|
Tisdag 9 Juni 2009 Min vän BruceAv Matt 2009-06-05 - Bruce Springsteen @ Stadion. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO Jag önskar att jag kunde säga att jag alltid varit ett hängivet fan av Bruce Springsteen. Jag var 6 år när Springsteens femte album The River släpptes 1980. Jag önskar jag kunde säga att det var då jag upptäckte Springsteen och varit ett fan sedan dess. Riktigt så är det inte. Det är först på senare år jag verkligen insett Bruce Springsteens storhet och samlat på mig alla skivor, dvder och åkt på konserter. The River upptäckte jag visserligen när jag var 17 år – och jag spelade sönder den då. Jag hittade skivan i en väldigt begränsad lp-samling hos den familj jag bodde med. Det här var en tid då jag var mycket ensam. Jag fann någon sorts trygghet i att lyssna på The River om och om igen. Det fanns någon sorts lugn och faderlighet i Bruce Springsteen. Redan då. Faderligheten finns kvar hos Bruce när han håller hov under dagarna tre på Stadion i Stockholm. Han får de dryga 30 000 åhörarna varje dag att känna sig varmt välkomna in i hans familj. Trots den bitande kyla som försommaren bjuder på har Bruce en förmåga att få alla invaggade i gemenskapens värme. Jag var där under fredagens konsert. För att charma svenskarna lite extra låter han Nils Lofgren börja kvällen med att spela Idas sommarvisa på dragspel, varpå allsång utbryter, innan Bruce själv kommer ut på scen. I andra låten, Badlands, blir det allsång igen och festen är ett faktum. Många av de äldre låtarna inbjuder till allsång och Bruce och The E Street Band uppmanar till det. Det är som det ska vara. Alla är delaktiga i konserten. Av de nyare låtarna tycker jag Outlaw Pete från senaste skivan utmärker sig mest. Det är en maffig vilda västern novell på åtta minuter som passar bättre live än vad man skulle kunna tro. Sen kan man ju tycka vad man vill om Bruce i cowboyhatt. Även Radio Nowhere, från Magic, tycker jag lyfter live den här konserten. Annars var Johnny 99, från min favoritskiva Nebraska, kvällens höjdpunkt. Vissa låtar som till exempel Youngstown hade fått en ny kostym för att passa en utomhusarena och kvällens stämning. Det var en helt fantastisk ny version av en från början helt fantastisk låt. Jag älskar variation. Vem går på konsert för att höra låtarna precis som de låter på skiva? Bossen själv – hetsad av 60 000 händer i luften – blev mer och mer extatisk. Han rusade omkring på scenen, svängde med sin gitarr och satt på knä framme vid kanten av scenen och predikade. Ett tag verkade det som han aldrig ville sluta spela för oss. Efter Pete Seeger inspirerade American Land, som jag trodde skulle avsluta konserten, drog han av tre publikfriare till och avslutade med Dancing In The Dark. Endast Hungry Heart spelades från The River plattan och jag saknade låtar som Atlantic City, Jungleland och Highway Patrolman. Men jag kan inte klaga. Det var en bra låtlista från Springsteens väldiga katalog och Bossen spelar det han själv har lust till just den dagen. Jag oroar mig inte. Min vän Bruce, den trygga fadersfiguren, kommer att komma tillbaka till Sverige fler gånger och jag kommer få chansen att höra mina gamla favoriter och nya blivande klassiker. Det vet jag. För nu känns det som jag känner Bruce. Jag har en handfull konserter under bältet. Vi har lärt känna varandra Bruce och jag. Jag har åter tagit skivan The River till mitt hjärta och jag finner ständigt nya aspekter att gilla med Springsteens musik. Varje gång Bruce ler från scenen känns det som att han ler direkt mot mig. Bruce ler mot mig med en blick som säger; Kompis, det är ok kompis, sjung med och var glad. 22 kommentarer till “Min vän Bruce”Skriv en kommentar |
Sök -
Bruce kan verkligen vara en trygg fadersfigur. När jag för typ tio år sedan separerade från en tjej jag var förlovad med så lyssnade jag otroligt intensivt på Nebraska. Bruce blev min snuttefilt i mörkret.
Däremot måste jag säga att jag nästan lyssnat sönder honom. Det kommer nog dröja ytterligare några år innan jag kan lyssna på honom på samma sätt och slås av kraften i musiken igen.
Har äntligen fattat att du har kommenterat på min blogg. Eller, det var jennie egentligen. Du får ju skriva att det är du för bövelen!
Kan man klämma in så många som 60 000 på stadion för en konsert? Eller summerar du för alla tre kvällarna?
David: Det är lite trist när man lyssnar sönder en artist. Men det händer ju. Men är de tillräckligt bra hittar man tillbaka så småningom.
Johanna: Gjorde jag väl. Välkommen hit.
Fabbe: Det var dryga 30 000 pers där varje kväll. Och om alla sträcker upp sina händer, förutsatt att de flesta har två händer, borde det bli 60 000 händer.
För en kille som visserligen “gillar Springsteen” men ändå ser fenomenet litegrann från sidan, eftersom jag inte är hardcore fan som betraktar honom som en fadersfigur utan.. ehh.. artist (vilket faktiskt ställer en intressant fråga: går det att gilla Springsteen utan att ta in hela personkulten, och svaret för mig är alltså ja), är det just den här frälsarrollen som fascinerar mest. Folk går på Springsteen-konserter gång på gång, hur många gånger som helst, och när man frågar dem varför (börjar du inte tröttna snart liksom) så brukar svaren handla om personen Springsteen mer än musiken. Man söker sin frälsare, eller fadersfigur eller vad du vill kalla det, och hittar honom för en kväll. Det är inte så lite religiöst, likheten mellan Springsteen under konsert och t ex pastor Ulf Ekman i Livets Ord är, törs jag säga, slående. Jag tror också att Bruce har en större andel anhängare som “egentligen inte är så intresserade av musik” än någon annan artist (jag tror vi alla känner en sån människa som i princip bara lyssnar på Springsteen och har sett honom minst sju gånger). Det här betyder inte att hans musik är dålig, det betyder snarare att han når fram till människor på flera nivåer. Varumärket Bruce Springsteen är, så att säga, intakt. Vilket är sällsynt imponerande måste man säga.
Maths: Visst är det så. En Springsteenkonsert kan liknas vid ett väckelsemöte. Det är lite läskigt och samtidigt förbannat roligt.
vackert!!
Jag har en ex-arbetskollega som redan kring år 2000 sett närmare 100 spelningar med Bruce i Europa och USA.
Hon har genom det fått enormt med kontakter med folk runt om i världen, och det måste ju vara nära på större än själva spelningarna.
Men tänk på alla andra fantastiska band hon kunde sett om hon nöjt sig med säg, 5 spelningar per turné.
Sen är det lite lönlöst att jaga massor av spelningar med Bruce idag. Det var ju på 70-talet och kanske 1981 och 1985 man skulle sett honom. Det var ju då myten om honom byggdes upp. Att jaga honom idag är som att jaga en skugga.
Söndag var väldigt bra tack vare Spirits in the night, The River, Jungleland, Trapped och Fade Away. Men Outlaw Pete är verkligen crap-a-tastic.
Låter fantastiskt kul, mysigt och härligt när du beskriver det. Jag har själv aldrig lyckats uppbåda dessa känslor för Bossen, men ofta varit avundsjuk på människor som tillhör sekten. Inte minst när det kommit ner polare från Stockholm, som har lånat lägenheten och sen dragit på konsert på Ullevi och vidare ut på stan. I grym gemenskap. Utan mig.
Prove it all night från New Jersey -78 med nästan 4 minuters intro innan det bara exploderar
http://www.youtube.com/watch?v=C3vUKBOJ5sU
Här från Phoenix -78 med bättre ljud och bild
http://www.youtube.com/watch?v=eGMPNGCrn5A&feature=related
Ja, ni förstår naturligtvis.
Det blev aldrig bättre än så här, och det är helt ok
Notera i den första länken hur otroligt vass Clemons var!
Vilket jävla ursinnigt röj!
Den andra länken är mesigare men har bättre bild och ljud.
Jonas Dahl>> Lyssna på Dancing in the dark och läs texten samtidigt. Se igenom den där låten som du hört tusen gånger och ta in bara text och melodi - det är den enkla fixen. Ett annat knep är att lägga dig på soffan med hörlurarna på och texthäftet till Nebraska, då kommer du förstå.
Men den där sekten har jag också svårt för - min Springsteen är för intim för sånt.
Lisa: Licka vackert som Ryan?
Niclas: Ja vem hade inte velat vara med på den tiden. Fina klipp.
Jonas & David: Själv har jag anslutit mig till sekten.
Har ni läst Bruce text om Superbowl? Scrolla ned till bilden där han håller i en fotboll.
http://www.brucespringsteen.net/news/index.html
Håller med om Youngstown! Jag var mycket nöjd med fredagen låtmässigt, en favorit var Lost in the flood. Torsdagen var bra i regnet (fantastisk The wrestler)men spelningen nådde inte de höga höjderna. Jag upplevde söndagen som bäst (Jungleland!) fastän fredagen inte kom långt efter. Tyvärr spelar vädret in en hel del när det gäller den allmänna stämningen. Detta var första gången jag såg Bruce men jag hoppas verkligen att det inte var den sista, samtliga konserter kändes som injektioner av värme och kärlek.
Maryanna: Tufft att det blev tre konserter på raken första gången.
Kolla in denna favoritblogg med givande recensioner och liveupptagning
http://theicerage.blogspot.com/2009/06/springsteen-i-stockholm.html
Hela spelningen från Hammersmith Odeon 1975 finns på youtube
Jungleland (Notera kontrasten mellan Clemons vita hatt och Bruces luffartoppeluva)
http://www.youtube.com/watch?v=0aRhqVWUPPs
Lost in the Flood
http://www.youtube.com/watch?v=u_h4jxXPENU&feature=PlayList&p=A6E5400DBB146D9A&index=17
Det är så man vill gråta
En sista Bruce från London, Hammersmith Odeon 1975
Spirits in the night
http://www.youtube.com/watch?v=VjKeQznN4d4&feature=PlayList&p=914F1F600AB95E1F&playnext=1&playnext_from=PL&index=2
Notera hur han efter 5 minuter kryper på golvet och slinker ned i ett utrymme i scengolvet medan han sjunger.
Här är hela spelningen från 1975
http://www.youtube.com/view_play_list?p=914F1F600AB95E1F
Maryanna: Bra recension.
Niclas: Youtube är verkligen mänsklighetens bästa uppfinning sedan skivat bröd.