Så har man suttit där igen - mitt emot varandra i soffan med benen uppdragna. Det blev inga bomber. Ingen stor boom som talade om att här har kärlek varit och gått förlorad. På något sätt känns det nästan orättvist mot det där paret som gick hand i hand genom Tallin förra sommaren, som alltid valde tomma restauranger för att få vara ifred och som helst av allt bara ville vara för sig själva. ”Vi måste prata”, sa hon och jag lade ifrån mig laptopen på bordet väl medveten om att det var dags nu. ”Kör på”, sa jag. Fem minuter senare var det slut. Det som tagit två år att bygga upp. Ingen stor dramatik. Inga nazister som slet henne ifrån mig i en hjärtskärande slutscen. Bara ett ömsesidigt konstaterande av att vi faktiskt försökt, men att det inte räckt till. Hon började gråta och jag lade mina armar om henne och torkade tårarna från hennes kind. Det är åtta dagar sedan. På timmen. Mina tårar har inte kommit ännu, det lär de förmodligen göra först när man står dyngfull i någon bar och fel låt kommer på. Det är tyvärr precis så klyschigt livet är ibland. I fredags stod jag nere i lilla baren på Debaser igen, min vän Gustav Gelin hade klubb och förvånansvärt många ansikten var desamma. Det kommer bli en utmaning att undvika ladd och hålla sponken på en rimlig nivå. Singellivet har alldeles för många frestelser och jag är ju ... tja, fortfarande jag. Men en ny bar skulle sitta bra, allt annat skulle kännas som ett steg i fel riktning. Vi bor fortfarande ihop men undviker att tillbringa för mycket ledig tid tillsammans. Hon gråter ibland och jag dricker väl lite mer än vad jag borde, men i övrigt råder ett sällsamt lugn. Hon ska skriva på kontrakt på en ny lägenhet i dag, andrahand på Götgatan – bara några stenkast bort. Det är oklart när hon kan flytta in, men allra senast månadsskiftet. Tydligen en saftig hyra, men riktigt fin ska den vara. Jag vet inte om jag vill se den ännu. Ingen stor dramatik som sagt, bara en tung melankoli som lagt sig som ett kvävande täcke. Ibland känns det inte alls och ibland är det som om det där täcket inte lämnar något syre kvar, däremellan tillbringas dock den mesta tiden och ja, jag känner mig nog mest av allt rätt vilsen tror jag.

Kategorier: Betraktelser, Kärlek | Tags: göra slut, Kärlek