|
Fredag 27 Mars 2009 På en annan barstolAv Fredagsvikarien
En till synes vanlig kille. Singel, visst. Men i övrigt. Lyckad. Omtyckt. Självmördare. Ena helgen satt han på en barstol bredvid sina vänner. Nästa låg han död på sin brors badrumsgolv. Det skrivs om den ofta, talas om den, den mentala ohälsan. På en aggregerad nivå vänds den ut och in. Medicineras ner, men inte bort. I vardagen är den svårare. Råare mellan fyra ögon. Jag har själv tidigare skrivit om mina teoretiseringar på ämnet självmord. Det är sådant man kan ägna sig åt i en anonym blogg. I vardagen är det annorlunda. Hur pratar man om hopplösheten i kroppen som gör att det känns som att det inte finns någon annan utväg än att sätta punkt? Och hur skiljer man mellan det som bara är betraktelser i flaskhalsen och det som är mer än funderingar? Lättare då att hålla tyst och ta ännu en klunk. Den gångna helgen, kanske ungefär samtidigt som en förtvivlad 35-åring gjorde slut på sitt liv ett par mil härifrån, satt jag själv och tittade på dokumentären The Bridge. Filmen är en gripande och obehaglig skärskådning av den enskilda plats på jorden där flest människor valt att ta sina liv, Golden Gate-bron i San Francisco. Genom knivskarpa zoomobjektiv fångas hur person på person väljer att ta en sista fyra sekunder lång flygtur mot vattenytan. Gene Sprague ur The Bridge En slående röd tråd i alla tragiska öden som skildras i filmen är ensamhet och misslyckade försök att finna kärleken. Gång på gång finns den där som en mörk klangbotten. Längtan efter kärleken. Den obefintliga. Ouppnåeliga. Obesvarade. Framhållen som det ultimata målet och meningen med våra liv. Så viktig att avsaknad därutav tycks kunna få oss att ge upp allt. Samtidigt är det en bild av kärleken som är svår, kanske omöjlig, för någon att leva upp till. Kärleken som en romantisk räddare i nöden. Svindlande perfekt och evig. Och när den aldrig infinner sig finns alltid en annan utväg. Kanske ännu en öl. Kanske en bro. Eller en burk tabletter och en plastpåse. År 2006 var det 1 196 personer i Sverige som tog sitt liv. Av dessa var 68 % män (Socialstyrelsen). Ett längre klipp om Gene Sprague finns här. Han var en av 24 personer som tog sina liv från Golden Gate-bron 2004. Dagens inlägg är skrivet av Mo. Läs mer av henne på Moisthlm. 8 kommentarer till “På en annan barstol”Skriv en kommentar |
Sök -
Väldigt bra skrivet om ett ämne som berör Mo! Det berör mig på ett plan som jag, känner jag, inte riktigt kan hantera. Jag blir fruktansvärt provocerad av självdödare, har varit med om två vänners självmord och blir så arg så jag skakar bara jag tänker på det. Sen grejen att någon har filmat den där killen när han hoppar och lagt en mysig mellow låt i bakgrunden gör mig fly förbannad. Jag vet inte riktigt varför.. det känns bara så otroligt spekulativt. Jag tänker att om det där filmteamet kände till att människor brukar hoppa från bron så borde de har ställt sig på bron och snackat med Gene istället för att sitta i buskarna och föreviga detta otroligt tragiska beslut. Jag blir arg.. sån är jag. Men ett fruktansvärt bra inlägg är det, eftersom det väcker frågor och känslor. Fan.. jag måste nog ringa någon nu..
Det var min första reaktion också. Förmodligen finns denna fråga ställd hundra gånger på deras forum, som tyvärr inte är särskilt överskådligt.
Klippet känns som ett urdrag ur en naturfilm - dokumentera utan att ingripa. Nu vet jag ju inte hur de förhåller sig till detta i filmen. Och jag vet inte om jag vågar se den för att ta reda på det heller.
Mats: Ja, det är verkligen ett komplicerat ämne. Jag har hamnat i en hel del diskussioner om självmord på sista tiden (ibland på förekommen anledning, tyvärr) och känslorna brukar verkligen svalla.
Filmen The Bridge är verkligen oerhört provocerande. De bestämde sig för att rikta kamerorna mot bron, naturfilmstyle. När de såg någon som var på gång att hoppa kontaktade de bropolisen, men själva var det på för stort avstånd för att kunna ingripa. Under året fångade de otaliga självmord och själmordsförsök. I filmen pratar de sedan med vänner och familj till de drabbade. Samtidigt som formatet kittlar kräkreflexen ger det en knivskarp inblick i hur jävla svarta självmord är för alla inblandade.
Mattias: Det är inte direkt en film man äter popcorn till, men sevärd var den absolut. Om man orkar.
Själv är jag ett barn till en självmördare vilket har varit och är ibland en enorm skam, för jag kan liksom fortfarande inte förstå att man kan göra något sånt vidrigt och dessutom ha två barn. Däremot tror jag visst, det kanske kan handla om saknad av “kärlek” till en kvinna eller man, men jag tror det ligger mycket djupare än så. Han var bara omtyckt av sina föräldrar för det han presterade och han presterade enormt mycket. Men han tyckte inte han dög som han var utan alla yttre ting. Då har man jäkligt svårt att ta motgångar i livet. Däremot är det förjävla fegt. Jag kan acceptera självmord om man är brännskadad och livet är bara ett fullkomligt helvete, eller förlamad utan chans att tala med omgivning m.m. men bara för att man tycker synd om sig själv och livet inte blev som man tänkt, det är patetiskt.
Tänkte som Jonte, det kan inte vara avsaknad av kärlek till eller från “någon” som är det grundläggande problemet. Men att det skulle vara fegt håller jag inte med om, det är varken fegt eller modigt, det upplevs bara som en oundviklighet. Självmördare framställs ofta som människor som gladeligen går i döden för att svika andra, men självmördare är ju de olyckligaste av människor, olyckliga också för andra människors skull, men orkar bara inte leva. Den dagen du kräver av dig själv att du ska orka leva hur jävligt du än mår kan du kräva det av andra. Jag tror alltihop bottnar i oförståelse som en konsekvens av att man själv aldrig upplevt livet som outhärdligt (annat än i enstaka stunder). Jag tycker också att de som fördömer självmord hos fysiskt friska personer inte kan vara för dödshjälp för fysiskt sjuka - de är lika stora svikare. Man kan nog utgå från att självmördare är “brännskadade” i någon mening - att tro att människor som är födda att vilja leva (livsviljan finns ju i alla) skulle välja döden istället för livet som man väljer mellan den ena eller andra osten på ICA är mer än lovligt naivt.
Ia: Visst jag håller med dig i viss utsträckning. Men har man t.ex. barn eller andra människor som älskar en runt omkring kan jag tycka att man försöker kämpa, söka hjälp m.m. för det är verkligen den enklaste vägen för en själv att bara släcka ned. Det är liksom Game Over for ever. Jag undrar hur stor procent av de som tar livet av sig är fulla eller påverkade av händelser som kanske hade fått ett bra liv om de härdat ut och fått hjälp. Det finns offer, jag fick i princip ljuga om min farsa hela min skoltid för att det var så jobbigt att prata om. Och även idag kan det vara svårt för många att förstå för vissa applicerar liksom hans problem på mig. Som att det är smittsamt.
Jonte: Nej, så enkelt är det så klart inte att det finns en förklaring. Jag tror däremot att precis det du skriver om, alltså en prestationsbaserad självbild, i kombination med orealistiska mål kan vara förödande. Att drivas av att vara perfekt och finna det perfekta. Att man inte är värd något annars. I vårt samhälle är just kärlek ofta det målet.
Personligen tycker jag att det är viktigt att kunna prata om hur sköra vi är, hur tunn linjen mellan “frisk” och “sjuk” är. Annars blir det som du beskriver, att skammen förs vidare. Som en smitta. En arvssynd. Och tyvärr kan det nog till viss del vara det. Som barn till en död far vet jag hur sviken man kan känna sig. Hur liten och oälskad. Sådant kan fortplanta sig, speciellt när ilskan och besvikelsen är tabu att tala om. Det är fördjävligt att anhöriga, barn, ska behöva skämmas över eller dölja vad de gått igenom. Vi runt omkring måste kunna vara starka nog att hantera det. Fast så är det ju tyvärr ofta inte.
Ia: Jag tror att den där “någon” kan vara man själv. Att man inte ser något värde. Jag tycker egentligen inte heller att det är fegt att ta sitt liv. Fel. Det är en annan sak. Men jag tror inte att den som tar livet av sig mår tillräckligt bra för att kunna sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv. Det är ju inget logiskt beslut, utan en desperat handling som troligen rättfärdigas med att omgivningen (och man själv) skulle få det bättre om man inte fanns längre. Att det är en “enkel” utväg. Det är ju sällan ett beslut som fattas av någon som är vid sina sinnens fulla bruk. Då blir det också svårt att ta ställning till skuldbördan.
Något som jag tror är förödande är när barn inte känner att de är älskade för exakt vilka de är, när man börjar vända och vrida på sig själv genom livet, välja partners utifrån konstiga ideal, jobb efter status, vänner som är “coola”, “smarta” eller vad det kan vara.
Istället för att utveckla den unika, konstiga, lustiga typ man är när man föds. Alla kan nog minnas någonstans hur det var när man var barn och gjorde saker av lust och glädje. Att försöka vara den man är och ta hand om de svagheter man har , då tror jag man kan ta sig igenom de svarta hålen också. Det vill jag lära mina barn. Var konstiga och lustiga, det är inget fel. Men var för faan inte för välanpassade och duktiga. Gå er egen väg.