Normalt sett skall man inte ägna sig åt självömkan, och absolut inte publik sådan. Men nu är det förbanne mig befogat.

Jag har hela mitt vuxna liv brottats med ryggsmärtor från och till. De har inte varit av den sorten att de inte gått att leva med, men jävligt obekväma och irriterande varje gång de drabbade mig. När jag sen blev tvåbarnsfar och min yngste var runt ett drabbades jag av mitt första ryggskott. Detta har följts av en rad ryggskott ungefär en gång i halvåret de senaste fyra åren, och några något mindre allvarliga perioder av smärta däremellan.

Som tur var stötte jag på en riktigt bra kiropraktor som kunde hjälpa mig varenda gång genom att låsa upp min rygg där den hade fastnat, och på några dygn var jag som vanligt igen. Behandlingen har alltid åtföljts av en skarp men vänligt sinnad föreläsning från hennes sida om grundläggande do’s & dont’s beträffande min rygg. Det hela är ganska enkelt egentligen - till det man skall göra hör rörelse, fysisk träning och stretch- och rörlighetsövningar, till det man inte skall göra är att ha barnen sovande i sängen, lyfta och vrida samtidigt, lägga på sig för mycket vikt, sitta still för länge eller sitta som en hösäck.

Har jag lyssnat? Jovars. Har jag tagit det från ord till handling? Inte mer än väldigt få väl (av mig) valda delar. Min bekväma natur och min förvissning om min kiropraktors magiska händer har gjort att vare sig varningslamporna blinkat eller insatser utförts i den omfattning de borde. Lat och dum är i de flesta fall väldigt poänglösa egenskaper. I samband med ryggar skulle de visa sig vara rent förödande.

I mitten av november, efter att under en längre tid struntat i alla do’s och vältrat mig i alla dont’s, samt adderat till ett par rejäla doser av stress och sömnbrist, vaknade jag en morgon med en helt ny känsla i ryggen. Det högg inte som det brukade och jag var inte heller stel som en pinne som brukligt är vid ryggskott. Istället kändes ländryggen trasig inuti på något sätt, och denna ytterst obehagliga och skrämmande smärta spred sig hela vägen ner i vänster ben ända ut till lilltån.

På måndag morgon stod jag hos min kiropraktor och det hon sa fast jag inte vill lyssna var att en av mina kotor hade hamnat ur position och tryckt ut en mycket svullen disk som nu låg och tryckte på ischiasnerven och därför strålade det ner i benet och att nu skulle det inte hjälpa med behandling hos henne. Jag gick därifrån och inbillade mig att det var ännu ett ryggskott, om än ett grovt sådant, jag råkat ut för och att det nog skulle läka ut på några veckor. Efter fem veckor gick jag till läkaren som konstaterade samma sak. Efter en grov tillbakagång i läkningen i helgen med enorma smärtor som följd har både en sjukgymnast och en osteopat kommit fram till samma sak: jag har med minsta möjliga marginal klarat mig från ett grovt ryggbråck, men det kommer komma som ett brev på posten om jag inte sköter mig exemplariskt från och med nu.

Tyvärr är inte svensk ryggindustri helt överens vad det innebär att sköta sig exemplariskt. Inte i något annat ämne utanför barnuppfostran har jag fått så många och så motstridiga order, tips, råd och rekommendationer. De sträcker sig från att medicinera och vila ut smärtan, till att manipulera diskarna och så mycket rörelse som möjligt. Läkaren säger ett, sjukgymnasten ett annat, kiropraktorn har sina idéer och osteopaten några helt andra. Sen har vi alla välmenande vänner och släktingar, som liksom i barnuppfostringsfallet, har sina mycket bestämda åsikter om vad man bör göra. Åsikter de mer än gärna delar med sig av. Upprepade gånger.

Vi skriver 2010 i år, och jag behöver inte upprepa alla storartade upptäckter, uppfinningar och erövringar mänskligheten har gjort det senaste århundradet för att ni skall förstå mig när jag undrar hur i helsicke man inte kan ha kommit längre när det kassa ryggar. Hur kan svensk läkekonst vara så totalt oening om i stort sett allt när det gäller ett av våra mest utbredda hälsoproblem?

Nåväl, en sak är de faktiskt hyfsat enade kring allihop. Och det är min dom: 1 års rehabträning för att komma tillbaka till något som kan liknas vid frisk igen.

Inuti en förnedringskultur försöker jag fortfarande hitta vägen ut.
Ännu önskar jag att människan vore god.
Ännu önskar jag att människan eftersträvade altruistiska intentioner.

Jag korsar det nerpissade torget av svensk granit med blicken i marken. Blöta fimpar och skräp ligger i drivor utanför entrédörrarna av glas. Den kalla luften luktar avgaser och regn och krockar med den varma stanken av friterad potatis när dörrarna går upp. Folket därinne ler inte ens en aning trots sina nya påsar med kläder och inredning. Dom suger stressat i sig cola med sugrör och sväljer strips utan att smaka. Och det är som om idealen manifesterat kroppsspråket. Människorna går bredbent eller vickar på röven, plutar med kåta fräscha läppar eller spänner ut sina bröstkorgar och har hårda hotfulla ögon. Som tecken på svagheterna; på skräck, på girighet och stressen över det som svagheterna bidrar till. Det är precis som om vi inte vågar vara oss själva med oss själva. Vi räcker inte till åt oss själva. Vi tänker på det andra säger, på det dom tycker, på det dom visar är rätt eller fel. Att vi måste söka skydd i gruppen, att vi måste skynda oss, hitta rätt, hitta det nu, snart.

Så anpassa dig.
Tänk på det och det.
Akta dig för det och det.
Tyck så och så. Tyck en jävla massa.

Knulla så och så.
Vira in dig i det här och sätt på dig det här.
Hylla det och det. Det är bra. Uppfyll idealen och påtala samtidigt hur frigjord du är.
Skapa det perfekta. Lev i bubblan. Sträva. Och känn dig så jävla misslyckad om du inte lyckas. Få ångest, bränn ut dig, få psykiska besvär och vet varken ut eller in.

Du är inte någon bara genom att finnas till. Tyvärr, det räcker inte på långa vägar. Det är inte så du vill ha det. För du vill ha mer nu, nu när du har allt. Och du orkar faktiskt inte med något annat, du hinner helt enkelt inte. Du klarar bara av att tänka på dig och ditt nu, rå om dig, unna dig. För du är värd mycket efter allt du kämpat dig igenom, för att du lyckats. Det är ett hårt jobb att lyckas, du har förtjänat lön för mödan. Det räcker ju inte att bara lyckas. Nej, för guds skull – du måste ha belöningar också – för att du gjort det. Annars kan det lika gärna kvitta.

Är girighet den egenskap som en gång gjorde att vi överlevde som art?
Är girighet även vår kommande undergång?
Har girigheten några gränser?
Och om så är fallet, hur kan den fortfarande dominera världen trots att vi utvecklat former av logiskt tänkande och moral och etik?
Hur kan vi fortfarande tro att vi har så många rättigheter men nästan inga skyldigheter?

Och varför är det andra människor som hela tiden gör oss omänskliga?

Av Kniven kniven@barstol.nu

”Du vet förr i tiden var folk dumma i huvet nå så djävulskt”, där har ni folklivsforskaren Job Anderssons stående replik i P3:s humorhöjdare Mammas Nya Kille. Så vad säger man då om människan nu för tiden? Den moderna människan, det vill säga konsumenten, som i ämnet miljömedvetenhet slår nya personliga bottenrekord i princip varje år? Dum i huvet, nåt så djävulskt.

Det räcker gott att någon sätter ett klistermärke på ett äpple för att vi ska tro att vi minsann drar vårt strå till stacken i kampen för att rädda vår planet undan miljöförstöringsapokalypsen. Så länge det står ”ekologiskt odlad” på klisterlappen fortsätter vi med nyköpt miljöalibi att slänga flera kilo fullt ätbart livsmedel i veckan och styr planeten rakt mot avgrunden. Gud förbjude att vi skulle avvika en endaste millimeter från vårt invanda konsumtionsmönster. Vi måste ju fortsätta handla, annars går ju ekonomin under. Eller? Vad inträffar först, evig recession eller evigt mörker? Eller tänk den här tanken då: vad ska du med högkonjunktur till om du inte kan andas? My God, säger kinesen som kommer till Sverige som utbytesstudent och ser blå himmel för första gången i sitt liv. Han blev nästan religiös han. Där har du ett skrämmande framtidsscenario som redan existerar i andra delar av världen. På SAMMA PLANET liksom, hajar du?

Enligt samma lobotomerade logik köper vi nya ”miljöbilar” (snacka om oxymoron) som släpper ut en aning mindre koldioxid per kilometer än genomsnittsbilen, på så sätt kan vi fortsätta köra till affären som ligger en kilometer bort och köpa en liter ekologisk mjölk. Att halvera utsläppen i exemplet ”hej jag har en bil vad tycker du jag ska göra för miljön” är så här enkelt: behåll den gamla smutsiga bilen och kör tusen mil per år istället för tvåtusen. En förändring i beteende som väldigt många bilister lätt skulle kunna göra utan att på något sätt göra avkall på vare sig upplevd livskvalitet eller trygghet. Tvärtom skulle många feta rövar naturligtvis bara må bra av att ta en promenad till affären istället, men se vårt konsumtionsstyrda samhälle kommer aldrig att uppmuntra till beteenden som styr konsumenten bort från ökad konsumtion. Motion måste du ju köpa fattar du väl, antingen på gym eller från TV-shop. Jag går förbi ett gym nästan varje dag på min standardrunda med barnvagnen och förundras varje gång över hur många bilar som står på parkeringen. Vi förtjänar ta mig fan att bli utrotade.

Okej, till konsumentens försvar bör framläggas att det inte är så lätt alla gånger. Budskapen har varit många och förvirrande. För tre år sedan köpte jag till exempel en etanolbil i tron att jag gjorde något bra för miljön. För tre år sedan VAR etanolbilar bra för miljön, enligt de flesta experter, sedan visade det sig plötsligt att jag i princip mördar fattiga barn när jag kör omkring med min bil. Det är knappt så man vågar köra fram till pumpen med blått handtag nu för tiden. Dum i huvet är jag, nåt så djävulskt. Men jag promenerar åtminstone till affären när jag köper snus.

Det är dags att fatta det här nu, vi konsumenter måste ta ansvaret att ta reda på fakta. Politikerna verkar nämligen inte göra det åt oss. Och den enkla men bistra sanningen är att det är överkonsumtion med påföljande transporter och förpackningshysteri och avfallshantering, inte odlingssätten eller co2-halten per kilometer, som är den stora boven. Men vi är så totalt indoktrinerade av konsumtionssamhället att vi tror att det går att köpa sig fri från skuld, när köpandet i själva verket är beteendet som satt oss i knipan.

När det gäller till exempel ekologisk mjölk, den största ekologiska produkten i Sverige, så försöker producenterna slå en massa blå dunster i våra ögon genom att hysta ur sig floskler om naturens egen balans och ekologisk harmoni, men när väl mjölken har lämnat kossan så hämtas den med samma dieseldrivna tankbilar och genomgår samma förpackningsprocess som den vanliga mjölken. Vari ligger miljövinsten? Kossan mår lite bättre och du är så jävla lurad igen.

Om vi överhuvudtaget skulle närma oss konceptet miljömedvetenhet när vi köper mjölk så skulle den väl åtminstone tappas från kran i återanvända kärl som vi själva tar med oss. Och den skulle förstås alltid produceras i närheten av där vi bor, så att transporterna minimerades. Har du koll på var din ekologiska mjölk produceras? I Skåne till exempel hämtade man ett tag ekologisk mjölk från Gävle, 80 mil bort, för att möta efterfrågan. Sen har man mage att marknadsföra både sig själv och produkten som ett miljövänligare alternativ. Den skåning som handlat ekologisk mjölk från Gävle hade i själva verket gjort mindre åverkan på miljön om han hade köpt vanlig mjölk, men det är ju förstås en sanning du aldrig lär få höra från företaget ifråga. Skåne-mejeriers informationschef Sven-Olov Lööv konstaterar krasst att “transporterna är en hake” men att man “får väga det ena mot det andra”. Vad är det som i det här exemplet väger upp de miljövidriga transporterna Sven-Olov? Ingenting annat än er egen profit. Det är ju så jävla dumt så man baxnar.

Jag har väntat länge på att någon ska komma ut och slå näven i bordet. Någon som kan sätta kraft och trovärdighet bakom orden, ett sanningsvittne som kan ge de kommersiella krafterna en match. Och aldrig trodde jag väl att jag skulle sätta mitt hopp till en folkpartist, men när Marit Paulsen går ut i DN och dundrar ”Dags att slakta den heliga ekologiska kossan” så flimrar det åtminstone till i den synaps i min hjärna som för länge sedan lagrade en föreställning om mina drömmars miljö-Messias. Hennes budskap är kristallklart: sluta gå på bluffen, ekologisk odling kommer inte att rädda planeten.

Det Marit menar är att ekologisk odling håller alldeles för låg effektivitet för att kunna försörja oss, det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket odlingsbar mark på jorden. Skördarna från ekoodling ger från hälften till tre fjärdedelar av den skörd som konventionell odling ger. Hittills har vi i västvärlden kommit undan med det här, eftersom större delen av jordens befolkning har tvingats leva i en helt annan och mycket bistrare verklighet som kallas utvecklingsland (du vet, matbrist och sånt). En bistrare men också långt mindre utrymmeskrävande verklighet. Men nu kommer Indien, nu kommer Kina, och om alla dessa människor tar sikte på genomsnittssvenskens konsumtionsbeteende så lär himlen förmörkas innan Saab hinner gå i konkurs.

Jaha (din jävla Messerschmidt), tänker du, och vad ska vi göra istället för att köpa ekologiskt då?  Ja vi kan ju börja med att ta en titt i soporna och kolla hur mycket mat vi slänger varje dag, och sedan dra den enda rimliga slutsatsen. Det vill säga vi ska sänka konsumtionen genom att öka utnyttjandegraden av det vi redan köper. Jag upprepar, VI MÅSTE SLUTA SLÄNGA MAT! Förutom att göra en betydande miljöinsats (mindre livsmedel som ska paketeras och transporteras, mindre avfall som ska processas) så sparar vi dessutom pengar. Win-win, you know. Ska det vara så svårt att fatta? Nej, tänkte väl det.

1. Ålder

Häromdagen satt jag belåten och trind i soffan hemma hos fyrbrorsan. Vi hade just avslutat en råddjursstek, var inne på andra flaskan vin och hade börjat uppnå det lättjefulla tillstånd då man känner hur matkoman sprider sig i kroppen som en varm och skön hand. Tankarna blir långsammare och, vill jag inbilla mig, lite mer eftertänksamma (men inte nödvändigtvis smarta).
Hur som helst så föll min blick på brorsans akvarium. Närmare bestämt på en liten vit och död fisk, som långsamt flöt runt i strömmen från syrepumpen.
- Jag har följt hans dödskamp hela dagen, sa min bror lakoniskt när han upptäckte vad jag satt och tittade på.
- Först simmade han omkring vid botten, sedan låg han under stenen. Nu är han död.
- Ska du inte plocka upp den?
- Äsch, jag orkar inte. De andra får äta upp honom.

Efter detta krassa replikskifte börjde vi spekulera i hur det där med ålder fungerar. Kan det ha något med varelsens storlek att göra? Insekter och små djur blir ju sällan särskilt gamla, medan stora djur kan bli väldigt gamla. Nu blir ju människor förstås i regel äldre än t ex elefanter och valar (som kan bli mycket gamla), även fast det kanske är lite orättvist räknat eftersom de människor som uppnår hög ålder brukar ha tillgång till adekvat sjukvård.
Vi började istället fundera på om det kunde ha med intelligens att göra. Att smarta djur blir äldre än puckade djur. Och det låter ju inte helt orimligt. Men… det spricker också, de däringa havssköldpaddorna kan ju bli över 150 år gamla. Å andra sidan kanske de är extremt intelligenta, vi människor är bara för puckade för att fatta det (också dör vi).

Äh, spekulationer i all ära, svaret är säkert mycket enkelt.  Någon av Barstols kloka läsare vet förmodligen hur det ligger till!

2. Pizza Hut-syndromet

Warszawa, Barcelona eller Stockholm. Vilken stad du än besöker, så verkar Pizza Hut enligt samma oslagbara koncept: att ha en massa personal som inte gör någonting.

Du får först stå i en hittepåkö vid en dum liten skylt. När du blivit ignorerad tillräckligt länge kommer det till slut en människa som har mandat att placera dig. Men istället för att plocka fram menyer eller fråga vad du vill ha, så försvinner denna människa genast iväg mot en plats okänd för var och en. Du får följaktligen sitta och vifta i en evighet för att få de där förbannade menyerna. Till slut blir de nedsläppta på bordet, och sedan dröjer det minst lika länge innan du får beställa. Och till sist får du resa på dig och gå mot utgången för att någon ska uppmärksamma att du velat betala den senaste halvtimmen (när plånboken gör entré går allting däremot mycket smidigt).

Överallt serveringspersonal med skygglappar som alltid lyckas se oerhört upptagna ut medan de passerar ditt bord likt gäckande skuggor.

Vilka är alla dessa människor? Var kommer de ifrån? Och vad i hela fridens namn gör de egentligen på Pizza Hut hela dagarna?

Hjärtligt tack på förhand!

// För övrigt; på lördag står David från Barstol tillsammans med Quetzala Blanco bakom skivspelarna på Nada. Kom förbi och drick öl med oss och lyssna på den sunkigaste och mest bedagade gråtgubbrocken som går att hitta!