Fy fan vad skönt det ska bli med påsk. Nu blir det påskmat, påsköl, påskpussar och påsksömn vill jag lova. Traditionen är såklart påskfest så efter jobbet på skärtorsdagen drar man dit fort som fanken och bara andas ut i vännernas närhet.

Påsken är det ultimata vårtecknet på året. Lediga dagar där ljuset äntligen klamrar sig kvar i luften och man spritter till i hela sin futtiga lekamen. Musik spelar därför en viktig roll. Ny och givetvis sjukt bra vårmusik som får dig att lyfta från marken, blåsa hål i ditt huvud och hacka i ditt hjärta. Musik som sätter sig helt enkelt, och långsamt antar formen av våren 2010.

Så ta er tid hitta några pärlor här. Bra smak har jag alltid haft.

Steso Songs
Anna von Hausswolff

Pure Ecstacy
Ramses III

Makthaverskan
Light Pollution

Dirty Beaches
Noah and the Whale

Till sist ett väldigt bra soundtrack gjort av en och samma artist. Filmen har jag inte sett men soundtracket är så bra att jag smäller av lite. Han bjuder dessutom upp till dans i Berlin nu till helgen.  Smakprov här.

Pepp på er. Vi säger så.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Närmaste promenadvägen från vårt hus till mammons tempel (ICA Maxi) går genom ett miljonprojekt byggt på 70-talet. Vidsträckta fyravåningshus i långa rader, målade i en orange kulör som för tankarna till min barndoms sittkuddar. Allmännyttan ser till att fasaderna och gårdarnas lekplatser hålls i hyfsad trim, men skräpet och de ständigt närvarande polisbilarna vittnar om en interiör full av oro och konflikt.

När jag passerar detta område slås jag av en tanke: hur kan det komma sig att invandrare och främlingsfientliga människor ofta bor på samma ställe? Jag möter en invandrarfamilj, troligen av somalisk härkomst, och femtio meter längre fram ser jag en stor svensk flagga hänga ut från en av balkongerna. Jag har sett den förut, den har hängt där i flera år. Jag vet hur tongångarna går, mina äldre söner har många gamla klasskamrater som bor här, både invandrare och svenskar, och jag har hört föräldrarnas åsikter förmedlas via barnens munnar många gånger.

Att invandrarna hamnar där är inte så konstigt. Myndigheterna har endast en hyresvärd att vända sig till, dvs allmännyttan, och lediga bostäder står allt som oftast att finna i dessa områden. Det blir en sluss, först hamnar man där och förhoppningsvis kommer man därifrån vad det lider. Men svenskarna, de som hänger ut svenska flaggor och snackar skit om invandrare i allmänhet och den somaliska grannen i synnerhet, varför bor de där? Det är inte så att det är enda alternativet, det finns faktiskt både billigare och mer attraktiva lägenheter att tillgå för den som orkar leta lite. Eller kan det vara så som en kompis hävdar, att de blir främlingsfientliga av att bo där? Fina och värdiga samhällsmedborgare flyttar intet ont anandes in och förvandlas med tiden till inkrökta brölande idioter? Tveksamt om du frågar mig.

Det är som att de söker sig till problemen, som att de på något sätt vill leva mitt i sin egen evidensgrund. Sen kan de säga saker som “Jag vet ju hur dom är, jag bor ju granne med dom jävlarna..”, och få bifall och ryggdunkningar runt fikabordet. Trovärdigheten i dessa vittnesmål är, det måste vi faktiskt erkänna, en aning högre än i de som kommer från oss medgångssocialister som bor i finare områden utan invandrare.

Det här är ett problem, inte minst i valtider. Hur möter man det här missnöjet? Hur får man en miljonprojektsvensk att inte lägga sin röst på Sverigedemokraterna? Vi som inte bor där, vi vet ju inte hur det är i verkligheten, eller hur? Vi sitter ju i våra fina hus och röstar liberalt eller socialdemokratiskt och behöver aldrig utsätta oss för de verkliga problemen. Vår trovärdighet i invandrardebatten är låg, vi får förlita oss till “värdegrund” och andra fina ord.

Jag står alltid lika flat och fåordig när jag möts av argumentet “men du bor ju inte här, du vet inte hur det är i verkligheten”. Ändå vill jag fostra dessa främlingsfientliga människor till att bli bättre människor. Fina och sunda, som jag. Det här är en brist och en inkonsekvens i min retorik som gör att jag aldrig kan bli politiker.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Att överföra en roman till en film är ett stort ansvar. När någon av ens favoritromaner blir till film är det svårt att bli riktigt nöjd. Ibland kan man ha överseende med vissa detaljer och medge att det visst är en bra film om än ej lika bra som romanen. Men ofta misslyckas filmskaparna något katastrofalt. De kan ändra på vissa karaktärers personlighet så att man inte känner igen dem mer än till namn och ibland ändras intrigen till att likna något helt annat än vad som var författarens intention från början. Sällan, väldigt sällan, är dessa förändringar till det bättre. På rak arm kan jag inte komma på något exempel.

En klassiker som verkligen blev förstörd av filmmakaren är John Fantes Ask The Dust(Ristat i damm) från 1939 som filmatiserades av Robert Towne 2006.

Ask The Dust handlar om den 20-åriga oskulden och kämpande författaren Arturo Bandini. Bandini är fast besluten om att skriva en roman. Han flyttar till Los Angeles och hyr ett rum på ett pensionat för att skriva. När han lyckas sälja en novell blåser han pengarna direkt då han upptäcker storstaden och får sedan leva på stulen mjölk och apelsiner som han får av frukthandlaren nere på gatan. Ask The Dust handlar också om kärlek. Bandini träffar den mexikanska servitrisen Camilla Lopez på ett ölhak. Han blir upp över öronen förälskad men han har ingen aning om hur han ska bete sig runt kvinnor. Camilla är dock kär i sin bartenderkollega med författardrömmar som i sin tur föraktar henne. Ask The Dust är en enkel men stark roman där man engagerar sig och känner med både huvud- och bikaraktärer.

Filmens Arturo Bandini och Camilla Lopez spelas av Colin Farrel och Salma Hayek. I filmen får karaktärerna aldrig liv utan är gråa och intetsägande. Vidare har regissören tillika manusförfattaren lagt mer till kärlekshistorien än vad som finns i romanen. Slutet i filmen är förutsägbart och meningen är att det ska vara tårdrypande. Men avslutningen i romanen som är helt annorlunda hugger mycket mer i hjärtat. Jag undrar vad John Fante som arbetade som just manusförfattare för film och tv hade sagt om Robert Townes filmatisering.

Se trailern så behöver ni inte se filmen.

Några exempel där filmskaparna lyckats göra en bra film efter en bok är:

Lord of the Rings av JRR Tolkien filmatiserad av Peter Jackson
Ironweed av William Kenndy filmatiserad av Hector Babenco(Kennedy skrev själv filmmanuset)
Fight Club av Chuck Palaniuk filmatiserad av David Fincher

Finns det fler?

Av Matt matt@barstol.nu

Har du också gått omkring och trott att Sverige är ett land som överlag är, om inte förskonat, så i alla fall jämförelsevis väldigt lite drabbat av mutor, rättsröta och offentligt fusk är det nog dags att tänka om. Bara idag har jag läst om två av de allra värsta fallen någonsin, och bilden av tillståndet i hemlandet fick sig ytterligare en törn.

Ni har säkert hört talas om stadsdirektör Sune Reinhold i Solna och hans trevliga lilla sidoinkomst? I form av sin position representerar han kommunen i jättebygget av den nya nationalarenan och hela den nya stadsdel som växer fram i samband med detta. Vad han har glömt att tala om för både kommun och allmänhet är att han samtidigt har varit avlönad av det bolag som ligger bakom arenan. 600 000 är den lilla nätta summa han har belönats med av dem de sista två åren.  

Kanske har ni också läst om den 52-åriga städerska vars kropp sa ifrån häromåret? Försäkringskassan med sin allmänt nitiska hållning och sina allt hårdare direktiv ville givetvis inte gå med på att detta var nån arbetsskada och således inte heller dela ut nån permanent sjukersättning. Det blev en rättssak av det hela och där anförde Försäkringskassan argument som baserades på ett läkarutlåtande som absolut inte talade till städerskans fördel. Problemet var bara att läkarutlåtandet var förfalskat – Försäkringskassans jurist (!) hade helt enkelt tagit ett läkarutlåtande från en annan patient och klippt in 52-åringens namn och personummer istället. Fusket upptäcktes av en slump…

Vad är det frågan om, Sverige?

Jag åker hem i skymningar. Violetta och laxrosa himlar dånar över svarta trädkronor, över sprickande slaskiga isar i kanalerna.  Solen är en mörk tangerine, kastar sig mot skyltfönster, stiger längs plåtfasader i höghusen. Sorgen över allt jag inte kan förändra gör mig gråtfärdig där i sätet längst bak och jag håller mig själv i handen och försöker andas med magen, andas rätt.

Men paniken är en hicka, ett tics, en muskel som tar i allt vad hon kan när hon slår mig. Och hon slår mig hårt, slår in tänderna, spöar skiten ur mig. Jag försöker hålla fast henne men hon är som ett fångat djur. Ett som sliter av kroppsdelar för att bli fri.

Och jag hittar inte ut från det berg jag en gång sprängde mig in i. Jag hittar inte ut från det som skulle skydda mig för resten av mitt liv.

Jag tvingas stanna inuti ett mörker för vila, för att orka andas, för att hämta andan. Och mot viljan inse att jag måste vända. Mot viljan inse att det aldrig funnits gränser för hur mycket ensamhet en människa ska klara.

Gud, jag orkar inte. Hur ska jag orka? Hur ska den som är svagast orka mest?

Och hon sover räv därinne. Jag snyftar så tyst jag kan långt in i detta ljuslösa land. Upptryckt med ryggen mot den kalla väggen och knäna mot bröstet.

Och hon ska vakna.
Och jag ska ge upp.

Det är redan bestämt.
Vägen ut

har aldrig funnits.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Det fanns en tid då bröd var synonymt om inte med hembakat, så i alla fall med Skogaholmslimpan eller Wasa knäckebröd. Så här sett i backspegeln var det en okonstlad och härlig tid. Sedan händer nämligen något. Kanske är det i samband med att inredningshysterin tar fart. När köket är färdigrenoverat blir det kroppens tur. Dags att äta nyttigt i nya Marbodalköket!
Således far en sundhetsvind genom bageribranschen, och den ena veteklibomben efter den andra briserar. Bröd svart som tjära och med en rent överjordisk massa dimper ner i bröddiskarna, och människor äter tills det sprutar dinkel ur öronen på dem. Det lanseras fullkornskakor och fullkornscornflakes, ja, till och med bakeoffbrödet kommer i en sund och mörkbrun kulör (i och för sig via färgämne, men ändå). Och där någonstans inbillar jag mig att fullkornstrenden når sitt klimax. Fullkorn har blivit det nya vita, om Jonas ursäktar, och nu står vi där i bröddisken och kliar oss i huvudet inför valet av limpa, medan våra syndiga ögon förgäves letar efter något som inte ser så öststatsaktigt ut.

Det är svårt att exakt redogöra för vad som hände sen, men mina erfterforskningar ger vid handen att det gick till ungefär så här:

Det är kväll på brödfabrikantens kontor. Direktör Pågen står lutad över de senaste utkasten från den nya reklambyrån. Trycket i branschen har ökat och det har blivit många sena kvällar på kontoret i fruktlösa försök att vända vikande försäljningssiffror. Plötsligt känner direktören hur allting bara grötar ihop sig. Det snurrar i huvudet och hjärtat börjar banka hårt i bröstkorgen. De mustiga rågbröden i fyrfärg flyter samman. Direktör Pågen tänker att det nog är dags att åka hem, kanske har han vistats för länge i vetekliångorna idag.

Men nästa morgon kommer direktören inte upp ur sängen. Livet känns hopplöst och trist. Inte ens doften av rostat bröd får direktören att piggna till, och då är det verkligen illa ställt. Efter ett besök hos sin husläkare fastställs det att direktör Pågen lider av utbrändhet. Han blir ordinerad minst en månads vila, ett besked han tar emot muttrande och med låg moral.

Den första tiden ligger direktör Pågen bara på soffan och stirrar upp i taket. Efter ett par dagar får fru Pågen nog och kör honom till hälsohemmet Helande handen. Direktörens sunt inledande skepcism slipas snabbt bort, och snart deltar han glatt i allehanda aktiviteter som har till syfte att göra honom till en upplyst och sund människa. På en trumresa under ledning av schamanen Johan lär han sig att hans kraftdjur är en talgoxe, han blir masserad med eteriska oljor som löser spänningar och stimulerar fantasin och han lär sig placera färgglada kristaller på sina chakrapunkter för att få kraft och energi att möta vardagens alla vedermödor.

Så en tidig morgon inträffar det. På en hälsobringande spikmatta i plast, som sägs bota allt från gikt till för tidig sädesavgång, ligger direktör Pågen på rygg och begrundar sitt öde. Och det är där, bland pinglande vindspel och perfekt porlande springbrunnar, som han får sin vision. I detsamma stiger solen över sjön, och i det gyllengula morgonljuset kliver direktör Pågen upp och skriver ned det första utkastet till lösningen på företagets problem.

Redan följande dag är direktör Pågen tillbaka på jobbet. Han sparkar ut reklambyrån, som just tagit fram ett koncept på en kolsvart limpa utan socker som är så kompakt att den kan klassas som kanonkula, och lägger fram sitt vågade förslag: Pågen ska bli Sveriges första New Age-bageri! Samma innehåll, men liksom insvept i ett skimmer av kraft och energi!

Det är osäkert hur direktör Pågen pitchade in konceptet för sin styrelse, men det måste ha gått vägen. Någon annan förklaring kan det nämligen inte finnas till varför matbutikernas diskar numera dignar av bröd med fjantiga namn som Härligt, Harmoni och Fröjd.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jag har ju tidigare lovat att jag skulle omvärdera Obamas presidentskap den dagen han lyckades driva igenom sjukvårdsreformen. Så här är vi nu, killen har lyckats och det är förstås inget annat än en utomordentligt historisk händelse för det stora och märkliga landet i väster. Obama har lyckats där många före honom misslyckats, och hyllningar är på sin plats. 

Visserligen har han inte förmått fånga in alla människor som idag står utanför systemet, på sedvanligt amerikanskt manér vill man liksom ändå inte ta hela det sociala ansvaret. Och visserligen finns det också experter som hävdar att reformen är urvattnad efter att ha gått igenom ett antal remissinstanser, men jag väljer att tro på den linjen som säger att detta är första steget, och att första steget måste vara en aning kortare än vi hade önskat för att detta överhuvudtaget skulle gå igenom representanthuset omröstning. Någon sa något om en oljetanker som måste vändas, och det gör man inte med en enkel handbromsvändning. 

För oss medborgare i övriga västvärlden, och kanske framför allt för oss svenskar, framstår det republikanska motståndet som obegripligt och snudd på löjligt. USA är det enda landet i västvärlden som inte har ett sjukvårdssystem som täcker in hela befolkningen. Dessutom är USA:s försäkringssystem väldigt dyrt, det kostar sexton procent av BNP, och för dessa astronomiska summor får man alltså ett sjukvårdssystem som lämnar drygt femtio miljoner medborgare ute i kylan. Detta tycker republikanerna inte bara är okej utan även värt att kämpa för med näbbar och klor. 

När man försöker hitta de republikanska motargumenten så stöter man enbart på ideologiska fastlåsningar med religiösa undertoner. Federala medel ska inte gå till ditten och datten, staten ska inte lägga sig i, den fria konkurrensen är helig och demoner har tydligen släppts fria. Att detta system är och alltid har varit otroligt lukrativt för försäkringsbolag och ren skit för medborgarna är inget som biter på republikaner. Precis som man tycker det är okej att göra business på krig och elände i andra delar av världen så kapitaliserar man utan att blinka även på den egna befolkningens välstånd och hälsa. Det är ju åtminstone konsekvent, det får man ge dem. Men att applicera ett moraliskt-pragmatiskt resonemang på sjukvårdsfrågan verkar för en republikan vara lika främmande som för en kristen att vända sig mot Mecka. 

Här i Sverige har vi som bekant haft en omvänd debatt, där den vid makten (nästan) ständigt närvarande socialdemokratin har hängt upp sig på sina ideologier för att försvara den skattefinansierade sjukvården och hålla de privata försäkringsbolagen borta. Precis som republikanerna fast tvärtom alltså, och snudd på lika dumt. Man försvarar sina idéer med att måla upp ett förväntat men ännu icke realiserat hot. Republikanerna tycks tro att landet kommer att tas över av kommunister om sjukvården reformeras, medan sossarna genom alla år har målat upp det andra spöket: kapitalismens hjärtlösa och profithungriga själ som går över döda mormödrar för att nå sitt mål. Letar man efter substans i dessa båda lägers argument så letar man förgäves. 

När det handlar om en så pass viktig fråga som sjukvård är jag av den fasta övertygelsen att pragmatik får gå före ideologi. Det som fungerar bäst måste vi satsa på, och det hela är faktiskt egentligen inte speciellt svårt. Se till att så många människor som möjligt får så god vård som möjligt, och det får förstås gärna vara kostnadseffektivt men sätt för allt i världen inte ekonomerna på att ta fram lösningen för då lär spetälskan sätta ny rot i Sverige inom kort. 

Och den som har tagit ledningen i den svenska sjukvårdsdebatten på senare år är faktiskt ingen annan än rikets andra dam, tillika sjukvårdslandstingråd i Stockholms läns landsting – Filippa Reinfeldt. När hon härom året gick ut och förkunnade att en god och ansvarstagande landstingspolitiker ser förbi ägandefrågan och fokuserar på att lösa problemen med alla till buds stående medel så klev hon för ett kort ögonblick in i den roll som jag vill att socialdemokratin ska axla. Den roll som inser att viktiga frågor kräver en tankeverksamhet som inte får sättas i ideologiska tvångströjor, den roll som tar ett par kliv upp och intar helikopterperspektivet. 

Man kan mot bakgrund av detta påstå att Filippa Reinfeldt är den svenska politiker som just nu befinner sig längst ifrån den dumme och inkrökte republikanen, även om det ännu så länge mest handlar om retoriska grepp och inte så mycket konkreta beslut (men vad utom det handlar en valkampanj om?). Och med endast ett halvår kvar till riksdagsvalet måste jag erkänna att jag hade sovit jäkligt mycket lugnare om det istället var Mona Sahlin som utgjorde den motpolen, men tyvärr letar jag fortfarande förgäves efter det nya och lite mer fritänkande budskapet från det hållet. Obama kan faktiskt indirekt vinna valet åt borgarna i höst, eftersom borgarna och framför allt makarna Reinfeldt är de som utan att ljuga allt för mycket kan dra fördel av Obamas retoriska snille. Och att ta rygg på det framgångståget kan aldrig vara fel. Så det här kan vara ditt sista wake up call Mona, ring mig nu för fan så vi får snacka igenom bitarna.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag om någon brukar lovorda de amerikanska microbryggerierna och dess humlebomber. Men ibland blir man ju faktiskt sugen på en helt vanlig lager speciellt nu när våren äntligen börjar göra sig till känna. Tyvärr finns det fler dåliga lager än bra. De allra bästa lagerölen kommer från Tjeckien. I Tjeckien, i Pilsen, föddes pilsnern – världens populäraste ölsort – den ljusa lagern.

Pilsner Urquell bryggs på tjeckiens största bryggeri Plensky Pradroz i just Pilsen. Pilsner Urquell serveras nu på många krogar och på systembolaget finns den både i flaska och burk. Burk lämpar sig bra för sommarens parkhäng. Pilsner Urquell är alkoholsvag, en mellanöl, med 4,4 volymprocent. Något som också är positivt inför sommarens heta dagar så ölen inte går en åt huvudet för fort. Om alkoholhalten är av den svagare varianten är smaken det inte. Pilsner Urquell är en väldigt smakrik och fyllig öl med stor humlebeska. Den markanta beska eftersmaken lever kvar länge. Pilsner Urquell är en öl av världsklass och förmodligen den absolut bästa ljusa lagern. 

En annan av mina personliga favoriter är Primátor som bryggs på Pivovar Náchod i staden Náchod. Det är en medelfyllig krispig öl med smak av mineraler, knäckebröd och malt. I Primátor finns också en humlebeska som klingar av metallisk smak. Något inte alla uppskattar men som jag älskar.

Systembolagets mest prisvärda produkt måste vara Breznak. För ynka 10 kronor och 30 öre får du en flaska på 33 centiliter, bryggd på Kráovsky Pivovar Krusovice i Krusovice, med den karaktäristiska Breznakgubben på etiketten. Det ser gott ut när den skallige mannen med stor pondus för den skummande ölsejdeln till munnen. Och Breznak är god om än inte lika besk som Pilsner Urquell och Primátor. Det är en brödig och fruktig öl med tydlig smak av malt och toner av aprikos. En perfekt öl i vårsolen.

Så glöm inte att packa ner några tjecker i picknickkorgen.

Av Matt matt@barstol.nu

De ska helst vara grå, ha ett visst häng och bäras tillsammans med vita sneakers. Ja, jag talar naturligtvis om ett av de mest baktalade klädesplaggen genom tiderna, mjukisbyxan. Ett plagg som personer med dålig koll och bristfällig smak fnyst avfärdande åt ända sedan Rockys träningspass genom Philadelphias gator under mörkaste sjuttiotal.

För egen del uppstod kärleken tio år senare, i samband tonårens gryning och att planscher på ett hårdsminkat Mötley Crue och en varulsvdressad Ozzy ersattes med svarta män med armarna i kors, kangolhattar och välsittande mjukisar.

Plagget, som tidigare mest varit förknippat med vuxna män som kröp omkring på golv och snackade med bebisröst och satt i ring i otaliga barnprogram, fick en helt ny innebörd. Det gick upp för mig att hårda killar inte klär sig i läder och definitivt inte använder mer smink än min storasyster. Hårda killar vet hur man kombinerar stil med en viss bekvämlighet.

Sedan dess har det varit ett konstant inslag i garderoben, minst två par mjukisar att bära under allt ifrån bakisdagar och gympass till långa promenader, eller varför inte att sova i när vinterkylan biter som värst.

Det är bekvämt, praktiskt och snyggt, ja det finns egentligen ingen anledning att inte bära mjukisar sju dagar veckan. Och det får ses som en vedertagen sanning att få saker har så stark attraktionskraft på det motsatta könet som ett par klädsamt hängande grå.

Kända och mindre kända personer som knäböjer inför mjukisbyxans altare: LL Cool J, Ken Ring, samtliga medlemmar ur Fattaru, Martin Lavin (MMA-fighter), Paulie Walnuts (Sopranos) och Barack Obama.

Av David david@barstol.nu

Det var en fredag i januari. Min fru hade mått ganska dåligt en tid, vi tänkte att det kunde vara en elakt kvardröjande maginfluensa som spökade. Av någon anledning tog min fru kontakt med barnmorskan, jag vet inte riktigt hur det där gick till för allvarligt talat har allt som hände den där dagen försvunnit in i ett dimhöljt töcken. Hjärnan leker egna lekar ibland, eller så försöker den skydda mig. 

Barnmorskan föreslog, bara som en ren säkerhetsåtgärd, att frugan skulle göra ett graviditetstest. “Men herregud” tänkte jag, “tanten är ute och cyklar, det finns ju inte på världskartan att hon skulle vara gravid igen, hon går ju på piller”. Någon timme senare fick jag ett snyftande telefonsamtal från en toalett på ICA Maxi. Det omöjliga hade inträffat, hon var gravid. 

“Kom hem så får vi prata” sa jag, med rösten tjock av tusen omtumlande känslor. Under de tjugo minuter som förflöt innan hon kom hem satt jag bara och stirrade in i en vägg. Något slags mantra rullade i mitt huvud, “sex barn.. hur i helvete.. sex barn..” 

Vi genomlevde resten av fredagen och hela helgen i total sinnesförvirring. Vi pratade, höll om varandra, grät och närmade oss försiktigt men ändå med bestämda steg den oundvikliga frågan: ska vi göra abort? 

Efter att första chocken lagt sig började min kontrollerande hjärna göra skisser av framtiden, utifrån det ena eller andra beslutet. Leva med abort eller leva med ännu ett barn. Valet blev till slut ganska enkelt, vi kom fram till att ingen av oss skulle kunna leva med abort på våra samveten. Så kan det bli när ett teoretiskt scenario hamnar i skarpt läge. Det blir känslor, det blir allvar. Stoppa ett liv eller inte stoppa ett liv. 

Om du hade frågat mig för några år sedan, då när jag satt där i en bar på Södermalm och bara frossade i min egen eventuella lycka eller olycka, om jag kunde tänka mig en tillvaro med sex barn, så hade jag förstås bara bett dig att sluta svamla skit och ta en till öl. Sen kommer livet och gör sitt, petar och ställer och styr, och här är vi nu. 

Och du får gärna kalla mig skvatt galen, jag har inga problem med det för jag börjar vänja mig. Men förstå och begrunda att jag tar allt som händer på allvar och att en människa med min tjurighet samt inneboende kapacitet tar skiten ända in i kaklet varje gång. Jag är världens rikaste man, men jag har också en familjesituation som få av er skulle kunna ro i land om jag ryckte loss er från baren och bad er att gå några mil i mina skor. Jag vet att det är så för jag har suttit där själv och rått om mig och liksom haft fullt upp med det. Men man vänjer sig, växer med uppgiften, och börjar förstå att man klarar av så mycket mer än man tror. 

Så här sitter jag och kan inte ta mig an min egen framtid på något annat sätt än att betrakta den som ödesbestämd. Det som sker det sker, med stor kärlek följer mycket ansvar, etc. Eller som Obama skulle ha sagt: “Yes we can!” Och vi kan, lita på det.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu