|
Måndag 26 Januari 2009 Mitt liv som schmutzromantikerAv david
Det är ju mellanrummen som lockar. Inte nödvändigtvis de depraverade söndersprängda vener, Denis Johnson-mellanrummen, men sprickorna, de som Raymond Carver gjorde till sitt signum att dra fram i ljuset. Om du är som jag föredrar du således The Wire framför CSI, George Pelecanos skuggnyanser framför Dennis Lehannes alltmer svulstiga epos och en helkväll på valfritt södersluskhak framför en afton innanför något av Stureplansgruppens röda snören. Jag vet inte varifrån det kommer. Den enkla förklaringen vore så klart att säga att det är ett uttryck för en ”medelklassens fascination över det där man aldrig behöver konfrontera förutom på tunnelbanan”-grej, och så kan det kanske delvis vara, men samtidigt har jag arbetat alldeles för många år inom vården och med missbrukare för att bära på den typen av romantiska bilder av socialt utanförskap. Eller? Någonstans måste det bottna. Allt jag vet är att det tog sin början tidigt. På något sätt går det en röd tråd mellan att jag som trettonåring tyckte om att åka in till stan och sätta mig på trappan vid Sergels Torg och fantisera ihop historier om alla de kufar som rörde sig där, Manic Street Preachers - The Holy Bible och Du är ingen främling här av Adam Haslett. Det skeva är alltid det som har fastnat först och stannat längst. Nog fan rör det sig om ett sorts halvmedvetet sökande efter något som känns genuint. Det är ju ingen tillfällighet att Stig Larsson koketterar med att han umgås med smågangsters nere på lokalpuben så fort en journalist är i närheten eller att Marcus Birro lyckats vända sina nedsupna socialbidragsår till en merit – det är väl bara konstnärer och journalister som har förmånen att kunna göra det? Det finns så klart fler paralleller att dra här, både till den folkliga törsten efter så kallat sanna historier (finns det något mer förljuget) och till rådande tidstrender med Idol och blondinbellor, men låt oss nöja oss med att slå fast att det finns de av oss, som oavsett konjunktur eller tidstrend alltid kommer föredra solkiga historier och fiktiva mellanrum framför glansiga paljetter och Louis Vuitton-väskor, hur verkliga de än må vara. Tips för en schmutzjunkie Böcker: Northline – Willy Vlautin, Jesus´ Son – Denis Johnson, Nordkraft- Jakob Ejersbo, Vägen – Cormac McCarthy, Grannar – Raymond Carver, Roman med kokain – M. Agajev, Vi i villa – Hans Koppel, Den gamla skolan – Tobias Wolff, och vad tusan som helst av Bukowski så klart. Musik: Arab Strap, Burial, Dead Prez. 11 kommentarer till “Mitt liv som schmutzromantiker”Skriv en kommentar |
Sök -
Men “Festen” utspelar ju sig i värsta överklassmiljön. Okej, det är riktigt smutsiga teman som tas upp, men smutsiga teman kan ju tas upp oavsett om berättelsen utspelas i Baltimore eller Saint Tropez.
J>> Absolut! Det gäller även för flera av de andra exempel jag tar upp. Det var inte riktigt min poäng - även om jag nu ser att det kan vara lätt att tolka det så om man inte är bekant med de författare jag nämner.
Apropå schmutz, såg du någonsin Bänken? Jag tycker den borde passa herrn perfekt i sammanhanget.
Maths>> Den både sågs och gillades.
Sen kan man ju gilla fler läger. Du namedroppar ett stort antal av mina egna favoriter, Pelecanos! Carver! The Wire! Pusher! Bukowski! Manics! Men samtidigt gillar jag Lehane skarpt och kan med behållning titta på betydligt glättigare saker än CSI om andan faller på. Det är ju det som är det fina, att kunna byta preferenser efter humör. Har du läst Andrew Vachs? Definitivt smutsigt, men kanske på fel sätt (och ibland nästan spekulativt).
Boggen>> Alltså, jag är ju knappast renlärig, det handlar väl framför allt om vad jag ständigt kommer tillbaka till och det är den här typen av böcker/filmer/musik. Gillar också Lehane men hans senaste bok imponerade inte - i alla fall inte de 200 sidor jag läste innan jag lade den åt sidan.
Har hört en del om Vachs, men har ännu inte läst något. Vilken bok rekommenderar du?
Jag håller med i allt du skriver, men är dålig på att namedroppa. Och även om det är jordens största klyscha verkar ångest, missbruk och sunkiga platser vara en bra grogrund för en del bra skit. Och väldigt mycket dålig.
Mattias>> Det är i mellanrummen det händer - var de än må finnas.
Har inte läst Lehanes senaste, men vad jag förstår så är den ett rejält kliv i en annan riktning än de tidigare böckerna. Var ett tag sedan jag läste Vachs och vet inte om jag klarar det nu med två egna barn. Vachs är ju en förkämpe mot barnprostutition och pedofili. Kan dock rekommendera Flood, Strega och Blue Belle.
Boggen>> Hua, plötsligt låter han inte lika spännande längre. Mycket kan jag ta i en bok, även sånt som går emot rådande normer, men där någonstans går gränsen.
Jag föredrar själv de gråa nyanserna framför det svartvita, men namedropping är inte min grej. Är inte just det problemet? Att folk skulle söka efter det genuina men sedan ändå fastnar i de olika facken, skuggnyanserna märks knappast om man inte blandar såväl den glättigare underhållningen med den mer råa verkligheten. Börjar man skilja på olika former och kallar det ena mer verklighet än det andra hamnar man just i den sits man försökt undkomma, man tappar nyanserna. De solkiga historierna (väldigt bra beskrivning för övrigt) blir intressanta och fascinerande för att de har en känd motsats som man också har upplevt på ett eller annat sätt. Jag tror att det är minst lika viktigt att tycka illa om saker som att gilla dem och egentligen har jag ingen aning om varför jag skriver det här. Det är mitt mellanrum antar jag.