Torsdag 8 Oktober 2009

Höstlandet

Av Mattias

Resan till landet är vacker. Trots att det tar ett par timmar så blir det aldrig långtråkigt. Så fort man lämnat stadens stenhus så tar ju det verkliga Sverige över, det där jag så sällan ser nu för tiden. Ändlösa åkrar, ängar, vattendrag. Tunga granskogar som bryts upp av ljusa lövträd. Och längs hela vägen småstäder med välansade villaområden och sporadisk höghusbebyggelse. Platser där människor föds och lever och dör, utan att ha något behov av att hänga vid rätt bardisk i Stockholm. Och när jag passerat en sådan stad, så kommer efterbörden i form av låga industrihallar i korrugerad vit plåt. Kilometer efter kilometer, tills skogen tar över och åkrarna och ängarna. Sedan kommer nästa lilla stad på pärlbandet. Det är vackert på ett oinställsamt sätt. Väl i Kurvan känner jag först ingenting, men någon kilometer därpå kommer tårarna, fast jag kämpar emot. Jag saktar ned och snyftar och snorar. Men jag är ensam, och jag får gråta. Kort därpå börjar det regna, ett hårt och aggressivt skyfall som bankar på taket som hårda nävar. När jag någon halvtimme senare svänger av från landsvägen och in på den skumpiga grusvägen genomsköljs jag av minnen. Den gamla flagnande ”Privat väg”-skylten är översållad med bucklor från mitt och brorsornas luftgevär. Över vägen har knotiga grenar slutit sig som ett tak. Långsamt passerar jag det fallfärdiga staketet och sedan ytterväggen på Lillstugan vars röda färg är täckt av lavar. Grinden är stängd, så jag stänger av motorn och kliver ur. Det bruna gräset har vuxit sig knälångt. Jag blir stående i duggregnet med handen på den kalla grindstolpen en stund. Trots att det är vildvuxet verkar allt vara sig likt. Tomten har flera byggnader. Storstugan är i två våningar och härstammar från 1700-talet. Först stod huset i Dalarna, men plockades ned - bräda för bräda - för att sedan byggas upp här i Värmland för över tvåhundra år sedan. Det flankeras av två stycken parallella lador på varsin sida om gräsmattan ned mot sjön. Och så är det Lillstugan där jag ska bo, för jag vill inte sova i det stora huset själv. Nu är stugan egentligen inte så liten alls, utom i jämförelse med det stora huset. Storstugans fönster är mörka, och jag kan inte undvika känslan av att vara iakttagen när jag går förbi. En kråkas ödsliga rop hörs från skogen. När jag tänt kaminen så tar jag en sväng för att se om allt är som det ska. Längst ned i trädgårdens ensligaste hörn står de sorgliga resterna från den gamla uteplatsen. Det fanns en tid då detta var trädgårdens självklara samlingsplats. Jag minns farfars cigaretter, de vuxnas kvällsdrink och uppsluppna småprat medan grillen tog fart. Nu är stenplattorna överväxta och träväggarna har ruttnat. Glasfibertaket måste ha blåst bort i någon höststorm. Jag går genom den gamla hästhagen ned mot vattnet. Det luktar dy och sjö. Barndomsviken har slukats helt av vass. En grön byggvagn med flagnande färg står vid stranden. Jag trevar med handen under trappan och hittar nyckeln som ligger där den alltid legat. Dörren går först inte att öppna, det var flera år sedan någon var här sist. När den till slut gnisslar upp så ser jag ändå ingenting, fönsterluckorna ligger på och något elektriskt ljus finns inte här nere. Fast någon lampa behövs inte, för jag känner lukten, och det räcker. Det är doften från gamla flytvästar, metspön av bambu och tomma luftmadrasser. Den ger en bild av barndomens lättjefulla sommardagar. Vi bytte om till badkläder i vagnen och gick sedan och lade oss på mage på bryggan, tittade ned i det gröna vattnet mellan springorna. Jag försöker föreställa mig lukten av solvarmt trä och glimten av grå fiskar som sveper förbi i det grumliga vattnet. Men där sommaren förr glittrade i vattenbrynet, buren på måsarnas rop över viken, är höstens vatten nu mörkt och ogenomträngligt. Båten ligger med kölen i vädret. Jag vänder på den och skjuter ned den till strandkanten. Glasfibern gnisslar mot gruset. Årorna och årtullarna finns på sin plats i sjöboden. Vattnet ligger spegelblankt. Ytspänningen gör det nästan trögflytande. Skogen är svart och grå och himlen blek som ett pappersark. Tystnanden bryts bara av enstaka regndroppar. Efter varje årtag kan jag vila en liten stund, ekan glider över vattnet som en pil, helt utan motstånd. När jag kommit ut till mitten av sjön lägger jag årorna till rätta i tullarna och sträcker på ryggen. Jag sitter så en stund och ser ut över stranden en bit bort. Marken är sumpig, med gråbruna växter som letat sig ned i vattnet. Trädens stammar är hala och våta. Jag hör en kråka någonstans ifrån. På botten av ekan skvalpar en strimma regnvatten. Jag ser himlen reflekteras och för en stund är det allt jag ser och det känns som om jag sitter upp och ned. När jag känner tårarna komma tillbaka så börjar jag ro igen. Jag sliter ursinnigt i årorna utan att bry mig om var båten för mig. I Lillstugan råder en varm och behaglig värme. Jag drar av mig de sura kläderna och slår mig ned vid köksbordet. En skön tillfredställelse sprider sig i kroppen. Det är känslan av hederligt kroppsarbete och ömmande muskler som sällan används. Ute har det börjat skymma. Jag lagar kvällsmat och dricker en öl och lyssnar på den gamla träradion. Sedan går jag in i vardagsrummet och står en stund och tittar på pusslet som har legat ofärdigt på bordet i flera år. Jag vill inte röra det. Jag minns när hela familjen åkte till landet i den gamla gröna Saaben. Det var när nummer 95 fortfarande kunde associeras med en avlägsen och hoppfull framtid. Solen stekte på taket och alla fönster var nervevade. Pappa berättade påhittade historier för att underhålla oss bröder. Turhunden Pluto dinglade i backspegeln och motorn gav ifrån sig ett ansträngt buller då bilen trotsade alla fysikens lagar och tog sig upp i marschfart på motorvägen. Plastpanelerna började spela ett sövande surr så fort hastigheten gick över 70. Ingen i baksätet hade bälte. Det var en annan tid; så nära i minnet, men ändå så oändligt avlägsen. Landet är för mig synonymt med dessa somrar. Det är eviga solskensminnen, som framsidan på ett vackert vykort. Höstlandet har en helt annan karaktär. Det är en närmast brutal upplevelse, där barndomens minnen finns i varenda hörn, men där de liksom täcks av ett lager multnande löv. Vinterlandet har jag kvar att upptäcka. Men jag kan se det framför mig: tjock orörd snö i trädgården, och det bleka vinterljuset inne i huset. I fönsterkarmarna ligger spröda, torkade fluglik. Det råder total tystnad. Men på natten, när månen får skuggorna att vandra över golven, kan man höra huset sucka över allt levande som kommit och gått. Det vilar som en osynlig tyngd från tidigare generationer i väggar och golv. Det är en sammansättning i luften som tittar fram när jag hugger ved i vedboden, eller sitter på verandatrappen och ser solen som går ned över sjön. Så många före mig har suttit precis just här, sett precis samma sak. Kanske finns rösterna ännu bevarade i väggarnas stumma botten. Måhända hörs den svaga klangen fortfarande om man lägger örat mot den gamla tapeten. När natten kommer sprakar den öppna spisen i vardagsrummet. I elden ligger vedträn från det understa lagret i vedboden, resterna från ett träd hugget kanske hundra år tidigare. Röken som virvlar upp ur skorstenen bär dessa svunna tiders signatur, en doft som finns till i en kort sekund för att sedan försvinna för alltid. Allt detta tänker jag och sedan rafsar jag ihop pusselbitarna och föser ned dem i kartongen. Luftens sammansättning förändras något. Väggarna suger åt sig mina minnen. Det är mitt i natten, kolmörkt och jag är helt klarvaken. Jag känner genast att det är något som inte stämmer. Utanför blåser en hård vind i tunga stötar som får huset att knaka. Jag ligger med täcket uppdraget ända till näsan och stirrar ut i mörkret. Då ser jag att det syns en ljusstrimma under dörren. Stearinljusen, jag måste ha glömt dem. Jag kliver upp och öppnar dörren. Mamma sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och benen uppdragna under sig. Pappa sitter mitt emot. Han tittar upp från tidningen. "Men oj gubben, är du vaken? Kan du inte sova?" Jag står tyst och stirrar. "Kom här och sätt dig, så gör jag lite varm mjölk", säger mamma. Hon reser på sig och går ut i köket. Jag hör hur hon skramlar med en kastrull. Efter en liten stund kommer hon ut och sätter sig igen. Hon ler mot mig och sedan börjar de prata på sitt lugna, lågmälda sätt. Jag står kvar som förstenad och bara stirrar. Sedan går jag och sätter mig och lyssnar på deras trygga röster. Jag kommer inte ihåg om jag någonsin drack upp min mjölk. Jag vaknar på morgonen av ett grått gryningsljus som faller in genom det immiga fönstret. Jag minns min märkliga dröm med ett lugn och en djup, vemodig tillfredställelse. För första gången på mycket länge känner jag mig utvilad. Jag ligger där och drar mig ett slag, tvekar att gå upp i rummets påtagliga kyla. Men jag kliver i alla fall upp till slut, går ut på toaletten och blir sittande där en stund. I köket, medan jag väntar på att tevattnet ska att koka upp, börjar morgongrumset långsamt vika undan. Jag lutar mig mot köksbänken, och i samma stund som jag hör det dova ljudet från en bildörr som slår igen så ser jag kastrullen i diskhon. Sedan tittar mamma in i köket. "Vi ska åka nu, om du ska med får du komma på en gång!" Sedan försvinner hon ut och jag hör hur nätdörren slår igen bakom henne. Jag står först kvar, oförmögen att röra mig, fryst mot köksbänken. Det blir alldeles tyst. I luften hänger ett stråk från en bekant parfym. I backen nedanför stugan står den gamla Saaben. Pappa sitter redan i bilen. Mamma står och håller upp sin dörr, hennes säte är framfällt. Jag anar konturerna av bröderna i baksätet. "Kom nu då!" Jag stiger ut och går försiktigt nedför slänten. Jag tvekar bara en kort stund, och sedan kliver jag in i bilen. Jag känner värmen från bröderna bredvid mig. När vi åker ut genom grindarna ska jag tänka på att säga till pappa att köra försiktigt borta vid kurvan.

12 kommentarer till “Höstlandet”

  1. Torsdag 8 Oktober 2009

     Aja skriver:

    Oj Matte,

    Nu får jag faktiskt tårar i ögonen.

  2. Torsdag 8 Oktober 2009

     Axel skriver:

    Jävlar! Känslan är på pricken!

  3. Torsdag 8 Oktober 2009

     David Ärlemalm skriver:

    Det börjar bli tröttsamt att ge dig beröm så nu får du allt se till att skriva något riktigt uselt snart. Till skillnad från det här alltså. För övrigt tycker jag att du borde läsa Ut och stjäla hästar, av Per Petterson. Du kommer förstå varför.

  4. Torsdag 8 Oktober 2009

     Mattias skriver:

    Aja: Det var både bra och tråkigt att höra.

    Axel: Tack, trevligt att hitta rätt.

    David: Jag ska göra mitt sämsta! Och tack för boktipset. Kilar ned till biblioteket på lunchen och kollar om de har den inne. Vad jag just läst om den låter det som om den passar!

  5. Torsdag 8 Oktober 2009

     Martina skriver:

    Åh, själv tänker jag spontant på Alex Schulmans bok “skynda att älska”. Om hans möte med sitt barndomslandställe.

    Måste fresten ge beröm för bilden. Den var väldigt fin! Och jag säger som Aja, tårarna letar sig nästan fram i ögonvrån. Verkligen vacker skildring.

    Förstår hela scenariot, så fruktansvärt väl. Det är som om jag skulle åka till farmor och farfars hus. Skulle jag sätta min fot där igen skulle alla minnen komma tillbaka. Räcker att jag tänker tanken så ser jag mig själv sparka boll mot garageuppfarten.

    Tack, och du, strunta i David. Gör ditt bästa, nästa vecka med. Synd att slösa bort talang på att göra sitt sämsta.

  6. Torsdag 8 Oktober 2009

     Martina skriver:

    Måste lägga till en kommentar till, blev alldeles berörd av inlägget och känslan som kom över mig när jag började kommentera det. Så jag var tvungen att ta en paus i allt jag gjorde och skriva en alldeles egen hyllning.

    Tack, för inspirationen.

  7. Torsdag 8 Oktober 2009

     Jesper skriver:

    Så här var det länge för mig också, ända tills mina egna barn gjorde ställena levande igen. Nu finns en ny generation där som blåser liv i delar av de gamla och samtidigt skapar nya levande miljöer. Barnen blir den fysiska bryggan till det förgångna som nog måste till, för att miljöerna inte bara ska bli monument om svunna tider och en bitter påminnelse ens egen förgänlighet.

  8. Torsdag 8 Oktober 2009

     Mattias skriver:

    Martina: Jag har inte läst Alex bok, kanske borde göra det. Kul också att kunna inspirera ibland. Och tack för berömmet!

    Jesper: Så är det förstås, och så måste det vara. Men jag är nog den som har svårast för moderniseringen. Jag är ju en konservativ jävel, innerst inne.

  9. Torsdag 8 Oktober 2009

     kniven skriver:

    jag är en ju en sucker för miljöskildringar och det är ju uppenbarligen du med. strålande. vill stanna kvar länge i alla “scener” som du skriver om, för att det är så bra skildrat.

  10. Fredag 9 Oktober 2009

     Anonymous skriver:

    Det finns något som kan bli riktigt bra i den här texten. Om jag får komma med några synpunkter, strunta helt i dom om du tycker jag verkar dum, så tycker jag att du måste lära dig stryka, kanske ta bort åtminstone en tredjedel av den här texten, var vet du nog bäst själv. Och värdera dina ord bättre, såsom att skriva bara “radion” istället för “den gamla träradion”. När du lärt dig det kommer du skriva texter som förtjänar ett större forum än detta.

  11. Fredag 9 Oktober 2009

     Mattias skriver:

    Anonymous:
    Tack, jag tycker det var bra kritik. Jag har en förmåga att knarka detaljer, det är jag medveten om. Texten var från början mer än dubbelt så lång, så saxen har redan varit framme, men det går helt klart att komprimera ännu mer och fimpa en del utsvävningar i onödiga detaljer.
    Vissa saker har dock en poäng eller röd tråd (i alla fall för mig, som till exempel radion), medan andra säkert skulle kunna undvikas.

    Jag och David tog en öl igår och snackade just om att det är svårt men eftersträvansvärt att formulera mycket känsla med ett rakt och enkelt språk, utan onödiga krusiduller. Det är ju ofta sådana texter som går rakt in i hjärtat på något sätt.

    Jag ska försöka tänka på det framöver.

  12. Fredag 9 Oktober 2009

     Martina skriver:

    Jag förstår kritiken från Anonymous, men jag måste ändå lägga mig i och säga att jag istället tycker att det är alla dina mängder små detaljer som gör hela känslan. Man förstår så väl och kan verkligen leva sig in i den.

    Men sen är det ju givetvis så att det är en konst att kunna skriva en text med så få ord som möjligt och ändå få fram en känsla. Och kanske tycker jag om denna texten så mycket för alla detaljerna för att jag så lätt kunde relatera till dem.

Skriv en kommentar