Tisdag 1 September 2009

Klarblå

Av Matt

Jag hade nyss fyllt tjugo och var på permis från lumpen. Då när jag stod där på apoteket och frågade kvinnan i den vita rocken vart de fanns. Jag försökte spela oberörd. Fastän jag visste att hon fått frågan flera hundra gånger kändes det pinsamt. Det fanns flera att välja mellan. Jag tog ett märke jag kände igen. Kanske hade jag sett det i någon reklam. Jag stoppade snabbt ner det avlånga paketet i fickan och gick med tunga steg den korta vägen tillbaka till hennes lilla rum längst bort i studentkorridoren. Jag ville skrika åt henne. - Hur kan man vara så jävla dum? - Hur kan man slarva med sånt? - Ska det vara så jävla svårt? - Ett litet piller om dagen, hur fan kan man glömma det? Jag skrek inte på henne. Hon var redan ett vrak och jag försökte vara stark och stabil. Jag sa bara att allt skulle ordna sig. Hon ville prata om vad vi skulle göra om det nu var så. Jag tyckte det var onödigt att gå händelserna i förväg. Det fanns ingen anledning att börja tänka på det nu. Jag började bli irriterad. Jag ville bara få det överstökat. Få svar – få klarhet. Med darriga fingrar öppnade hon förpackningen och räckte mig instruktionen. Jag läste den tyst flera gånger innan jag började läsa den högt för henne. Hon ryckte papperet ur min hand och läste det själv. Det var egentligen inte svårt att förstå. Det fanns bara två alternativ. Vi väntade de där långa minuterna i tysthet och tittade på klockan. Jag ögnade igenom instruktionen igen sedan tittade vi samtidigt på stickan. Fortfarande tysta bägge två. Jämförde stickan med instruktionen. - Men varför kommer den inte då? sa hon och slängde stickan och instruktionen i papperskorgen. Jag vinglade ut ur badrummet och satte mig ner på henne säng. Jag var yr. Förvirrad och lättad. Jag kände att jag var svettig. Hon kom ut efter mig. - Du, vi beställer kinamat, sa hon och skrattade sitt nervösa skratt. - Om du går ut och hämtar den, svarade jag och försökte skaka av mig all tidigare oro. Jag kände lugnet komma över mig och jag log. Tänk att man kunde bli så glad över ett ensamt litet blått streck.

2 kommentarer till “Klarblå”

  1. Onsdag 2 September 2009

     Maths skriver:

    Min berättelse om stickan är lite annorlunda jämfört med din. Jag var 36 år gammal, låg och sov i S lägenhet när hon satte sig grensle över mig och körde upp stickan i ansiktet på mig. Jag vaknade med ett ryck, glodde på stickan, fattade ingenting, förrän hon sa “Kolla, två streck! Nu måste jag sticka till jobbet, hejdå”. Kvar satt jag med stickan, som jag inte ens visste att hon hade köpt kvällen innan, och började sakta men säkert inse vad som höll på att hända. Och jag var lycklig.

  2. Onsdag 2 September 2009

     Matt skriver:

    Maths: ja, vi var nog i lite olika faser i livet.

Skriv en kommentar