Det är lika bra att vi slår fast en sak på en gång. Jag har aldrig gillat katter. Och katter har aldrig gillat mig. Jag har alltid sett dem som sluga och smått elaka djur. Beräknande och taktiska med en egen agenda. Min första flickvän hade katt – en av många med katt tål att sägas. Han satt alltid uppflugen på fönsterbrädet och stirrade på mig med hat i blicken. Gud vad han verkar tycka om dig, sa hon lyriskt. Jag och katten visste annorlunda. Så fort hon lämnade rummet fräste kräket åt mig. Och en morgon hade han lagt en spya på mina jeans. Han måste vara sjuk, stackarn, sa hon. Återigen visste jag och katten bättre. Han låg och stirrade från sin plats uppe på fönsterbrädet. Försvinn härifrån, sa den genomträngande blicken. Den incidenten är rätt talande för min relation till hårbollarna genom åren. Själv har jag gjort mitt bästa för att ignorera dem och jag har blivit bemött med samma nonchalans, på gränsen till förakt, där de markerat sitt ogillande om tillfälle uppenbarat sig. När jag under en kort period, i väntan på egen lägenhet, bodde hemma hos min syster, vaknade jag en natt av att hennes katt satt på nattduksbordet och skvätte vatten på mig. Sandra, som katten hette, använde vattenglaset jag hade på bordet. Hon doppade tassen i vattnet och gjorde en snärtande rörelse så dropparna stänkte över mig. Det var knappt jag trodde mina ögon. Men hon upprepade proceduren flera gånger innan hon hoppade ned från bordet och gick iväg. Till synes nöjd med sin markering. Det är inte utan att jag funderat över om katter kan tänkas ha någon form av kollektivt medvetande som låter dem ta del av tidigare nidingsdåd mot deras släkte. Trots att jag varken smetat senap i baken på - eller jagat katter med slangbella är mitt samvete knappast fläckfritt. Jag har ju, precis som du, varit barn. När jag och min syster var små hade vi under en period varsin katt hemma hos pappa, som vid tiden hyrde några rum i ett hus på landet. En dag då vi förmodligen tröttnat på att leka med de otaliga sniglar som fanns runt huset fångade vi in katterna och bar upp dem på övervåningen. Där knöt vi fast handdukar, som mantlar, runt halsen på dem. Sedan kastade vi ut dem från fönstret som vette ut mot uppfarten till huset. Tanken var att de skulle flyga. Det gjorde de inte. De föll - lika säkert som barns förmåga till logiskt tänkande är bristfälligt. Våningen under satt pappa och fikade hos grannen. Tusan, jag tror minsann att en av dina katter kom nedfarande utanför fönstret med någonting kring halsen. Oj, där kom en till, sa grannen. Jag vill minnas att vi fick smisk på bara stjärten. Missan var namnet på en annan olyckskatt som for illa när våra vägar korsades. Hennes matte hade utlyst en hittelön om 15 kronor till den som hittade henne sedan hon gått på rymmen. När jag och några klasskamrater en dag efter skolan lokaliserade och lyckades fånga in Missan möttes vi emellertid av oförstånd när vi gick för att håva in belöningen. Nej, hon kom hem redan i går, nu var hon bara ute som vanligt, sa kvinnan. Att hon underlåtit att ta ner lapparna angående hittelön blev kattens olycka. Under en överskådlig tid blev den stackars kraken jagad av oss så fort vi såg henne. Min livslånga aversion mot katter tog sig dock en något oväntad vändning en morgon i mars då en hemlös katt med ett desperat tjut störtade in i lägenheten och vände upp och ned på tillvaron under några turbulenta veckor. Det tog några timmars övertalning av dåvarande flickvännen, men det dröjde inte länge innan jag motvilligt började bry mig om den undernärda varelse som låg och skakade bakom skrivbordet. Hon får stanna tills vi hittar något bättre, sa jag. Varken polis eller katthem hade hört talas om henne. Som hemlös svart katt har du det inte lätt. Det finns tusentals. Billig kattsand från Konsum dög inte. Finaste sand från djuraffären. Och små tygråttor som gömdes längst in under spisen. Hopp och lek tills jag kom in i rummet - då rusade hon in under badkaret och gömde sig. Jag blev sittande där utanför badrummet med öppen dörr och kallade på henne. På försiktiga tassar vågade hon sig fram. Först bara huvudet som kikade ut, sedan tog nyfikenheten över och liksom tvingade henne att hälsa trots att hela kroppen var beredd på språng tillbaka i säkerhet. Fin katt, sa jag. Ledsna, vackra gatukatt som gråter med hela sitt väsen när hon jamar. Katt som blir stel av skräck när jag kommer för nära, men som aldrig biter eller rivs. Inte ens när jag lyfter upp henne och känner det lilla hjärtat slå och ser fasan i de gula ögonen. Vad har du varit med om ute på gatorna egentligen? frågade jag. Men hon talade bara med Jannike. Och då var det så mycket som skulle ut att tiden inte räckte till och hon blev alldeles utmattad och till slut somnade i knät. Det gick inte att ignorera ett sådant ömkligt kräk. Trots att hon pissade i vår nya 18000-tusen kronors soffa och tyckte det var en bra idé att vässa klorna mot sidan av densamma. Katt som inte vet sitt eget bästa. Katt som inte förstår bättre än att göra sin nya, om än tillfälliga, husse ilsken och som sedan gömmer sig under badkaret. Katt som kräver den bästa maten och finaste sanden. Katt som inte vill acceptera att hon inte får sova med oss i sängen och ställer till med teatrala gråtscener i köket natten lång. Efter några veckor hittade vi nya ägare i trapphuset som tog till sig henne och gav henne både ett nytt hem och en egen blogg. Katter är sig inte lika sedan dess. Fräsande hårbollar har blivit till tänkande varelser med känslorna på utsidan som var och en har sin alldeles egna historia att berätta. Den sitter i pälsen och sättet de gula ögonen iakttar dig. I en avvaktande hälsning eller försiktig tass mot kinden om morgonen som förkunnar närvaron. Här är jag, ge mig plats och mat och ett element att vila vid. Låt mig sova uppkrupen i sängen och leka i hallen och jag lovar att i alla fall försöka acceptera även dig. Okej?

Kategorier: Betraktelser, Minnen | Tags: Katter