|
Tisdag 30 Juni 2009 Märkt för livetAv Matt
Det var en hård smäll. Jag kände att huden sprack och jag föll huvudstupa ned på den grusade gången. Det forsade varmt blod över min nacke. Jag stönade, spottade och lyfte mig sakta upp på knä. Deras hånande skratt ekade genom parken. Jag fruktade nästa smäll men de måste ha trott att jag var satt ur spel. De fortsatte att skratta och upprepade att jag skulle langa över plånboken. Jag kom upp på fötter och vände mig om. Den största killen höll i en glänsande fjäderbatong vilken han måste ha slagit mig i nacken med.
Jag hade underskattat dem. Jag vände mig bara om och forsatte gå när de krävde mig på mina pengar. Jag såg aldrig tillhygget och jag såg aldrig slaget.
Nu var jag riktigt rädd. Hela huvudet pulserade av smärta och blodet slutade inte rinna ner för mina axlar. Jag hade ingen plånbok på mig så jag grävde i min innerficka efter lösa sedlar. Han började skrika och vifta med batongen. Slaget kom. Jag lyckades undvika det med ett snabbt steg åt sidan och möta hans arm med min. I nästa ögonblick vred jag min kropp mot honom med alla min kraft och min armbåge träffade honom rakt över näsan. En skur av blod sprejades ur hans näsa över mitt ansikte och min ljusa skjorta. Jag vred batongen ur hans hand och i ett långt beslutsamt steg var jag framme vid nästa skitstövel. Jag stampade på hans knä och lät batongen falla över hans kropp. Jag kunde höra hur hans nyckelben gick av med en ljudlig smäll och han gav i från sig ett gällt utdraget skrik. Den tredje killen frös för ett ögonblick innan han la benen på ryggen och sprang iväg. Jag vrålade efter honom och kastade batongen som inte ens var i närheten av att träffa honom.
Jag försökte springa, men linkade mest, ut till motorvägen. Inga bilar stannade. De gasade snarare när de såg mig nedblodad och maniskt viftande med armarna. Till slut stannade en polisbil och de försökte stoppa blodflödet från nacken. Osammanhängande förklarade jag vad som hänt. När ambulansen anlänt begav sig poliserna in i parken. Jag fick senare höra att rånarna inte var kvar och någon batong kunde poliserna inte hitta.
Jag fick sju stygn nacken vilket resulterade i ärret som ständigt påminner mig om den skrämmande upplevelsen vid Kolerakyrkogården.
Nej. Så gick det egentligen inte till när jag fick mitt ärr. I verkligheten fick jag det när jag i femårsåldern bråkade med min storasyster och hon slängde mig in i en fönsterbräda. Det kan vara ett av mina första minnen. Inte just smällen i huvudet. Utan mina föräldrars hysteri när de försökte stoppa blodet som sprutade som en liten fontän ur mitt bakhuvud och den förvirrade bilfärden till sjukhuset.
Men när någon kvinna stryker sin hand över min nacke och frågar hur jag fick mitt ärr berättar jag historien om hur jag blev överfallen av tre rånare och oskadliggjorde dem. Det känns lite sexigare än att det var ett vanligt syskonbråk som märkte mig för livet och gav mig ett ärr jag alltid kommer få förklara för folk som undrar.
Om det fungerar? Om tjejer går igång på min historia?
Näe...
21 kommentarer till “Märkt för livet”Skriv en kommentar |
Sök -
min storebror har ett stort ärr på ena pectoralis major.
Förr brukade jag säga åt tjejerna som svärmade runt honom att det var efter en yxa på midsommarafton.
Men det var för att få hud till ett saknat ytteröra.
Det funkade, dock.
Jag kan bara tala för mig själv men killar som slåss är det absolut värsta jag vet. Spelar faktiskt ingen större roll om det är i självförsvar eller inte, det imponerar inte på mig iaf. Snarare skulle jag bli äcklad.
Förresten, jag har alltid undrat, hur uttalar du ditt namn? Som när man är väldigt trött eller som motsatsen till hungrig?
Borde inte fotografen få kredd? Va, va?
Nu måste jag plocka upp stafettpinnen och berätta - den högst verkliga - historien om mitt ärr i pannan nästa vecka.
Niclas: Låter läskigt att sakna öra.
Maja: Man kan uttala det som man vill. De flesta säger det dock som att man är trött.
David: Jag vet inte vem som tagit bilden. Det är inte du. Du och ditt ärr syntes i ena kanten innan den delen av bilden svartades.
Va? Jag var helt hundra på att det var jag. Märkligt.
Maja, som du säkert vet så har en del tjejer, av endera orsak, ett mindre sunt förhållande till våldsamma eller potentiellt våldsamma män.
Som dessa män utnyttjar.
Min bror var och är dock snäll som ett lam.
Har ett ganska stort ärr rakt över struphuvudet, mer eller mindre otroliga historier om yxor/knivar har gått hem hos alla.
I verkligheten är det efter en operation när jag var 11.
Nu ska jag vara helt ärlig och säga att jag trodde på det stenhårt. “Vilken grym kille, synd att han inte slog dem mer”.
Våld är ibland ett nödvändigt ont i denna fula värld. Hade inte tyckt för en sekund att det var dåligt att försvara sig mot idioter.
Jag har ett ganska stort ärr på högra handleden som brukar väcka en del uppmärksamhet. Det ser faktiskt ut som jag en gång i tiden har försökt ta livet av mig, men sanningen är förstås lika oromantisk som i ditt fall: jag sommarjobbade på en plåtfirma när jag var 16 och skar upp pulsådern på en packe taknocksplåtar.
jag har ett knivstickliknande ärr i arslet.
Det är efter ett stort födelsemärke
Hela min näsa är sned. Om någon kommenterar det säger jag att den en gång blivit avslagen och läkt snett. Sanningen är förstås så ospännande att jag är född med den.
Oj vad många män som kände behovet att berätta om sina ärr
sitter ärret i arslet måste man väl få säga det!?
Best place ever
Rätt så roligt att läsa om allas ärr-historier. Sanna som påhittade. Tack för att ni delar med er.
En kille som jag dejtade hade också ett stort ärr i bakhuvudet.
Han mumlade nåt om ishockey - senare erkände han att han hade gjort en hårtransplantation……….. inte lika sexigt.
Kay: Dagens skratt.
Ärr-historier i all ära, men den riktiga behållningen av texten för mig är din mycket målande våldsfanatsi. Jag tror faktiskt att den typen av fantasi är nästan lika vanlig som sexfantasier (nja, kanske inte riktigt, men ändå) under en viss fas hos unga män. Vilken knäpp genblandning och/eller socialiseringsförväntningar som ligger bakom det vore mycket intressant att rota vidare i. Bra text!
Jonas: Tack. Du har rätt. Jag var mycket för våldsfantasier när jag var yngre. Nuförtiden är det vara sexfantasier.
när jag var yngre och något magrare i ansiktet hade jag ett naziofficer/mensurärr på kinden som gjorde tösera svaga i knävecken.
Det var ett slags födelseärr som inte är så tydligt längre.
Om man kunde flytta ärret på arslet till kinden, strax under ögat, så vore min lycka gjord i sommar.
Jonas: Såna våldsfantasier har jag fortfarande ibland.. jag kan verkligen gå igång på att fantisera om våld, där jag oskadliggör någon riktig idiot. Det är ju då alltid i samband med att man själv är förbannad/kränkt/irriterad.