|
Fredag 17 Oktober 2008 PalmebrevetAv Hermann Dill
När jag var åtta år gammal flyttade mitt hushåll, från huvudstaden, till en sossecementerad änglagårdsby med 600 invånare i Närke. Principal var belgiska gruvförtaget Vieille Montagne som bröt zink i grannbyn. I dag kan jag inte förstå varför mina föräldrar valde att flytta dit. (Då brydde jag mig inte mycket – pappa var bäst och varandet begränsat.) Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning. Hot och trakasserier riktades mot hela familjen. Jag klarade mig undan gruppstryk och grov mobbning främst genom att jag var bra på tävlingsidrott. (Ibland hade jag bara fluns, ibland sprang jag kolossalt snabbt. Ibland…) Den lokala idrottsföreningen var en pluttig frihamn där de lokala socialdemokraterna inte hade etthundra procents åsiktsmonopol. Välgången på fotbollsplanen ledde till att jag tolererades men ordnade Unga Örnar knattedisko på Folkets hus ansågs jag inte smälta in. Även den typen av existens blir vardag och, som jag minns det, var det oftast bekymmersfritt. Fast ibland blev det dramatik. Som en vårdag i tredje klass när vi hade lektion i samhällskunskap. Kvällen innan hade jag storögt suttit och lyssnat på pappa när han sladdrat om löntagarfonderna vid middagsbordet. På lektionen bisserade jag vad pappa sagt: ”Inför Palme löntagarfonder kommer Sverige att förstöras”. En av de lokala sossepamparnas ungar, en klasskamrat, började hulka i chock. Aldrig tidigare hade han hört någon orda negativt om Palme. Han och hans två bröder blev för en tid förbjudna att umgås med mig. De andra sossepamparna, med familjer och bekantskapskrets, trakterade mig med statskonstnärliga galonvantar. Livet gick vidare - oftast avsides. På höstterminen i fjärde klass fick vi en skrivuppgift där vi skulle kontakta ett företag, myndighet, förbund, sällskap, organisation eller förening. Alla andra i klassen skickade brev till någon av sina föräldrars jobb. Jag skrev till Olof Palme. Minns inte ackurat varför jag skrev till honom – troligtvis för att sossarna precis vunnit valet. Däremot minns jag att jag inte förväntade mig något genmäle. En månad senare var jag mitt inne i den obligatoriska minifotbollsmatchen som avgjordes under varje lunchrast. Plötsligt ekar vaktmästarens stämma över skolgården: ”HERMANN! KOM HIT!” Alla stannade och tittade mot mig. Jag blev vettskrämd och konstaterade; vaktmästaren, en knallhård knekt, användes bara för att avhämta elever om något riktigt jävligt hänt (säkerhetsåtgärd från skolledningen om man skulle få för sig att lubba eller göra värn.) Hej! Tack för Ert brev och gratulationerna! Ni vill att jag ska ordna en ungdomsgård i Åmmeberg. Det är inte jag utan det är kommunalpolitikerna i Askersunds kommun som bestämmer om det. Jag skulle vilja föreslå att Ni tar kontakt med en socialdemokrat på orten, nämligen Kjell Hoffman. Han har telefonnummer 340 07 till sin bostad. Sedan undrar jag om Ni inte har möjlighet att få vara i skolan ibland om Ni har någon vuxen med Er? Med vänlig hälsning Olof Palme Först öronbedövande silentium. Sedan applåder. Som fortsatte och fortsatte. Det applåderades så länge och ihärdigt att Kim Jong-Il hade blivit imponerad. Tack Palme! P.S. 24 kommentarer till “Palmebrevet”Skriv en kommentar |
Sök -
Som sagt, en skön historia!
Jag väcktes av min ömma moder morgonen efter att Palme skjutits. Hon berättade den skakande nyheten med darr på stämman, medan jag hade fullt sjå att hålla god min. Jag hade nämligen varit på fest kvällen innan och lyckats åsamka mig ett köttsår på smalbenet som gjorde gruvligt ont (mina kompisar hade tejpat ihop det med eltejp). Nästa gång vi ses ska jag visa dig ärret, jag tror att det tillkom nästan exakt på minuten samtidigt som Palme sköts och kan därför klassas som stigmata a la Palme.
Jag och min mamma låg på morgonen i mina föräldrars säng och lyssnade på radio. De pratade om Palme. Jag minns att min mamma sa att de pratar om honom som han vore död. Sen förstod vi att så var fallet. Jag minns även hans begravning. Den inföll på min mammas födelsedag. Alla släktingar som var hemma satt och såg begravningen på tv. Det är en av två gånger jag sett min pappa med tårar i ögonen. Jag minns att min stora syster och hennes kompis skulle ta mig och kompisens lilla syster på bio på folkets hus dagarna efter mordet. Folkets hus var stängt. Jag blev arg. Förstod inte varför vi inte kunde få gå på bio bara för att Palme dött.
Jag var 12 år gammal och farsan och jag skulle gå på bio. Matiné, vad det var för film har jag glömt. Jag minns att han berättade nyheten. Jag hade nog en ganska vag uppfattning om vem Palme var, så jag undrade bara rent krasst om han skulle vara ledsen hela dagen. Det skulle han - det blev ingen film. Att Palme var skjuten var en sak, men det där med filmen hade jag svårare att smälta.
Vi hade varit i fjällen och skulle åka hem den dagen. De spelade bara deppig musik på radion hela dagen. Det blev en trist resa hem.
Dåvarande hustrun ropade från köket. Jag låg (för en gångs skull) kvar och drog mig. Hon sade något om Palme. Jag vände mig om och tänkte att det nog inte var så viktigt. Sen kom hon in i sovrummet, småspringandes. Det var olikt henne. Hon tappade sällan fattningen. Tårarna strömmade längs kinderna. Orden stockade sig i halsen.
Det är fortfarande ett stort jävla sår i mig att mordet på Sveriges internationellt mest erkände politiker genom tiderna - inte är löst. Med respekt för de döda, så vilar det en tung skugga över Hans Holmér och hans förbannade PKK-spår.
Jag var på samma partaj som Maths. En bisarr tillställning som förutom folköl innehöll löptävling runt huset (barfota). Det var i samband med denna som han (Maths) ådrog sig ett rejält sår på benet.
Resten är historia.
Bra text!
Jag blev väckt av att min mormor ringde och berättade (jag hade telefon på mitt rum och svarade snabbast) när jag gick ut satt redan mina föräldrar framför tv:n och grät. Jag vet att vi satt och tittade på tv på konstiga tider, för då sändes ju inte TV hela dagarna.
Jag är också uppväxt i Närke i en lite större stad dock och gick i en klass där många var djupt frireligiösa och flera var med i en syskonförsamling till livets ord. Jag vet att det var flera som i skolan sedan firade. Det kändes riktigt skumt.
Mitt egna minne av Palme var från ett förstamaj firande i Örebro. Då var jag inte så gammal. Jag fick en ros.
Senar ei livet har jag tillbringat mycket tid på bommersvik ssus kursgård samtidigt som Sten Andersson bodde där och skrev en bok. Under den tiden fick jag och andra i bastun på kvällarna ta del av många av Stens egna historier om Palme - det är kul att ha fått. (Sten Andersson är för övrigt också en jäkligt intressant politiker som jobbat med utrikespolitiken sida vid sida med Palme under många många år.)
Maths >> Vilken historia. Egentligen är det här en bloggutmaning för hela nätet. Vem kan skriva den bästa texten om vad de gjorde, hur de reagerade och andra detaljer, när Palme blev skjuten. Eller vad tror du?
M >> Väldigt många som är yngre än mig har just den typen av minne. Att det helt plötsligt blev långfredag på riktigt - allt roligt ställdes in och nästan alla vuxna var allvarliga.
Mattias >> Fan du var tolv år. Då borde du väl ha fattat lite och gett farsan lite förståelse?
Matt >> Jag kan se det framför mig. Du som liten pojke i en knäpptyst bil på väg hem till gnällbältet.
Weman >> Palmeutredningen är så pinsam att jag tror de flesta gör som jag - förtränger. När GW talat om vad som gjorts, och borde gjorts, ser han ut som en påfågel ståendes på en gödselstack - varför är inte fler poliser som GW?
B-son >> Var du som tejpade “irländaren”? Tack för kudos.
Ullis >> Nu upprepar jag mig men vad säga om bloggutmaingen jag föreslog Maths? Ett utmärkt tillfälle att droppa några av de anekdoter Sten A berättade. En fråga bara, var Sten A naken i bastun?
Jag hade på den tiden för vana att bära upp den lilla TV:n från köket och ställa den i mitt flickrum på helgerna. Jag klev sömndrucken upp och satte på Godmorgon Sverige. Som jag minns det var det ett inslag med personer som satt och pratade och på bordet låg en tidning med den osannolika rubriken PALME MÖRDAD. När jag fått klart för mig att det inte var ett skämt gick jag och väckte min bror som låg i pojkrummet bredvid. Palme har blivit skjuten, sa jag. Min bror agerade då ovanligt nyktert i det han utan eftertanke klev upp direkt med frågan: “Är han död?” Jag minns fortfarande mitt svar: “Jag vet inte, jag tror det.” Detta alltså efter att jag själv sett MÖRDAD-rubriken. Ett vansinnigt hopp tändes i mig. Tänk om han inte var död ändå? Om ordet mördad fått en ny betydelse?
PS. Jag fick brev av Palme jag också. DS
Hermann: Det var ju inte direkt en släkting som kolat. Gå ut i en mellanstadieskola idag och kolla av hur många av ungarna som bryr sig ett skit om politik. Tro inte att det var annorlunda i mitten av åttiotalet.
Ja, han var naken i bastun *S Men framför allt en jävel på rull i snö och hopp i isvak.
Bastun på bommers har en lång historia. Många tunga sossar har vilat rumpan där. Och många politiska frågor har börjat att skissats där - ganska tidigt infördes en mixad bastu så att alla hade tillgång till de heta debatterna.
De mesta historierna med Palme var sådant som var kul just då i ett sammanhang i prat om något som hänt, någon politisk diskussion eller olika personer. Palme var en del av Stens breättelser och svåra att återge så här, kommer inte ihåg någon tillräckligt detaljrikt för att det ska bli intressant. Men det är ju mycket möjligt att något dyker upp i skallen de närmsta dagarna och då återkommer jag!
Men det finns en hel del historier bakom kulisserna när man lyckades få Israel och palestina att börja prata med varandra. SSU och bommers har också haft en viktig roll i detta, några av de allra första inofficiella mötene skedde där. Och jag har som äldre tonåring bland annat fått skaka hand med Arafat, det är ju lite märkligt egentligen.
jag var i sälen ock åkte skidor, då vi satt och kollade på Gomorron Sverige och jag minns hur liksom man inte kunde ta in det. Det här händer väl inte i Sverige? Däremot minns jag att jag var mycket mer ledsen när John Lennon blev mördad. Har var liksom min första idol, visserligen var jag bara 7 år när han dog men jag minns det som ett starkare intryck
Låter som en bra idé Hermann! Vi utlyser tävlingen här på Barstol, med oss som enväldiga domare. Vinnaren får en barrunda med oss, vi bjuder på ölen. Vad sägs? Dags för lite mer interaktiv kommunikation här inne kanske?
tävlingen antagen.
det blev helgläsning som heter duga.
förövrigt var det riktigt underhållande att
läsa hur palme gjorde dillen poppis.
skön helg alla.
Precis som många andra var jag i fjällen på sportlov. Jag minns att vi fick höra det samma morgon som vi skulle åka. Nästa busslast hade kommit till det lilla hotellet där vi bodde. De hade åkt hela natten och följt allt via radion.
När vi åkte hem stod flaggor på halv stång hela vägen ner till Stockholm. Till och med min systers bästa kompis föräldrar, som var de enda moderater vi kände, lämnade en ros på Sveavägen.
Jag var på finskt teaterläger i Södertälje när Palme sköts. Men jag misstänker att Palme sköt först…
Ia >> Vad fick du för brev av Palme?
Ullis >> Misstänkte att Sten A var naken - han har alltid sett så jävla nöjd ut…
Jonas >> Med två Beatlesälskande föräldrar minns jag också Lennons död väldigt tydligt. Men Lennon var mer privat - Palme var verkligen landssorg.
Maths >> Ska vi dra igång direkt, eller ska vi vänta tills vi fått fler besökare?
Knivtid >> Har läst din text och den sätter en fin standard för andra att följa.
David >> Med tanke på hur flaggstänger det finns i Sverige (flest i världen per capita) måste det ha varit en stark syn.
Kaptenen >> Jag har en rolig historia till dig också. Det var två tomater som skulle gå över en väg. På vägen över blev den ena tomaten överkörd. Efter det vände sig den hela tomaten mot den överkörda och sa: Kom nu Ketchup…
Vi drar igång direkt tycker jag. Om inte annat kan det ju vara ett sätt att få fler besökare.. eller färre, nåja marknadsföring alltså.
Din text inbjuder visst till kommentarer. Historien är ju en metafor för Såssesverige under Palme. Väl?
Palmemordet är mitt första politiska minne. Jag var sex år och hade stigit upp i ottan för att kolla på Sköna Söndag tror jag, som alltid inleddes med ett avsnitt av Superted för oss småttingar. Han var en nallebjörn som blev en mysig superhjälte. Den blåa SVT-fonden med en enorm vit klocka i vänstra hörnet signalerade extrainsatt nyhetsprogram: Sköna söndag inställt. “Palme har blivit skjuten!” utbrast min storebror. Det rös till inom mig för även om jag inte hade björnkoll på vem han var så visste jag att han var PALME, det hade man hört. Han stal min morgon Palme, och öppnade ögonen för farligheter såsom mördare och andra grinchens.
Jakob >> Historien är delvis en metafor för Sossesverige, men mest av allt är det absurt barndomsminne.
Att Superted inte sändes den dagen verkar ha satt djupa spår hos många.
13 år. Vaknade vid 10-tiden och morsan berättade. Minns inte vad jag kände mer än att det så klart var omtumlande att något sånt hade kunnat hända.
Farsan hade åkt iväg till badhuset med lillebrorsan och lyckades på något vis undvika ALLA löpsedlar i hela stan. På väg hem vänder sig en man till honom på bussen och säger: “Det är ju för jävligt, det här med Palme”. “Vaddå”, säger farsan. “Ja, han är ju skjuten”. “Va?! Men han dog väl inte?”
Ett brev som skrevs för en tid sedan,vilket berör ditt förslag om att skriva om var man befann sig när Palme skjöts. Möjligen blir det för långt, och mesta texten har inte jag skrivit, men jag testar med att klippa in den så får man se vad resultatet blir.
Mvh C.J.
Några intressanta resonemang med anledningen av utrikesminister Anna Lindhs död för fem år sedan (hösten 2003). Från Bonniers nya blogg Newsmill (de hade nyligen oxå ett omdebatterat inlägg av skådisen Zandén och en Gyllenhammar-dotter, minns inte förnamnen). Först är det en professor i statsvetenskap, tillika innehavare av kvinnligt kön, som skriver ett inlägg. Därefter kommer tre kommentarer, där två tydligt kommer från innehavare av manligt kön. Samt en tredje avsändare där könet är oklart, möjligen avsiktligt då förnamnet enbart markerats med stor bokstav.
APROPÅ SVENSKA MINISTERMORD X TVÅ
När Palme mördades befann jag mig med min nyfunna kompis Nelson i Kungshallen vid Hötorget, där vi åt fallafel efter en repetition till en dansföreställning. Efter det gick vid ned i Hötorgets tunnelbana där det var packat med folk. Vi hade så roligt där vi höll på och fjantade oss på perrongen att vi inte märkte att tågen inte kom, men till sist insåg vi att det borde ha kommit ett tåg under den tid vi larvat omkring där. Jag gick upp till spärrvakten och frågade, där fanns spärrvakten och en person till, jag tror det var någon Securitas-artad vaktperson. Spärrvakten upplyste mig om att ” Palme har blivit skjuten på Hamngatan”, jag blev förvirrad och gick ned till Nelson, som inte heller kunde tro att det var sant. Vi fortsatte att fjanta oss och efter en stund kom tåget, vilket genom sin existens tycktes dementera det spärrvakten sagt. Dagen efter vaknade jag upp till klockringning (om jag minns rätt) i min andra-hands-lägenhet på Västmannagatan, och fick höra att Palme skjutis vid Tunnelgatan (hette den väl? Numera Olof Palmes gata). 2003 blir Anna Lindh knivskuren på NK på Hamngatan i Stockholm, då tänkte jag på spärrvaktens felsägning/felinformation 1986.
Hälsningar Camilla Johansson
http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/11
Maud Eduards, professor i statsvetenskap, om historieskrivningen kring Anna Lindh:
Mona Sahlin sviker Anna Lindh
Publicerad: 2008-09-11, Uppdaterad: 2008-09-12
Kvinnliga politiker kan bara älskas om de är moderliga, om de tar sig an uppgiften att hålla ihop familjen och se till barnens bästa. Därför blir Anna Lindh ihågkommen som en ovanlig mamma och inte som den ovanliga och kontroversiella politiker hon var, skriver MAUD EDUARDS.
Om författaren
Maud Eduards är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
För fem år sedan knivskars utrikesminister Anna Lindh till döds på NK i Stockholm. En politiker som tog av sig skorna på ministermöten, bar ryggsäck och inte drog sig för att gå sin egen politiska väg. Hon var kontroversiell - minns bara överläggningarna med näringslivet hösten 2003, särskilt den kända kramen med Ericsson-chefen Carl-Henrik Svanberg, hennes önskan att sälja in EU till svenska folket och att hon och statsminister Göran Persson drog åt olika håll i Palestinafrågan. Hon anklagades både för att sticka ut hakan och vara mer av en förvaltare.
Det är också omvittnat att hon ansåg att politikerrollen skulle gå att förena med ansvaret som förälder och mamma. Barn skulle vara tillåtna i maktens korridorer, till och med på FN-möten, vilket väckte uppmärksamhet. Utrikesministern tog sig även tid att regelbundet ringa hem. Hon ville - och behövde - vara närvarande i sin frånvaro.
Men nu är hon död, speciellt hyllad som mamma. Man kan se det som att den goda modern har vunnit på bekostnad av politikern. Just så konstrueras en nationalsymbol. Kvinnliga politiker kan bara älskas om de är moderliga, om de tar sig an uppgiften att hålla ihop familjen, se till barnens bästa, visst, vara offentligt verksamma men aldrig tumma på sitt yttersta ansvar, det som mor. Ihågkommen som en ovanlig mamma, inte som en ovanlig politiker, är också Mona Sahlins omdöme om Anna Lindh. Vem minns Olof Palme som pappa?
Anna Lindh har blivit ett nationellt minnesprojekt, något att enas kring. Vi kan sörja den döda och det fruktansvärda som hände och samtidigt återupprätta en nationell gemenskap. Hennes död tenderar att sudda ut politiska konfliktlinjer. Det årliga hedrandet gör oss svenskar till goda och inkännande varelser. Anna Lindh framställs som ren, ungdomlig, med ett vackert leende, blå ögon och anspråkslös stil. Ett slags svenskt ideal, värt att sätta på nationell piedestal. Vi kan sen spegla oss i den bild vi konstruerat av henne.
Mitt i denna hyllning av Anna Lindh som mamma har hon ironiskt nog fråntagits sitt kön. Det är som om det vore en mamma med små barn som mördats, inte en kontroversiell kvinnlig politiker indragen i olika konflikter. Och inte minst, en kvinnlig politiker som just därför kunde uppfattas som ett hot. Vad kommer det sig att ändå så lite sagts i spekulationerna om hennes död om att hon var kvinna?
Tystnaderna kring Anna Lindh är talande. Min poäng är att det intressanta idag, på femårsdagen av hennes död, är att lyssna till vad som inte sägs: kontroverserna kring hennes politiska gärning och det faktum att hon var kvinna på en utsatt position. Frågor om makt, kön och etnicitet osynliggörs. Kvar står modern som en förenande nationell kraft. Hon levde som en statsman men dog som en kvinna.
MAUD EDUARDS
3 KOMMENTARER
Det är först när professorer i statsvetenskap med feministiska förtecken som Maud Eduards går ut och tillskriver oss medborgare en konservativ syn på Anna Lindhs gärning och eftermäle som sådana pseudoanalyser kan förvandlas till officiella sanningar. Jag tror de flesta i likhet med mig som minns Anna Lindh öht aldrig har funderat i de här termerna utan betraktar henne som en kompetent politiker som rycktes bort innan hon nått höjden av sin karriär.
-
Det är också med sådana epitafum som Eudards ovan som muren mellan könen upprätthålls i våra medvetanden. När vi medborgare så sakteliga slutat tänka på varandra i våra yrkeskapaciteter som män eller kvinnor utan som yrkespersoner - så som sig bör i ett jämställt samhälle -, då kommer det alltid en Maud Eduards och förstör detta genom att föra in ett genusperspektiv.
-
Ingen skulle skriva en sådan här artikel om en man som sliten mellan rollen som pappa och politiker, och ändå är jag övertygad om att det finns många män som precis som Anna Lindh sliter med att få sin tid att räcka till för både en politisk gärning och att hämta/lämna på dagis, handla mat, skjutsa till hockeyträningar, få kvalitetstid med familjen osv.
-
Det är dags att inse att Sverige (med undantag för en del etniska enklaver) är ett i huvudsak jämställt samhälle, sluta tala i akademiska genusperspektiv och i stället vara konkret på de områden där det fortfarande finns saker att uträtta och förbättra. När jämställdhetsdebatten blir abstrakt och teoretisk så är den ofta mer ägnad att hålla kvar och förstora upp uppfattningarna om skillnader mellan män och kvinnor i människors medvetanden än att sudda ut och avdramatisera dem. Detta är kontraproduktivt och bromsar mer än det skyndar på utvecklingen mot det fullt ut jämställda samhället.
Av: Mats Dagerlind, 2008-09-12, 12:59
Det är intressant att du i din beskrivning av Anna Lindh använder ord som politisk gärning och kvinna på en utsatt position och att hon som statsman fick en för tidig bortgång.
Analysen saknar tydlighet i vilken roll Anna Lindh hade? Det var en trainee på tillväxt som under många år arbetat hårt för att skaffa sitt egna varumärke och position.
Det är ju det egna varumärket som de flesta yngre politiker oavsett parti vill skaffa sig för att så småningom få möjlighet att få utöva verklig makt.
Anna Lindh hade troligen själv valt den mjuka vägen att skapa sitt varumärke inom politiken som humanist, god mamma osv. Det bidrog nog väldigt stort till att bli populär i många led.
Inget hot mot männen, kvinnor kunde identifiera sig med henne om de var i karriär eller hemma.
Och det låg i tiden, Göran Persson var trött och hade redan bestämt sig men Anna Lindh behövde växa till sig lite innan offentliggörandet.
Alla är vi människor vare sig man är man eller kvinna och beroende på de mål man har politisk karriär, affärs karriär, vanligt arbete, den social grupptillhörigheten etc så lyfter individen fram den styrka man anser att man själv besitter. Det blir ju enklare att leva upp till förväntningarna då.
Om en man hade använt samma argument som Anna Lindh så hade det inte passat in in mansrollen o vice versa.
Ingen har heller gjort en analys på vilken bekostnad familjen lever för någon i en karriär. För en kvinna i karriären så krävs det en man som står tillbaka (gäller även Anna Lindhs man) som för en man omvänt oftast kvinnan står tillbaka.
Jag tycker att det är på gränsen till otäckt att en kvinna i karriären utan att ifrågasättas av media får spela på hela registret att både vara mamma och inneha en stor makt position. Det är bara image för att skapa ett varumärke och har ingen relevans i praktiken. Det finns inga superhjältar i karriären, bara många ensamma barn o mödrar/fäder på hemmafronten som få ge upp sitt liv för en person.
Superhjältarna hittar ni hos ensamstående mammor med låg inkomst de kombinerar allt som går, men bygger inga varumärken, för den runtomkring servicen har de inte.
Av: P Wahlberg, 2008-09-12, 13:30
Visst var Anna Lindh i vissa delar kontroversiell. Att stödja USAs terrorbombningar mot i stor utsträckning civila mål i det forna Jugoslavien 1999 var definitivt kontroversiellt på vänsterkanten men även bland andra inte minst bland människor med rötter i de områden där bombningarna ägde rum och det kan också vara en del den motivbild till mordet som man aldrig gick till botten med.
Men jag har dock svårt för att se att Mona Sahlin ska ha svikit henne som det påstås i rubriken.
Orsakerna till att det idag kanske inte talas så mycket om Anna Lindhs politiska gärning inom socialdemokratin kan vara att många socialdemokrater (inte minst på vänsterkanten) inte är så nöjda med utrikespolitiken under hennes tid som utrikesminister.
Hon var för ett närmande till NATO, för anslutning till EMU och som sagt så stödde hon ju USAs bombningar 1999. Till detta så kommer ju Egyptenavvisningarna som när de avslöjades inte ställde den socialdemokratiska utrikespolitiken i så positiv dager.
Jag tror snarare att det är såna faktorer som vägs in när man idag talar om Anna Lindh från officiellt socialdemokratiskt håll. Jag tror inte att det handlar så mycket om kön och etnicitet. Jag kände vaken Anna Lindh eller Olof Palme personligen men jag kommer jag ihåg reportage om honom och sönerna så det finns säker många därute som minns Olof Palme som pappa.
Av: Lars Johansson, 2008-09-12, 13:41
Jag hade just lärt mig läsa och satt och tragglade mig igenom den texttv-bild som svt lade ut. Länge trodde jag att detta var ett konstruerat minne då vår tv vid tiden inte hade nymodigheten texttv. Men när texttv:n härrom året firade 25 år så framkom att faktiskt var så att detta tillfälle var första gången som texttv-bilden lades ut i sändningsuppehåll.