När jag var liten så åkte vi ut och paddlade några somrar i en grön Trapper. En perfekt formgiven kanot som utan problem stod pall för mig, storebror, farsan och packning för en veckas vildmarksliv. Det var speciellt att vara ensam med min bror och farsan, det hände inte så ofta. Egentligen var det otroligt att jag och brorsan kunde vistas på en så liten yta tillsammans utan att mörda varandra, vilket också gör minnet av det så mycket bättre. Vi paddlade längs ensliga älvar och åar i Värmland. Passerade skummande slussar, gårdar, gamla glasbruk - det mesta sedan länge nedlagt eller övergivet, sakta på väg att återföras till naturen. Jag förstod det inte då, men det var en smula meditativt att sitta där och vegetera medan träden slöt sig som ett tak över älven. Man lät en hand falla ned i vattnet, fäste blicken på någon punkt längre fram och funderade på vad nästa krök hade i sitt sköte. Det var spännande och ljuvt på en gång. Men det jag alltid mest längtade efter var kvällen, då en tom mage börjat göra sig påmind och kursen riktades mot fast mark. Vi slog läger vid någon skogsstrand, man klev ned i det kalla vattnet och kramade med tårna i sanden, drog upp kanoten på land, började leta efter stenar och ved till lägerelden. När hungern var stillad satt vi och pratade och tittade ut över vattnet, jag täljde kanske något med morakniven jag blivit gammal nog att få. Så snart solen gått ned blev den ljumma kvällen snabbt kylig. I takt med att mörkret tilltog blev det också allt tystare, mättnaden gjorde alla lite dåsiga. Efter en stund var det enda som hördes sprakandet från elden som sköt upp irrande glödbloss mot himlen, och ibland det ödsliga och vackra ropet från en lom som ekade över sjön. Sedan kom det bästa. Att efter en dags vildmarksupplevelser, lite ruggig av kvällskylan och med rökdoft i håret, få borra ned sig i sin sovsäck, sakta återfå värmen och somna till nattens mystik genom tältduken. Det är något speciellt med natten. Ljuden är annorlunda, det är tystnaden som inte är tyst. Det ständiga svaga bruset från avlägsen trafik och väsande luftkonditioneringar. Man hör för en gångs skull vinden och prasslet från träden, och nattfåglarnas sång får en särskilt vemodig klang. Trots att jag känner varenda vrå av den här staden så är det som en annan plats när det är mörkt. Jag ser alla bekanta ställen som jag passerat tusentals gånger, och i natten och mörkret är det fortfarande samma platser - fast ändå inte. Det började, som det så ofta gör, för länge sedan. Jag är knappt arton och på väg hem från krogen, kliver av sista bussen som försvinner i fjärran. Jag står på trottoaren i ett avgasmoln, solens första strålar har börjat kravla sig fram över trädtopparna. Enstaka medresenärer försvinner på ostadiga ben åt olika håll. Snart ligger villakvarteren öde igen, det är stilla och lite kyligt, ett dis av dagg över gräsmattorna. Någonstans hörs tjick-tjick-tjick från en vattenspridare. Plötsligt kommer ett muller, och snett ovanför mig flyger ett jetplan in i bilden. Det lämnar efter sig ett tunt streck och jag står där som en fågelholk och glor tills planet blivit till en liten guldfärgad prick vid horisonten. Det var det finaste jag sett, en perfekt manifestation av både oändlig ödslighet och svidande längtan. Så jag är svag för ensamma flygplan, nätter och gryningar. Att sitta på Kvarnen när morgonsolen färgar de översta fönstren i ölhallen blå, skynda sig ut i den klara luften innan det hunnit bli kö till garderoben, och sedan vingla iväg hem mot Kungsholmen på cykel över Västerbron. På andra sidan dödskrönet är det bra rull, då susar man ner i mörkret under avfarten med gåshud på armarna och med ett innerligt hopp om att komma ut helskinnad på andra sidan. Nu var det länge sedan som det blev någon paddling. Det borde vara så lätt, men när man är vuxen ska ju allt krånglas till. Logistik, haffa någon med körkort, få ledigt. Kanske ska vildmarksäventyret få stanna kvar i minnet, få bli i ihågkommet i de där fina bitarna och inte ersättas med regniga dagar, ett spritkök som exploderar eller en kropp översållad av kliande myggbett. Dessutom kan jag inte riktigt slappna av i ett tält sedan Quick satte Appojaure på kartan 1984. Nej, jag ägnar nog natten uppmärksamhet från stan i stället. Från Kvarnen, Västerbron, eller ett daggfuktigt halt tak fem våningar över Upplandsgatan. Berusad av för många öl, det vansinniga i företaget och, inte minst, den perfekta sommarnattshimlen som breder ut sig över de brokiga plåttaken.

Kategorier: Betraktelser | Tags: flygplan, gryning, Kvarnen, natt, paddling, sommar, Stockholm, Värmland