På ungefär 800 meters höjd över havet, som ett uråldrigt örnnäste, ligger den lilla bergsbyn Sainte-Agnes. Husen klättrar vågat nära brådstupet ned mot den franska staden Menton, som ligger vacker och plottrig cirka en och en halv mil ned mot kusten.
De äldsta husen är från 1400-talet. Ovanför byn ligger ruinerna av en borg, enligt legenden byggd av en österländsk prins som blivit förälskad i en provencalsk flicka.

Men den lilla stadens tidiga historia är ingenting emot den senare. Efter första världskrigets mörker byggde fransmännen nämligen en stor militärbas här, insprängd djupt inne i berget. Basen heter Fort Maginot de Sainte-Agnes och ingår i den så kallade Maginotlinjen (även kallad Alplinjen). Det är en serie befästa platser på strategiska och otillgängliga punkter längs den italienska och tyska gränsen.

Fort Agnes har ett magnifikt läge - högt upp och med fri utsikt mot Italien och bukten vid Menton. Tanken var att de här baspunkterna skulle bjuda tillräckligt mycket motstånd för att Frankrikes armé skulle hinna mobilisera sig vid händelse av anfall. Tyvärr använda tyskarna sig av en annan strategi - de flankerade helt enkelt baserna. De tog sig i genom linjen där den inte hade täckning, och tog sedan fransmännen med överraskning via sin berömda Blitzkrieg-metod. På så vis föll bas efter bas i tyskarnas händer - och togs helt enkelt över. Med hjälp av Maginotlinjens förnämliga fästningar kunde de sedan flera gånger hålla tillbaka de amerikanska styrkorna.

Jag och farsan tog en skumpig buss uppför den smala serpentinvägen från Menton en tidig förmiddag. Bussen gick i tid, något som jag fått erfara hör till ovanligheten på Rivieran. Höjdrädda göre sig dock icke besvär, gränsen mot ravinen kantas av decimeterhöga murar som mest är där för syns skull. När man far förbi något stort buskage saknas avgränsningen helt, ungefär som om några buskar skulle kunna hejda ett par ton minibuss med vilt skrikande passagerare.
Men utsikten är förstås fantastisk. I dalens myllrande grönska sticker motorvägsbron mot Nice upp som en stor dinosaurie av betong, och fortsätter man med blicken hamnar man i det klarblå havet utanför Mentons stenpirar. Sedan är det bara oändlighet innan Afrikas sydkust tar vid någonstans bortanför diset.

Det är svårt att tro att det skulle varit något kvar av Sainte-Agnes vackra hus och de vindlande gränderna om tyskarna fått för sig att de skulle försöka inta basen. Fortet ligger nämligen bara några hundra meter utanför byn. En ensam vakt sitter på post i entrén, som vid händelse av krig skulle vila tryggt bakom den stora vindbryggan av pansar.
Vi betalar inträdet, fyra euro per huvud, och sedan drar vakten upp en tung pansardörr som är basens öppning mot Sainte-Agnes. Innan vi kliver in tillägger han att vi får ha fortet helt för oss själva, ingen annan besökare har kommit ännu.

Fast luften på den här höjden är ett par grader kallare än nere i dalen, så är det en mindre chock att kliva in i bergets råa och kalla fuktighet. Innanför dörren tar en mycket lång och dunkelt upplyst huvudtunnel vid. Takhöjden är kanske två och en halv meter, men konstigt nog känns det inte klaustrofobiskt. Jag antar att läget vore annorlunda om basen kryllade av människor i en mer eller mindre grad av panik. Längs golvet går en smal räls, alla större tunnlar hade möjlighet att frakta manskap och materiel via en elektrisk järnväg. Anläggningen är till tre fjärdedelar öppen för allmänheten, i fyra plan (varav ett är avstängt). En avspärrad gruvgångsliknande tunnel leder upp till en utgång i höjd med ruinen på bergets topp.

Väggarna är slippringa av fukt. Korridoren sträcker sig långt in i berget, och delar sig här och där i andra gångar. Överallt finns öppningar in till andra rum; ett kök, sovsalar, maskinrum och ventilationsrum. Det är mycket tyst. Vakten sitter kvar ute i den solbelysta entrén, på andra sidan pansardörren. Jag och farsan kommer snart ifrån varandra, var och en upptagna med sitt egna upptäckande och fotograferande.

Jag går längs tunneln och tittar in i de olika rummen. De flesta är tomma, en del nedsläckta. Jag får syn på en tunnel som sticker av från huvudgången. Den är svagt upplyst, nästan helt mörk. Jag passerar kolsvarta rum och tar blixtbilder i blindo. De är alla tomma. En metallbänk följer tunnelväggen. Mot slutet, kanske femton meter in, finns en öppen dörr med ett rött kors på - sjukstugan.

Jag står i öppningen en sekund och tvekar. Någonstans i tystnaden hörs det klara ljudet av droppande vatten. Här inne har människor dött. Efter en stund tar dock nyfikenheten överhanden och jag går in med kamerans fokuslampa som ljuskälla. Det är vitt kakel på väggarna. Det mesta av interiören är borta, men vid ena väggen finns ett skåp med bevarad sjukhusutrustning. Det finns ett par rum till, jag passerar tunga plåtdörrar och för mitt inre ser jag hur de av en plötslig och osynlig kraft slår igen bakom mig.
Jag skulle sitta instängd, och plötsligt skulle kanoners eldgivning dåna genom berget. Skrik och larm skulle fylla mina öron. När dörren gick upp igen skulle jag vara klädd i soldatpersedlar, och kaoset i rummet utanför skulle vara total. Män skulle springa skrikande omkring mig, det skulle lukta svett och avföring och blod. Jag skulle tryckas ut i tunneln, få hoppa undan för en vagnslast granater som kommer susande längs den elektriska järnvägen. Någon skulle ta tag i mig och jag skulle få order vrålade i örat och bli hårdhänt ivägföst åt det håll där dånet som får berget att skaka kommer ifrån.

För mitt inre målar jag upp bilden av hur det skulle kunna ha sett ut. Villvervallan, blodet och paniken som ligger som en stank i tunnlarna. Lukten av rök och krut. De ekande skriken, smällarna från luftvärn och kanoner som hamrar genom berget och som får murbruk och puts att regna ned från tunneltaket. Att inte kunna fly, att vara instängd i bergets klaustrofobi och veta att livet som nyss såg så långt ut är här och nu och kanske slutar idag.

När jag går tillbaka mot tunneln kan jag inte låta bli att skynda lite på stegen, och den välbekanta, stickande känslan i ryggen gör sig påmind. Jag får lägga band på mig för att inte rusa tillbaka mot ljuset.

Fast de där scenerna har aldrig ägt rum. Sanningen är den att Fort Maginot de Sainte-Agnes aldrig kom till användning. Tyskarna valde att gå runt, kanske avskräckte den med sin till synes ointagliga placering. Förlusterna kunde bli för stora. Det är därför den är så välbevarad, det är därför kanonerna fortfarande finns kvar, och det är därför de fortfarande är i sådant skick att de skulle kunna gå att fyra av än idag.

När vi kommer ut i värmen och solskenet igen kan jag inte låta bli att dra en suck av lättnad, samtidigt som sinnesstämningen färgas av världskrigens fruktansvärda offer. Det må vara häftigt att vandra i en bevarad krigsmiljö och att där låta fantasin skena fritt, men det balla fördunklas av alla de miljoner som dog till absolut ingen nytta. Alla de som levde sina liv som du och jag, men som offrades i krigets totala meningslöshet.

Kategorier: Betraktelser, Resor | Tags: Alplinjen, Andra världskriget, död, Fort Maginot de Sainte-Agnes, Krig, Maginotlinjen, meningslöshet, Sainte Agnes