|
Onsdag 31 Mars 2010 MedgångssocialistenAv Maths Enocsson
Närmaste promenadvägen från vårt hus till mammons tempel (ICA Maxi) går genom ett miljonprojekt byggt på 70-talet. Vidsträckta fyravåningshus i långa rader, målade i en orange kulör som för tankarna till min barndoms sittkuddar. Allmännyttan ser till att fasaderna och gårdarnas lekplatser hålls i hyfsad trim, men skräpet och de ständigt närvarande polisbilarna vittnar om en interiör full av oro och konflikt. När jag passerar detta område slås jag av en tanke: hur kan det komma sig att invandrare och främlingsfientliga människor ofta bor på samma ställe? Jag möter en invandrarfamilj, troligen av somalisk härkomst, och femtio meter längre fram ser jag en stor svensk flagga hänga ut från en av balkongerna. Jag har sett den förut, den har hängt där i flera år. Jag vet hur tongångarna går, mina äldre söner har många gamla klasskamrater som bor här, både invandrare och svenskar, och jag har hört föräldrarnas åsikter förmedlas via barnens munnar många gånger. Att invandrarna hamnar där är inte så konstigt. Myndigheterna har endast en hyresvärd att vända sig till, dvs allmännyttan, och lediga bostäder står allt som oftast att finna i dessa områden. Det blir en sluss, först hamnar man där och förhoppningsvis kommer man därifrån vad det lider. Men svenskarna, de som hänger ut svenska flaggor och snackar skit om invandrare i allmänhet och den somaliska grannen i synnerhet, varför bor de där? Det är inte så att det är enda alternativet, det finns faktiskt både billigare och mer attraktiva lägenheter att tillgå för den som orkar leta lite. Eller kan det vara så som en kompis hävdar, att de blir främlingsfientliga av att bo där? Fina och värdiga samhällsmedborgare flyttar intet ont anandes in och förvandlas med tiden till inkrökta brölande idioter? Tveksamt om du frågar mig. Det är som att de söker sig till problemen, som att de på något sätt vill leva mitt i sin egen evidensgrund. Sen kan de säga saker som “Jag vet ju hur dom är, jag bor ju granne med dom jävlarna..”, och få bifall och ryggdunkningar runt fikabordet. Trovärdigheten i dessa vittnesmål är, det måste vi faktiskt erkänna, en aning högre än i de som kommer från oss medgångssocialister som bor i finare områden utan invandrare. Det här är ett problem, inte minst i valtider. Hur möter man det här missnöjet? Hur får man en miljonprojektsvensk att inte lägga sin röst på Sverigedemokraterna? Vi som inte bor där, vi vet ju inte hur det är i verkligheten, eller hur? Vi sitter ju i våra fina hus och röstar liberalt eller socialdemokratiskt och behöver aldrig utsätta oss för de verkliga problemen. Vår trovärdighet i invandrardebatten är låg, vi får förlita oss till “värdegrund” och andra fina ord. Jag står alltid lika flat och fåordig när jag möts av argumentet “men du bor ju inte här, du vet inte hur det är i verkligheten”. Ändå vill jag fostra dessa främlingsfientliga människor till att bli bättre människor. Fina och sunda, som jag. Det här är en brist och en inkonsekvens i min retorik som gör att jag aldrig kan bli politiker.
16 kommentarer till “Medgångssocialisten”Skriv en kommentar |
Sök -
Men ibland måste man stå utanför och betrakta situationen lite på håll för att kunna förhålla sig nyktert till frågan, eller? Att dra slutsatser med maggropen och komma fram till lösningar genom att befinna sig mitt i är nog inte alltid av godo, om man säger så…
Jonas: Jojo, nyktert är bra, men jag har ändå svårt att hitta argumenten. Det är en brist som jag här med stor självkritik erkänner mig skyldig till. Jag säger självklart inte att främlingsfientliga människor har rätt eftersom de har andra och mer konkreta erfarenheter än jag, det är fortfarande fullt möjligt att dra horribla slutsatser utifrån konkreta erfarenheter, men jag kan ju också dra horribla slutsatser utifrån mina erfarenheter och värdegrunder och.. ja.. det är faktiskt inte en helt härlig känsla, om du förstår vad jag menar.
Intressant inlägg. Jag antar att du syftar på Andersberg i Halmstad. Jag har en kompis som nyss flyttade dit, hon verkar trivas än så länge, även om hon säger att det kan vara lite stökigt ibland. Jag har själv bott i ett liknande område, Norrliden i Kalmar. Där fanns det också svenska flaggor och en majoritet av de boende var nysvenskar. Jag hade inga större problem med att bo där, annat än att området var så isolerat från resten av staden. Efter ett halvår flyttade jag ifrån Norrliden, jag ville bo närmare Kalmar centrum. Ett år senare har jag bara varit i Norrliden vid ett par tre tillfällen, vilket vittnar om hur sällan stadsinvånarna faktiskt besöker ytterområdena/förorterna.
Emil: Nej, jag syftar faktiskt på Andersberg i Gävle. Jag bor i Gävle. Så du menar att det finns ett Andersberg med orangea fasader även i Halmstad alltså? Intressant, ett systerområde. Det känns som att varje svensk stad har ett liknande område, vilket väl vittnar om den segregation som faktiskt existerar i vårt land.
Det är nog inte många som sitter på politska poster som kan svara på dina frågeställningar. De är nog mera lik dig än människorna i Andersberg med liknande områden. Du skulle förmodligen göra ett bättre jobb än dagens politiker.
Matt: Tack, det var värmande ord från dig min vän. Dock, att göra ett bättre jobb än dagens politiker kanske inte säger så mycket..
Jag har bott i två invandrartäta miljonprogramområden genom åren. Det var dock svenskar som fick mig att inte trivas. I båda fallen var det missbruk med i bilden. De barnrika invandrarfamiljerna var mina bästa grannar, de störde aldrig, var artiga och trevliga.
Att människor med invandrarbakgrund bor i samma områden är inte konstigt. Dels för att de lediga lägenheterna ofta finns i allmännyttan och dels för att människor som känner varandra gör ju så. Vi beter oss lika dant när vi flyttar utomlands.
Människor behöver varandra särskilt när man hamnat i ett land med annat språk och kultur än den man är van vid. Rädsla och otrygghet gör att människor söker sig till varandra.
Frågan är komplex och svårlöst. Själv tror jag lösningen till viss del ligger i att de nya svenskarna får jobb och kommer in i samhället, föreningsliv och politiken.
Jag bor sen tio år tillbaka i ett av dessa skamfilade områden och har alltid tyckt att det varit helt underbart. Så länge ingen stör mig är jag nöjd. Ingen stör mig. Alltså är jag nöjd. Ok, en skottlossning där jag höll på att komma i vägen och problem med sönderslagna rutor på bilarna och bilbränder. Men nu har min stått ute i flera år utan att någonting hänt. Det är ju också som det är med invandrare och brott - uppmärksamheten ökar tiofalt. Dvs., brinner en bil här är det “typiskt” - bara vad man kan vänta sig. Brinner en bil någon annanstans är det en enstaka händelse.
Men om vi har så mycket såna människor här undrar jag, jag tror att det mest är folk som trivs, som försvarar området, som inte känner igen sig i mediebilden. I stormens öga är det lugnt, andra människor måste tala om för mig att det smällt och brunnit igen, själv märker jag ingenting. Jag har ju ingen lokaltidning…
Det smärtsammaste är att “invandrare” inte ses som människor, enskilda individer. De blir skuldbelagda. Invandrare är invandrare. Medan jag då känner att vi är vi - vi som inte gör en fluga förnär. Min vi-känsla är med dem. Sverigedemokrater och andra tycks ha en vi-känsla som utgår från ett abstrakt “rasbegrepp”. Som Lena Sundström frågade en dansk, främlingsfientlig politiker: Vilket är då bäst, en invandrare som inte begår brott eller en kriminell dansk? Rimligen borde den icke-kriminelle (Sverigedemokraterna och deras danska vänner är ju mot kriminalitet) vara den bäste. Men eftersom de är invandringsfientliga måste de utmåla invandrare som kriminella, annars får de inte resonemanget att gå ihop. Följaktligen utgår de från ett grupptänkande: som grupp är invandrare mer kriminella. Vilket jag finner allmänt ointressant - det är ju individer, inte grupper, som begår brott. Varje enskilt brott begås av en enskild individ. Så varför ska en annan individ (ur invandrargruppen) dras med i skuldbeläggandet? Det är obegripligt, särskilt med tanke på en modern rättsstatstradition.
Mycket intressant inlägg.
Jag är själv uppvuxen och bor fortfarande i ett sånt här område.
Visst bor det många invandrare som valt att isolera sig och fortsätta på samma bana som i hemlandet och visst finns det lika isolerade svenskar som tycker alla dessa invandrare är ett störande element.
Kan det vara det de har gemensamt? Att de vägrar se sig om och öppna sig för det som är annorlunda?
Att det skulle ta längre tid för en nyinflyttad invandrare säger sig självt, då de först och främst måste lära sig språket och på något annat sätt komma ut i samhället. Men då det inte alltid fungerar friktionsfritt (vi har många högutbildade taxichaffisar i detta land) så väljer man nog den enklaste vägen; Vända sig till sina egna och hålla sig till det som är tryggt. Ska man vara ännu mer “torr”, så förstår jag på något vänster invandrare och svenskar som väljer att fortsätta med att få bidrag, sittandes hemma, när det är lättare än att få ett jobb. Fast det bidrar ju till isoleringen…
För en svensk, så tror kan den isolerade livsstilen gör att man inte på riktigt lär känna en annan individ ur en annan kultur. Dessa områden ligger oftast långt ifrån stadskärnan. Och då väljer man att bekräfta sina teorier genom att tro att det endast räcker att vara granne med någon för att veta hur någon är. För man tror att det räcker.
Sen kan man ju inte heller ignorera det faktum att det oftast i såna här områden är misskötta. Det är inte lika fint här. Och när fler instanser i samhället pekar på att ett område är av andra klass så kanske folk till sist tror på det och applicerar det på sig själva?
Det är ett komplext problem det här men jag tror det viktigaste man ska förstå är att det ena inte utesluter det andra.
Jag försöker leva efter den devisen och då någon blir förvånad över att en “sån som jag” talar ren svenska och lever ett normalt liv så låter jag det tala för dem. Inte mig.
Maths: Jag insisterar på att du ”grillar” dessa experter nästa gång tillfället ges. Du om någon klarar av det. Ännu en gång, ett mycket intressant inlägg.
Glad Påsk.
de främlingsfientliga människor som bodde i det invandrartäta området som jag växte upp i hade en slags “vi bodde här först”-mentalitet. dom har minsann bott där sen sextiotalet, långt innan invandrarna kom dit. “vi ska fan inte flytta på oss, vi bodde här först”. men då ska dom också klaga, hänga ut obscent stora sverige-flaggor, gnälla och vara rasistiska. dom för en liten slags kamp i det tysta kan man säga!
“men du bor ju inte här, du vet inte hur det är i verkligheten”
Det ar aldrig ett hallbart argument, det gar att applicera pa i princip allt och da gar det inte att tycka nagot om nagonting.
Sjalv bor jag ju som bekant innanfor tullarna men har i storre delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat i omraden som Tumba och Hagsatra, mestadels med kolleger fran “orten”, och hort det har snacket och sett problematiken. Bara har om dagen var det en van som sa att hon tankte rosta pa SD, for att de “vill fa bort muslimerna”. Vannen ifraga ar sjalv andra generationens invandrare.
Nu for tiden handlar det inte om “vi” och “dom”, utan “dom” ar indelade i sa mycket mindre grupper dar fargade afrikaner och muslimer i regel hamnar langst ner pa hackskalan. Och i vanlig ordning handlar det inte om den “shysta negern” pa jobbet utan om de dar javlarna som snor tider i tvattstugan och for liv om natterna. Tyvarr maste jag saga att mycket av den rasism jag ser kommer fran just forsta eller andra generationens invandrare som gnaller pa andra invandrare.
david, beror inte det på att de invandrarna tror att de har större rätt att uttrycka den här rasismen eftersom dom själva är invandrare? typ “jag är ju själv invandrare, men/och jag har sett hur dom håller på”.
jag tror att rasismen är minst lika rotad bland de svenskar som bor där, men dom aktar sig mer. det är ofta man får höra “nu för tiden får man ju inte säga ett ont ord om nån invandrare utan att bli kallad rasist”.
Jag tror du, Leila men även David har rätt. Det blir ju så med ett så komplext problem som detta.
Det var det här jag menade med att det ena inte utesluter det andra.
Visst existerar rasism bland invandrare, oh ja, det gör det.
Där ligger nog kvinnor längst ner oavsett religion, hudfärg och/eller etnicitet(jag generaliserar nu, but you get the picture).
Rasism har egentligen inte så mycket att göra med om man själv är invandrare eller svensk, det har mer att göra med fördomar som fötts ur okunskap. Det är den okunskapen som måste väck.
Hur man gör det bäst?
En vacker dag kanske vi får ett svar på det.
Tills dess, så tror jag på man iallafall försöker ta ett eget ansvar att försöka bli väck eventuella fördomar man kan tänkas ha.
Jag tror inte det, det är i alla fall inte mitt intryck. Svenskar överlag är rätt pk (med många undantag så klart) och försynta utåt, medan många invandrare jag känner inte drar sig för att slänga ur sig både den ena och andra grodan öppet och till synes skamlöst. Men mitt intryck har inte varit att de gjort det för att de själva är invandrare och därför tror sig komma undan med det utan för att de helt enkelt hyser de fördomarna och är lite mer frispråkiga. Jag kan inte säga om det är något som gäller generellt men det är helt klart min erfarenhet.
(hurra för att man fått igång laptopen och äntligen kan skriva åäö)
Och MH, håller med dig hela vägen om det du skriver.
Ann-Sofie, Ia, mh, Leila och David: Tack för era värdefulla och insiktsfulla kommentarer. Jag har tyvärr missat debatten, varit lite körigt här.
Vad jag ändå kan konstatera, och snälla ta detta på rätt sätt nu, är att ni gärna framhåller era egna personliga erfarenheter av dessa områden. Vilket är precis vad jag menar med texten, man gör ju så, eftersom det skänker just större trovärdighet åt ens åsikter vare sig de är åt ena eller andra hållet. Jag har inga personliga, konkreta erfarenheter av dessa områden, jag bara passerar dem ibland, därför har jag svårt att hitta min grundplatå i dessa diskussioner. David: alla får naturligtvis ha åsikter, men i just denna debatt upplever jag också att just trovärdighet skattas högt. Man har varit i hoodsen liksom, man vet hur det funkar.
Texten handlar mer om debatten i sig än rasism, för att jag är emot rasism utgår jag ifrån att ni vet. Själva sakfrågan, hur man kommer åt problemen, har flera av er givit konkreta förslag på, och det tackar jag för. Ha en fortsatt glad påsk!