|
Fredag 31 Juli 2009 röra lite i en grytaAv kniven
Jag har svårt för ideologier. Jag avskyr när man medvetet väljer att förminska världsbilden och se saker och ting ur ett förenklat perspektiv. Det finns strukturer i samhället och alla människor lever i dom. Samhällen har tusentals olika strukturer relaterade till pengar, kultur, religion och historia och i den här texten väljer jag att plocka upp den heta och något överkokta potatisen feminism. Såsom andra vedertagna ideologier har feminismen blivit en ideologi som man inte kan diskutera med ett kritiskt förhållningssätt. Att säga att man inte håller med den feministiska diskursen innebär att man genast blir anti-feminist. Den feministiska ideologin har gjort sig oantastlig genom att hävda att varje kritik mot läran är ett uttryck för en manschauvinistisk ståndpunkt. Att hävda detta är att göra det väldigt enkelt för sig samtidigt som det också är ett stort misstag eftersom en lära inte kan vara total. En lära måste kunna ifrågasättas annars förlorar den hela sin relevans och poäng genom att göra sig icke-falsifierbar. Att feminismen sedan också är behäftad med en moralism, att den pekar ut vad som är rätt och fel genom att härleda allt till en ursprunglig könsmaktordning, gör att den är farlig. Farlig för sig själv. Gemene man vågar inte diskutera ideologin eftersom dom är rädda för att ge uttryck till moraliskt förkastliga värderingar. Vid dom diskussioner som jag har haft med aktiva feminister har jag i mina försök i att ifrågasätta och förstå feminismen och dess strukturalistiska kritik fått frågan om jag är emot rättvisa, lika löner och jämlikhet. Dom har missat min poäng och tagit den enkla vägen när dom velat försvara en åsikt för stor för dom att kunna greppa. Det har inte varit moraliskt godtagbart att ifrågasätta hur just strukturer skapades, inte varit möjligt att se om man kunnat vrida på problematiken och se ur andra perspektiv än just det könsrelaterade. Feminismen har blivit en sanning, en totalitär sådan. Det är därför jag väljer att skriva om den, för att feminister håller på att ta död på debatten. Och det är en väldigt farlig sak att göra.
Feminismen anser sig ha hittat nyckeln till strukturernas fall. Ett otaligt antal feminister jag träffat verkar ha hjärntvättat sig själva tack vare kurser, litteratur och likasinnade. Och glasögonen dom sätter på näsan verkar vara det enda paret genom vilka världen sedan betraktas. Här har vi en ideologi i samhället som försöker förklara händelserna i mitt liv genom att säga att jag är ett offer, att min mamma var ett offer och att det var männen i våra liv som förstörde för oss i strukturer som vi människor själva uppfunnit. Feminister svagförklarar kvinnan. Dom starkförklarar mannen. Dom talar om det för oss om och om igen som ett mantra i tidskrifter, tv-program, bloggar, böcker och radioprogram. Kvinnan är förtryckt och mannen har makten i samhället och det är ett tillstånd som ska förändras. På pappret hävdar dom att ideologin handlar om rättvisa och jämlikhet mellan individer. På pappret. Men i verkligheten anser i varje fall jag att det ser väldigt annorlunda ut. I en skrämmande liten utsträckning förekommer det att deras ideologi betraktar kvinnan eller mannen som människor, som individer med alla sin egen unika historia. Istället gör feminismen en stor generalisering av samhället och dom är övertygade att dom har det rätta svaret på din och min rättvisa, din och min räddning undan ett förtryck som dom anser hela detta västerländska eller, för den delen, det övriga samhället bygger på.
Jag har nästan aldrig träffat en enda kvinnlig feminist som tycker om mig efter att jag sagt att jag inte håller med om den feministiska ideologin. En agiterad stämning infinner sig, blickar riktas som om jag svikit dom eller endast är helt jävla dum i huvudet. Jag kan tycka om människor även om dom är feminister, jag tycker människor är mer, har en större räckvidd än sina politiska åsikter. Men kvinnliga feministerna kan sällan sträcka sig till dessa vidder, särskilt inte kvinnliga feminister i grupp. Hur jämställt är det? Man måste väl för guds skull kunna diskutera en ideologi på individbasis och ur det vardagliga perspektivet utan att bli behandlad som en fullkomlig idiot. För det är väl ändå där vi lever. I vardagen. Vårt liv pågår inte i ett debattprogram, i en ledare eller i politiken. Det riktiga livet pågår på din fritid, i din familj och på din eventuella arbetsplats. Jag anser att den feministiska debatten pågår långt ifrån verkligheten, långt ifrån den värld som du växt upp i, långt ifrån perspektivet som handlar om till exempel din egen mamma och pappa. För det är väl ändå därifrån dom flesta av oss har sitt ursprung. Någon form av förälder, målsman eller människa från en äldre generation har någon gång tagit någon form av ansvar eller avsagt sig ansvar om dig. Präglat dig, spelat en avgörande roll för din framtid, i din uppväxt och person, vare sig den är framgångsrik eller inte.
Om jag nu sitter där med en öl i handen, som en kvinna bland andra kvinnor, på någon middag, kulturjippo eller förfest och får frågan och svarar att jag inte håller med i deras diskussioner så blir det oftast väldigt laddat. Det blir tyst, det blängs och tisslas, jag ignoreras och tas inte med i övriga samtal resten av kvällen. (Något säger mig att det inte kommer att ske här. Jag hoppas på en riktigt bra och kladdig debatt). Och det är där jag får det bevisat för mig. Att kvinnor i feminismen verkar välja bort andra kvinnor av ideologiska skäl, att behovet av en politisk samhörighet är helt avgörande för att man överhuvudtaget ska kunna umgås som folk. Och jag som aldrig stått på någons sida utan bara försöker vara den jag känner mig mest ärlig som, den som är jag, blir alltid en nöt som kvinnliga feminister inte riktigt kan knäcka. För ojämställdheten just mellan kvinnor är ingenting dom anstränger nämnvärt åt att belysa i sin ideologi, heller inte ojämställdheten mellan män. Feminister har själva skapat sig en struktur som dom inte kan frigöra sig ifrån genom fixeringen av den påstådda ojämställdheten mellan kvinna och man och verkar således bemöta och förhålla sig olika mot kvinnor och män. Helt i motsats till hur deras ideologin egentligen lyder. Trots att ideologin handlar om lika värde, rättvisa och jämlikhet.
Bland män bemöts sällan mina åsikter av samma grupptryck och tas heller inte emot med samma upplevelse av kränkning. (Och observera ett förtydligande igen. Att det här är mina åsikter som bygger på mina erfarenheter. Det vill säga helt ovetenskapliga sådana. Och jag har naturligtvis omöjligt träffat alla feminister som finns och generaliserar som synes själv lite för att ni ska förstå mitt perspektiv och för att belysa fenomenet jag upplevt många gånger). Det vill säga att om jag uttrycker att jag inte är feminist så kan män oftast föra ett mer analyserat samtal kring det även om dom själva är feminister och utan att dom för den skull håller med mig, sedan kan dom lägga det åt sidan och umgås ändå på den där sömniga förfesten, på middagen, jippot eller var vi nu befinner oss. Jag känner mig alltså mer genuint välkommen bland män om feminism kommer upp på tapeten.
Är det feministernas intention?
Feminister som läser det här inlägget kommer säkert också undra varför jag inte sympatiserar med feminismen när dom blir varse om att jag själv kommer från en ojämställd uppväxt och uppfostran. Men jag anser att strukturer i en familj är för komplicerade för deras ideologi. Strukturer i en familj är unika just för den familjen. Det finns inga allmängiltiga strukturer. Dom är inte bundna till kön utan oftare bundna till personer, arv och miljö. Strukturer i en enda familj förändras. Precis som generationer förändras. Jag kan, som exempel, inte förlika mig med min mammas strukturer som hon skapade med min pappa. Men att påstå att hon har varit eller är ett offer är att förtrycka henne och hela hennes liv. Min mamma har aldrig upplevt sig själv som förtryckt. Och jag anser att individen inte kan vara förtryckt om den heller inte upplever sig som det. Feminismen säger dock det motsatta. Alltså att min mamma har varit förtryckt och min pappa förtryckaren. Min familj har alltså varit offer för strukturerna mellan kvinnor och män. Jag har delvis haft en väldigt bra barndom och delvis jävligt dålig. Men ingen feminist ska komma och påstå att dom vet vad som pågått i min uppväxt. Ingen feminist ska komma och försöka förklara för mig varför saker och ting blev som dom blev. Det handlar inte om politik. Det handlar inte om offer, förtryck och makt. Det här handlar om en kvinna och en man som fått tre barn. Som gått till jobbet, renoverat en femma i förorten och haft en sommarstuga. Innanför dom väggarna inträffade saker. Innanför dom väggarna förändras kvinnan och mannen under ett 20-årigt äktenskap. Innanför dom väggarna pågick livet, deras liv. Och innanför dom väggarna pågick min barndom.
– Att göra allt för mina barn gjorde mig väldigt lycklig, säger min mamma. Det var det jag ville göra och det gjorde jag också. Jag älskade att vara hemma med er och ge er riktigt bra mat, bra värderingar och villkorslös kärlek. Mina barns liv är viktigare än mitt eget liv.
Jag förstår exakt vad hon menar med det. Det låter helt logiskt samtidigt som det skär sig i mina öron. Jag skulle också göra allt för mina barn. Mina barns liv skulle också vara viktigare än mitt eget. Men var går gränsen för hur mycket man ska glömma bort om sin egen identitet? Vad händer den dagen då barnen flyttar hemifrån och man står där i en noppig morgonrock och trasiga trosor och gråter för att ens livs enda mening flyttar ifrån en. Det är inte heller rätt. Det är inte rätt val mot sig själv, det är inte snällt att göra så mot sig själv. Jag begriper varför man en gång valt att göra så. Men jag begriper inte varför man inte valt att göra både och. Dock kan jag förstå att man inte hinner tänka så mycket på sina egna behov eller önskningar när man har tre barn att ta hand om. Hon hade otur min mamma med pappa. Han var inte bra på att ta hand om sina barn eller fru. Han var bra på att jobba och på att bestämma. Men det var inte på grund av hans kön det var så utan på grund av honom som människa. Mamma säger än idag att hon var en väldigt lycklig människa när vi växte upp. Och det här handlar bara om en enda familj. Om vardagsperspektivet. Om familjeperspektivet. Om två människor som blev kära i varandra och bildade en familj. Att minimera min mammas och pappas val i livet till att anse att dom är offer för patriarkala strukturer i samhället är att minimera min mamma och pappa som människor. Det i sig är ett förtryck. Det i sig är som att omyndigförklara två individer som bildat en familj som både varit lycklig och olycklig.
Ibland undrar jag om feminister verkligen levt i dom påstådda strukturer dom själva vill rasera. Jag tror långt ifrån alla har gjort det. Jag tror att det finns flera som egentligen inte vet ett skit om vad dom snackar om, att deras verklighetsanknytning är helt, ja, overklig rent ut sagt. Och jag är besviken på deras oförmåga till ett bredare perspektiv. Feminismen förminskar människor genom att inte ta hänsyn eller lyssna på individens unika bakgrund. I könet finns en individ. Och individen är alltid dominant. Om individen sedan väljer att skylla sina misslyckanden i livet på sin könstillhörighet är det en helt annan femma. Människan är ett väldigt märkligt djur på så sätt. Girigt och besatt av sitt liv och sina påstådda rättigheter. Jag själv har aldrig upplevt mig orättvist behandlad eller underordnad på grund av mitt kön, av människor självklart, men av kön; nej.
Det här blev en oväntat lång text men jag hoppas att ni förstår något av den komplexa problematik som jag anser att feminismen idag inte tar hänsyn till. I varje fall anser jag att det här bara är några av viktiga perspektiv som borde få mer plats om inte annat för jämställdhetens och utvecklingens skull. Att kritisera och debattera en ideologi är nyttigt och det gör den bara bättre i slutändan. Feminist eller inte så är vi alla inte mer än fisar i vinden ändå. Inget mer. Inget mindre. Och om inte annat så är väl det också någon form av jämlikhet.
7 kommentarer till “röra lite i en gryta”Skriv en kommentar |
Sök -
Att kritiskt granska och diskutera ideologier är bra. Tyvärr tycker jag att du skjuter ganska långt under målet i den här texten. Först och främst är det kanske inte så smidigt att, när hela texten går ut på att se till individen, inleda med att bunta ihop “feministerna” till en homogen grupp som beskrivs som rabiat och vilseledd.
För det andra bygger texten i övrigt i princip uteslutande på att du tar avstånd ifrån något annat än individperspektivet. Jaha. Men i så fall kan vi ju inte diskutera någonting som tar sitt avstamp i samhällsvetenskapen. Där handlar det ju om att se till samband i grupper och fråga sig varför. Det handlar om vetenskapsmetodik, inte en enskild ideologi. Att dessa teorier sedan inte förklarar alla skeden i varje enskild individs liv är välkänt och knappast unikt just för feminismen. Ett problem, javisst, men som går att härleda till metod och perspektiv snarare än till en enskild ideologi.
Att du väljer att se på din familj ur ett individperspektiv är inte konstigt. Jag tror nog att många av oss är ovilliga att reducera oss själva och våra närmaste till teorier och därmed i någon mån offer för omständigheterna. För dig i din egen verklighet är det säkert bra. Däremot förstår jag inte riktigt varför du så fullständigt tar avstånd från frågan “varför” på en mer teoretisk plan. För det är ju ändå kärnpunkten. Varför är det så att många män och kvinnor “väljer” att strukturera sina familjer på just det sätt dina föräldrar gjorde? Att så många fäder “inte är så bra på att ta hand om sina barn eller sin fru”? Etc.
Det finns många svar på den frågan, feminismen presenterar en (många) förklaring(-ar). Ser du till vetenskapen finns det en uppsjö teoribildningar som erbjuder mer eller mindre välgrundade förklaringar. Men att helt ta avstånd ifrån resonemang baserat på kollektiv eller strukturer kan jag inte riktigt se nyttan med. Även om det skulle finnas en strukturell sannolikhet att dina föräldrar gjorde de val de kom att göra betyder ju inte det att de är offer för omständigheterna. Det är ingen ursäkt, även om det ofta används så.
Däremot ger det oss kollektivt (”samhället”) en möjlighet att ändra förutsättningarna så att inte strukturer vi inte ställer oss bakom präglar individers liv i en oönskad riktning. Så är det vad gäller socialgrupp, etnicitet och utbildningsbakgrund och så vidare. Och så är det vad gäller kön. Dessutom ger det varje individ möjlighet att belysa händelser i sitt eget liv ur ett annat ljus än det rent vardagliga. Inte för att förklara bort, utan för att bättre förstå.
Att, som du skriver, diskutera ideologi i vardagen måste man absolut kunna göra. Men då måste man också inse att inte alla aspekter av en teoretiskt grundad ideologi går att översätta på individnivå. Att skylla det på feminismen i sig, och på den grunden förkasta hela resonemanget, är minst sagt att slänga ut barnet med badvattnet.
Tycker oxå att det blir lite märkligt att säga feminsmen som om det vore en gemensam grupp. En “ism” är alltid ett sätt att försöka förklara och förnekla komplicerade strukturer.
För egen del är jag feminist men framför allt intresserad av att bryta könsnormer. Jag vill få vara människa först och kön sedan, och jag vill att mina barn ska få bemötas som dem de är o vill vara inte vad det förväntas vara utifrån att det är en pojke o en flicka. Vilket jag tyvärr inte upplever att de görs.
Idag är det ju kanske ännu mer komplicerade förväntnignar på kön o familj än vad det varit under ett par tusen år. Men att kvinnor för hundra år sedan inte ansågs förnuftiga nog att rösta eller hade rätt till egen egendom eller skilja sig från sina män sätter givetvis sina spår. I många generationer.
Att arv och mark började gå på manssidan för 2-3 tusen år sedan är nog det som jag tror har påverkat kvinnors ställning mest. I och med det var kvinnans sexualitet tvungen att kontrolleras och mystifieras. Innan gick ofta arv på kvinnosidan o i sådana sammanhang behöver inte kvinnor kontrolleras lika hårt eftersom det är mindre intressant vilka de ligger med. Jag tror att historia, arv och förväntingar påverkar oss mer än vi ibland är medvetna om.
Jag tycker att maktrelationen mellan kvinnor och män går att jämföra med de svartas situation i usa som under lång tid var utsatta för ett apartheidsystem, o mönster o relationer försvinner inte bara för att lagarna formellt har ändrats. Det finns fortfarande en maktförkjutning mellan svarta o vita.
Jag har många män som mina bästa vänner eller älskare och har aldrig känt behov av att hata män. Jag har haft många goda män omkring mig som tagit ansvar för sina relationer o sina barn. Men jag kan ändå se en förskjutning som jag inte gillar och som jag inte vill bli drabbad av för att jag är kvinna.
Men jag tycker inte heller att det är ok att män förminskas som fäder, eller att de ska klappas på huvudet för “att de gör så gott de kan” när de inte packar matsäcken till skolan osv.
Jag tror att vi är människor helt enkelt men att det fortfarande finns olika förväntningar på oss utifrån vilket kön vi är och att det på många sätt är till större nackdel för kvinnan - inte minst ekonomiskt o sexuellt. Men jag är också en av dom som tror att även männen drabbas illa av traditionella könsroller.
Karolina: Tack för en mycket intressant och bra kommentar. Jag skriver inte att jag förkastar feminismen, den har såklart sina poänger, men jag förhåller mig kritsikt till den och det är det lite av texten går ut på. Att jag upplever att det är svårt att få tillåtelse att göra det idag, att det florerar ett mycket starkt grupptyck bland feminister där man med en ifrågasättande synvinkel blir bemött på ett mycket märkligt sätt i förhållande till den ideologi vederbörande säger sig representera.
Sedan har du alldeles rätt i att jag buntar ihop och det är ju inte rättvist såklart. Jag valde att göra så för att kunna förklara fenomenet och problematiken. Men det är också ett ifrågasättande av individen, av hur påverkat individens beteende och åsikter kan bli en stark grupp av samhörighet. Det vill säga att ideologin kan vara den som från början för människor samman och håller ihop dom, men gruppen är den som sedan även påverkar individen såpass mycket att andra kritiska faktorer stängs ute. Det är ju inte unikt just för feminismen utan för ideologier över lag.
Och jag måste också poängtera att jag verkligen inte tar avstånd från frågan “varför” på ett teoretiskt plan. Det är det viktigaste av allt. Men jag anser, som jag också skrivit, att just feminismen inte räcker till i sina teorier som förklaringsmodell, dom förenklar strukturerna och dom är för “låsta” kring könet för att det ska kunna ske en hållbar utveckling. Människan är inte sitt kön. Människan är ju först och främst en person.
Sedan förlorar du tyvärr mig lite när du skriver om samhällsvetenskap och metodik osv. Jag får inte kläm på vad i texten du syftar på. Jag tycker ju som sagt att ideologin som sig kan stå för en sak men att människorna, grupperna inom ideologin kan förändra hela utgångspunkten. Att se samband inom grupper i en ideologi är väl i så fall oerhört viktigt att belysa och ifrågasätta.
Och min önskan är väl att det blir möjligt eller ges mer plats åt att en teoretiskt grundad ideologi går att översätta på individuell nivå. Först då har man förståelse, först då en helhet. Det måste vara möjligt. Allt är möjligt. Väl?
ullis: Tack. Väl skrivet. Mycket bra att tänka på. Visionen om någonting. Hoppfullt. Fokus. Det ska jag jobba mera på.
“Det finns inga allmängiltiga strukturer. Dom är inte bundna till kön utan oftare bundna till personer, arv och miljö.”
Inom feministisk och queerteori kallas detta för intersektionalitet. Alltså hur olika faktorer samverkar och motverkar varandra och hur detta skapar olika typer av under- och överordning i olika sammanhang. Könet spelar olika roll i olika sammanhang.
Intersektionalitet är intressant precis som feminismen är intressant. Intersektionalitetiska (puh) analyser säger sig försöka belysa dolda samt synliga maktrelationer i samhället på ett mer övergripande sätt dvs inte bara kön. Dom erkänner att maktstrukturer inte bara kan förklaras genom ett genusperspektiv och det håller jag verkligen med om. Men samtidigt som dom vill ta hänsyn till kön, kultur, klass och sexualitet så utesluter dom individen igen.
Att könet spelar olika roll i olika sammanhang vill jag gärna vrida lite på och säga att personen spelar olika roll i olika sammanhang. Det finns dolda maktstrukturer mellan två vänner, två barn, ja i det mesta. Detta är bundet till personligheten hävdar jag.
Jag vidhåller att en enda ideologi ensam stympar människans tänkande. Vi får inte bli besatta av våra åsikter och lida under dom. Samtidigt tycker jag också det är viktigt att beakta att alla ideologier tillsammans också är avgörande för mänsklig (samhällets) utveckling. Det är så jävla kul när det är möjligt att diskutera tillsammans även om man är helt oense ämnesmässigt men utan att bli oense personligt. Det är svårt att få till det idag tycker jag, oftast kan det bara ske på tu man hand och inte i en grupp, dock är helt avgörande för ett ännu bredare perspektiv. Vad har du för uppfattning?
“Detta är bundet till personligheten hävdar jag”
Personligheten formas i ett samspel med omgivningen och är inte enbart något fixt och färdigt som vi föds med.
“Jag vidhåller att en enda ideologi ensam stympar människans tänkande”
Feminismen är inte enbart en ideologi för förändring mot ökad jämställdhet, utan även en analys av förhållandet mellan människor. Vidare, feminisimen är inte enbart en ideologi i sig utan den färgas av de övriga ideologier respektive feminist bekänner sig till. T ex liberalism, socialism, konservatism (ja, faktiskt!), anarkism och blir därför en väldigt mångfacetterad ideologi, eller flera olika ideologier.
Det finns egentligen bara ett gäng riktiga femmisar, och det är Rockbitch.
http://www.youtube.com/watch?v=ApYfzkb3g70