Mannen som mördade Hermann Dill

- Har du ett dåligt morgonhumör?

- Nej, jag gillar bara inte att bli störd, säger jag och kommer på mig själv med att ljuga.

Jag har ett uselt morgonhumör. Dokumenterat och helt utom tvivel vansinnigt dåligt. Jag har lämnat flickvänner som försökt överraska mig med frukost på sängen i tårar och utan att blinka slängt ut tillfälliga förbindelser som inte haft vett nog att knipa käft i morgontimmen.

Nu har jag en kompis som under några dagar flyttat in på soffan. Det här är första morgonen och jag har redan mord i sinnet.

Klockan sju hör jag musik på andra sidan dörren och minuterna senare börjar det skramla i köket och när jag kommer på min vän, som vi för enkelhetens skull kan kalla Hermann Dill, med att skrapa ur en teflonkastrull med en metallsked är det nära att det brister. Under två sekunder försöker jag ignorera det. Låtsas som om jag inte ens sett det. Men nej, det går inte.

- Det vore bra om du inte använde metall i den där kastrullen.

- Jag har hört att det där bara är en urban myt.

Det blossar i ansiktet. En sekund går. Två. Lugn nu. Bara lugn.

- Det. Är. Ingen. Urban. Myt.

Sådärja, det gick ju bra.

- Aja, whatever, det är ditt hem och dina regler.

Minuterna går. Jag försöker tänka bort musiken och ljudet av sked mot tallrik ute i rummet. Steg på parketten. Vad nu då? Badrumsdörren som stängs. Toaletten spolar. Det går några sekunder. Jag lyssnar. Dörren öppnas. Vänta nu. Jag saknar ett ljud. Det av kranen som sätts på och stängs av. Av händer som tvålas in och sköljs under rinnande vatten.

Så tittar han in på mig för kanske femte gången den här morgonen.

- Vad skriver du på?

- En ny grej.

- Om hur det är att ha en polare som tränger sig på och stör invanda mönster?

- Du anar inte.

- Ska bli skoj att läsa. Du behöver inte tänka på att vara snäll.

No shit.

Vattnet sätts på i köket. Ljudet av disk. Bra där. Sedan en harkling och en ton som långsamt växer och stiger till någonstans i gränslandet mellan nynnande och sång. På göteborgska. Det är emellertid omöjligt att urskilja någon form av melodi. Händerna vitnar kring laptopen. Jag känner att jag får svårt att andas utan att tänka på varje andetag som en aktiv handling.

Så stängs kranen av och stök i hallen följer.

- Vi ses i kväll dårå.

Händerna darrar när de släpper taget om datorn. Fyra dagar kvar.

Av David david@barstol.nu

Kategorier: Betraktelser, vardag, Ångest |

Permalink

10 kommentarer till “Mannen som mördade Hermann Dill”

1. Måndag 1 Mars 2010
   

    Jonas Dahl skriver:
   

   Folk som kvittrar på morgonen förtjänar, om inte att dö, så åtminstone ett rejält kok stryk. Ge honom vad han tål. Och hälsa från mig. Hehe…

2. Måndag 1 Mars 2010
   

    Maths skriver:
   

   Jag delade etta med en mycket god vän en hel del för några år sedan, så jag vet exakt vad du går igenom. Även mitt morgonhumör är ju på den lite mörkare sidan, vilket min vän fick erfara ett antal gånger.

3. Måndag 1 Mars 2010
   

    David Ärlemalm skriver:
   

   Jonas>> Så här i efterhand kan jag tycka att jag var aningen hård mot Hermann, även om jag vet att han kan ta det. När jag gick ut i vardagsrummet hade han vikit ihop och röjt undan exemplariskt och igår kväll bjöd han på både pizza och smågodis. Ville bara nämna det sådär i marginalen.

   Maths>> Såna som du och jag behöver en rejäl frukost och en stund att samla oss innan vi möter världen och dess övriga invånare. Vilket till vardags är lättare för mig än för dig, när jag inte vaknar på jobbet vill säga.

4. Måndag 1 Mars 2010
   

    emma skriver:
   

   Det där med morgonhumör är spännande. Mitt är värre än värst och jag behöver minst en timme ensam, kaffe och en dusch innan jag vill och kan träffa människor.

   Den här helgen har vi bott sex personer på 25 kvadrat. Det gick förvånansvärt bra, alla lever och vi titulerar nog oss fortfarande som vänner.

5. Måndag 1 Mars 2010
   

    Jonas Dahl skriver:
   

   David: Det må vara hänt. Men det ursäktar ändå inte ett redigt och käckt morgonhumör.

6. Måndag 1 Mars 2010
   

    David Ärlemalm skriver:
   

   Emma>> Klarar du det klarar du allt. Där är jag inte ännu, inte på långa vägar.

   Jonas>> Förbannat sant. Och efter att precis ha kallat mig “Grinclownen” är han tillbaka på ruta ett.

7. Tisdag 2 Mars 2010
   

    Jerk skriver:
   

   Jag hyrde ut ett rum till en tjej för några år sen, oftast så sågs vi inte på mornarna för att jag hatar att kliva upp, men en morgon var jag tvungen att vara på jobbet i tid, så jag tog en dusch och sen när jag klätt på mig och skulle fixa frukost var hon också i köket.
   Då, kvittrade jag glatt “God morgon”
   Som svar fick jag en blick som gjorde att jag aldrig mer var uppe samtidigt som henne på mornarna..jag trodde allvarligt att hon skulle döda mig..

8. Onsdag 3 Mars 2010
   

    David Ärlemalm skriver:
   

   Jerk>> Som Jonas sa, ingenting ursäktar ett käckt morgonhumör.

9. Onsdag 3 Mars 2010
   

    aik-karin skriver:
   

   Andas, andass, andasss - vilken jävla tur jag slapp det där, hehe. Iofs är jag aldrig vaken den tiden, men iaf… men Tänk OM, så skulle det inte vara så svårt att befria världen från en jöttebörjare i form av inlåsning i den största (snällt) garderoben

10. Onsdag 3 Mars 2010
    

     David Ärlemalm skriver:
    

    aik-Karin>> Tro mig, han hade sett till att du var vaken. Och ja, du hade förmodligen dragit en stekpanna i huvudet på honom senast andra morgonen.

Skriv en kommentar