Jag satt i fönstret. Gatan utanför var smal och trots att det var mitt på dagen och solen sken hade ljuset svårt att tränga in i det lilla hotellrummet alldeles om hörnet av Place Blanche. "Varför träffar du mig? Vad är det egentligen du ser hos mig?" Det var första gången jag sökte den bekräftelsen. Yvette log och tittade upp från kartan över Paris som hon satt och granskade på kanten av den obäddade sängen. "Du har inte hunnit bli bitter, David. Allt är nytt för dig", sa hon. "Hur menar du?" "Du bråkar inte om onödiga saker. Du är inte svartsjuk eller rädd för att ge. Det sista är viktigt". "Vadå ge?". "Du vet när vi var hemma hos dig och tittade på Tidvattnets furste och jag låg med mitt huvud i ditt knä. Du tog på mig, strök min nacke och borrade in händerna i mitt hår. Killar i min ålder gör inte sånt om dom inte förväntar sig att det ska leda till knulla eller allra helst en avsugning. Du tog på mig därför att du tycker om att ta på mig, inte för att få något. Och jag kände det." Jag sög in underläppen i munnen och satt tyst en stund medan Yvette fortsatte granska kartan. "Är du kär i mig?" sa jag. "Ja", sa hon med blicken koncentrerad på kartan. "Men du kan inte tänka dig att vara tillsammans med mig?" "Nej." "Varför då?" "Därför att du skulle tröttna på mig och lämna mig om ett år. Jag kan inte lita på dig och det är inte vad jag vill ha. Jag vill ha trygghet." "Men kärlek och tillit hör väl ihop? Om vi är kära är det klart att vi måste kunna lita på varandra, eller hur?" "Sluta ställa så många frågor och var inte så lillklok. Kom hit och hångla med mig i stället", sa hon och lade ifrån sig kartan på sängen. Hon lade huvudet på sned och såg på mig och log och hennes ögon såg rakt igenom mig och jag försökte dölja min ungdom men visste att det var lönlöst. Hon sträckte fram sin hand. "Okej", sa jag och tog den. Kvällarna var varma. Vi satt på uteserveringar och drack öl och Bloody Marys. Inte mycket, bara tillräckligt för att bli luriga och kära i natten och staden och varandra och vi höll om varandra så som ett par ska göra när de går utmed gatorna i Paris och det är sommar och varmt och ingenting spelar någon roll utom här och nu. Jim Morrisons grav var en besvikelse. Bara en sten. Inte ens den där skulpturen av hans huvud som jag sett på bilder fanns kvar. Jag lade dit några rosor innan vi gick. ”Jag trodde dom var till mig”, sa Yvette. Tiden på rummet är tydligast. Det var varmt och vi öppnade upp alla fönster för att det skulle svalka. Men det var lönlöst. Vi sov tätt ihopslingrade utan täcken och det var som om vi aldrig riktigt slutade ligga utan bara tog pauser då vi somnade till för att fortsätta så fort vi vaknade. Jag minns inte om vi stannade två eller tre nätter men tiden och dygnets timmar saknade betydelse. Visst gick vi ut för att äta om kvällarna och för att se oss omkring på dagarna men det var som om allt flöt ihop utanför dygnsrytmen, som om vi lika gärna kunde sova klockan två på dagen och sitta uppe fyra på morgonen med ljudet från gatan och nattlivet i bakgrunden och våra röster som talade om resor och drömmar och allt utom en framtid tillsammans i förgrunden.

Kategorier: Kärlek | Tags: 1993, jim morrison, paris, place blanche