kan jag knappt urskilja henne i mörkret.

Av David david@barstol.nu

Jag kan tänka mig att skriva om tusen saker. Och jag kan tänka mig att helt låta bli. En egendomlig tid i mitt liv har passerat och nu är det redan vinter. Aldrig tidigare har jag varit tvungen att försonas så mycket med mig själv som jag tvingats göra den här hösten. Drömmar, övertygelse och visioner har jag fått lägga på hyllan, eller inte ens hyllan – jag har varit tvungen att sitta i samma rum som dom och (in)se dom falla sönder.

Skit samma om vad det handlar om men det kanske var dags för mig att sluta drömma och omvärdera ett och annat. För jag har ju tyvärr alltid varit en hopplös drömmare – hela livet har spenderats till att drömma, tro och önska. Att sluta drömma kan jämföras med den oerhört vanliga företeelsen – som att få stryk medan man sover. Man får alltså oerhört ont. Men jävlar vad man vaknar. Efteråt känns det som om man aldrig kommer att sova igen, och framförallt kommer man inte drömma mera nu, någonsin.

Så nu sitter jag här. Hos er är det fredag men hos mig är det ännu bara natten till onsdag. Jag kände mig ledsen när jag vaknade idag. Och det som kan hjälpa mot det är att träna, jobba, supa eller promenera. Så efter frukost spankulerade jag ut. Svor över solen en stund som stod som världens jävla lampa rakt i ögonen och över alla jävla nötter på stan som såsade fram i karavaner med sina käppar, julklappar, barnvagnar och fan och hans moster. Sedan vek jag av. In under träden, upp i en park och satte mig på en sten tillsammans med en hjulbent kråka. Vi satt där tysta en stund och deppade. Han käkade is och jag tittade på. Efter en stund såg jag att hans fot var bruten och när han haltade iväg hängde och slängde den hit och dit.

När jag gick hemåt hade jag solen i ryggen. Folket hade fått upp farten och den kalla luften verkade bedöva det onda inne i huvudet, i hjärtat, lungorna, blodet. Jag gick in och köpte saffran, jäst och smör. Solen gick ner och den neonvita månen steg längs sin osynliga båge. Klockan fem ringde det på dörren.
– Hej din bajskorv, sa busungen i overall under lugg och skrattade högt.
– Hej din kisskorv, svarade jag och busungen kiknade av skratt.
Sedan bakade vi lussekatter och lyssnade på Abba. När busungen gått gjorde det mindre ont. Och jag började tänka på vad jag skulle skriva.

Kanske kunde jag skriva om den första natten. När han frågade om han fick kyssa mig och jag flög upp som en katapult mot hans vackra mun från hans trasiga kontorsstol. Eller kanske kunde jag skriva om räkpoetens nya äventyr. Men nä, ingen vare sig gillar eller hajar räkpoeten. Kanske kunde jag skriva den om när jag gick in på ett café i Malmö förra året och hittade en vän för livet genom en oljemålning. Eller kanske om drömmarna ändå, och deras vara eller icke vara.

För det är kanske precis vad dom är. Kanske är det först när jag tvingas sluta drömma som jag kan förverkliga det jag drömmer. Att det är då verkligheten börjar och det är då jag måste vara redo för alla smällar, alla risker och konsekvenser. Och att jag måste inse, att drömmar sällan handlar om det jag egentligen vill. Utan bara är visionen om det som aldrig blev.

Av Kniven kniven@barstol.nu