Det var en kylig dag och regn låg i luften. Jag var på väg tillbaka till jobbet efter att ha varit och handlat i Hagsätra centrum tillsammans med en av våra gäster; jag arbetar på ett korttidsboende för ungdomar med utvecklingsstörning. Vi skulle precis svänga ner för den korta backe som ligger strax intill den dagisliknande enplansbyggnad som utgör boendet när vi såg Janette, en av mina kollegor, stå inbegripen i ett samtal med en medelålders man som stod lutad mot stödräcket som går utmed backen. "Men jag kan inte bara lämna dig här förstår du. Du kan ju knappt ens stå upp och det vore inte så bra om du blev liggande på marken", sa hon. "Vadå, jag klarar mig. Jag är bara ute på en promenad", sluddrade han knappt hörbart till svar. Han var klädd i en öppen vindjacka med stickad tröja under, beiga jeans och gymnastikskor. På ryggen hade han en stor blå ryggsäck. Kläderna var rena och hela, men de såg inte riktigt ut att passa ihop och det var tydligt på hans sätt att röra sig och tala att han var påverkad av något. "Okej, vart är du på väg då?" "Ja, alltså. Jag tänkte gå till Midsommarkransen." "Men vännen, du är i Hagsätra nu, Midsommarkransen ligger en bra bit bort. I ditt tillstånd tror jag inte du klarar dig ända dit." Han muttrade något till svar och blev stående mot räcket med huvet sänkt som om han höll på att somna. Janette gav mig en uppgiven blick. En timme tidigare hade jag kommit för att byta av henne och nu var hon på väg hem efter ett tjugofemtimmar långt arbetspass. Hon såg trött ut. Jag följde med gästen som jag hade i sällskap fram till dörren, gav honom kassen med matvaror och bad honom ta den med sig in i köket. Sedan gick jag tillbaka. Mannen stod nu med ryggen mot räcket och det såg ut som om han kunde falla ihop när som helst. Huvet hängde, benen var böjda och han var lätt framåtlutad. Janette, som är rätt kort, försökte stödja honom från ena sidan. Jag tog tag i den andra. "Hörru, kompis! Somna inte nu. Vi kan hjälpa dig att stå men vi kan inte bära dig", sa jag. Han knyckte till med huvet och jag mötte hans simmiga ögon. "Ingen fara, jag är vaken", sa han och lät huvet falla ner igen. Sekunden senare svek benen honom. Fan. "Kom igen nu, det här funkar inte", sa Janette. "Du får följa med oss ner för backen så kan du slå dig ner på betongkonen som står där." Janette syftade på farthindret som stod utplacerat mitt i gångbanan. Mannen nickade. Vi lät honom stödja sig på oss ner för backen och hjälpte honom att sätta sig. Jag ställde mig snett bakom honom med ena handen på hans axel så att han inte skulle falla bakåt och slå i backen. "Vad har du tagit?" frågade jag. Det kändes på något sätt enklare att ställa den frågan när vi inte var ansikte mot ansikte. "Jag har bara druckit för mycket. Jag var ute med en kompis, men han stack iväg för ett tag sen", sa han. ”Klockan är ju bara strax efter fyra, ni måste ha börjat tidigt”, sa jag. "Okej, nu gör vi så här", sa Janette. "Antingen ringer vi polisen så får dom göra en Lob på dig, eller så ringer vi efter en taxi som kan komma och hämta dig och köra dig till Midsommarkransen. Det är du som bestämmer." "Taxi", svarade han snabbt. Janette ställde sig en bit bort och plockade fram mobilen. "Jag tror inte på det där med taxi", sa jag när hon lagt på. "Nej, det gör inte jag heller. Men vad ska vi annars göra." I ett oövervakat ögonblick försökte mannen luta sig bakåt mot ett ryggstöd som inte fanns och jag fick vara snabbt framme för att han inte skulle hamna på backen. "Det här funkar inte. Håller du honom en stund så hämtar jag en stol", sa jag. Janette ställde sig vid sidan om honom och försökte stötta upp honom. Jag gick in på gården och hämtade en stol från utemöblerna som fortfarande stod kvar efter sommaren. "Sätt dig på den här istället", sa jag och ställde ner stolen framför honom. ”Tack”, sa han och försökte resa sig upp. Men han var alltför baktung med ryggsäcken på och kunde inte riktigt få tillräcklig ordning på balansen för att resa sig. Jag hjälpte honom av med ryggsäcken, sedan hjälpte vi honom över i stolen genom att stödja honom under varsin arm. En småsak för två rutinerade vårdare. ”Så där, nu kan du luta dig tillbaka”, sa Janette. Han sjönk ned i stolen och somnade ögonblickligen. "Jag tror nog att herrn här har fått i sig något annat än alkohol", sa Janette. "Det verkar inte bättre", sa jag och klappade mig i armvecket. Efter en liten stund kom taxibilen. Janette gick fram för att byta några ord med chauffören, medan jag väckte mannen och bad honom sitta rakt och hålla sig vaken. "Vi har en man här som skulle behöva åka till Midsommarkransen. Han är lite berusad, men han är hel och ren och helt lugn. Skulle det kunna gå bra?" sa Janette. "Nej", sa taxichauffören, drog igen dörren och åkte iväg. "Fan", sa Janette. "Du, jag kan fan inte anklaga honom för det. Jag förstår att han inte var så jävla sugen på att ha in honom i bilen", sa jag och nickade mot mannen som redan somnat om. "Visst. Men vad gör vi nu?" "Vi har nog gjort vad vi kunnat. Det är nog dags att ringa polisen.” Janette hukade sig ner och skakade lätt på mannen. "Taxin ville inte ta emot dig och vi kan inte bara lämna dig här så jag har nog tyvärr inget annat val än att ringa polisen och be dom göra en Lob på dig trots allt." "Nej fan, inte det", sa han. "Det kommer hänga kvar och jag har ungar som jag redan har svårt att få träffa. Jag klarar mig till tunnelbanan, det är säkert." Janette skakade uppgivet på huvet. ”Vad ska vi göra”, sa hon. ”Jag vill inte vara taskig och skapa ännu mer problem för honom.” "Jag kan följa med er till tunnelbanan", sa jag. "Låt mig bara springa in och säga att jag blir borta en stund." När jag kom tillbaka hjälpte vi mannen på fötter och stöttade honom på varsin sida uppför backen. Han tappade ett paket servetter som han lutade sig ner efter och strax efter föll plånboken och han fick luta sig ner igen. Han tryckte ner plånboken i framfickan på sina jeans och vi gick vidare. Efter en stund, när han kommit in i lunket, klarade han av att gå själv utan att falla även om det hela tiden kändes som en risk. Jag höll mig nära. "Är det där ett dagis eller, det där stället som in arbetar på?" sa han. "Nej, det är ett korttidsboende för ungdomar", sa jag. "Vadå, utvecklingsstörda eller?" "Ja." "Är det inte svårt att hålla sig för skratt när dom håller på och far runt och gör konstiga saker och så." "Jo, ibland", sa Janette. "Fan vad snälla ni är mot mig alltså", sa han när vi sneddade över övergångsstället på väg mot tunnelbanan. "Det är lugnt, och du lämnar oss knappast något val, eller hur? Vi kunde ju inte bara lämna dig", sa Janette. "Alltså tjejer, dom är så snälla", sa han. "Men dom blir alltid mer packade än killar. Har ni tänkt på det?" "Nu ska vi väl inte slänga sten i glashus", sa jag. Han skrattade och tappade med ens balansen. Vi var snabbt framme och gav honom stöd. Vi var ett udda gäng som drog uppmärksamhet till oss där vi drog fram. Några ungar på cykel stannade bara för att titta efter oss. När vi kom fram till tunnelbanan frågade jag honom om han hade något åkkort. Han sa sig ha en remsa och plockade mycket riktigt fram en ur plånboken. Jag följde med honom fram till spärren och sträckte fram remsan till spärrvakten. Han granskade oss noga och slängde en snabb blick på remsan. "Den här gäller inte längre. Men tar ni med den till sl-center vid centralen så kan ni få pengarna tillbaka”, sa han. Jag höjde ögonbrynen och försökte ge honom en både menande och bedjande blick som jag ville skulle uttrycka ungefär, `men var lite schyst nu och släpp förbi oss bara.´ Men antingen förstod han mig inte eller så brydde han sig inte för han gav mig bara en uttryckslös min tillbaka. Jag frågade mannen om han hade några pengar att betala resan med. Han gav mig sin plånbok, som han sa skulle innehålla etthundratjugo kronor, men visade sig vara tom. Jag kollade mina byxfickor och hittade en tjuga. ”Har du några kontanter på dig?”, frågade jag Janette. Hon tog min tjuga och plockade fram sin plånbok. "Biljetten kan ni inte köpa här, den måste ni köpa i kiosken där borta", sa spärrvakten och pekade mot kiosken på andra sidan hallen. Janette suckade och gick bort till kiosken. När vi fått biljetten stämplad åkte vi uppför rullbandet till perrongen. Hagsätra är ändstation och det stod ett tåg inne som skulle gå bara några minuter senare. Vi följde med mannen in i tåget och satte honom längst bak i en vagn. "Klarar du dig nu", sa Janette. "Du vet att du måste byta vid Slussen?" "Ja, jag klarar mig. Det är lugnt", sa han. "Tack för hjälpen, ni har verkligen varit snälla." Han reste sig upp och gav Janette en kram. Sedan sträckte han fram handen mot mig. Jag skakade hans hand och hjälpte honom att sätta sig igen. "Ta hand om dig nu", sa jag när jag stod i dörren. Jag vet inte om han hörde mig. Han hade redan nickat till igen. "Heroin, säger jag. Vad tror du?" sa Janette när vi kommit ut. "Det verkade i alla fall så”, sa jag. ”Ska inte du också med det här tåget förresten?” "Jo, men jag tänker sätta mig några dörrar längre fram." "Det gör du rätt i." Jag hade en bra känsla i kroppen när jag gick tillbaka till jobbet. Kände att jag hade gjort en insatts. Sedan kom jag på det: Jag hade inte hjälpt en okänd man. Jag hade hjälpt en kollega som hjälpte en okänd man. Hade det varit jag som såg honom först hade jag bara gått förbi.

Kategorier: Okategoriserat, Samhälle | Tags: hagsätra, heroin, missbrukare, Novell