Lördag 15/8 2009, klockan 15.30. Spriten är inhandlad, lokalen bokad och iordningställd, maten beställd, den saftiga ljudanläggningen riggad, slipsen knuten, skorna putsade, barnen tvagade och uppklädda, fördrinkarna upphällda, snacksen framställda, gästerna på plats och korvarna, de hundratjugo korvarna, ligger i kylen och väntar på natten. I bilen på vägen dit börjar tårarna att rinna på brudens bror, själv har jag fullt upp med att ställa om från rollen som festfixare till festföremål. Ett glas rött börjar sjunka in, jag tänker för första gången den här dagen att det här nog kan gå vägen.  Klockan 16.00. Till tonerna av Nina Simones "My baby just cares for me" banar vi väg genom gästerna som samlats på den gemytliga innergården. Jag vågar nästan inte titta upp, blicken irrar mest över grusgången framför mig och hjärtat bultar hårt genom kavajen. Långt senare, när jag tittade på bilderna, såg jag att ett brett leende satt fastklistrat i mitt ansikte. Efter en ceremoni av det kortare och mer anspråkslösa slaget, ett par dikter och den obligatoriska frågan som besvaras med ett rungande JA både av mig och bruden, smäller vi igång "Let's stick together" med Roxy Music och vandrar ut igen. Äntligen kan festen börja.  Klockan 18.30 (ungefär). Våra två värdar uppmanar oss att ta plats framför en duk som spänts upp på ena väggen. Jag befarar det värsta, ett bildspel med gamla (skämmiga) foton från yngre dagar eller något åt det hållet. Istället visas en film som spelats in dagen före bröllopet, en film där alla fem barnen leker tillsammans och de äldre juvelerna svarar på frågor som "Vad är den mest pinsamma som pappa kan göra under bröllopet?" (de svarade "sjunga"). Fram till denna tidpunkt har jag lyckats hålla tårarna i schack. Genom ceremonin och alla hyllningstal och kramar har tårkanalerna på något märkligt sätt klarat att husera all fukt som trängt sig på, men när filmen visas tappar jag allt. Alla fördämningar rämnar, jag gråter floder och det vill aldrig sluta. Filmen är det vackraste jag sett i hela mitt liv och under vad som känns som en halvtimme sitter jag med ansiktet dolt i händerna och gråter av lycka. Det här ögonblicket kommer aldrig att lämna mig.  Klockan 23.45 (väldigt mycket ungefär). Jag har tagit plats bakom mixerbordet och spelar låtar samtidigt som jag dricker ur mitt whiskyglas som hela tiden fylls på. Folk dansar, hoppar, ler, sjunger och kramas. Då och då kommer någon gäst förbi och planterar en blöt puss på mina läppar, vår fest har avancerat till den totala glädjens skådeplats. Jag har aldrig varit så här lycklig. Visst är jag full, ganska rejält också, men det spelar ingen roll. Den sanna glädjen går inte att ta miste på, det kunde aldrig någonsin ha blivit bättre än så här.  Tack alla ni som bidrog till att göra den här dagen till den lyckligaste i mitt liv! Och tack till mina vänner här på Barstol som tyvärr föll för repet men som ändå skickade blommor och fyllde mina tårkanaler redan på fredagen. Ni finns alla i mitt hjärta!   PS. När den här texten publiceras befinner vi oss i luften på väg till Skottland. Slàinte!

Kategorier: Kärlek | Tags: bröllop, fest, Kärlek