|
Tisdag 6 Oktober 2009 MirakletAv Matt
Hon har inte ens fått ett namn än. Hon är så ny – så ny i den här världen. I fredags morse bestämde hon sig för att väntan var över. Det var dags att lämna den varma trygga tillvaro som var den enda hon kände till. Nu skulle hon ut och möta dagsljuset och oktoberkylan.
Hon ser ut att sova gott i min famn. Jag följer hennes andetag med min blick. Det är något oregelbundna andetag. Hon har ju bara andats den här luften i dryga 48 timmar så jag förstår att hennes lungor inte hunnit vänja sig. De små lemmarna rycker i små korta spasmer. Kanske drömmer hon. Vad drömmer en sådan liten människa om? Hon river sig ansiktet med sina små smala fingrar som har sylvassa naglar trots att föräldrarna redan försökt fila ner dem en gång.
Det är ingen enkel värld hon har kommit till. Som vuxen kämpar man ständigt för en plats i tillvaron. Som spädbarn räcker det att kämpa för att andas och att suga i sig tillräckligt mycket näring. Som en liten bäbis får man lita på att föräldrarna tillgodoser en med den trygghet och värme som krävs. När man är så gammal att man börjar leka med andra barn och så småningom går till skolan börjar de riktiga problemen.
Barn är elaka – riktigt elaka. Den empati som vuxna utvecklat verkar inte riktigt finnas hos barn. Och då kan föräldrarna inte längre vara där med sin varma famn. Det kommer att komma tillfällen då hon kommer hem från skolan och är ledsen. Det spelar ingen roll om hon tillhör de mest populära på skolan. De stunderna kommer att komma. Barn har så mycket att bearbeta. Jag antar att det är en del av människans utveckling.
Som förälder kommer man då bara att stå handfallen. Även om man vet att man varit där själv en gång och vill försöka förstå vad ens barn genomgår är det aldrig samma sak.
Värst blir det i tonåren. Tonåringarna kommer aldrig vilja berätta om sina problem. De kan aldrig förstå att någon känner som de gör. Känslorna är så otroligt starka i tonåren. De kommer att svära och skrika åt föräldrarna att lämna dem i fred.
Hon öppnar sina små bruna ögon och tittar sig runt omkring. Hennes blick är inte fokuserad och jag vet inte vad en nyfödd kan urskilja i sitt nyvakna tillstånd. Jag tittar rakt in i hennes ögon och jag vill hon ska se mina ögon. Men förmodligen tittar hon på den färggranna nallen jag har i min hand. Jag ser på henne och vill att hon ska förstå att jag och hennes föräldrar alltid kommer vara där för henne. Men jag vet att det kommer komma tillfällen då vi inte räcker till. Och det gör mig ont.
15 kommentarer till “Miraklet”Skriv en kommentar |
Sök -
Välkommen till världen lilla bebis och stort grattis till hennes mamma och pappa. Bra jobbat
Och tänka sig att jag har inte mindre än fem sådana mirakel, det är så man får svindel. Men handfallen får man aldrig stå Matt, inte som förälder. Även om det tar emot och världen ter sig hård och kall ibland så måste man kämpa för att hitta konstruktiva lösningar hela tiden. Den som aldrig ger sig vinner, det har jag lärt mig av mitt föräldraskap. Det är aldrig helt kört, finns bara en strimma hopp så går man mot ljuset, alltid mot ljuset. Och barn är inte mer elaka än rovdjuret som följer sin instinkt och dödar ett byte. Det går inte att sätta etiketten “elak” eller “snäll” på barn, de vet ju inte ens vad detta betyder. Hälsa föräldrarna och gratulera, och tala om för dem vad jag skrev här. De kommer att behöva leta strimmorna av hopp.
Erik: Ja, fan vilket jobb det måste ha varit. Inte just att göra bäbisen men att trycka ut den.
Maths: Du är visserligen en superpappa men kan du ärligt säga att du aldrig kännt dig handfallen?
Ja, jag vill nog påstå det. Nedslagen och nära uträkning - ja, men jag har aldrig slutat jobba på lösningar. Man kan inte svika sina barn Matt, det går bara inte.
Vackert!
denna gillar jag! fint. och gossig bild!
Maths: Jag förstår såklart att man aldrig får svika sina barn. Men jag förstår också att det är jobbigt att vara förälder ibland.
Ida och M: Ja, de är rätt fina och vackra de små liven.
Det är klart att det är jobbigt, men det är just det här jag menar. Många föräldrar är så väldigt problemorienterade, vilket dels gör det jobbigt för dem själva och dels inte direkt skänker lyster åt föräldraskapet rent generellt. Det finns stora utmaningar i ett föräldraskap, den som säger något annat ljuger. Fråga bara den som har ett barn med downs syndrom eller någon annan av de många diagnoser som florerar. Man måste få gnälla, men sen gäller det att vara konstruktiv. Där ser jag många som fastnar i gropen, kvar i gnället. Jag är ingen superpappa, jag är en helt vanlig pappa, men jag borde fan tjäna pengar på att coacha föräldrar, haha!
Maths: Jag är helt övertygad om att du är en superpappa. Och ja en pappakolumn i aftonbladet och timlön på 2 papp för coaching förtjänar du.
Maths, än så länge behövs inga strimmor, vi är kvar i bubblan
Och Matt, tack för fin-bourbonen. Den värmde gott, och stärkte en trött men lycklig kropp!
/En av föräldrarna
AA: Hoppas den smakade. Nästa gång du får dricka whiskey är om 18 år.
AA: Grattis till barnet! Och självklart ska ni vara kvar i bubblan, allt det där snacket som Matt drog igång (hehe) det kommer långt fram, om det ens kommer.
Matt: Jag dricker ju iofs whisky (i alla dess former) rätt sällan, även om det är nåt jag uppskattar. Öl däremot… Gissar att det blir en högre dos folköl en sväng framöver.
Kul att bilden heter Avril (såg jag nu). Tyvärr gör vi dig besviken ang namnvalet… Och - ögonen är ju faktiskt blå, inte bruna. Däremot kan jag tänka mig att de blir bruna med tiden.
Maths (och ni andra som grattade): Tack!!
Alla nyfödda barn har blå ögon, Matt behöver jobba på researchen.
AA: Om ni inte bestämmer ett namn snart tilldelas hon namnet Avril.
Maths: Jag brukar säga fel på tjejers ögonfärg också. Då blir de inte så glada.