Jag och Matt ska träffas på Pet Sounds bar. Matt är på väg från Blecktornet, och medan jag väntar in honom läser jag Jonas Karlssons nya novellsamling, som faktiskt är bättre än jag trodde. Plötsligt står Matt brevid mig med en skopa kylig kvällsluft kring sig.
- Är det värt det? frågar han.
- Knappt, svarar jag.
Han syftar på min lättöl som i all sin gnistrande glans står på bardisken. Jag har varit utan skummande öl och whiskysnuttar i snart fyra veckor. Efter en höst med ett hektiskt uteliv och en havererad mage, känns det som en bra idé att låta kroppen återhämta sig. Det ska ta ungefär en månad har jag hört, och detta är min första utekväll på ungefär lika lång tid.
- Det är bättre än cola, säger jag sedan.
- Inte bättre än rom och cola, svarar Matt.

I källaren försöker man dölja stickande kloaklukt med rökelse. En handfull människor av den sort som inte ser ut som vanliga Pet Soundsgäster befinner sig i lokalen. På scenen står en stor elorgel.
Vi är där för att titta på den norska sångerskan Susanne Sundfør. Jag har ingen aning om vem det är, det är Matt som har fått för sig att jag kommer gilla det. Ungefär en kvart över utsatt tid smyger norskan upp på scenen, och utan en enda blick slår hon sig ned bakom orgeln och rättar till mikrofonen. Publiken tystnar, jag häller upp lite öl som skummar fint och skenbart gott, och sedan börjar sången.

Det blir precis den sortens mörka och ödsliga musik jag tycker så mycket om. Hon sjunger klart och högt och lågt och ljust och mörkt, utan att darra det minsta på rösten. Det låter lite som Dead Can Dance ibland.  Och det är så jävla skönt att lyssna på någon som verkligen är begåvad. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är sällan man hör någon som sjunger riktigt bra live, där man liksom får känslan av att rösten - utan studio och pålagda effekter - inte har några begränsningar.

Sundfør spelar tre långa låtar, bland annat “The brothel”. Det är snirkliga melodier med finurliga krokar, och hon ser aldrig ut över publiken, utom väldigt hastigt på slutet av sångerna då hon säger “tusen tack” så tyst att det knappt hörs. Sedan är det plötsligt över, och då springer hon snabbt av scenen med blicken i golvet.

Jag gillar det också. Det är befriande med någon som inte känner tvånget att spänna ögonen i publiken eller pladdra sönder tystnanden mellan låtarna. Som är där för att spela och som ger sig i väg när det är klart.

Det blev ett kort gig, men trots imponerande röstresurser tror jag ändå att det hade blivit för mycket med fler låtar. I likhet med Antony & The Johnsons kan sättet Sundfør sjunger på förmodligen bli lite tjatigt i större portioner.

När jag kommer hem letar jag upp henne på Spotify, och inser att det mesta av den musik som finns där inte påminner om något av det jag hört under kvällen. Det är okej, men inte alls lika bra. Fast rösten… den är förstås fortfarande fantastisk.

(P.S: Spamrobotarna har hittat till Barstol, och vi blir fullständigt överösta med kommentarer med reklam för suspekta läkemedel. Vi har slagit på ett spamfilter i kommentarsfältet. Om det blir några problem med att skriva kommentarer, skicka då gärna ett brev till info(at)barstol.nu och säg till!)

Av Mattias mattias@barstol.nu

Kategorier: Musik, Recension | Tags: Matt, Pet Sounds Bar, Susanne Sundfør, The brothel