|
Onsdag 18 Mars 2009 Mittens Rike (och en allians som passar därtill)Av Maths Enocsson
Med hänvisning till medelklassmänniskans självklara rätt att fylla sitt liv med lust och glädje har jag provat på en del saker i mitt vuxna liv. Jag har seglat, kört (ägt) motorcykel, spelat i band (dyrare än man tror), rest (ibland flera gånger om året), festat alldeles för mycket, ätit på fina restauranger, flugit luftballong, bott på (rätt så) dyra hotell och till och med provat på golf ett par gånger. Utan något högre mål än att roa mig en stund. Min lista avslöjar visserligen att jag inte ens tillhör medelklassens guldgossar, min budget för lyxiga klockor och hembioanläggningar är till exempel noll kronor, men för somliga människor i vårt land är den faktiskt ett exempel på en ouppnåelig tillvaro. Den tillvaron där man spenderar rätt mycket tid och pengar på att göra saker bara för att roa sig själv (vilket för övrigt är själva grundbulten i den globala marknadsekonomin, men det visste ni ju redan).
I de mindre inköpen är jag också medelklass. När jag handlar på Systembolaget väljer jag till exempel alltid vin från hyllan 70-99 kr, jag har fler än en gång sagt att bara man går upp några tior från de billigaste sorterna hittar man de mest prisvärda vinerna. Men för 150 spänn blir jag uppskörtad, eftersom lågt utvecklade smaklökar som mina inte förmår att uppskatta skillnaden (jag skyller på snuset). Sen går jag till nyhetshyllan på ölavdelningen och provar några nya sorter. Det kan bli en ekologisk ale från Småland, en blytung irländsk stout eller varför inte en stark och dyr belgare. Jag koketterar en stund där bland roligt utformade flaskor, priset spelar liksom ingen roll. Man måste ju fylla sitt liv med nya smaker, som jag (medelklassmänniskan) grandiost brukar utbrista när sambon frågar vad jag har i påsen. Samma sak här alltså, någon finsmakare är jag inte men jag markerar min klasstillhörighet där på systemet.
Det här med att identifiera vad som kännetecknar under-, medel- och överklass idag har ju många ägnat sig åt i diverse avhandlingar, så vi behöver inte gå igenom hela svängen igen. För sakens skull nöjer jag mig med att konstatera att om du lever ditt liv enligt ovanstående beskrivning så är du nog som jag, en medelklassare (såvida du inte gör det på lånade pengar, då är du en medelklass-wannabe som till slut hamnar i Lyxfällan). Oavsett om du är rektor, montör på Volvo, egenföretagare i floristbranschen eller mellanchef inom landstinget så lever du troligen ett liv där den trygga ekonomiska basen finns och ger utrymme för lustfyllda aktiviteter. Jag vet inte, ska vi säga att gränsen går någonstans vid 28 till 30 tusen i månaden före skatt?
De ekonomiska medlen styr vad vi kan göra med våra liv, eftersom det allra mesta här i livet kostar pengar. Enkel sanning modell 1A. Visst kan din kulturella status skänka dig förmåner i vissa sammanhang, och visst kan dina 280 högskolepoäng imponera på somliga, men utan degen består din vardag av ett kraftigt beskuret antal valmöjligheter. Och är det inte där någonstans vi hittar medelklassens själva essens, i liberalernas skinande palett av valmöjligheter? Den palett som vi har kommit att älska, vi som har råd med den. För egentligen, och här börjar jag skära i min stolthet med en slö kniv men det måste sägas, så är vi kanske i själ och hjärta alla liberaler när vi har råd med det. Eller?
Liberaler ropar på frihet, socialister ropar på rättvisa. Kan man uppnå rättvisa utan frihet? Inte en chans. Ta nu exemplet med slavarna, ja det kanske är fånigt men tänk så här: när de amerikanska slavarna frigavs av nordstatarna fick de sin frihet. Frihet att gå ut i världen och välja mellan pest och kolera. Hade de uppnått rättvisa? Näppeligen, de svarta behandlades fortfarande som kreatur och riskerade att bli ihjälslagna bara de tittade på fel människa vid fel tillfälle. Den sortens frihet är kanske värd en del, men bara i jämförelse med den tidigare slavtillvaron. Det var inte förrän degen började rulla in som det överhuvudtaget kom att likna något.
Men du, borde man inte som människa sikta lite högre än så? Borde man inte ta ett par kliv uppåt på behovstrappan och sikta på rättvisa? Vad nu det är, tänker du. Ja, det kan ju debatteras så här i kristider när IF Metall öppnar dörren för sänkt arbetstid och lön samtidigt som bolagsstyrelser runt omkring i vårt vackra land anser att kristider kräver kraftigt höjda chefslöner. Överklassens logik: det är tufft nu, det blir jobbigt, alltså borde vi ha mer betalt. Ahh.. den trötta debatten. Jaja, men många tycker att det är orättvist. Faktiskt. Det kanske finns en och annan liberal där ute som också tycker det (hör av er).
Egentligen är det väl rätt fånigt att sitta i ett av världens rikaste länder (å jo) och ropa på frihet. Vad då för frihet? Vad är det vi saknar nu då? Friheten att välja mellan olika telefonoperatörer? Friheten att välja mellan olika sorters pålägg på mackan? Friheten att slippa statlig inblandning? Men vänta nu, är det inte där någonstans som de liberala idealen ändå sätter fingret på den ömma punkten? FRA! Spionage! Både kommunister och kapitalister har gjort sig kända för att spionera på sitt folk, till och med en socialdemokratisk regering i ett obskyrt litet land i norra Europa gjorde det på 70-talet (äh.. det var såna tider, eller hur han sa Palme). Endast liberaler går obefläckade genom denna historia och är därför de enda som på allvar kan dra denna lans utan att hugga sig själva i foten. Eller?
Nåja, inte är det väl socialister och liberaler som står som kombattanter i den här frihetskampen väl? Är det inte.. ehh.. somliga folkpartister tillsammans med moderater, kristdemokrater, somliga centerpartister och somliga sossar mot somliga folkpartister, miljöpartister, somliga centerpartister och somliga sossar? Herre min GUD vad krångligt det blev NU då! Och då glömde jag ändå Vänsterpartiet. Jamen hej, säg så här då. Jag vill ha rättvisa, och rättvisa förutsätter frihet (alltså den typ av grundläggande frihet som gör att vi kan leva våra liv utan att riskera att hamna i fängelse för att vi har lånat fel bok på bibblan, eller har fel efternamn, eller bara tittar på fel människa vid fel tillfälle). Om det här gör mig till liberal så är jag väl fan det då. Jamen hallå, det är ju helt självklara grejer vi snackar om! Eller?
Svenska valkampanjer på 2000-talet handlar om att erövra Mittens Rike, och medelklassen äger detta rike. När medelklassen blir missnöjd förflyttas centrum av mittens rike åt ena eller andra hållet, vilket gör att de yttre kanterna då snuddar vid åsikter som ibland kallas extrema. Men det alla politiker försöker uppnå är balans och harmoni i riket, det kan man till exempel se när Moderaterna reagerar på ökade sympatier för SD genom att föreslå några skärpta regler i flyktingpolitiken. Den som vill ha makten och hela härligheten måste flörta med medelklassen, så vilken allians är då bäst lämpad att stoppa sin näsa i det arslet?
Jag tycker så här, det borde finnas ett liberalt parti och ett socialdemokratiskt parti i vårt land som gillar att samarbeta med varandra (som det faktiskt nästan var en gång på Westerbergs tid). Jag tror nämligen att den kombinationen, om vi skalar bort Persson och Leijonborg och Björklund och allt konstigt som Folkpartiet och Socialdemokraterna har sysslat med de senaste tjugo åren, skulle vara den allians som är bäst lämpad att styra vårt land eftersom båda har ett gott grepp om medelklassens pung (penning eller scrotum, det kan kvitta). Denna allians förutsätter dock att vi en gång för alla kommer överens om en sak: Folkpartiet bör stryka ordet ”liberalerna” ur sitt namn. De har så att säga exkluderat sig själva ur den klubben (här kunde Björklund göra en klädsam sorti genom att citera Groucho Marx: "I don't want to belong to any club that will accept me as a member"). Plats på scen istället för ett nytt liberalt initiativ, lett av.. nej, inte Alexander Bard utan.. okej, här får ni gärna föreslå lämpliga kandidater. Jag öppnar dörren här, kliver ni in?
Euforisk (nåja) slutkläm: ”Frihet och rättvisa åt alla!” Va, vem skriver inte under på det? På allvar alltså, jag menar det! Så sant som mitt ekologiskt odlade premiumöl har en maltig smak med inslag av humle, citrus och rostat bröd. Så, vad säger ni? Ska vi ta det här till nästa nivå och sopa de där jävla konservativa mupparna av banan? Moderats, christdemocrats, middle of the road party, beware! We’re coming to get you.
PS. Jo.. det får förstås bli i valet 2014 som vår nya heliga allians skördar sina framgångar. Men då jävlar! 17 kommentarer till “Mittens Rike (och en allians som passar därtill)”Skriv en kommentar |
Sök -
Visst talas det ofta om rättvisa (singularis) och orättvisor (pluralis)? Ibland hör man dock någon provokativt tala om rättvisorna (pluralis). Du tvingas därför specificera vilken rättvisa du förordar, innan jag skriver under.
Gustav: Du har rätt, om det är något ord som bör preciseras här så är det rättvisa (singularis). För inte pratar jag om gudomlig rättvisa, ej heller poetisk. Nej, det är lika lön för lika arbete, jämlikhet, en fördelningspolitik som kan sammanfattas med sossarnas så misslyckade slogan från förra valet: Alla ska med! Att god hälsa inte ska vara en klassfråga, att god utbildning ska finnas tillgänglig för alla som vill, inte bara de som har råd, att banker ska veta att de inte kan köra skiten i botten utan att ställas till svars.. vi börjar där.
Det finns ett ord som är så jävla vackert: Socialliberalism. De må vara mellanmjölk, men då är det en synnerligen välsmakande sådan. Jag vill rösta på ett parti som drivs av att alla skall ha rätt att göra det de vill, och alla skall ges förutsättningar att göra det de vill.
(Det skall inte bero på din uppväxt eller dina föräldrars förutsättningar. Om du sen ändå väljer att slarva bort dina chanser är det beklagligt, men ändå upp till dig).
Det var roligt i början med medelklassens nöjen etc. Själv gick jag glatt hem från jobbet med två flaskor vunna i kontorets *vinlotteri* när jag träffade en polare som sa att jag blivit en kopia av hans föräldrar.
Annars tycker jag det mest tragiska med hela medelklassgrejen är att när jag var ung ( Numer 32 år ) sa ALLA att inte fan skulle dom hamna i nån medelklasstilvaro utan dom skulle minsann göra det ena med det tredje i stället.
Nu när vi kommer lite upp i åren och börjar tycka om bekvämligheter och livets enkla medelklassnöjen visar det sig tyvärr att dörren till medelklassen är stängd för de flesta.
Jag orkade inte läsa i slutet om liberaler och sossar, men när åren kommer i kapp oss vill vi nog ganska lika grejer hela rasket.
Jonas Dahl: Det är precis vad jag i praktiken vill uppnå med den föreslagna alliansen. Många säger att det är en utopi, jag säger give it a shot. Jag tycker att det finns en skärningspunkt mellan socialism och liberalism som är närmast outforskad i svensk politik, och jag undrar ibland vad som hade hänt om någon hade fortsatt på Westerbergs linje. Istället fick världen potatistuggaren.
Handikappresor.. etc: Herregud vilket långt nick du har! Tänk om det är så, att det här medelklasslivet är utrotningshotat? Att de som kommer att vara thirtysomething om sisådär 10 år fortfarande bor i andrahand och har timvick? Det skulle i såna fall vara ironiskt, att politikerna utrotar sin egen målgrupp. Det är okej att du inte orkade läsa till slutet. Jag orkade nästan inte skriva till slutet.
Hördu, jag köpte ett vin på systemet som enligt uppgift på hyllan skulle ha inslag av grön banan, päron och vanilj men på själva flaskan stod det citrus flavors. Jag bara undrar… Det är nog så med liberalismen och socialismen också.
Fy fan vad hemskt. Andrahand och timvick. *gapskrattade*
Ja det är dom signalerna jag får. Vet inte ens om det kommer dröja tio år tills dess. Vet väldigt många med just andrahand och timvick i min ålder redan, som inte kommer in i medelklassen hur gärna dom än vill.
Om man ska sätta en etikett på 70-talisterna tycker jag det skulle vara ” Den lurade generationen ” vi fick veta att allt var möjligt. Att det fanns en massa jobb att välja på, att det skulle fixa sig med bostad,att man kunde ta det lugnt i skolan, ta ett sabbatsår, pröva sig fram etc.
Verkligheten är inte riktigt sådan. På grund av mitt trevliga sätt och välkammade frisyr har jag tagit mig in, men det var på håret kan jag säga.
När du skriver mellan “socialism och liberalism” hoppas jag att du med socialism inte menar förstatligandet av verksamheter, större offentlig sektor eller mer planekonomiska inslag? Utan mer solidaritets, rättvise- och fördelningsaspekterna?
IA: Om du med din liknelse menar att det som står på hyllan motsvarar ideologi och det som står på flaskan motsvarar verkligheten så har du förstås rätt. Men å andra sidan, så är det väl med all ideologi? Det finns en pappersprodukt och en verklighet, och de har inte speciellt mycket med varandra att göra. Jag är nog fortfarande beredd att ge det en chans. Vete fan om min öl egentligen smakade rostat bröd, men det fick mig att köpa ölen.
Handikappresor..: Det där låter hemskt. Själv är jag ju 60-talist och jag kan lova dig att det inte var någon som sa till mig att ta sabbatsår och softa för att allt kommer att ordna sig ändå. Nu är ju jag uppväxt i ett hem med högt utvecklat krismedvetande iofs (”du måste skaffa JOBB grabben, hur ska du annars kunna försörja dig? VI tänker inte ta hand om dig, det ska du ha jävligt klart för dig!”) och det kanske spelar in, men jag tror också att det är som du säger, det var ett annat samhällsklimat för oss och det har nog hjälpt oss en del. Jag har också ett trevligt sätt, men min frisyr har i perioder varit under all kritik.
Jonas Dahl: Den föreslagna alliansen kommer förstås att förhindra det scenario som du målar upp, det är därför jag har satt liberalerna vid sossarnas sida. Dock, och detta vill jag vara tydlig med, vore det endast upp till mig så skulle jag inte låsa fast mig vid ideologiska föreställningar om vad som får och inte får göras. I skrivande stund har det rådande marknadsliberala systemet havererat, och ingen ideologi är bättre än sitt senaste misslyckande. jag skulle göra “det som krävs” för att förhindra dessa otroligt djupa dalar som skär som dödens lie genom hela vårt samhälle. Det är helt enkelt oacceptabelt stora svängningar mellan hög- och lågkonjunktur i det här systemet, och om större offentlig sektor och förstatligande av verksamheter är det enda som kan förhindra det (okej, vi lever i en globaliserad värld vilket marginaliserar varje eventuell reform i vårt land) så skulle jag ställa mig bakom såna förslag. Nu tror jag inte att det kommer att hända, men jag har ingen ideologisk övertygelse som hindrar tanken, om du förstår.
Borde jag skämmas att jag läser detta istället för att plugga till mitt prov om en timme? Blir trettio om 12 år, hur förbereder man sig för timvik?
Noirs: Skämmas? Nej, för mig är det ju enbart smickrande. Jag har aldrig haft timvik så jag är fel person att fråga, men att ägna dig åt att plugga till provet är kanske ändå en bra start för att undvika den framtiden. Jag vet inte om det spelar någon roll, men.. äh.. gör ditt bästa helt enkelt!
Handikapp etc - Mina syn på saken, som 80-talist, och alltså en av dem som borde representera den eventuellt utrotade medelklassen om sisådär 10 år; Timvik avancerar man ifrån illa kvickt, och har man “bara” avancerat inom samma företag under ett visst antal år, ja då är man en loser. Framåt, uppåt! Andrahand har vi inte hört talas om, min generation drar på sig lån över öronen strax efter 20-årsåldern, bostadsrätt är det enda rätta. Jag tror med andra ord inte att det är någon större risk att vi är kvar i anti-medelklass-träsket om 10 år. Vi har nämligen i allmänhet aldrig varit i den fasen.
Lyxfällan-wannabe-medelklassen som Maths nämnde i förbigående existerar dock i allra högsta grad. Vi börjar egentligen i medelklassen direkt i tonåren, oavsett tillgångar, och sen är det upp till var och en att snabbt inskaffa medel som kan finansiera livsstilen vi skaffade oss alldeles för snabbt.
Maths - Angående förstatligande av verksamheter pga konjunktursvängningar, så tror jag inte det är någon vidare lösning. Statens konjunkturkänslighet är ju faktiskt relativt hög? Tänk bara på finanskrisen i början på 90-talet då staten till slut hade ett underskott på mer än 200 miljarder kronor, med efterföljande sparpaket? Att ha alla delar i samma statsbudget skulle kännas tokriskabelt.
/Manzuri - upp över öronen, och mitt i amningen, som vanligt.
Manzuri: Intressant läsning om 80-talister måste jag säga. Nu har jag aldrig sagt att jag vill förstatliga, jag har sagt att jag inte har några ideologiska föreställningar som skulle hindra den lösningen om det visade sig vara den enda lösning som kan dämpa de våldsamma konjunktursvängningarna.. vilket jag ser som långsökt. Det var mer en ideologisk markering i resonemanget med Jonas. Jag minns mycket väl finanskrisen i början av 90-talet, jag satt i en bostadsrätt med rörligt lån och svettades hårt.
Har aldrig köpt bostadsrätt och kommer aldrig att göra det. Jävla kapitalistpåfund. Sunkig hyresrätt och timvikariat is the shit.
En annan köpte ju av någon som satt och svettades med den rörliga räntan. Den enes död osv.
Kaptenen: Ungefär lika kapitalistiskt som att betala dyra pengar för att träna på gym, hehe.
Mattias: Jag gjorde också en affär i den vevan, fast det blev ju mer gungor och karuseller av det hela. Förlorade stort på lägenheten, men köpte ett billigt radhus.