|
Fredag 16 Januari 2009 Konsertrecension: Front 242 – Trädgår’n, Göteborg, 9 januariAv Hermann Dill
Minns inte exakt när jag hörde Front 242 första gången men det var någon gång i sjunde klass. Jag var nyinflyttad till överklassghettot Askim/Hovås söder om Göteborg från den lilla sossebyn Åmmeberg i Närke. I Åmmeberg fanns synthare vs hårdrockarekulturen, fast den var inte tillnärmelsevis lika utvecklad som den var på Hovåsskolan, för i Åmmeberg fanns det bara hårdrockare. Synthmusik var likaställt med Depeche Mode, bögar och moderater.
Därför blev chocken stor när jag upptäckte att det inte bara fanns synthare på Hovåsskolan, det fanns synthare som både slogs, söp och knullade. Bland dessa svartklädda långluggar ansågs Depeche Mode var en helt okej grupp, men de var ingenting jämfört med de belgiska råsyntharna Front 242.
Front 242 hade på 80-talet, och har fortfarande, samma råa kraft som den bästa hårdrocken kombinerat med ett mycket skruvat konstnärligt budskap – pretentionerna var enorma och allvaret stort – som tilltalade upprorskåta och lillvuxna överklassungdomar. Jag föll pladask för musiken men budskapet hade jag desto svårare att tugga i mig, även om viljan definitivt fanns där. Men som den strykrädda och sent utvecklade lilla pojke jag var, fattade jag inte riktigt vad det var belgarna försökte säga. Vilket inte är särskilt konstigt i backspegeln: för så här beskrev Front 242 sin musik och sina konserter 1986.
Patrick Codenys: Vi vill ge publiken en chans att släppa ut trycket och ha det bra. En konsert med Front 242 är verkligen något extra där publiken kan se noga utvalda bilder och få tillgång specifika ljud och rytmer. Publiken och bandet släpper ut en typ av energi som vi försöker katalysera för att skapa intensiva kontraster.
Jean-Luc De Meyer: Vi använder ett militärt utryck på scen för att det är starkt, universellt och mänskligt. Faktum är att vi på scen jobbar som en kommandostyrka eftersom våra mål är likvärdiga: sikta rätt och slå till hårt. Våra metoder är också identiska, vår bemanning och utrustning är extremt slimmad och mycket effektiv. Folket som jobbar med bandet ges en funktion utifrån två kriterier: effektivitet och snabbhet. Och när konserten är över, likt en kommandostyrka, drar vi oss tillbaka till anonymiteten.
Daniel Bressanutti: Vi har infört en speciell typ av musik och en speciell typ av image; Front 242. Vi använder enkel teknisk utrustning, en fyrakanalsstudio, som är helt anpassad efter bandet. Verkligen, vi behöver ingen ultrasofistikerad utrustning för att producera ny och originell musik.
Richard Jonckheere: En show med Front 242 är 100 procent energisk energi. Publiken dras mot gränsen mellan energi och våld. Publiken tvingas att själva bestämma om energin är positiv eller negativ. Vi producerar bara en rå typ av energi baserat på sanningen – som kan ses som både våldsam och energisk. Men det är publiken som bestämmer vilket.
Nu förstår jag Fronts 242:s pretentioner och budskap bättre. Och jag är fortfarande svårt torsk på deras musik: näst efter Kraftwerk har ingen grupp bidragit till utvecklingen av den moderna elektroniska dansmusiken, som omger oss i underbart överflöd.
Däremot går det inte att återskapa den spänning och laddning som en konsert med Front 242 skapade på 80-talet. Då tog alla i publiken dem på blodigt allvar och konserterna påminde väckelsemöten.
Medelåldern på Trädgår’n förra fredagen var ”Bruce Springsteen”, och även om det röjdes rejält var det tydligt att både publik och band hade en slags mogen distans. Känslan var mer likt en klassåterträff där alla spelade en roll baserad på något de var för drygt 20 år sedan och aggressiviteten var till stora delar utbytt mot nostalgisk kärlek. Men kraften i musiken är densamma och jag häpnade över hur vansinnigt väl deras sound och låtar har åldrats.
Det enda gnället mot konserten var att de hoppade över lite väl många gamla klassiker, men det var lätt att förbise när jag fånleendes vandrade hemåt i den kalla januarinatten och nynnandes på Front 242: s allra bästa låt: Headhunter.
One - You lock the target
Two - You bait the line
Three- You slowly spread the net
And four - You catch the man
6 kommentarer till “Konsertrecension: Front 242 – Trädgår’n, Göteborg, 9 januari”Skriv en kommentar |
Sök -
Hörde själv till det andra lägret, dvs de långhåriga hårdrockarna, vid den här tiden, men har lärt mig uppskatta “motståndarna” med tiden. Bra musik är trots allt alltid bra musik. Hittade dessutom, något förvånad, en Front 242-platta bland sambons vinyler för ett antal år sedan. Annars brukar det var en fara att se sina gamla favoriter på senkomna turneér. Det finns en hel del sanning i uttrycket “Dead heroes don´t let you down”
Nu får man tydligen spotta upp sig å komma in i matchen igen. Hade ingen aning att Front spelade. Hade förmånen att se dom två gånger under deras storhetstid på senare delen av 80-talet. Bägge konserterna var riktigt bra och skapade en besynnerlig energi i lokalen. Jag förstår att samma energi är svår att uppnå idag då både grupp å publik har blivit äldre. Men det hade varit fräckt å se dom en ytterligare gång. Det får bli nästa gång!
Front 242 i all ära, men den bästa synthgruppen är, och kommer alltid att vara, nitzer ebb. Och den bästa låten är definitivt crane eller möjligtvis warsaw ghetto.
Boggen >> Att kolla in gamla hjältar kan, precis som du skriver, vara mycket smärtsamt. Men Front 242 har faktiskt åldrats med värdighet.
TP >> Konserterna på Kåren i Göteborg under 80-talet var verkligen speciella. Hoppas du tar chansen nästa gång de kommer, för även om det inte alls är samma sak i dag så är det ändå en liten upplevelse.
klamydia 2009 >> Nitzer Ebb är finfina och deras konserter på 80-talet var grymt feta också, men Nitzer Ebb kommer alltid att vara kusinerna från landet jämfört med Front 242.
Som ni säger så var Front 242 på det glada 80-talet en xtrem energikick, att se Richard stå och egga upp publiken sklle lätt hamna på listan över “konsertminnen man aldrig glömmer” enda bandet som faktiskt kom i närheten när det gäller energi var Nitzer Ebb, har alltid varit svag för deras musik, synd bara att den drog till sig brunskjortefjortisar som inte visste hur dom skulle bli vuxna. Hade inte heller en aning om att Front var i Götet. Skoj att även du Hermann är ett gammalt fan.
Då så då. Im rytmus bleiben.
kul att läsa om dem, har bara lyssnat hittils.