Jag har lyssnat på en debatt med artister och skivbolag på ena sidan, däribland Alexander Bard och Eva Dahlgren, och motståndare till IPRED på andra sidan. Jag har försökt förstå vad det handlar om och kommit fram till följande: det finns en låsning här som vissa vill påstå är av moralisk natur och andra säger är av teknisk natur, medan jag helt frankt påstår att vi har hamnat här på grund av dåligt affärsmannaskap.

Artisterna och skivbolagen säger att det handlar om upphovsrätt, jag säger att det handlar om distribution. Det är ingen fildelare som försöker sno artisternas verk och ge ut dessa i eget namn. Om jag laddar ner en låt av Eva Dahlgren så vet jag ändå att det är hennes låt, det står att det är hon. Hur ska jag annars kunna hitta hennes låt om inte rätt titel och namn publiceras? När det gäller upphovsrätt borde artisterna vara mer vaksamma gentemot varandra, jag tycker det stjäls mer än lovligt många takter inom populärmusiken nu för tiden. Senast var det Joe Satriani som blev upprörd över Coldplays ”uppenbara” stöld av hans ”If I could fly” till deras ”Viva la Vida”. Jag lyssnade på hans låt och måste säga att jag hör ett antal mer uppenbara låtstölder på radion varje dag när jag går hemma och städar till tonerna av P3:s skval.

Stämningen tätnar av ironi när popmusiker börjar yla om upphovsrätt, samma musiker vars verksamhet i så stor utsträckning handlar om återanvändning av gamla koncept. Exemplen haglar, orden nyskapande eller originalitet kan knappast användas för att beskriva svensk populärmusik idag, även om undantagen självklart finns. Vad sägs om att Anna Ternheim låter som Dido på ”What have I done”? Eller att Anna Maria Espinosas ”A little moonlight” har stulit friskt från The Clash ”The card cheat”? Vänta nu.. vem har skrivit Espinosas låt? Man kollar, där står A Wendin. Hmm.. vilken överraskning, Moneybrother har stulit från The Clash. Mannen som har byggt hela sin karriär på att stjäla från Springsteen och nämnda band, HONOM borde ni jaga med blåslampa istället för fildelarna som gratis marknadsför artisternas (ibland stulna) verk över internet.

Skivbolagen påstår att de visst kan anpassa sin affärsmodell till dagens teknik men för att göra det behövs investeringar och dessa pengar finns helt enkelt inte. Varför? För att piraterna har kapat deras täckningsbidrag, hävdar de. Slutsats: skivbolagen har agerat för lite och för sent. Man har bedrivit sin verksamhet utan framförhållning och det får man sona för nu, precis som bilindustrin. Utan framförhållning, utan utveckling och anpassning, dör man. Så enkelt är det. Det hade kunnat gå det här om skivbolagen hade anställt visionärer för en si så där tio år sedan, men nu måste man istället hitta på något annat. Tough luck, verkligheten är sällan snäll mot den som håller fast för länge vid gamla sanningar.

En hyfsat gammal sanning som skivbolagen fortfarande inte verkar har fattat är att efterfrågan på de produkter som artister och deras bolag producerar är kraftigt vikande, för att inte säga döende. Det är nämligen inte realistiskt att tro att folk ska köpa CD-skivor för 200 spänn när de flesta plattor idag innehåller en, max två, bra låtar. Resten är utfyllnad, konceptet album är lika dött som CD-skivan i sig. Vad är hönan och vad är ägget? Började artister göra tunna plattor eftersom ingen ändå köper dem eller var det tvärtom? Oavsett svaret så är sanningen föga smickrande för artisterna. Antingen har man piskat en död ko för länge eller så har man bara blivit sämre utan synbar anledning.

En annan sanning som nämnda aktörer totalt har missat är konsumentens förändrade beteende. Dagens konsumenter är inte längre en passiv skara människor som nöjer sig med att köpa färdigpaketerade produkter, de är människor som vill vara kreativa och påverka innehållet i produkterna. Exemplet med det tyska företaget som låter kunderna komponera sin egen müsliblandning på nätet är talande, det är ditåt vi går. Skicka mig din senaste hitlåt som fil i upplåst format, jag vill göra en egen mix på den. Gör den ännu hellre som en färdig plug-in till mitt musikprogram, jag vill lägga in den som en template. Kan du som artist förstå denna högst möjliga framtid?

Men huvudfrågan kvarstår, vad ska artisterna tjäna pengar på? Vi får väl ändå vara överens om att de bör tjäna sitt levebröd, att den yrkeskåren måste få ha en hyfsat ljus framtid. Annars går vi definitivt mot en kulturskymning. Inte beroende på att Alexander Bard får sina låtar ”stulna” på nätet, det kunde väl kvitta, men vad är lösningen? Låt mig bara passa på att här göra ett klargörande i den så kallade kulturdebatten: jag anser att det måste finna utrymme för kultur som inte alltid behöver göra reklam för sig själv och möta konsumenternas varje nyck med total kapitulation, men den popmusik som t ex herr Bard företräder lämnar jag med varm hand och utan dåligt samvete över åt marknadskrafterna.

Om vi nu för ett ögonblick bortser ifrån den konstnärliga aspekten kan vi ganska lätt jämföra paketerad musik med mjukvara. Likheterna finns där, både programkod och inspelad musik är digitala produkter sprungna från intellektuellt kapital (tankar och idéer). Gör man den här jämförelsen lyser trenden fullkomligt glasklar: vi rör oss bort från licensintäkter, alltså att sätta en prislapp på sin mjukvara och leverera varan i utbyte mot pengar. Fler och fler mjukvaror blir, voila, gratis på nätet. Allt ifrån små PDF-konverterare eller mediaspelare till hela affärssystem finns för nedladdning, och då frågar vän av ordning (eller skivbolagsdirektören): hur i hela friden tjänar dessa företag pengar?

Jo, man tjänar pengar på tjänster. ”Saker och ting som inte kan kopieras och distribueras illegalt”, om du förstår. Det är ett sätt att sluta piska en död ko, det finns säkert flera. Produkten som tidigare var ryggraden i verksamheten, den självklara kassakon, är idag förpassad till marknadsavdelningen. Produkten blir reklam för det verkliga erbjudandet till marknaden, dvs företaget självt (eller artisten, i vårt exempel). Det kallas varumärkesstrategi, kanske ringer en bekant klocka?

Varje företag, oavsett om det sysslar med tunnplåt eller musik, ställs någon gång inför faktum att förutsättningarna för verksamheten förändras. Den som överlever och går starkare ur striden är den som är mest kreativ och adaptiv. Fråga vilken företagsledare som helst idag (utom möjligen skivbolagsdirektörer) vad som är nyckeln till framgång, och han eller hon kommer att svara ”förmågan att anpassa sig till förändringar”. Vad skivbolag och enskilda artister behöver förstå är det som de flesta företag redan har fattat för länge sedan: ditt kapital består inte längre av din produkt, det består av dig själv. Dina relationer till dina kunder (fans), dina tankar och idéer, dina egenskaper, din förmåga att utvecklas på en marknad som ständigt förändras.

Skivbolag och artister agerar på denna marknad, vare sig de vill det eller inte, och behöver därför förstå spelreglerna. Men det visar sig att denna förståelse är skrämmande låg, för att inte säga obefintlig. Istället för att utnyttja det faktum att miljontals människor är beredda att ge dem gratis reklam OCH distribution väljer man att jaga dem med blåslampa. Det är, i sin fulla dumhet, bottenrekord i dåligt affärsmannaskap. Ett litet tips till Alexander Bard & co: låt Madonna visa er vägen. Hon har nämligen förstått vad det handlar om. Andelen intäkt som kommer från skivförsäljning är försvinnande liten i hennes imperium, istället tjänar hon pengar på reklam, spelningar och andra evenemang, böcker och allsköns merchandise. Hon är produkten Madonna, varumärket Madonna, och hur läskigt det än kan låta att göra en produkt av sig själv så går det inte att bortse från att hon tjänar fruktansvärt mycket pengar.

Vad som nu öppnar sig ovanför skivartister som en underbar lucka i molnen är en fantastisk möjlighet att en gång för alla skippa profithungriga mellanled och istället fokusera på sina kunder, dvs oss musikälskare. Här är vi kära artister, kom och förför oss! Och visst kan jag förstå om omställningen blir svår för Lars Demian, Kristian Kjellvander, David Fridlund & co. Att nu plötsligt betrakta sig själv som lika delar egenföretagare och skapande artist kommer inte att vara enkelt för alla men det är de facto vad ni är. Ju förr ni inser detta, desto större chans har ni att överleva. De mindre artisterna kan säkert också påstå att det som Madonna har gjort inte är möjligt för dem, att alla varken kan eller vill bli megastjärnor. Nej visst, det är sant. Men vad är det som säger att man inte kan göra det Madonna gjort i en mindre skala? Ingenting, såvitt jag kan se.

Den gyllene regeln gäller även här: den som vill utvecklas bör fokusera på lösningar istället för att ständigt beskriva problemet. Och lösningen, mina kära artister, är inte att stämma de människor som tycker om er musik. Det kan jag lova er. Och skulle det inte vara underbart ironiskt om det visade sig att Alexander Bard har en fet hårddisk innehållande illegalt nedladdad musik som han delar ut på nätet? Tillslaget skulle ge eko, jag kan se bilden framför mig där konstapel Jansson poserar med Bards laptop i famnen.

PS.

IPRED innehåller fler delar som bör belysas (som t ex att privata företag får agera polis), men jag har i detta inlägg valt att fokusera på upphovsrätt och affärssidan.

Kategorier: Musik, Samhälle | Tags: affärsmannaskap, Alexander Bard, Anna Maria Espinosa, Anna Ternheim, Coldplay, Dido, Eva Dahlgren, fildelning, IPRED, Joe Satriani, Madonna, Moneybrother, skivartister, skivbolag, The Clash