När jag i slutet av maj 2000 klev på det kneg som skulle ta mig genom sommaren hade jag redan en utarbetad plan. Eller plan, det var väl i sanningens namn mer av en lös tanke, en vag strategi för hur jag skulle förhålla mig till de människor jag skulle komma att tillbringa några månader med. När jag första morgonen klev ut i korridoren på Huddingehäktets restriktionsavdelning och drog frukostvagnen från cell till cell hade jag redan blivit varnad av mina nya kolleger. - De kommer försöka köra med dig. Märker de att du är helt grön kommer de köra över dig totalt. Det bästa är om du bara försöker låtsas som om du gör det här varje dag, som om du kommit upp från en av de andra avdelningarna. Jag nickade och lade mig till med en uttråkad min. Låste upp den första celldörren och tog ett steg tillbaka bakom frukostvagnen. En luggsliten orakad man med dålig tandhygien och axellångt tunt hår som såg ut att sitta fast i en enda tova högt upp på hjässan kom ut i korridoren, klädd i häktets blå byxor och t-shirt. - Tjena. Syster har sagt att det är okej att jag tar några extra påsar socker. Det är väl okej va? sa han. - Eh, ja. Har syster sagt det så är det väl okej, sa jag. En äldre kollega som stod en bit bort i korridoren för att hålla ett öga på att allt gick rätt till bara skakade på huvudet när jag låst celldörren. - Det var ju bara några påsar socker, sa jag. - Det börjar med några påsar socker. I morgon kommer han fråga dig om han inte kan få en extra ostbit också. So fucking what, tänkte jag. Vill någon som tillbringar hela dagarna inlåst på ett häkte och förmodligen inte ens vet hur länge han ska sitta ha en extra ostbit så tänker inte jag vara den som förvägrar honom den. I min plan ingick att jag skulle hålla mig ”neutral” sommaren igenom. Jag skulle inte umgås för mycket med de andra plitarna och dras med i någon form av människoförakt och jag skulle inte intressera mig för vad de som satt där hade gjort. Jag skulle bemöta dem som vem som helst. När jag öppnade nästa dörr steg Tony Olsson ut. Utanför varje cell fans en liten hållare med en lapp där det stod personuppgifter om den som befann satt i cellen. Bland annat stod det vilket brott personen satt häktad för. För att hålla min linje struntade jag kategoriskt att läsa på de där lapparna. Jag ville inte skapa mig några förutfattade meningar och dessutom var de flesta som satt där ännu inte dömda för de brott de var misstänkta för. Det höll i några dagar. Kanske hela första veckan. Ganska snart upptäckte jag att jag på något halvt omedvetet sätt hade börjat dela in internerna i olika grupper. Alla som jag upplevde som trevliga tänkte jag mig inte hade begått något grövre brott eller om det rörde sig om något grovt så var det kanske rån eller något gängrelaterat. Medan de jag uppfattade som dryga och otrevliga måste vara mördarna och våldtäktsmännen. Det gjorde min arbetsdag enklare att tänka så. Jag kunde utan dåligt samvete vara kort mot de dryga och köra en mer vänskaplig ton mot de trevliga. Det var en intern som jag kom särskilt bra överens med. Vi var jämnåriga men han hade redan fru och flera barn. Han berättade att han från och till livnärt sig som hantverkare men att han för det mesta försörjde sig genom brott. Han visade bilder på sina ungar och drog underhållande historier där han bjöd starkt på sig själv. Han var en person som var lätt att tycka om. - Du, Ärlemalm, vet du vad din nyfunna polare som du ser ut att ha så trevligt tillsammans med har gjort? Frågade en kollega som suttit och iakttagit en av våra konversationer i korridoren från kontrollrummet. - Nej, och det intresserar mig inte, sa jag. - Han och hans fem polare, varav två till också sitter här, våldtog en tolvårig flicka upprepade gånger under ett års tid, sa min kollega. - Flickan får nu bo på hemlig ort på grund av hotbilden inför rättegången, fortsatte han. Din polare där ute har till och med fått kärleksbrev från henne. Han våldtog henne och lät sina vänner göra samma sak. Hon berättade inte får någon eftersom hon var kär i honom. Det hela uppdagades när hennes pappa hittade hennes dagbok. Han såg nöjd ut när han lade märke till hur hårt kraften av hans ord träffade. Jag svarade inte utan gick ut och satte mig i soffan i personalrummet och bläddrade planlöst i en tidning medan tankarna for omkring i huvudet. En månad senare satt jag med på rättegången, som vakt, och hörde en av männens solbrända och permanentade advokat tala om den tolvåriga flickan som ”lättfotad”. Mannen och hans vänner menade ju att det var tolvåringen som tagit initiativ till sex och att de bara ”ställt upp”. De var alla 20-30 år gamla. Några var sedan tidigare kriminellt belastade men överlag gav de ett rätt alldagligt intryck. Kanske lite omogna, som förväxta tonåringar, vilket knappast något ovanligt ens år 2000. De var grannen du hejar på i trappuppgången eller den där roliga kollegan på jobbet. Monster skapas med avstånd. Josef Fritzl – där har du det moderna monstret. Men Fritzl är undantaget. Monster är sällan bara monster. De är ofta goda fäder, bra kompisar och trevliga arbetskamrater. Det handlar om små avvikelser, det som gör en man till mördare eller våldtäktsman och en annan till hjälparbetare för Sida. Och ibland finns allt det där i samma person. Det är den världen vi lever i. Det är den verkligheten vi har att förhålla oss till. (Fortsätt gärna svara på frågorna i inlägget under. Vi uppskattar verkligen era svar)

Kategorier: Betraktelser, Samhälle | Tags: häkte, huddinge, josef fritzl, monster, psykopater, Våldtäkt