|
Torsdag 13 November 2008 PruttkonstAv Mattias
Jag kommer i de följande raderna springa med en murbräcka genom en vidöppen hangarport. Men det struntar jag i. Ibland når man kokpunkten och måste släppa ut ångan. En sak som irriterat mig under en längre tid är konst, och att det verkar finnas en formel som anger att ju mer värdelöst ett konstverk är, desto mer uppmärksamhet och cred får det i den s.k kultursfären. Men det som är mest irriterande är den förklarande konstnären som står som ett stinkande fismoln bakom varje pretentiöst pruttkonstverk. Han eller hon VET ju att det är skit, och måste därför linda in det i pseudointellektuella termer så att det inte blir lika uppenbart. Men ska det verkligen krävas att jag har injicerat Aftonbladets kultursidor intravenöst sedan barnsben för att begripa att det jag tittar på inte är pruttkonst, utan det utkrystade resultatet av nästa stora svenska konsthopp? Svaret på den frågan verkar tyvärr vara ja. Det är kanske därför det blir så tråkigt när man går på konstutställning, och upptäcker att pruttkonstnären ställt ut femtio bajskorvar i en helt vit lokal som sträcker sig över ungefär tretusen kvadratmeter. Fatta vad man hade kunnat fylla denna yta med! Men då krävs det ju lite verkliga idéer, tankar som inte bara försöker förmedla en vag utomkroppslig känsla, och det är det som verkar saknas i mycket av den nya konsten. Konstnären har istället drabbats av storhetsvansinne: ”Min konst behöver all denna yta, annars kvävs den!”. Detta betyder att man mycket sällan kommer ut från ett galleri och gör en spontan baklängesvolt av pur glädje för att det man såg var så JÄVLA bra. Oftast är det nämligen tvärtom så JÄVLA mediokert och trist så man får magsår. I konstsfären verkar det dessutom finnas en alldeles speciell vurm för det som är dåligt gjort; skeva skulpturer i papier-mâché, hopsjunken brungrå keramik eller grovkorniga suddiga filmklipp på gamla TV-apparater. Allt andas ABF-amatörism och flumvänster i lädersandaler med rödvinsfläckar på skjortkragen. Jag ska ge er ett exempel, direkt från verkligheten. För en tid sedan åkte jag förbi Odenplans tunnelbanestation. Där den gamla träspårvagnen en gång stod - innan North Side Kings pimpade den på 90-talet 80-talet - har nu SL istället upplåtit utrymmet till olika ”konstnärer”. Gemensamt för dessa konstnärer är att de samtliga gått på myten om att konst måste se ut som skit och vara helt obegriplig. Den här gången var det en tjej som heter Moa Lönn (examen vid Konstfack - vad annars?) som ställt upp ett par TV-apparater därinne. Vi pratar inte dvd här - för att få den rätta känslan krävdes flimrande videobandspelare. Kanske var den digitala tekniken lite för komplicerad för någon som inte vet vad ordet kvalitet innebär. På SLs hemsida förklarar konstnären: Läs detta uttalande en gång till. Det betyder ingenting. Denna uppvisning i pruttkonst visas för pöbeln (vilket inkluderar mig) i tunnelbanan, ett klientel i vars vokabulär leranimation är likvärdigt med oscarsbelönade Wallace and Gromit eller de där fantastiska öststatslerfilmerna man såg som barn. Och vad får vi se när Moa slår på stora trumman? Bajskorvar som NÄSTAN rör sig. Detta sammanfattar ganska bra den moderna pruttkonsten, eller snarare den moderna konsten gjord av människor utan något som helst anlag för att skapa saker som andra människor vill titta på. Utan den pseudointellektuella förklaringen om vad det egentligen är man står och tittar på, så är det i princip ingenting. Det är en tingest som är öppen för tolkningar, och om det nu skulle vara det som är poängen så är det ju inte konstnären som är konstnär utan de åskådare som definerar objektet ifråga. Och förresten skulle man ju då kunna rama in vad som helst och kalla det för konst. Då skulle alla kunna vara konstnärer och konstnärens status som fanbärare av någon slags svår kultur som vanligt folk inte fattar nåt av skulle vara i princip omintetgjord. Resultatet: i svåra kulturkretsar är ett verk som förklarar sig självt inte tillräckligt pruttkonstsalongsfähig - det avfärdas som hötorgskonst. En pruttkonstnär kan alltså göra vad som helst - och gör det! Bara det finns en tillräckligt tillkrånglad förklaring så köper folk skiten för att de är dumma i huvudet eller inte vågar ifrågasätta av rädsla för att verka okultiverade. Och på grund av detta får denna helt uppenbart värdelösa person ändå ställa ut sin smörja. Riktigt usel konst och kass reklam har detta enkla som beröringspunkt - det säljs in med en massa skitsnack - och den ängslige kunden vill inte verka dum och köper det därför med hull och hår. Så vad fan är då bra konst? Tja, i mina ögon gör en konstnär något som jag inte kan göra själv, det räcker liksom inte med att ha en skojig idé för att det ska kunna kallas för konst. Och det kanske är det som är problemet, att det är för enkelt att kalla sig själv konstnär idag. Konstutövandet har gått från levebröd eller faktiskt dödlig passion till något som medelklassen pysslar med lite på kul. Idag svälter inte konstnären ihjäl om beställningarna går i stå, vilket gör att kvalitetskraven sänkts betydligt. Därför ser vi också horder av människor som trots bristande talang utan vidare kallar sig för konstnärer - och som fyller vår tillvaro med ren smörja. Och idéerna blir allt mer krystade eftersom allting redan är gjort. Problemet med konst är bara att all kritik - även denna - enkelt kan avväpnas med fraserna ”vad som är konst ligger i betraktarens öga” eller ”jag ville provocera, och se, jag lyckades!”, och sedan kan man inget mer säga. Den såkallade konstnären kan lugnt luta sig tillbaka med händerna knäppte över magen och le överlägset och känna sig nöjd. Och för det hatar jag dem från djupet av mitt svarta hjärta. 27 kommentarer till “Pruttkonst”Skriv en kommentar |
Sök -
Du var nog lite väl snabb när du utsåg mig till den nya bitterbloggaren.
Kunde inte sagt det bättre själv. Hade någon som jag gjort det hade det klassats som rena smörjan.
haha, jag satt och skrev på mitt tal om konst (mot konst) innan jag läste detta inlägg! helcraazy. Ta in lite socialism och där har du mitt tal till nationella.
Hehehe, du är i högform ser jag. Minns också North Side Kings grejen, vill även minnas att det blev en förstasidesnyhet i DN 1989 (så du tog fel på årtionde, din slarver).
Hög igenkänningsfaktor! Fick mig att tänka på Cats on Fire’s dänga “The Smell of an Artist”.
Det finns mycket som jag inte kan göra själv, är allt detta konst? Intressant att denna skit (sic) väcker sådana starka reaktioner hos dig. Kanske vill konstnären illustrera den missriktade aggressionen i det moderna västerländska samhället?
Det är möjligt, men att hänga upp en kub tillverkad av vadmal i ett tomt vitt rum känns som ett jävligt krystat sätt att göra det på. Det vore nästan enklare att bara säga det. Men det är klart, är man pruttkonstnär finns det ingenting som är så enkelt att det inte går att krångla till…
Jag har lite samma inställning till musik. Jag vill att en bra artist ska göra något mer än hafsa ihop något som jag själv kunde gjort på en kvart, därför har jag så svårt att hitta bra musik nu för tiden. Jag ska bevisa det här någon gång genom att helt sonika sno ihop en låt, ni kommer tro att det är Moneybrother eller Marit Bergman, ’cause I can do that shit with my left toe you know.
Hehe, Bitterbloggarn!! Skojigt inlägg, känner igen mig i skiten. Kan va fruktansvärt provocerande. Det är som Farsans Bertlingtavlor, du vet? Jag gillar iofs dom (nu) men när jag sa till honom att dom var så simpla att jag kunde göra några i träslöjden och att det inte var nå svårt så blev han upprörd och sa att “det gäller att va den som kommer på det”. Ytterligare ett argument hos pruttbajskonstnärerna. Det “unika” i att hänga upp en påse bajs i ett vitt rum med en dvärg som tittar på, blott iförd en solrosdräkt… bah!
Kanske som att svära i kyrkan - men jag håller absolut inte med. Jag har inte sett SL-konstnärinnans verk, men både hennes ambition och förklaring är full med mening och väldigt konkret. Om du frågar mig.
Självklart blir idén starkare om den är väl tekniskt genomförd.
Utan en jävligt bra idé är inte ett tekniskt klanderfritt hantverk konst, utan just bara ett oerhört skickligt hantverk. En riktigt stark idé, däremot, kan faktiskt vara konst utan ett hantverksmässigt utförande. Ställer den tillräckligt vassa frågor eller levererar tillräckligt spetsiga kommentarer och iakttagelser gör det min dag.
Det här är faktiskt också jävligt kul..en aning tillspetsat såklart…men läsvärt och kul. Håller t ex med Jonas Dahl ovan om en del…men i grund och botten finns ett problem som du belyser. Konst har faktiskt blivitnågot som medelklassen gör lite på kul… Och det är faktiskt lite trist. Ännu tråkigare skulle väl i så fall vara riktigt kass, men i någonmening mer begriplig, konst av någon som bara tycker det är kul att måla. Går förbi ett sånt ställe på Hantverkargatan då och då..värsta skiten! Som Ikea-konst…men med den skillnaden att det kostar några lax mer…
Det är ju egentligen bara att gå upp till Moderna för en reality check…så märker man snart att mycket var bättre förr…
Jonas:
En stark idé är förstås en vettig utgångspunkt, men den behöver backas upp med ett bra och genomtänkt framförande.
Men jag kan hålla med, det finns enklare verk som har en intelligent bas som faktiskt betyder något. Problemet är bara att de sett till totalen är så oerhört få.
Handen på hjärtat; hur ofta ser du konst som verkligen får hjärnan att gunga till? För egen del: nästan aldrig. Och det är det som är problemet med pruttkonsten. Du behöver inte ens ha en bra idé - det räcker med en meninglös tanke uppkastad i luften, kanske en frågeställning som ingen bryr sig om, och sedan ett lamt uppfångande. Sedan illustrerar du det på ett kasst sätt. Ju sämre desto bättre, enligt pruttkonstens egendomliga logik.
För att återgå till exemplet; Moa Lönn gör något som är trött och tråkigt och dessutom risigt utfört. Sedan försöker hon skänka legitimitet till verket genom att skriva ett par rader rent nonsens. Tydligen fungerade det.
För övrigt: nog kan ett tekniskt klanderfritt hantverk vara konst, det bär liksom sig självt. Om man ser rent krasst på Alexander Roslins fotorealistiska porträtt som hänger på Nationalmuseum så kanske de egentligen inte är så sabla unika, men nog kan det betraktas som konst.
Mattias: Jag kan givetvis inte försvara all samtida konst, det var inte vad jag var ute efter. Att konst verkligen griper tag i mig händer lika ofta som att en ny skiva, film eller bok gör det. Med en viss regelbundenhet, men trots allt bara ett fåtal gånger varje år, med andra ord.
En sak kan vi vara överens om: Det mesta av den samtida konst som släpps fram är relativt kasst. Precis som de flesta nya filmer, skivor och böcker som kommer ut…
Ju mer jag tänker på det här med teknik/utförande: Om en kreativ idé måste vara klanderfritt utförd för att få tillgång till konstnärliga rum är ett stort problem för konsten. Om teknisk skicklighet skulle vara ett kriterium för utställningar så skulle våra konstnärer begränsas till hantverkare, och många som har något att säga skulle stoppas i dörren.
Sen är ju förstås klassperspektivet viktigt, klart att hantverkarens (som snickrar ramarna) insats många gånger är betydligt mer beundransvärd än konstnärens. Säkert finns det många pseudointellektuella konstnärer.
Den här diskussionen om vad som är konst måste dock stämplas som antiintellektuell.
Här kommer tre citat av Oscar Wilde som jag har tänkt på när jag följt diskussion om pruttkonst
“Art is the most intense mode of individualism that the world has known.”
“It is only an auctioneer who can equally and impartially admire all schools of art.”
“Fashion is a form of ugliness so intolerable that we have to alter it every six months.”
Jonas:
Jag håller med dig, det är samma sak med andra konstformer som musik, film och böcker. Men om en musiker gör en jävligt rutten platta, där instrumenten är ostämda och sången falsk, så straffar det sig i att det inte är så många som köper låtarna. Musikern inser då förhoppningsvis sin begränsning som konstnär och pysslar med något annat som han gör bättre, snickra ramar till exempel.
Detta förhållande verkar tyvärr vara satt ur spel när det gäller pruttkonsten, eftersom det alltid finns en väldigt svår kulturelit som legitimerar pruttkonstnärens arbete (enligt testen att det som är oerhört svårt också är oerhört fint). Så varje år går det ut horder av små mallade pruttkonstnärer, redo att förpesta vår tillvaro, den ena med svårare och mer långsökt konst än den andra. Givetvis redo för chansen att hamna på Aftonbladets kultursida, med hopp om fortsatt terror genom statliga bidrag. Under tiden står vi andra som fågelholkar och undrar vad tusan det är som pågår, men är kanske lite för fega för att säga ifrån eftersom vi då klassas som antiintellektuella…
Erik:
Jag tror inte att jag har sagt att konst *måste* vara klanderfritt utförd för att “få tillgång till konstnärliga rum”, men vore glad och tacksam om utövare av konstnärsyrket tog sitt jävla jobb på allvar och höjde ribban lite grann. Som det är nu är det ju en störtflod av skit som man måste vada igenom för att någon gång ibland se något glimta till. Men det gör ingenting i det intellektuella samtalet, där jag ju inte hör hemma, för där är denna smörja som sagt upphöjd till något djupt och intelligent, trots att ambitionsnivån ofta är så löjligt låg att det blir skrattretande.
Det skulle faktiskt vara trevligt om konstverket kunde matcha ramen oftare än väldigt sällan. Det blir så lätt att tappa fokus annars.
Hermann:
Wilde är som en schweizisk armekniv, det verkar finnas lämpliga citat till alla situationer!
Mattias: Just jämförelsen med musik är jävligt bra (förutom att så ofantligt många fler bryr sig om och har relationer till musik och musiker än till konst och konstnärer). Håkans skräniga sång eller Sex Pistols obefintliga teknikalitet är exempel på att en tydlig “idé” är löjligt viktigt för att skapa musik som berör och lämnar avtryck. Förlåt mig för att jag använder ett trött exempel, men Totos hantverksmässigt fulländade musicerande kan bara kallas stor musik av ett förvirrat gäng 80-tals fotbollsspelare.
Intressant inlägg… och kommentarer. Själv tycker jag att det finns två olika sorters konst; den ena som har ett personligt syfte för “konstnären” att illustrera en känsla eller tanke, en vilja att skapa något vackert kanske. Den andra skapas med intentionen att påverka andra på något sätt. Att uttrycka en åsikt, att göra sin röst hörd eller kanske att underhålla. Detta behöver ju inte vara genom t ex en pensel, lite färg och en kanvas utan kan ju naturligtvis uppnås genom att skriva, tala, dansa…. Till skillnad från den förstnämnda “konsten” som enligt min mening kan skapas av vem som helst - det är ju det personliga syftet som är viktigt här - så bör den andra sorten ha lite krav på sig. För att få kalla sig skribent så krävs ju att man i alla fall behärskar språket. Att hyllas krävs att man på ett stilfullt sätt framför sin sak. Det är ju en typ av konst. Och det är här jag håller med dig Matthias. När denna konst berör, skapar debatt (läs t ex Elisabeth Ohlssons Ecce Homo) så uppfylls ju ändå syftet. Men, debatten ska ju inte behöva handla om “konst eller inte”. Ska vem som helst - eller snarare bara för att man har en fin examen i portföljen - hyllas för sin genialitet utan att behöva presetera något mer än ett ihopskrynklat ark papier-maché? För mig bör denna typ av “konst” sälla sig till den förstnämnda typen - för med personliga syften behöver man inte vara kommunikativ. Och, sen är det ju så att det stämmer - det är ju ändå så individuellt. Vad som berör en kanske för en annan bara är just ett ihopknycklat pappersark. Eller en bajskorv för den delen. Det var alles! Och, tack för stilfullt skrivet…
Jonas Dahl:
Fler skulle säkert bry sig om konst om den inte alltid behövda vara så sabla svår. Om nästan all ny musik lät som det som spelas för bockskäggen på Fylkingen så skulle ingen orka intressera sig för den heller.
Hur som helst, att ha en bra idé är en fin utgångspunkt, det tror jag att vi redan är överens om. Trots att jag vet att det var mer en god poäng måste jag ändå hugga på dina exempel.
Håkan tycker jag har talang, även om hans sång inte alla gånger räcker hela vägen. Men så vitt jag vet försöker han inte bortförklara eller skyla sin bristande förmåga bakom en kvasintellektuell svada. Och jag vetefan om han har en så speciell idé, men han backas av en jävla passion och av ett band som kan sina saker. De flesta har varken eller, och försvinner också efter ett litet slag.
Sex Pistols är ett lysande undantag. Samtidigt som de hade en del egenskaper som kan tillskrivas pruttkonsten; narcissism, något slags budskap (osäkert vilket), viljan att provocera och ett uselt handlag, så var de kul, annorlunda, hade en explosiv energi, karisma och en förmåga att kommunicera - till skillnad mot pruttkonsten som ju i regel bara är trist navelskåderi. De gjorde något vettigt av sitt bristande hantverk och blev populära på kuppen. Det räcker ju som bekant inte att ta ner en gitarr från väggen och riva lite håglöst på strängarna för att bli poppis, det måste nå ut och tilltala någon också.
Passion är alltså en viktig ingrediens. Därför kan tekniskt skicklig konst ibland kännas själlös, som du antyder i exemplet Toto. Eller bara jävligt trist, kanske. Och tekniskt oskicklig konst baserad på en jävligt god idé kan ändå vara intressant. (Även om det numer är vansinnigt sällan man råkar ut för den. Det verkar råda brist på unika och goda idéer i en urvattnad bransch där allt redan hänt och det man mest stöter på känns som en närmast industriell remake av saker man sett tusen gånger förut. Detta är förstås även applicerbart på t ex musik, även om musiker i regel iallafall verkar kunna den tekniska biten. Resultatet blir en närmast desperat kamp om att göra något som ingen annan gjort förut vilket oftast resulterar i helt meningslösa manifestationer som får konstnärerna att se ut som glada amatörer. OK, nu känner jag att jag blir tjatig…)
Just pruttkonst verkar iallafall påfallande ofta sakna någon form av passion. Väldigt få har den där glöden som sprakar till. Men jävligt många vill väldigt gärna - och frukten av det finner vi om vi går på konstutställning eller står och tittar på teckningarna som tillåts husera på Slussens tunnelbanestation och som får iallafall mig att vilja hoppa framför tåget varje gång jag ser dem.
Och då är det ändå konsten som passerat nålsögat.
Pernilla:
Tack för en god formulering! Något mer spot on än min egen.
Mattias: Hugg på. Det verkar trots allt som vi som vi närmat oss något som kan beskrivas som samsyn. Några små nyansskillnader återstår, men det är väl vackert så?
Det håller jag med om. Tack för en kul diskussion!
Tack själv!
1. Gör det själv istället för att bajsa genom munnen/tangentbordet
2. Animationerna måste ändå ha påverkat dig rätt mycket mer än den mesta av den konst du (av misstag) råkar vila ögonen på varje dag med tanke å att du minns utställningen mer än ett år efter det att den slutat (juni till september 2007 enl SLs hemsida). Ett tips: när du är på Odenplan - titta mot spåren istället så får du se reklam för olika tandborstmärken/trosor/tvättmedel, när du råkar stå vid Slussen, kolla lite åt vänster, så slipper du se något som någon gjort i annat syfte än att sälja någon av ovan nämnda varor. Då behöver du inte bli upprörd utan kan i lugn och ro färdas mellan hemmet och nästa drink.
3. Tänk ifall det finns andra människor än du i universum, såna som tycker att det är kul med konst, eller sådana som inte är så smarta att dom “själva” kunde göra en leranimation, skulptur eller tavla. Men det är klart, det är inte dom som världens snurrar runt - eller hur?
Zorro:
1. Gör det själv istället för att bajsa genom munnen/tangentbordet
Men kära lilla vän, föreslår du att JAG ska göra bajskorvsanimationer och ställa ut dem på Odenplans tunnelbanestation? Nu blir jag faktiskt lite uppgiven. Jag trodde det framgick med allra största tydlighet att jag är EMOT pruttkonst! Dessutom är jag ju inte ens konstnär!
2. Animationerna måste ändå ha påverkat dig rätt mycket mer än den mesta av den konst du…
Jag minns det här synnerligen värdelösa konstverket därför att det var startskottet på mitt korståg mot pruttkonsten. På så vis har det självklart påverkat mig. Jag förstår att du försöker ta en poäng på det, men allt som påverkar en person behöver nödvändigtvis inte vara någonting bra. Och av beskrivningen att döma tror jag inte syftet med verket var att väcka hat mot konsten…
Självklart kan jag glo någon annanstans. Men jag skulle givetvis föredra att glo på något roligare än reklam och kakel. Därför vore det så kul om SL kunde kliva ned från sina prettohästar och låta någon som kan förvalta det offentliga utrymmet på ett vettigt sätt ställa ut sin konst.
3. Tänk ifall det finns andra människor än du i universum, såna som tycker att det är kul med konst, eller sådana som inte är så smarta att dom “själva” kunde göra en leranimation, skulptur eller tavla. Men det är klart, det är inte dom som världens snurrar runt - eller hur?
Gick ögonen i kors av ilska när du läste inlägget? Det verkar inte riktigt som om du förstått ordentligt. Men, för att vara övertydlig: jag är alltså inte emot konst - jag är emot pruttkonst. Om utställd konst överlag kunde bli mer kvalitativt utförd och genomtänkt, så skulle jag vara nöjd.
Du tassar ju för övrigt runt poängen här utan att själv begripa det. Moa Lönn ligger ju rent hantverksmässigt på samma nivå som den publik som du säger inte “själva” kan göra en leranimation, skulptur eller tavla. Men hon är PRUTTKONSTNÄR till skillnad från oss vanliga dödliga, och då är det ju okej att krysta ur sig vad som helst…
Bajskorvsanimation som såg ut som resultatet av en lektion bild i åttan var helt enkelt inte vad jag förväntade mig att få se. Man kan säga att det blev lite av en besvikelse…
Men gud. Korkade killar är verkligen det osexigaste som finns. Vad av allt här i världen som du inte begriper dig på ska du irritera dig på härnäst? Franska? Kemi? Cricket? Du kan inget om konst? So what, du har aldrig lärt dig, och då är det naturligtvis svårt.
Vad härligt med lite gammaldags hederlig vuxenmobbing. Och anonymt dessutom, och med uppenbara faktafel (vad ska man säga om en konstkritiker som inte ens kan skilja mellan papier-mache och keramik, mellan DVD-apparater och videobandspelare). Att det dessutom är mer än ett år sen verket ställdes ut gör ju att vi som läser krönikan inte ens får chansen att bilda oss en egen uppfattning!
Modigt grabben!
Anna Å:
Du menar alltså att jag får betrakta och köpa pruttkonst, men inte ha en åsikt om den - för att jag inte är konstvetare eller konstkritiker? I min (givet högst antiintellektuella) bok låter det som pruttkonstens sista livlina! Men om så är fallet, ställ då ut pruttkonsten där den hör hemma: i lokaler dit endast personer med konstkritikerlicens får komma in.
Hasse:
Jag är inte sämre än att jag kan göra avbön beträffande eventuella felaktigheter i min pamflett. Det är givetvis genant att ha gjort en poäng av något som sedan visar sig vara fel - men det vore värre att inte kunna erkänna det.
Tur då att just dessa detaljer inte var den egentliga poängen i det följande resonemanget, även om själva materialvalet kan vara intressant (men då spelar det ingen roll om det är torkad pappersmassa eller bränd lera). Det intressanta är ju hur konstnären valde att förvalta det fina utrymme hon fått till sitt förfogande, vad hon valde att visa upp för omvärlden. Ambitionsnivån, för tusan!
Verkets ålder verkar för övrigt inte spela någon roll, Hasse. Du minns det uppenbarligen mycket tydligt! Det var också just detta specifika verk som drog igång mina funderingar kring pruttkonsten, och då kändes det relevant att ta upp det som exempel.
Egentligen tror jag inte att fröken Lönn är dålig på hantverket. Jag tror inte man kommer in på Konstfack om man är ett stolpskott. Men det gör mig bara mer förbannad. En person med talang som gör astråkiga saker - vad fan är poängen?