|
Torsdag 4 December 2008 MobbarenAv Mattias
Jag har nyligen blivit kallad för vuxenmobbare i en av kommentarerna till min pruttkonstpamflett. Som om det vore någon skillnad på mobbare och mobbare. Det tog en liten stund innan det sjönk in. Kanske är det sant, kanske beter jag mig som en mobbare i vagt skydd av den nästan-anonymitet som inlägg signerade utan efternamn skapar. Kanske jag gick onödigt hårt fram (nu vet jag ju förstås inte om föremålet i fråga tagit åt sig – dels har bloggen än så länge begränsad spridning och dels har jag förstått att min åsikt ändå saknar värde eftersom jag inte är professor i konstvetenskap). När jag var liten var jag också en tunnis, men levde ändå ett behagligt liv i strålglansen från storebror, vars (oförtjänta) rykte som kicker turligt nog smittade av sig på mig. Minns att åttiotalet var Stockholmsnattland. Var man onaturligt vig och kunde få in en hoppspark på en lampa två och en halv meter upp i en skolkorridor full med gapande elever, var man i princip en Kung Fu-mästare. Jag var därmed oantastlig. I sjuan var det en kille i nian som mot bättre vetande var på mig nästan varje rast. I början försökte jag bara fly undan, men till slut gick jag till brorsan och förklarade läget. Han åkte då från gymnasiet en dag, letade upp den här killen, tog med honom ut på skolgården och berättade vem som var hans lillebror, vad som skulle hända med killen om han fortsatte bråka med mig och tillade, i bästa mafiosostil, att han även fick som uppdrag att se till att ingen annan var på mig. Om någon så mycket som petade på mig skulle brorsan komma tillbaka och slå honom sönder och samman. Den här killen var huvudet längre och säkert starkare än min bror, men rykten och inbillningsförmåga är starka bundsförvanter till den som är kaxig och har gott självförtroende. Så småningom avtog nämligen brorsans inflytande över mitt väl och ve. Intresset också, kan man tänka. Han gick i gymnasium i stan och hans frånvaro från ön där vi växte upp gjorde att ryktet så småningom svalnade. Jag fick helt enkelt börja stå på egna ben, en situation jag inte riktigt var van vid. Hormonerna hade börjat spela och jag hade ingen lust att sitta och uggla i biblioteket längre. Tjejer var då som tjejer är nu, de dras till de killar som märks. Det gällde alltså att synas och att vara någon. Därför allierade jag mig med folk som var kaxigare och hårdare än jag själv - men priset var att anpassa sig efter spelreglerna. Och i det spelet ingick det som en oskriven regel att inte visa någon pardon mot de som var svaga, fula eller hade något annat lyte som man kunde racka ned på; ett överbett, ett medfött handikapp, en snaskig familjesituation. Ska jag vara lite ärlig mot mig själv så var jag ingen regelbunden eller särskilt driven mobbare. Jag var möjligtvis lite osäkrare och lite mer opportunistisk än vissa andra. Det blev några situationer här och några där för att upprätthålla min del av avtalet. Jag var inte den utstuderat sadistiska och oempatiska typen som finner nöje i att metodiskt plåga andra, men jag kunde vara rätt slängd i käften, och ord kan som bekant vara värre än ett slag över munnen. Så jag kunde stå bredvid och titta på och ibland kasta bensin på elden med ett par väl valda ord. Jag kunde hitta ömma punkter som jag tryckte in ett hårt finger i, och vissa tillmälen fick säkert vingar och levde vidare. Två barn i skolan försökte ta sig ur situationen på det sätt som utmärker de som helt tappat hoppet: en flicka i parallellklassen satte en sommarkväll i sig en hel burk sömntabletter och en flaska sprit. Vad jag kan minnas hade hon - av helt obegripliga skäl - varit systematiskt mobbad sedan vi gick på fritids. Hon hittades och överlevde. De här och en del andra situationer har etsat sig fast i minnet, trots att jag gjort mitt bästa för att förtränga dem. De ger mig en stor klump i magen i vuxen ålder - jag skäms helt enkelt något så in i helvete för hur jag kunde bete mig. Tyvärr hjälper det inte att jag sitter här och våndas tjugo år senare, de utsatta är stora idag - de har fått leva sina liv med minnen av en mörk barndom och de har helt säkert följt dem i tillvaron även i vuxen ålder. Det finns ingenting jag kan göra för dem nu. Däremot kan jag tänka på hur jag beter mig idag. Med detta som bakgrund så tar jag faktiskt åt mig när jag blir kallad för mobbare. Jag, som med stigande ilska, indignation och illa dolda skuldkänslor läser om mobbing i tidningen och som - faktiskt - gör mitt bästa för att i vanliga vardagen inte längre vara en sån där, jag inser att jag ändå kanske gått över gränsen. Man behöver inte gilla allt, men det betyder inte att man kan skriva vad som helst. Därför hoppas jag att konstnären av den händelse hon känner sig nedtryckt inte tar allt för illa vid sig för min stundom raljerande ton. Detsamma gäller för övrigt även mitt förra inlägg. Trots att det faktiskt inte var avsikten och även fast jag inte vet vilken status Camilla befinner sig i, så kan man uppfatta det som en spark nedåt! På bara två månader har jag alltså lyckats göra en Alex Schulman, och det är en obehaglig tendens som inte alls känns särskilt bra. Därmed inte sagt att jag överger mina åsikter angående pruttkonsten. 13 kommentarer till “Mobbaren”Skriv en kommentar |
Sök -
Så här ser det ut på de flesta skolor fortfarande. Problemet med läraryrket är att det är medelklasstanter som blir lärare, nästan uteslutande. Folk utan någon som helst talang, minst talang har de i konfliktlösning och våga ta strider mot skitungarna. Jag är en sådan talanglös lärare men jag har gjort konflikter med elever till en paradgren, inte så att jag går runt och skapar konflikter men jag tar i de som vi i vuxenvärlden ska ta i.
Det är lätt att hamna i “bloggrage” det är bara en avart av “roadrage”. När man får sitta anonym bakom en ruta av något slag så kan man säga onda saker om människor. Anonymiteten gör att “vågar” vara ett rövhål. Been there, done that. Alla ska vi väl försöka bli bättre människor…
Bra skrivet.
1. Att problemet skulle ligga hos ”talanglösa medelklasstanterna” är väl knappast ett seriöst anförande. Givetvis ligger problematiken på en oerhört mer komplex nivå, samhälliga stödfunktioner och föräldrars ansvar inför sina barn, och dessutom i sann Darwinistisk anda är pennalismen ett ytterst ocharmigt drag hos människan som förmodligen är omöjligt att undkomma. Jag har aldrig varit en utpräglad mobbare och inte heller ett mobboffer även om alla givetvis är en del av fenomenet både i barn-, ungdoms- och vuxenvärlden. Dock kan man trösta sig med att de som oftast är de framstående personerna i rökrutan och ledare av prygel och tortyr, hamnar längst ner i näringskedjan vid vuxenålder dvs. man ser dem på billhälls, i samma träningsoverallsbyxor de hade i rutan, betalandes måltipsraderna med socialbidraget.
Hög igenkänningsfaktor på högstadiebeksrivningen, minus brorsan. Min brorsa lyfte inte ett finger när jag låg risigt till.
Jäkligt bra skrivet. Finns mycket att kommentera men som tjej på högstadiet känner jag inte så mycket igen beskrivningen av vad tjejerna gillar - jo, visst ska det vara killar som märks och det där. Men allra mest positiv uppmärksamhet får ju faktiskt killarna som märks OCH som vågar ta skit för rätt saker. Fast man behöver ju ganska mycket staus i botten för att gå hem med det, kanske är det framför allt bland de där unga sporttalangerna som det fanns exempel på de som klarade både och. Och jag tror att samma saker gäller tjejernas status på högstadiet. En del vågar sticka ut och kan samtidigt ro hem det.
Funderar en del på hur vuxenvärlden i skolan ska kunna uppmärksamma på riktigt. Ett sätt är ju att mer medvetet jobba med HELA vuxengruppen i skolan - mattanter, städpersonal, gympalärare, lärarpraktikanter osv. Det finns nog många som ser men som aldrig finns i de forum där mobbing sedan diskuteras.
Dorian: Har du jobbat i skolan någongång? Sen finns det en massa manliga medelklasstanter också.
Ullis: Få skolor har en känsla där alla vuxna är inblandade i elevernas välbefinnande. Det är ofta vi och dom.
Mattias,
jag läste ditt tidigare inlägg om pruttkonst och måste säga att jag tyckte det var spot on. Jag har själv studerat konstvetenskap i flera år, haft lärare som gått ner i brygga över performancekonst såsom ett gäng schäfrar som går runt i ett rum i tre dagar och så vidare, och jag kräks också på det. Som utövande konstnär får man vara beredd på kritik, det är en del av processen. Det handlar INTE om vuxenmobbing.
Jag är helt på Hannas linje. Att du var ett vidrigt barn som var en pest för din omgivning, det må så vara. Men som konstnär får man stå ut med kritik.
Att skrika mobbning i tid och otid när man möts av kritik är bara svagsint och ett jävla hån med de som faktiskt blir utsatta för det.
Kaptenen och Dorian: Det är nog en kombination av inkompetenta lärare och de egenskaper hos barn (och hos alla) som Dorian tar upp. Brorsan är lärare och han berättade om nån antimobbningstaktik de körde med enligt någon pedagogik som organisationen Friends lärde ut. Metoden var mycket effektiv. Tills vissa ungar började haja upplägget, vill säga. De är ju inte dumma.
Maths: Risig brorsa! Har du växt om honom än?
Ullis: Tack! Det är klart att inte alla tjejer var sådär, lika lite som att alla killar var idioter, men bråkstakar är alltid omsvärmade av tjejer. Det är tyvärr ett faktum.
Hanna: Den kommentaren var skön att läsa, tack!
David: Nu vet vi ju ingenting om konstnärens bakgrund (svår mobbing kanske ligger bakom de skeva lerklumparna (Se! Nu är jag där igen, det här är allvarligare än vad jag trodde)), men det ligger helt klart något i det du skriver.
Gör man konst som pryder offentliga platser är man antagligen beredd på viss offentlig bedömning. Och att uttrycka sig raljerande i sin kritik må vara plumt och onödigt ibland, men kan näppeligen klassas som mobbing?
Men till huvudfrågan: Du kan inte ana hur många gånger jag legat och vridit mig i samvetsplågor för saker som jag kläckte ur mig på högstadiet. Många, många år senare dessutom. Och då var jag absolut ingen regelbunden eller driven mobbare, utan en rätt klen kille som precis som du ibland tog den enklaste vägen. Mitt behov av att då och då få känna att det fanns folk som var under mig kunde få mig att säga vedervärdiga saker till mycket svagare människor, och försätta dem i de pinsammaste av situationer.
Om man bara kunde ha det osagt…
Men precis som du kom jag åtminstone på bättre tankar ganska snart. Och är idag, om jag får säga det själv, extremt lojal, inkluderande och tolerant.
Jag hoppas det räcker till förlåtelse den dan vi klappar på porten…
Tyvärr måste jag förespråka våld i detta fall. Jag var själv inte världens starkaste men jag var nog mer kort än svag. En av de mest jobbiga, ADHD-snubbarna i högstadiet, gjorde alla mina raster sura. Det hade inte hänt något innan men helt plötsligt “valde” han mig. Detta höll på under ett par veckor sedan bestämde jag mig. När han minst anade det spöade jag helt enkelt skiten ur honom så han hamnade på sjukan. Killen tittade inte ens åt mitt håll efter det. Jag fick vara ifred och slogs aldrig mer. Ett rejält kok stryk är tyvärr ofta det ända de här killarna förstår sig på
Jonas: Gott, huvudsaken är att man fattar och kan förändra sig. Det är ju inte alla förunnat.
Jonte: Tyvärr tror jag att du har rätt. Men då gäller det att kunna uppbåda modet och sedan också ha någon slags fysik för genomförandet. Fast - och det vet jag av erfarenhet - även små människor kan bli mycket svårhanterliga om de är komplett galna.
De där “jobbiga, ADHD-snubbarna” kanske skulle ha plockats upp av vuxenvärlden och fått hjälp med sina diagnoser. Världens största klyscha absolut, men mobbarna mår sällan så bra heller. Jag var ganska hårt utsatt av en kille under högstadiet, som jag nu i vuxen ålder förstått levde under rätt krassa hemförhållanden. Han tog hand om sin gravt alkoholiserade pappa och hade nog en helsikes massa aggressioner som låg och tryckte under ytan, något han tog ut på sin omgivning i skolan. Jag har svårt att se något ont i honom i dag och tror inte att det hade hjälpt någon om jag pucklat på honom i korridoren.