”Vem kan det vara”, sa Jannike när det ringde på dörren kvart i tio imorse. Vi hade varit vakna sedan flera timmar men jag skrotade fortfarande omkring i träningsbyxor och t-shirt. Vi väntade inte besök och ingen jag känner skulle få för sig att dyka förbi spontant vid den tiden en söndagsmorgon. ”Ingen aning”, sa jag och gick för att öppna. Utanför stod vår närmaste granne, en äldre man på några och sjuttio, och såg ut att vara klädd för en dag i naturen. ”Är de er katt?” sa han och pekade på en liten svart krabat som rörde sig snabbt och oroligt utanför hissen. ”Nej, jag har aldrig sett den förut”, sa jag helt sanningsenligt. ”Jaha, ja. Jag tänkte att jag skulle höra efter i alla fall”, sa han och gick iväg mot hissen. ”Du, det springer omkring en vilsen katt i trappuppgången”, sa jag till Jannike efter att jag stängt dörren. ”Va? Får jag se”, sa hon och kom skyndande från sovrummet där hon suttit och arbetat med bilder framför datorn. När jag öppnade dörren hörde vi ett desperat tjut och innan jag visste ordet av hade katten sprungit in i lägenheten. Det var som om den såg sin chans, som om den ångrade att den inte tog den förra gången dörren öppnades och nu lade allt på et kort. Den skulle in i värmen och sköt förbi mig med ett ångestfyllt skrik som jag aldrig hört en katt ge ifrån sig tidigare. ”Oj, var tog den vägen?” sa Jannike och vände sig inåt rummet. Jag stod med dörren halvöppen i några sekunder - med en förhoppning att den skulle försvinna ut igen med samma hast som den kommit in. ”Var är den?”, sa jag. ”Jag vet inte”, sa Jannike. Vi hörde ett svagt och ynkligt jamande från vardagsrummet. Vi gick in i och tittade oss omkring. Ingenting. Så hörde vi ytterligare ett jamande, en vädjande hjärtskärande ton, från mitt skrivbord. När vi gick fram för att titta satt en liten svart katt gömd bakom min dataskärm och blickade tillbaka mot oss med rädda ögon. Han skakade intensivt. Jag sträckte fram min ena hand mot katten och strök honom försiktigt bakom öronen och över nacken. Han var väldigt kall. ”Han är frusen”, sa jag till Jannike. Hon gick fram och lyfte upp den lilla darrande varelsen i sin famn. ”Oj, vad han skakar”, sa hon. ”Och vad benig han känns – han måste vara hungrig.” Jag hämtade lite mjölk på en tallrik som vi ställde på fönsterbrädet. Jannike lockade fram katten till tallriken med små lockrop och genom att tappa med fingrarna på fönsterbrädet. På försiktiga tassar närmade han sig tallriken. Han sniffade först på mjölken och liksom smakade av den lätt med tungan. Sedan började han lapa i sig. Först försiktigt och sedan med en tilltagande aptit och mycket dåligt bordsskick – med mjölk runt både nos och fönsterbräde. ”Undrar om den kan tillhöra någon i trapphuset”, sa jag, medan vi iakttog vår nya vän. ”Det var fasligt vad hungrig han verkar”, sa jag och hämtade lite leverpastej på en tallrik som även den försvann lika fort. ”Han har inget halsband eller chip i nacken som kan tala om vem han är. Vad tycker du vi ska göra?” sa Jannike. ”Vi får försöka hitta ägaren och lyckas inte det får vi ringa till polisen eller något katthem”, sa jag. ”Det kan vara Johannes på tvåan - mittemot hissen”, sa min hyresvärd när jag ringde. ”Hör med honom, han har två svarta katter.” Jag drog på mig en hoddie och gick ner några trappor. Ingen hemma. Jag kollade upp Johannes på Eniro. Ringde. Inget svar. Jag ringde upp hyresvärden igen. ”Om ni kan hålla på katten under dagen så kan vi ju sätta upp lite lappar i trapphuset”, sa värden. ”Ja, jo, det ska vi väl kunna göra”, sa jag. Suck. ”Det verkar som om vi får dras med kattrackarn några timmar ” sa jag. ”Jippie”, sa Jannike och klappade med händerna. ”Några timmar alltså”, upprepade jag. ”Men den får vara ditt ansvar.” ”Jadå”, sa Jannike som redan funnit sig tillrätta med sin nya vän i soffan. Katten liksom gned sig runt henne. Som om han ville suga i sig all hennes kroppsvärme. Och han talade hela tiden med svaga jamanden. Han hade en historia att berätta och hade saknat någon som lyssnade. Nu när han fick chansen kunde han inte sluta. ”Det är ingen han, det är en hon”, konstaterade Jannike efter att katten tagit ytterligare ett varv runt henne - med svansen i vädret och sin beniga kropp så nära som möjligt. ”Två kvinnor i huset, precis vad man behöver” mumlade jag för mig själv. ”Vasaru?” sa Jannike. ”Nej, ingenting. ’jaså’, sa jag bara” sa jag. Jag skrev ut två lappar med texten: ”HITTAD KATT!!! Imorse fick vi oväntat besök av en liten, svart och väldigt hungrig katt. Saknar du en katt som skulle kunna stämma in på beskrivningen, ring xxxx xxxxxx.” ”Det var någon som redan hade satt upp en lapp med ditt namn och nummer utanför porten, så jag satte bara upp en i hissen”, sa Jannike när hon kom tillbaka från trappuppgången. ”Det måste vara hyresvärden”, sa jag. ”Kan vi inte behålla den om ingen hör av sig?”, sa Jannike. Till saken hör att hon länge velat ha en katt. Hon växte upp i princip ute på en åker i den skånska myllan och har haft katter under större delen av sitt liv. Själv har jag en ytterst tvivelaktig historik när det gäller katter. När jag var liten hade jag och syrran varsin katt hemma hos pappa. En gång när vi var på besök över helgen och gubben var nere hos grannen under och fikade knöt vi på katterna mantlar och slängde ut dem från andra våningen för att se om de kunde flyga. Nere på första våningen satt farsgubben med grannen, när han plötsligt utbrast ”Du, jag tror minsann att en av dina katter precis kom farande förbi fönstret med en filt runt halsen. Oj, jävlar, där kom en till”. Det blev inget lördagsgodis den helgen. I vuxen ålder har min allmänna inställning varit att katter gör sig bäst i böcker. Jag läste exempelvis Doris Lessings Om Katter med stor behållning. Men att stå ut med de oberäkneliga djuren i verkliga livet är en helt annan sak. En gång hade jag en flickvän vars katt kräktes på mina byxor för att markera sitt ogillande när jag sov över. Och när jag satt kattvakt åt morsans katt kom den inspringande med en halvdöd fågel i munnen. Sånt kan man ju klara sig utan. Vår nya vän då. Hon har mjäll över nästan hela sin svarta päls. Gamla sår bakom bägge öronen - som berättar om en våldsam historia. Och hon är mager och ser allmänt tilltufsad ut. Jag vet ytterst lite om katter. Jag vill inte och har aldrig velat ha ett djur som kräver omvårdnad och tillsyn. Men den här gatukorsningen vet hur man ska smickra in sig. Under större delen av tid som jag skrivit det här inlägget har hon legat vid min sida i soffan och puffat på mig med tassarna. Smugit upp nära och pussat mig på kinden och tagit både en och två vändor rakt över tangentbordet. ”Jag lovar att ta ansvar för katten om den får stanna hos oss tills vi hittar ägaren”, sa Jannike. ”Okej då”, sa jag. Sedan försvann Jannike iväg på några timmars fotosession. Jag blev ensam med katten. Allra mest tillbringade hon tiden med att stirra fram på mig från sin gömma bakom skrivbordet. Hon var charmig och försiktigt avvaktande nästan hela tiden. Ja, enda fram tills … Kaasplasch Det där var ett ljud jag kände igen. Från såväl människa som djur. Det var ljudet av en dålig mage. Problemet var bara att det inte kom från badrummet där vi installerat en provisorisk kattlåda med tillhörande sand. Nej, ljudet kom från bakom mitt massiva ekskrivbord. Och sekunderna senare blickade ett par oroliga ögon fram bakom hörnet. ”Förbannade kattracka”, skrek jag och lyckades fånga henne precis som hon skulle ta sin tillflykt under sängen. Jag lyfte upp henne och bar ut henne till kattlådan där jag resolut satte ner henne för att markera var toabestyret ska skötas om man ska vara katt i min lya. Det blev till att dra fram skrivbordet och göra rent – efter en mycket dålig kattmage. Två timmar senare, efter att Jannike kommit hem och fått höra vad HENNES nya katt ställt till med för ofog under tiden hon varit borta, var det dags igen. Den här gången i vår soffa. Yes, den 18 000 kronors soffa vi inhandlade i höstas lyckligt ovetande om mindre rumsrena framtida bekantskaper. Tur nog hade jag redan rustat soffan för att det värsta tänkbara skulle kunna hända med dubbla badlakan. Det behövdes. Samma vända en gång till. Resolut ner i kattlådan. Det är som sagt inte mycket jag vet om katter, men att det är få som inte har med sig det där från väldigt unga tassar, så mycket vet jag. Nu återstår det att se vad natten bär med sig. Klockan är kvart över nio och vår nya vän kommer få tillbringa natten hos oss. Jannike ska ha lådträning med henne och jag har nitat fast ett stort lakan som noga täcker vägen in till vardagsrummet och min älskade soffa. Jo, just det. För en halvtimme sedan visade Jannike ett Youtube klipp med en katt för henne vilket resulterade i en vält dataskärm och vår nya vän under sängen. Förhoppningsvis lyckas vi hitta de rättmätiga ägarna i morgon (måndag). Det tar emot att lämna ifrån sig henne till ett hem eller polisen. Det är ett hårt liv att vara en oälskad katt och kanske ger de henne bara en spruta. Och det går helt enkelt inte för sig. Inte nu när vi börjat lära känna varandra. Däremot vill vi ju inget hellre än att den ägare som förmodat saknar och oroar sig för sin katt får den tillbaka. Fortsättning följer … Edit. Två timmar efter att jag gått till jobbet ringer Jannike och säger att katten kissat i sängen. Suck. Just det. Från och med i dag börjar jag proffsblogga för Nyheter24. Ni kommer alltså kunna följa mitt skrivande sju dagar i veckan. Det kommer bli en blogg med fokus på vad som händer i världen i stort och smått - men jag kommer skriva om vad som än faller mig in så förvänta er ingen knastertorr nyhetsblogg. Det ska bli grymt kul. Häng me!

Kategorier: Betraktelser | Tags: bortsprungen katt, Katter, nytorget, Skånegatan