I ena hörnet av den ofantliga maskinhallen finns ett blixtrande, rökfyllt inferno. Runt dansgolvet står stålrörsställningar med robotliknande ljusmaskiner som mekaniskt vrids omkring sig själva i takt till musiken. Högtalare stora som minibilar står för trycket - och vilket jävla tryck det är! Basen är så tung att bröstkorgen vibrerar och det känns som om kläderna ska blåsa av kroppen. Jag har förväntansfulla fjärilar i magen och jag och min kompis börjar småspringa över det smutsiga asfaltsgolvet. I hans garage har vi tidigare under kvällen hittat en dunk självlysande färg som vi målat mönster med på våra tröjor. Den gröna glöden försvinner i kaoset på dansgolvet, där vi står och hoppar upp och ned, lyckliga och euforiska över den monotona musiken och färgerna och stroboskopen och röken som får kropparna att röra sig ryckigt och hackigt. Det är som i en surrealistisk dröm. Jag tror det började med att jag hittade en flyer någonstans. Avsändare: Spaceravers. På den fanns ett telefonnummer där man kunde lämna namn och adress för mer information. Utskicken som kom hem i brevlådan var fotostatkopierade på färgglada papper med psykedeliska mönster. Transporterna var arrangerade. För att hålla lagens långa arm borta fick ingen information om festplatsen läcka, då erforderliga tillstånd för att hysa glada och dansande människor ofta saknades. Det var ett bevarat exemplar ur SL:s gamla bussflotta, ett frustande och brölande monster byggd någon gång på sextiotalet, som stod för transporten. Istället för ett nummer så stod det SOL ovanför förarhytten, så den var lätt att urskilja bland terminalens andra fordon. Bussen gick sedan i skytteltrafik mellan Odenplan och festen, så att man alltid kunde komma hem. Och det var tur, för resmålet låg gärna långt utanför stan. Det var alltid spännande att sitta där och se okänd terräng rusa förbi utanför fönstret, medan alla försökte lista ut vad det var för plats som gällde för kvällen. En gång kastade vi ankar ute i Orminge, någonstans i ett industriområde. Kåken var en vanlig kontorsbyggnad. Basen hördes ända ut, dov och mullrande. Jag minns en labyrint av tomma mörka kontorsrum med heltäckningsmattor, och sedan en större hall där musiken smattrade genom enorma högtalare. Det var en allhelgonafest, med sprayade spöken och självlysande pumpor. Det fanns för en gångs skull en bar, och i den stod en klunga gamlingar (jag skulle tippa på att de var i 35-årsåldern...) som drack öl och såg ut som jag antar att bajsnödiga och hippa innerstadsmänniskor gör när de är nere med skiten. Det kanske var redaktionen från tidningen Nöjesguiden som var på galej, vem vet? Festerna var ofta påkostade historier, väldekorerade och med särskilda chillout-zoner där sönderdansade fötter kunde vila en stund till ambient och svävande musik. En gång fanns det en stor hoppborg som lyckliga människor studsade runt i. Det hela var vänligt och lekfullt, jag såg aldrig något bråk. Det kan ju bero på att folk inte behövda dricka för att dansa. Det fanns ingen nervositet att dämpa - raggfaktorn var ändå noll, och man kunde dansa hur fan man ville för det var ingen som brydde sig. Självklart fanns där andra droger, men jag kan bestämt motbevisa det av polisen vanligt förekommande påståendet att det inte går att dansa i fem-sex timmar utan att knarka. Jag tog aldrig en enda tablett, men dansade ändå hela natten, vilket tydligen är en polisvetenskaplig sensation. Det är klart att en lönnfet polis inte kan röra sig nonstop i mer än en kvart, men är du ung och vital och har med matsäck så går det alldeles utmärkt. Så här i efterhand är det ju helt sjukt hur käcka vi var, med sportdryck och smörgåsar och äpplen i ryggan. Det var inte så att det saknades tillfällen, men jag kände aldrig något behov av att ta några tabletter. Mina pupiller täckte ändå sin iris, jag blev hög på ljud och ljus och egna endorfiner. En okulär besiktning skulle säkert ha renderat ett blodprov, men det säger nog mer om metoden än om mina drogvanor. Men säg den glädje som varar. Statens egna kulturmarodörer tog effektivt död på det roliga. Jag hade slutat gå när man  började förstöra ravescenen på allvar, men kvällsblasket skrev spaltmil om dödsknarket och de underjordiska LSD-festerna, ivrigt påeldade av grisarnas egen expertsektion: Ravekommissionen. Ni minns kanske Docklands, technomeckat ute i Nacka? Efter ett antal polisrazzior slogs spiken slutligen i kistan år 2002. För att komma åt tillställningarna var man tvungen att ändra på bland annat lagen om mötesfrihet (!). Så går det till i Sverige när saker och ting ska göras ordentligt! Idag gläds jag åt att ravekulturen på sina håll har återuppstått (förmodligen dog den väl aldrig ut, utan flyttade bara ned under jorden igen där polisen inte hade någon koll). Och det betyder kanske att jag en kväll åter kommer stå där i ljuset och larmet och röken, och studsa till en basgång som får brosket att lossna från bröstbenet. Jag kommer att återuppleva stroboskopens epilepsiframkallande flimmer med ett fånigt flin i ansiktet. Trots att jag den här gången själv är en 35-årig gamling kommer det kanske kännas som att jag är sexton igen. Med ett undantag; jag kommer inte klara hela natten, inte ens under påverkan av sportdryck och medhavda smörgåsar. Mot tidens gång har nämligen inte ens pulserande basgångar och blixtrande raveeufori något att sätta emot. (Klippet är U.S.U.R.A:s superhit Open your mind, en flitigt spelad låt på dansgolven kring -92).

Kategorier: Betraktelser, Minnen | Tags: Docklands, house, nöjesguiden, Open your mind, rave, ravekommisionen, techno, U.S.U.R.A