Häromdagen såg jag för första gången att jag har åldrats på det där sättet som är helt naturligt, men som ändå inte känns alldeles okej. Det är något runt ögonen, något som inte var där för bara ett tag sedan.
Jag blev irriterad. Naturen har skänkt mig en fysionomi som inte behöver underhållas, så jag är inte van vid kroppslig förfall. Nu fyller jag ju i och för sig 36 år om ett par dagar, så det kanske inte är så konstigt, men det var ändå en besvärande insikt. Ingen vill väl egentligen bli gammal.
Den ideala åldern att stanna i skulle vara ungefär 28. Då är man lagom vuxen och fortfarande lagom ung. Kroppen har inte börjat brytas ned, och hjärnan har ännu inte stelnat i sin ägares cement utan kan fortfarande göra krumbukter i ologiska vikar.

När jag ser mig själv på fotografier från förr, kan jag konstatera att jag var mycket smalare när jag var yngre, vilket är en smula besynnerligt då jag fortfarande är smal. Och mitt ansikte är liksom mer slätt - det är som om hyn blivit grövre med åren. Sedan är det det där med ögonen. Något obestämt, svårt att sätta fingret på. Kanske är det en blick som ännu inte grumlats av verkligheten, som fortfarande utstrålar en naiv förhoppning om en bekymmerslös framtid.

Jag känner ett stråk av vemod när jag tittar på de där gamla bilderna. Det finns liksom ett slags ständigt närvarande sommarljus i dem. När jag ser mig själv och tänker på allt som sedan hänt, så kan jag känna en önskan att få göra allt en gång till, fast annorlunda. Gå till höger istället för vänster, säga ja istället för nej. Ibland får jag känslan av att befinna mig i fel tid, att jag vill kliva in i en bild och inte komma tillbaka.

Det är förstås symptomatiskt att åldern börjar ta upp tid i medvetandet när man utsätts för den på ett mer konkret plan. Och det finns helt uppenbart fler som tänker på det här med åldrande.

På webbsidan Young me / now me kan besökarna skicka in en före- och en efterbild av sig själva. Resultatet är både intressant och lite obehagligt.

Noah Kalina har varje dag sedan tio år tillbaka tagit ett foto på sig själv. Resultatet är beklämmande. Jag vågar inte tänka på hur han kommer se ut om ytterligare tio år. Fast på sätt och vis är hans insats bra, för genom att jämföra mig med Noah kan jag ändå tycka att jag åldrats med behag. Men det kanske är som med ölmage, en dag har man den bara (har jag hört).

Andra som experimenterat med ett-foto-om-dagen:
The adaption to my generation
Hiromi Tsuchida

Av Mattias mattias@barstol.nu

Kategorier: Betraktelser, Minnen, vardag | Tags: ålderdom