Onsdag 4 Februari 2009

Låt oss prata kulturfinansiering

Av Maths Enocsson

 

För en gångs skull var jag nästan bakfull på en söndag, det händer inte ofta nu för tiden. Ännu mer sällsynt är möjligheten att hamna i tv-soffan mitt på blanka dagen, men i söndags var det som att samtliga bitar i ett otroligt komplicerat pussel föll på plats under en magisk timme mellan 12.30 och 13.30. Minstingen sov, dottern var ute och med sin mamma och de äldre sönerna satt som vanligt nere i källaren, djupt försjunkna i de eventuella problem som World of Warcraft kan tänkas lägga i dagern.

 

I ett tidigare liv var SVT:s utbud av söndagsrepriser det enda som räddade mig från att helt och hållet försvinna ner i ett djupt hål av bakfylledriven självömkan under veckans vilodag. Och jag är förstås tacksam över att mitt liv inte längre ser ut så, jag har ju faktiskt sällan några fritidsproblem nu för tiden och självömkan finns det helt enkelt inte tid för, men det förtar ju inte styrkan i SVT:s programutbud som fortfarande lyser klart. Igår hade jag till exempel turen att pricka in två riktigt bra program: Musikministeriet och Babel.

 

Musikministeriet är, förstås, ett musikprogram, men det som skiljer programmet från de flesta andra är att man tar ett annorlunda grepp på företeelsen musik som helhet. Istället för att fråga en trött artist hur arbetet med senaste plattan gick till så frågar man Titiyo hur mycket hon tjänar. Sen kollar man hur mycket VD:n för bokningsbolaget Live Nation tjänar och förundras över skillnaden. Man tar helt enkelt ett lite mer vetenskapligt grepp om saker och ting, och gräver sig bakom fasaderna på ett sätt som jag tycker är så oerhört mycket mer intressant än att höra om Marit Bergmans musikaliska förebilder (vilka de än är så kan det inte vara helt nöjda med att få den ”äran”). Musikministeriet är ett av mina favoritprogram, alla kategorier.

 

Riktigt så långt skulle jag nog inte sträcka mig när jag pratar om Babel. Men det ska sägas att programmet har vunnit på sitt nya format, där den otroligt sympatiske Daniel Sjölin numer intervjuar sina gäster inför publik. SVT:s hemsida kallar formatet Litteraturshow, och jag hoppas att det finns en glimt i ögat bakom den motsägelsefulla beskrivningen. HURSOMHELST så blev jag i söndags inte direkt charmad av Johan Kling, för det verkar vara en tråkig man, men däremot så där jobbigt avundsjuk som jag alltid blir på människor som har både talang och driv. Så jävla duktiga så..

 

Varför skriver jag om det här? Jo, jag tänkte att vi skulle ha oss en diskussion om kulturfinansiering. SVT är för mig nämligen det yttersta beviset på att Public Service har ett existensberättigande så länge de agerar och fungerar som ett komplement till reklamfinansierad teve. På så sätt blir det totala utbudet oslagbart. Låt vara att Public Service möjligen är en katt utklädd till iller bland hermeliner här, eftersom finansieringen faktiskt kommer från ”frivilliga bidrag” i form av licensavgifter (det är väl så man får se på saken i tider då inte ens riksdagsmän och ministrar betalar). SVT själva värjer sig mot påståendet att företaget skulle vara statligt, ”Det är en stiftelse” konstaterar man på sin hemsida, men jag kan inte förstå varför man slingrar sig så. Riksdagen förfogar över och fördelar de pengar som kommer in via avgifterna medan företagsledningen bestämmer över programinnehållet. Det här kan man förstås hålla på och diskutera ganska länge, men vi kan i alla fall konstatera att SVT:s kanaler inte är reklamfinansierade (förutom enstaka sportsändningar, bara för att komplicera saken ytterligare).

 

Och det finns ingen anledning för mig att vara snobb här heller, jag träder fram som jag är. Jag skrattar åt AFV och har lärt mig att verkligen uppskatta en handfull amerikanska serier (Seinfeld, Frasier, That 70’s show, Scrubs, Californication) som jag knappast hade fått nöjet att stifta bekantskap med om det inte vore för TV3, Kanal 5 och i viss mån TV4. Jag har till och med setts i soffan när Idol sänts, men jag drar fan gränsen vid Let’s Dance (På Spåret sänds ju samtidigt på SVT). Det ena utesluter inte det andra, jag behöver inte vara en hopplöst insnöad kultursnobb bara för att jag vill bevara Public Service och jag behöver inte vara en själ förlorad i kommersialismens fördummande lavaström bara för att jag skrattar åt Vänner. Låt oss börja där, det vill säga att undvika den svartvita fonden.

 

För det är nämligen lätt att hamna i fruktlösa för- och emot-diskussioner och ideologiska återvändsgränder när man diskuterar kulturfinansiering: antingen ska den bära sig själv och riskera att (enligt motståndarna) hålla Lisa Marklund-nivå rakt igenom, eller så måste staten stå som garant för kvaliteten vilket enligt liberalerna ofelbart leder till propaganda a la Sovjet. Själv har jag, för ovanlighetens skull, antagit en rent pragmatisk ställning i frågan: låt alla som vill finansiera kultur göra det, skit samma om det är skattepengar eller företag som försöker köpa sig ett samvete. Jag tror nämligen inte att kulturen har råd att vara knusslig här, det är bara att ösa på ur alla bössor och låta mångfalden sprida budskapet över nejden, sen får konsumenten ta ställning i varje enskilt fall. Var det någon som sa konstnärlig integritet? Jaja, vi kommer till det.

 

Den andra debatten man brukar hamna i handlar om att stat, kommun och landsting inte ska ägna sig åt kultur eftersom pengarna behövs bättre till något annat. Vanligtvis förs sjukvården fram som detta något annat. Vår sjukvårdsapparat går på knäna, det är ett obestridligt faktum, och utifrån detta faktum kan man förstås fråga sig varför sjukvården är underbemannad. En annan fråga man kan ställa sig, som är en aning mer provokativ, är varför i hela friden vi är så sjuka i vårt rika och moderna västerland. Jag menar, målsättningen måste väl ändå vara att så få människor som möjligt behöver sjukvård, inte förbehållslöst bygga så många sjukhus som möjligt, och för att gå åt det hållet måste man börja tänka i termer om förebyggande insatser. Att satsa på kultur och idrott, framför allt för barn och ungdom, handlar i allra högsta grad om förebyggande insatser. Att ge människor möjlighet till en meningsfull och hälsosam fritid kortar vårdköerna, om människorna sedan tar den chansen är en annan femma. Jag vill alltså hävda att den som spelar ut sjukvårdskortet bör tänka igenom bitarna en vända till, förhållandet mellan kultur och förebyggande friskvård är påtagligt.

 

Det var ingen som väckte den ideologiska frågan när tusentals ungdomar, jag själv inräknad, startade band på 80-talet med hjälp av pengar från studiecirklar på ABF, och det är ingen som behöver väcka den nu heller. Om du vill får du gärna fundera en stund över kopplingen mellan kommunala musikskolor, ABF-cirklar och Sveriges fantastiska framgångar i branschen populärmusik, kanske hittar du några röda trådar där (och så vitt jag vet har inte våra framgångsrika musikartister spridit någon politisk propaganda men jag har förstås inte spelat alla skivorna baklänges). Men om du är en ung människa som står i replokalen och harvar, fråga inte varifrån pengarna kommer, bara ta emot dem och fortsätt jaga drömmen. Statlig stylee eller privat stylee spelar ingen roll, så länge du inte låter de jävlarna inkräkta på din konstnärliga integritet..

 

HAHA! Fattade ni att jag skämtade där? Gjorde ni verkligen det? Konstnärlig integritet.. i Idol-tider.. jo jävlar. Ni får nog vara glada om ni får behålla er sexuella läggning ni wannabees som trånar efter ära och rikedom. Jag kan lätt föreställa mig en skivbolagsmänniska kläcka ur sig ”Du skulle göra dig bättre som bög” till Filip 18, från Ödeshög (han fick skjuts till audition av kompisen med EPA-traktor). Men om du däremot är en debuterande författare, typ Johan Kling, som blivit inbjuden att gästa litteraturshowen Babel så, ja, finns det nog en ganska stor chans att du kommer att gå därifrån med din konstnärliga integritet intakt. Är inte det rätt bra ändå?

 

 

PS.

You know the drill, hissa eller dissa i kommentarsfälten så vi får snacka lite.



10 kommentarer till “Låt oss prata kulturfinansiering”

  1. Onsdag 4 Februari 2009

     Andreas skriver:

    Ja inte har den statliga finansieringen av kulturen blivit en sovjetpropaganda, det enda den gjort är att skapa möjligheter för väldigt många människor fattig som rik. Hur kan detta vara fel?
    Är ganska övertygad om att public service kommer att bli än mer viktig i framtiden. TV4 har idol och SVT körde “Dom kallar oss artister”. Det är en hyfsad kontrast om vad musik handlar om.

  2. Onsdag 4 Februari 2009

     Manzuri skriver:

    Det här med att EU nu har en pågående process som strävar mot att kapa public service-bolag som SR & SVT totalt, hör väl också hit.
    Genast hoppar tidningarna på, stödda av andra kanaler, och hetsar.
    Public service hänger redan i strypsnaran tror jag, frågan är bara hur länge vi klarar oss på syret.
    SVT vill ju nu också, vad jag har förstått, uppräkna tv-avgiften. Det känns aningen omständigt och onödigt, i kombination med avgift för digitala boxar. Systemet är förlegat, vi behöver nåt enhetligare.
    Det kommer trots allt bli mer och mer on-demand, och när folkmassan får styra så vet vi att vi mer eller mindre lika gärna kan trycka upp kulturen i arslet, den kommer knappast bli mer lätt-tillgänglig.

    Nä, jag tappade tråden innan jag ens började skriva, har burit för många skrikiga bebisar tror jag.
    Jag inväntar mer vakna kommentarer, för det är en intressant diskussion på alla sätt och vis.

  3. Onsdag 4 Februari 2009

     Maths skriver:

    Andreas: jag håller med dig, förstås, och att public service och övrig mångfald behövs även i framtiden ser jag som självklart. Om den kommer att överleva är däremot en helt annan femma.

    Manzuri: Jag har också svårt att hålla tråden, av samma anledning, men.. jag håller med om att TV-avgiften är ett förlegat sätt att ta betalt på i On demand-tider, men jag hoppas att någon smart rackare hittar på något för jag vill då fan inte förlora SVT och SR. Hur skulle världen se ut då? Jag törs nästan inte tänka på det. Passa på att sova nu om du har chansen.

  4. Torsdag 5 Februari 2009

     Jonas Dahl skriver:

    Håller med helt och till fullo. Om man med sin politik har nåt som helst mål om att landets (regionens, kommunens) invånare skall leva ett så rikt liv och ha ett så stort och varierat utbud som möjligt kan man rimligen inte vara emot offentlig kulturfinansiering? Och precis som du skriver behöver det inte betyda all kultur eller all finansiering. Det borde väl även den mest nyliberale nyliberal förstå? Utom Staël von Holstein, då.

    Det enda jag reagerar starkt negativt på i din text, vet jag inte ens om jag bör kommentera. Men jag kan inte hålla mig, så jag hoppar genast upp på de höga hästarna:
    Maths; du verkar vara en allt för begåvad och nyanserad skribent för att behöva hänfalla åt trötta stereotyper för att säga det du vill få sagt. Men meningen om osäkre “Filip 18, från Ödeshög (han fick skjuts till audition av kompisen med EPA-traktor)” är just en sån tröttsam stereotyp, med inte ett så litet nedlåtande perspektiv.
    Det finns lika många (procentuellt sett) med lika bra koll i små orter och mindre städer som i Stockholm, London och New York. Tro inget annat. Det är väl The Hives från Fagersta, Kent från Eskilstuna, The Ark från Växjö, Sahara Hotnights från Robertsfors, Mando Diao från Borlänge, Cardigans från Jönköping med många flera sköna bevis på? Så där - nu kan jag kliva ur moralsadeln igen.

  5. Torsdag 5 Februari 2009

     Maths skriver:

    Jonas: Vi är överens om kulturens betydelse för folket, gott så. Och det här med Filip alltså, jag tror du missförstår mig. Det var inte meningen att vara nedlåtande mot kreativa människor utanför storstäderna (om du tänker efter är jag ju just en sådan själv, och jag har många gånger hållt landsbygdens fana högt i diskussioner just genom att föra fram de exempel du anger). Nej, här ville jag snarare lyfta fram stereotypen “skivbolagsmänniska som leker Gud”, men det var kanske inte speciellt tydligt. Det är inget fel med att åka EPA-traktor, det fortskaffningsmedlet fyller tvärtom sitt syfte i delar av vårt land där kommunaltrafiken lagts ned. Tanken var att belysa de skilda världar som kan mötas när en (i Filips fall) rätt aningslös ung man från landsbygden åker till storstaden för att prova lyckan. Men du har förstås rätt, de flesta unga män och kvinnor som bor utanför storstan har rätt bra koll, frågan som känns intressant i denna kontext är väl huruvida de är beredda att ställa upp på vad som helst (jag tänker på den där killen Kim i programmet “Made in Sweden” som hoppade av hela skiten när han blev överkörd av en amerikansk låtskrivare, tänkvärt exempel och faktiskt bra av TV4 att visa den sidan av glamouren).

  6. Torsdag 5 Februari 2009

     Jonas Dahl skriver:

    Jag hoppades ha missförstått, och då är det bra. Det är så lätt att man per automatik när man t ex skall skildra en aningslös snubbe med dålig koll tar till just “Filip från Ödeshög”…
    Jag skall stå med dig på barikaderna med landsbygdens fana i näven. Inte för att jag har den bakgrunden själv (beroende på perspektiv givetvis - frågar du en Manhattanbo framstår nog hela Skandinavien som landsbygd), men just för att landsbygdens hjältar tillskrivs en massa egenskaper som de faktiskt inte har.

  7. Torsdag 5 Februari 2009

     Jonas Dahl skriver:

    F ö är ju just Kim, som har integritet och koll för fem, från världsmetropolen Trollhättan…

  8. Torsdag 5 Februari 2009

     Maths skriver:

    Jonas: Det var slarvigt skrivet av mig, och jag förstår att det framstod som en stereotyp. Jaså han är från Trollhättan? Jag tycker killen verkar vettig, om än en aning.. ehh.. känslig, så jag fattar inte riktigt vad han gör i de där sammanhangen. Han borde väl ge ut egna skivor och göra en indie-karriär, tycker man. Fast det är väl inte så lätt, om det vore lätt hade jag väl själv gjort det för länge sedan. Jaja, de musikaliska drömmarna ligger sedan länge i träda.

  9. Torsdag 5 Februari 2009

     Kaptenen skriver:

    Go Maths. Du är en klippa i vanlig god ordning.

    Liberalerna räknar allt i profit. Att ge tonåringar möjlighet att spela i band ger inte mycket sådant, men de har helt säkert kul på vägen.

  10. Torsdag 5 Februari 2009

     Maths skriver:

    Kaptenen: Äsch.. tack! Fast grejen är ju den att den FINNS profit, jag vill ju tro att det finns en koppling mellan alla band som startades av småglin en gång i tiden och de “exempellösa” framgångar som svensk populärmusik rönt de senaste åren. Det måste komma nerifrån och upp, och där nere behövs pengar som inte kräver direkt avkastning. Ett samhälle kan (och bör) kosta på sig att se på saker och ting långsiktigt, till skillnad från företag.

Skriv en kommentar