Denna text är en replik på Jonas Dahls text från i fredags. Eftersom han påstod sig vara nyfiken på min lista avser jag här nämna de skivor som spelats och betytt mest i mitt liv under detta årtionde som nu lider mot sitt slut. Alltså ingalunda någon heltäckande diskografi över vad 00-talet hade att erbjuda, bara en liten personlig tillbakablick.

Mer än något annat kommer listan att avslöja min oförmåga att ta till mig samtida musik, jag kan inte direkt påstå att radarn har varit påslagen tventyfour seven de senaste tio åren. Dessutom var detta det årtionde då bredbandet gjorde sitt intåg, vilket i praktiken betydde att jag åtminstone under dess första hälft ägnade mesta tiden åt att göra blandskivor istället för att lyssna på album. Men, det är som det är med den saken, och här får ni alltså svaret på frågan som ingen förutom Jonas egentligen vill ställa. This one’s for you mr Dahl. 

Maxwell - Now. Maxwell är något så unikt som en modern soulartist som funnit sin väg in i min skivsamling. Jag hör till den kategorin gubbar som anser att modern soul och R&B i stort sett är ett skämt, alldeles för maskinellt och loopat, helt iskallt helt enkelt. Men den här killen har med sin gudabenådade röst och låtskrivartalang tagit soulen tillbaka till 60-talets fuktiga och organiska grönska utan att för den delen vara det minsta retro. Debuten Maxwell’s urban hang suite från -96 är smått magisk, den här når inte riktigt upp till den men har ändå sina höjdare. Covern på Kate Bush This woman’s work gör mig till exempel alltid extremt gråtmild. 

Nick Cave & the bad seeds - Abbatoir blues/The lyre of Orpheus. Alla som någon gång bar svart överrock i gymnasiet har också haft en Nick Cave-period, så också jag. Den perioden inföll egentligen långt tidigare än 00-talet, så egentligen är det kanske mer tack vare gamla meriter än det faktiska utbudet på skivan som käre gamle Cave platsar här. Nåja, den är ändå helt okej, kanske det bästa han gjort under detta decennium. Och jag minns att jag fastnade speciellt för O Children, Let the bells ring och Easy money. Men det är väl klart som fan att någon Boatman’s call är det ju inte förstås. 

Velvet Revolver - Contraband. Eftersom jag alltid har betraktat Guns and Roses som 70 % Slash och 30 % Axl har jag inga principiella invändningar mot den här skivan, även om jag förstår och respekterar att jag troligen hör till en minoritet i det fallet. Till skillnad från den andra superkombon (Audioslave) lyckades den här konstellationen får ur sig en riktigt bra platta innan saker och ting gick åt fel håll. Kombinationen Guns utan Roses och Scott Weiland från Stone Temple Pilots låter kanske predestination nice price på Åhléns men faktum är att plattan är riktigt bra. Musikaliskt låter det väldigt mycket Guns and Roses, och det är väl inte så konstigt med tanke på att det faktiskt ÄR Guns and Roses bara med en annan sångare. Där vi normalt borde hitta Axl’s rakbladsvassa stämma lägger Weiland istället ut sina smått suggestiva stämsångsrefränger vilket gör att det känns väldigt bekant men ändå nytt (enligt den gamla komboregeln slå ihop två gamla saker så får du något nytt, typ skidskytte). Den enskilt största anledningen till att detta blev så bra som det ändå blev är troligen bandets vana vid att hantera sångare med extremt stort ego. Varje normalt funtad människa hade lagt ner det här projektet efter två månader när Weiland, trots bedyrande om motsatsen, fick ett återfall i drogträsket, så hatten av (höhö) till Slash & co som rodde detta i land. 

Mustasch - Above all. Ur en snårig djungel av metalliska subgenrer klev Mustasch plötsligt fram på en stenig klippa utanför Orust och gav oss rak, ärlig, tung och härligt ångestdriven hårdrock. Känslan av befrielse var total, första gången jag hörde Down in black blev jag så till mig att jag tror minsann jag kissade på mig. Ralf Gyllenhammar är ett mysigt geni och Mats Hansson är tamejfan världens bästa nu levande hårdrockstrummis. Tyvärr har han lämnat gruppen så jag hyser inga större förhoppningar om bandets framtid, men det var kul så länge det varade. Jag hann iaf se dem live innan Hansson hoppade av, och det kommer jag att berätta för mina barnbarn en dag. 

System of a Down - Mezmerize. Jag älskar den här skivan eftersom den påminner mig om min saligen insomnade superhjälte Frank Zappa. Skivan är både politisk och humoristisk, vilket väcker liv i Franks gamla paradfråga “Does humor belong in music?” Mitt svar på den frågan är förstås ja. Populärmusik, och framför allt hårdrock, tar sig själv på alldeles för stort allvar. S.O.A.D har fått oss gamla Zappa-nördar att gå omkring att citera textrader igen, för vem kan stå emot pärlor som till exempel “My cock is much bigger than yours (my cock will walk right through the door)”? Jag tycker det är synnerligen djärvt och nyskapande av S.O.A.D att utmana hårdrockens förstelnade, gravallvarliga poser på det sättet de gör här. Dessutom är det en sådan där platta som manglar till dig så pass rejält att du inte klarar av att ta till dig någon annan musik på flera dagar. Och ja, jag håller Mezmerize klart högre än tvillingplattan Hypnotize. 

Ryan Adams - Heartbreaker. Jaha ja, hur länge hade han tänkt vänta innan han drämmer till med Ryan, tänker David. Exakt så här länge. Kommentarer är överflödiga, Ryan har till och från ägt stora delar av alt country-scenen under 00-talet (de gånger han har känt för det) och det hela började som bekant storartat med solodebuten Heartbreaker. Whiskeytown var ett högst dugligt band men här visar wiz kid Adams upp ett låtskrivarregister som borde gjort hela Nashville gröna av avund. Sen gick det upp och ner, jag behöver inte säga mer om det, och nu har han slutat sjunga. Eller? 

Flaming Lips - At war with the mystics. Bara det faktum att bandet sorteras in under Psychedelic rock får de flesta att rynka på näsan. Att de är gamla och gråhåriga gör inte saken bättre antar jag, men för att ta reda på Flaming Lips egentliga status får ni nog fråga någon ordentlig förståsigpåare för jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att den här plattan gjorde mig glad på det där sättet som gör att man vill dansa fånigt i köket, och det räcker väldigt långt för mig. Stort plus för otroligt knepiga syntljud och äkta handklapp. 

Thåström - Skebokvarnsv. 209. Under större delen av min uppväxt har Thåström alltid funnits i bakgrunden som en jävligt irriterande posör. Ebba Grön kunde jag väl svälja, men Rymdimperiet/Imperiet blev bara för mycket. Jag tålde helt enkelt inte karln, han var för mig själva förkroppsligandet av tillgjordhet. Sedan hände något, och jag får faktiskt tacka David här som tipsade mig om skivan som skulle omvända mig helt. Det var ungefär som jag kan tänka mig att det känns att bli frälst: helt plötsligt, ur ett kompakt mörker, tändes en ljusstrimma som växte sig starkare och starkare. Där jag tidigare bara såg en patetisk farbror som försökte vara ungdom såg jag nu en man som öste ur sitt hjärta med storsleven. Jag vet inte riktigt hur det gick till när Thåström tog sig förbi mina fördomar och in i mitt slutna rum, jag vet bara att han gjorde det med Skebokvarnsv. 209. 

Deportees - All prayed up. Om man kommer från Vindeln och blandar pop, funk, soul och country med en stor portion Prince så är man hemma redan där. Om man dessutom gör det så fantastiskt snyggt som Deportees gör det i Arrest me ’til it hurts så förtjänar men helt enkelt en plats på min lista. Det måste vara en av de absolut bästa låtar som ett svenskt band har gjort sen.. sen.. Atomic Swing stod på topp. Det är jävlar i mig ett fint betyg det! Resten av plattan är bra, om än något ojämn. 

Hellacopters - High Visibility. När den här skivan kom minns jag att jag sa till en kompis “Det är ta mig fan hits rakt igenom!”. Jag kan ha varit full när jag sa det, men det spelar ingen roll för jag står fast vid det. Jag har alltid gillat Nickes lite släpigt nonchalanta röst och bandets totala riff-underkastelse. Riffet är Gud, riffet måste sitta som en smäck, och det gör det på High Visibility. Jämförelsen med Backyard Babies som av någon outgrundlig anledning alltid har funnits där är för mig som att jämföra schysst öl med ruttna äpplen. Där Hellacopters låter sig inspireras lika mycket av Kiss som 60-talssoul och får ihop ett grymt sväng tack vare en gudasänd rytmsektion låter Backyard Babies bara som ett bräkande får som fastnat i ett elstängsel. Hellacopters var, åtminstone fram till 2005, Sveriges bästa rockband. Det har aldrig varit någon diskussion om det. 

Bubblare? Nej, klockan är mycket och jag ligger ensam och övergiven på ett hotellrum och ska upp tidigt imorgon och utanför håller någon jävel på att sladda med Volvon på en övergiven parkering samtidigt som jag plågas svårt av vintereksem så ni får nöja er med det här.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Kategorier: Musik | Tags: 00-talet, Musik