|
Måndag 8 Juni 2009 Medan vi skrikerAv david
Jag hade en plan. En uttänkt strategi. Inte ner i minsta detalj, men jag visste på det stora hela vad jag ville. När jag började på Nyheter24 i höstas var tanken att försöka uppnå följande två saker – förutom att utföra mitt arbete efter bästa förmåga, but that goes without saying:
1. Bli en skickligare skribent med högre lägstanivå.
2. Profilera mig som bloggare/krönikör.
Den första punkten vill jag påstå att jag lyckades rätt bra med. På den andra gick det väl inget vidare. Trots att jag, som första skribent, under en period drev en egen nyhetsblogg på sajten. Den fick ju tyvärr aldrig det där lyftet som jag hade hoppats på och även utlovat när jag fick chansen.
Trots att jag hade en plan.
För att verkligen sticka ut och nå läsare som inte följt mig sedan tidigare eller bara råkade klicka sig förbi ville jag ge mig in i en ordentlig beef med någon känd person - helst inom media - och göra det på ett sätt som skulle göra det omöjligt för den personen att kunna hålla sig från att slå tillbaka och därigenom dra ljuset till mig. En rejäl pungspark stod således på listan som prio 1.
Under en vintervecka kom det svindlande nära när jag gjorde det svettigt för Viggo Cavling efter hans utomordentligt huvudlösa kritik av hemlösa på sin resuméblogg. Men trots att han efter det både fick sitta och svara på frågor i Janne Josefssons teveprogram och traska på studiebesök hos Stockholms Stadsmission för att rentvå sig lyckades jag inte få honom att gå i klinch direkt med mig. Han var helt enkelt slipad nog att bemöta kritiken utan att låtsas om varifrån den kom.
Några veckor senare föll mitt eget huvud hastigt och lustigt efter att jag blivit inkallad till en av mina chefer – så där i förbifarten. Lågkonjunkturer är läskiga saker som vänder upp och ner på liv på ett ögonblick. Och sedan dess har lusten om inte försvunnit så i alla fall trappats ner avsevärt. Tid för eftertanke kom emellan.
Under våren har jag upptäckt att jag fått svårt för skribenter som hela tiden envisas med att skrika och väsnas och hålla på – kanske som en motreaktion på var jag själv var på väg. Jag klarar inte av Birros dumheter eller Schulmans elakheter. De utgör ju bara varsin sida av samma mynt de där två. Och det blir så fruktansvärt ointressant när man ser igenom en skribents orerande och bara hittar luft utan ett spår av genuint engagemang på andra sidan. Tröttsamt och ledsamt är vad det är.
Det kommer alltid finnas personer som skriker, som försöker göra sig ett namn genom att ta den genväg det är att skaka en tom plåtburk och kräva avgångar och ursäkter och känna sig kränkta. Och någon form av funktion kanske de fyller – även om jag har svårt att se vad det skulle vara. Men den där andra vägen, den tysta och långa, den som lämnar en skribent med bibehållen värdighet och som bottnar i något annat än narcissism, känns både avlägsen och sällsynt i dagens medielandskap.
Jag vet inte var jag vill ta mitt eget skrivande, men jag vet att jag inte vill hamna där, att jag inte vill sitta och invänta chansen att slå mina klor i någon som råkar blotta en svaghet eller gör bort sig. Jag vill inte bygga på den grunden. Då knegar jag hellre ett liv inom vården och fortsätter ha skrivandet som livlina vid sidan om. Det är för viktigt för att slösa bort på tomt skramlande.
8 kommentarer till “Medan vi skriker”Skriv en kommentar |
Sök -
Jag ville nog inte direkt säga det rakt i ansiktet på dig då, att du var på väg mot att skramla tomma burkar för att dra uppmärksamheten åt ditt håll, men nu när du själv tar upp det så kan jag bara hålla med. Både om att strategin är dålig och att det var tur att du kom på (tvingades komma på?) andra tankar. Å andra sidan, låt den utan synd kasta första stenen. Jag är inte oskyldig, inte på långa vägar. Men vi får väl hålla ögonen på varandra.
Maths>> Jag vet inte om jag skulle kalla strategin dålig – om målet är att dra uppmärksamhet till sig - men en genväg är det ju absolut. Och ja, jag hade nog på ett väldigt medvetet sätt tagit en sådan genväg om chansen yppat sig.
Brösttoner kan ju ibland vara både underhållande och nödvändiga, men det har gått inflation på det under senare år. Tomt skrammel är ändå till synes och sist bara tomt skrammel och ska alla skramla samtidigt så urholkar det debatten i stället för att ge den näring – som ju faktiskt kan vara fallet om det görs snyggt, men då är det ju å andra sidan inte längre tomt, skramlandet.
Däremot ångrar jag inte Viggo grejen, men det handlar förmodligen mer om tur - att han faktiskt klampade i klaveret på en fråga jag bryr mig om – än något annat.
Helt ärligt så är jag glad att du hamnat där du hamnat. Du skrev så jäkla bra innan och hade historier som man sögs in i och det var fascinerande, skitigt och ärligt. Sen när man läste att du fått jobb på 24-nyheterna eller nåt så hände det någonting. Det blev inte alls lika roligt att läsa och du höll på bli en av alla dessa trista, förutsägbara bloggande “journalister”. Nä, du kan mycket bättre David. Satsa på litteratur eller film-manus eller nåt. Där kommer du lyckas.
Jonte>> Jag ska inte ljuga om att jag gärna hade varit kvar på Nyheter24 ännu en tid. Det var en otroligt lärorik period och i mitt tycke tog den slut lite väl fort. Men samtidigt förstår jag vad du menar och efter har jag hittat tillbaka till en skrivarglädje av sällan skådat slag, som jag tror lyser igenom i det jag skriver nu. Vilket är värt nästan lika mycket.
bra. bra. det kommer gå bra för dig. det hör jag när jag läser.
K>> Tackar!
Tänkvärd reflektion. Jag uppskattar verkligen att du delar med dig av dina erfarenheter kring detta fenomen. Själv är jag så att säga en “vanlig” journalist men har funderat en del på hur den rollen har förändrats för vissa de senaste åren, i och med att tyckarkulturen getts allt större utrymme på redaktionell plats. Ibland undrar jag faktiskt hur folk orkar tycka så mycket om allting! Visst kan det vara ett tecken på engagemang, men ibland tror jag tyvärr att det mest är ett koketterande vars främsta syfte är att smörja ens ego.
Johanna>> Det är ju både på gott och ont det där. Problemet uppstår när det blir viktigare att tycka än om vad och att bara uttrycka sig starkt och plumpt som möjligt. Ibland kan det som sagt vara underhållande och nödvändigt med provokatörer men just nu längtar man ju bara efter den lugna och resonerande tonen.