Denna text publicerades första gången den 26/6 2006 på min egen blogg

Det var första midsommaren utan Sven, svågerns pappa som gick bort i våras. När vi satt där till bords och första nubben hade ropats ner i strupen kom vi på det, att han fattades. Och min far satte ord på saknaden. Han sa som det var, att det kändes konstigt att sitta där utan Sven. Min far är sån, han tiger inte ihjäl döden utan ser det som sin plikt att hedra en gammal bortgången vän. Jag förstår honom, jag tycker han gör rätt när han hedrar. Men den som har första tjing på sorgen är förstås svågern, och hans sätt att bearbeta sin sorg liknar inte min pappas. Liknar inte någon i vår familj, alls. Han är en glesbygdsman, en sån som hellre frivilligt kapar av en tå med häcksaxen än att visa sina tårar för oss. Så han lämnade bordet hastigt, försvann ut i skogen och kom tillbaka en timme senare som om ingenting hade hänt. Min far fick en del skit för det där. Min mor tyckte att han kunde ha visat mer hänsyn, att han borde ha förstått hur det låg till. Jag tycker han gjorde rätt. Vi satt ju faktiskt där och tänkte på samma sak allihop, och varför ska man tiga ihjäl dom döda? Han är en reko kompis min far, och han saknade Sven. Det är inte hans fel att svågern inte kan prata en enda sekund om sin sorg, att han köper en ny mobiltelefon istället för att gråta, att han låser in sin saknad i ett kassaskåp. Det är ingens fel, vi är bara olika.

Dagen efter sprang jag den vanliga rundan längs grusvägen ner till korsningen och tillbaka. Som vanligt mötte jag Tysken, den gamle gubben från byn som går den sträckan varje dag med sin rullator och sin gamla gråhund. När jag kom tillbaka var smågrabbarna nere vid sjön med min far och mamma satt på verandan. Jag slog mig ner mittemot henne, förstod att hon behövde checka av läget. Hur mår S? Hur går det med radhuset? Ni stressar väl inte för mycket? Och mellan raderna, du är väl lycklig min kära son? När vi är samlade hela familjen kan vi ofta skratta åt min mor. För att hon säger fel saker eller anstränger sig så hårt för att förklara något som redan är fullkomligt uppenbart för samtliga närvarande. Vi kan nästan himla med ögonen då, några av oss. Hon kan verkligen hysta ur sig horribla plattityder på fullaste allvar ibland, och är då lite skämmig. Men när det bara är vi två förändras hon. Då blir hon klarare i blicken och inte lika svepande generell i allt hon säger. Hon vill alltid vara den som förstår, stöttar och guidar mig vidare genom livet. Dela med sig av sina erfarenheter, och hon har många. Det fanns en tid, den tid som nog finns i alla människors liv, då man inte gärna vill lyssna på sina föräldrars klokheter. Men den har kommit tillbaka, respekten för min mor. Jag förknippar min mor med stora vackra ord som styrka, mod och kärlek. Min far är också rätt storvulen, med sin stolthet och sin fattiga bakgrund står han som en träsnidad staty i snålblåsten och möter orättvisor med en stark tro på solidaritet och kamratskap. Jag har nog fått min idealism från honom. Från mamma kommer, förhoppningsvis, den kärleksfulla omtanken om det som inte alla ser. Den vakna blicken, förmågan att bädda in ytterkurvorna med mjuka höbalar utifall någon sladdar av där. Jag vill gärna tro att jag är en kombination av mina föräldrars goda sidor, fast jag vet att jag har fått det andra också plus all skit jag har åstadkommit alldeles själv.

Senare tog jag mig ner till sjön för att bada bort löparsvetten. Mötte barnen på vägen och fann min far ensam på bryggan. Vi pratade, och kontrasten mot mina samtal med mamma kan inte vara större. När min far och jag samtalar förtroligt sägs allt det viktiga mellan raderna. Det fattas bara en kolmila i bakgrunden och pipor i våra munnar så är bilden komplett. Vi pratar mest nonsens, om hur en skräddare egentligen kan gå på vattnet och om tranorna har synts till. Men han checkar av, tro inget annat. Han lyssnar inte på orden, han lyssnar på tonen och läser mitt kroppsspråk. Jag kan nog ljuga för min mor och komma undan med det, men min far kommer alltid att avslöja mig. Han kan vara en riktig pain in the ass på många olika sätt. Du vill t ex inte titta på någon slags sport med honom, det är hemskt att höra hans eviga klagan och negativa profetior. Men när vi står på huk på bryggan och tittar på en skräddare, eller kanske det heter vattenlöpare, så faller bitarna på plats. Såna är dom, mina föräldrar.

Kategorier: Okategoriserat |