|
Torsdag 21 Maj 2009 Manu Chaoisterna och jagAv Maths Enocsson
Det finns musik som inte berör mig, sen finns det musik jag finner direkt dålig, sen finns Manu Chao. Om radion börjar spela en Manu Chao-låt gastar jag ”ÅH FY FAN!” och kastar mig handlöst på avstängningsknappen med rusande puls. Om jag befinner mig i en butik som börjar spela en Manu Chao-låt släpper jag allt jag har för händerna och flyr hals över huvud tills tonerna inte längre når mina oförlåtande öron.
Så här har det varit i några år utan att jag skänkt fenomenet någon större eftertanke. Visst, rent förnuftsmässigt har jag ringat in att det här handlar om något mer än bara hur artistens musik låter, mina reaktioner är ju löjligt överdrivna, men känslomässigt har jag inte tagit tag i det. Jag har låtit Manu Chao vara tandläkaren i mitt liv, en jobbig grej som man undviker till varje pris.
Men i söndags nådde jag faktiskt ett genombrott i terapin. Det började visserligen precis som det brukar, jag stod i en klädbutik och väntade på sambon som provade jeans när det förhatliga bloppandet dök upp i högtalarna. ”Blopp.. blipp.. blopp.. me gustas marijuana me gustas tu..” Inför en förvånad butiksanställd i tjugoårsåldern vräkte jag ur mig mitt vanliga ”ÅH FY FAN!” och började dra barnvagnen mot utgången när jag plötsligt insåg att jag inte kunde lämna sambon hängande i provhytten. Så jag tog kontakt.
”Är du klar snart?” ”Nja.. snart å snart, det här kan nog ta ett tag. Hurså?” ”Hör du inte? Det spelas Manu Chao.. MANU CHAO!” ”Jo, jag hör det men du kan väl försöka stå ut ett litet tag till bara, okej?” ”..okej då..”
Mellan gnisslande tänder stod jag kvar och gnolade någon annans musik, tillräckligt högt för att överrösta du vet vem men utan att skrämma iväg folk. Exponeringen gick inte lysande, jag var fortfarande tagen av det hela när vi en stund senare slog oss ner på en uteservering för en fika i solen. Efter ett tag, antagligen när hon såg att min puls börjat sjunka till normal nivå, ställde sambon den i sammanhanget oundvikliga frågan: ”Vad är det egentligen med dig och Manu Chao?” Och då kom hela drapan. En sinnesslö monolog hämtad från djupet av mina mörkaste valv som jag här, under rodnad, väljer att sammanfatta enligt nedan.
”Det är väl egentligen inte så mycket Manu Chao själv som hans lyssnare jag irriterar mig på.. jag menar vem fan lyssnar på Manu Chao egentligen? 27-åriga brudar från Norrland som har några backpacker-år bakom sig, som alltid ska berätta om sina ääääventyyyr som när de var lite busiga och rökte på i Bolivia och alltid är det någon amerikan med i bilden och Indien är ju sååå himla fascinerande och snart drar de iväg igen för det är ju så himla otroligt utvecklande med människomöten och att.. att.. UPPLEVA ANDRA KULTURER!”
Efter att ha stirrat på mig en stund ställde sambon, som för övrigt är gammal backpacker modell svinrutinerad (ett faktum som slog mig just då och alldeles för sent), den andra obligatoriska frågan: ”Och vad är det för fel med det då?” Inte vet jag riktigt varför det sedan blev som det blev, kanske har hon en direktlinje till dunkla vrår i mitt medvetande som jag själv gör mitt yttersta för att undvika, men det blev iallafall årsbästa i grenen ”ärlighet varar längst” Den sjukes insikt om sin egen sjukdom, äntligen och inte en sekund för tidigt. Så här är det gott folk, jag är avundsjuk på Manu Chaoisterna. Jodå, det kan du ge dig fan på. Jag är inte ironisk nu, det lär du snart bli varse.
Jag ångrar att jag inte tog chansen att leva det där livet när jag hade den. När jag hade pluggat klart och världen låg öppen, när jag hade kunnat dela en maja med en schysst amerikan i Bolivia och sprungit ikapp tåg i Indien, vad gjorde jag då? Jodu, jag tog fast anställning, köpte lägenhet och bil och tittade på dåliga teveserier tills helgen kom och då drack jag lite mer alkohol än på vardagarna och sen var det måndag igen. Kort sagt, jag förslösade mitt liv genom att bli en (here I come Promoe) Svennebanan. Det är inget fel med att vara Svennebanan, om det är vad man vill. Men jag ljög för mig själv för jag hade ÄLSKAT backpackerlivet, jag fantiserade om det ganska ofta.
Det blev alltså tyvärr fantasier som jag aldrig förverkligade. Jag sa till alla kompisar att jag trivdes med mitt liv som det var men det var en lögn. Jag höll på att sakta vittra sönder inifrån, så tråkigt hade jag. Inte fan vet jag, kanske fastnade jag i en tragisk småstadsdvala, jag vet bara att feghet fanns med i bilden. Och allt det här kommer alltså upp till ytan när jag hör en Manu Chao-låt, och det är en motherload of regret som är svår att hantera. Så svår att jag har maskerat den med en påstådd fördom.
Det brukar ju sägas att fördomar frodas i okunskapens mylla, och det är så plågsamt sant i det här fallet att jag nästan inte står ut med mig själv. Men jag försöker åtminstone försonas med skammen, och jag har på äldre dar tagit mig ut i världen. Följande tanke kanske är en efterkonstruktion som jag kostar på mig för att få lite självförlåtelse, men jag tror att jag helt enkelt är sån kille som blommar sent när det gäller det mesta. De första tjugofem åren var rätt kassa, det jag siktar på nu är att en dag bli en klok gammal gubbe, en sådan som ändå är hyfsat nöjd med sig själv. Det är en bit kvar, men jag försöker beta av fördomarna en efter en. Fan vet om jag hinner med alla innan klockan klämtar, men vem håller räkningen. 25 kommentarer till “Manu Chaoisterna och jag”Skriv en kommentar |
Sök -
Detta inlägg skulle nog nästan kunna vara skrivet av mig om 5-8 år. Kanske borde ta tag i mig själv och åka ut direkt innan jag blir värre (som dig) …
haha. Bra inlägg!
Åh… jo, jag känner igen mig…
Att inte våga det man verkligen vill och så upptäcka en dag att det är försent. Inte försent att resa runt med ryggsäck, det kan man ju göra även när man är 65 men att se världen med en 19 årings ögon, den tiden är borta och förbi, kommer aldrig åter. Helt plötsligt har jag fyllt 35 och inte gjort hälften av det jag trodde jag skulle ha gjort innan dess. (David; du är nåt på spåret där tycker jag)
Frågan blir hur man ställer sig till de resterande valen man gör… De blir så mycket viktigare med ett sådant perspektiv, visst?
Tack för påminnelsen. Jag är 28 och färdigutbildad i vår. Passet började precis bränna i byrålådan. Att surfa in på hemnet och platsbanken känns helt plötsligt otroligt avlägset…
[...] tags: mano chao by mymlan Lyssnar på detta just nu. Och funderar på om det kan ha att göra med det här jag läste förut idag. Eller också är det för att det är [...]
Raka spåret häromdagen till H&M för att köpa shorts och de spelar Mix Megapol i affären - det är så man vill spy rakt ut.
PS. Kom ganska nyligen hem från ett stekhett och smutsigt Zanzibar. Planerar redan för nästa resa.
David: You’d better get your ass out of bed, haha. Nåväl, tack för beröm!
Lisa: Exakt! Jag reser, flera gånger om året, men det blir ju på ett annat sätt. Ibland funderar jag över vem jag hade varit idag om jag hade tagit mig ut då, om det hade varit någon skillnad liksom. Men va fan, man ska inte gråta över spilld mjölk, jag ville egentligen bara göra upp med den här fåniga fördomen.
Emma: Do it! Du kommer att tacka mig.. tror jag.
Björn: Affärer och uteställen som kör reklamradio borde omedelbart sättas i näringsförbud. Det är otroligt dålig stil! Zanzibar alltså? Min sambo säger att hon inte har varit där (ett av få ställen i världen, människan är löjligt berest) så chansen finns att vi förr eller senare hamnar där.
Du behöver inte undra Maths. Jag har gjort pliktkuskandet - 3 månader med ryggsäck i Sydostasien och nåt som skulle likna en säsong i Val’di’sere. Och jag är ju du (så gott som), så det hade du antagligen också varit. Med den enda skillnaden att du hade gillat Manu Chao. Precis som jag.
Tack för ett fantastiskt underhållande inlägg!
Jonas: Jag hade det på känn, du har en air av internationell pondus. Om kuskandet hade gjort mig till precis densamma fast med Manu Chao i skivsamlingen så börjar jag nästan ångra att jag ångrar mig, liksom. Men jag lovar att försöka ta mig an killen på nytt, nu när jag kan lyssna på musiken med åtminstone ett lager fördomar bortrensat.
Haha, mycket roligt. Känns igen rakt av. Jag sitter ju där med min lägenhet och lyssnar på kompisarnas reseberättelser och längtar ut i en värld jag sett på tok för lite av.
Inte konstigt att det är fullt med pensionärer överallt när man väl kommer iväg. Men det vore fan om det skulle behöva dröja ända till pensionen innan man kommer loss.
Mattias: Dra nu vet jag, ett grustag i Uzbekistan väntar på dig.. som jag brukar säga till sambon.
Förstår känslan. För att ta dig över aversionen mot Manu Chau föreslår jag att du istället sätter dig ner och lyssnar på Mano Negra där mannen tidigare medverkade. Expelvis kan “Letter to the sensors” kanske göra dig något mer välvilligt inställd till Manu Chau.
Boggen: Tack för tipset. Jag har visserligen hört en del Mano Negra, men det var ett tag sedan.
Personligen tillhör jag de som på fullt allvar tror att de flesta backpackers har missat att livet faktiskt är här i Svedala, att “minnen för livet” bara är bullshit utan man ska leva här och nu. Dessutom tycker jag att något som är väldigt Svennebanan så är det väl att Backpacka. Ett sätt att fly medelklassfjolligheten och “leva det hårda fria livet”. Att man skulle vara mer erfaren av rika upplevelser än andra av dessa resor tror jag inte på.
Sur gubbe: Som min pappa brukar säga, idioter finns det överallt. Även bland backpackers, förstås. Men jag ljög för mig själv, jag levde inte det liv jag egentligen ville leva. Och det, min käre surgubbe, är väl ändå kontentan i både ditt och mitt resonemang. Om jag hade backpackat då hade kanske kommit fram till att det inte var rätt grej för mig, men då hade jag åtminstone haft rätt beslutsunderlag.
Jag känner samma sak för folk som lyssnar på Eldkvarn, Moneybrother och framförallt Lars Winnerbäck.
Det är inte jag - det är dom!
Sonic hade Winnerbäck på sitt omslag häromåret med stor intervju.
Av ren ryggmärgsreflex slet jag bort omslaget och alla sidor som bar spår av Winnerbäck.
Skrev några väl valda ord, häftade ihop skiten och sände allt till Sonic - som satte det på deras insändarsida.
Senare fick jag reda på att Winnerbäck lider av dålig självkänsla, vilket gav mig sådan akut ångest att jag skrev en ursäkt i hans gästbok.
Men hans fans hatar jag fortfarande.
Jag hatar bloggare också.
Minus dem som kämpar för ökad yttrandefrihet i Egypten, typ
Jag har varit samman med tjejer som inte är så musikintresserade, men aldrig med någon som har tvivelaktig smak.
Ingenting gör mig så impotent eller asexuell som tjejer med smak för Coldplay.
Det verkar som att dålig musiksmak ökar på mitt människoförakt.
Det är beklagligt att det får mig att - för att citera min väldigt homosexuella flickvän - “kräkas i min mun”. För vi är ju mänskliga, och man ska ju inte döma andra utan vara tolerant osv.
Jag jobbar på det - NOT!
Istället skyr jag dem och söker mig till töser som blir rastlösa i trosan av Waylon Jennings röst, kostym och frissa anno 1970 i Johnny Cash tv-show!
Niclas: Ja.. där kom din drapa. Det är okej, hata på du, men till syvende och sist är jag rädd för att det vi som hatar som själva förlorar på det. Det är ju ingen jävel som bryr sig om vad vi hatar liksom, så varför ska vi bry oss om deras musiksmak och på köpet ödelägga stora delar av vår egen kreativa potential.. för det är vad jag tror händer. Ah.. skit samma, jag försöker bara bli en bättre människa och den processen är aldrig speciellt intressant att bevaka så.. bry dig inte om mig du.
Hat är rart.
Jag är lite lessen över att jag missade debatten om Attladottirs varande som chefsredaktör för Anusguiden.
Det har jag dock just kompenserat på hennes blogg.
Mina favvosar är förövrigt Ametist och Hellacopter-Kenny, som jag hoppas kommer tillbaka.
Vilka är era favoriter?
Niclas: Hart är rart, till en viss gräns.. Jag läser för övrigt inte bloggar, thus, inga favoriter.
Hej,
tre saker, liksom för att lätta mitt hjärta,
1. jag är 15 år, bor i småland och ÄLSKAR manu chao
2. Vem har sagt att allt är så försent? Gammal gubbe blir du väl, men för att bli klok måste man oxå ha UPPLEVT en del.
3. Hur lite jag än håller med dig så skriver du otroligt bra. Lättfångat och härligt.
Ha en fin äventyrlig svennebanandag, sverige kryllar även det av oupptäckta himlar.
Jorunn: Tack, det var roligt att höra från den yngre generationen! Men bara så du vet, jag kallar inte mig själv Svennebanan idag, det där var längesen. Jag reser en hel del faktiskt och försöker.. hmm.. uppleva andra kulturer. Ha en skön dag du också, stay in school!
Jag uppskattar verkligen inlägget, mycket bra. Själv tillhör jag nog skaran som faktiskt drog iväg och jagade tåg och billigt boende runt om i världen. Inte alls något jag ångrar på något sätt såklart men samtidigt känns det som man bara skjuter upp problemet med tristess/ålderskris eller vad fasen det är. Nu blir jag snart 35 och tror att de lyckligaste av mina kompisar faktiskt är de som stannade hemma i småstaden och lärde sig älska sin närhet.
Men det var inte därför jag skrev… Min mission är att få er alla att förstå att Manu Chao en gång i tiden var sångare i ett fransk punk/ska/reaggea/latin band som hette Mano Negra. Döm honom inte förrän ni kollat in någon gammal livespelning med dem. Leta på DVD, youtube eller polares gamla VHS (vet att SVT någon gång sänt en spelning från Lund). De gav iallafall mig den största musikupplevelsen jag någonsin varit med om. Det var i Hultsfred typ 91 eller 92, utsatt tid var efter midnatt. På grund av strömavbrott eller nåt kom inget ljud men ljus och allt var på. Så istället för konsert blev det fotbollsmatch på scenen (!), stagedivande bandmedlemmar och SVT-kamerapersonal (!!) och annat weird. När väl ljudet väl kom tillbaka (typ vid 3-tiden) blev det en spelning som var större än något annat jag sett. Dagens första solstrålar över hulingen, en publik som tålmodigt väntat i timmar och ett band som gav allt när andra band för länge sen skulle ha lämnat festivalen och åkt hem till sängen/knarket istället för att vänta in att ljudet skulle komma tillbaka. För denna upplevelse är Oscar Tramor och band värda total respekt.
Jonas: Tack för tipset! Du är nu inte den förste som nämner Mano Negra, men trägen kanske vinner. Min utmaning framöver blir att förhålla mig hyfsat objektiv till den mannens musik, och det kanske räcker för att flytta honom ett hack till “musik jag kan tolerera”. Fan vet, och Mano Negra får jag väl återupptäcka också, om inte annat så för din skull.