Retro var det ja. Den här texten skrev jag för ungefär precis två år sedan. Sedan dess känns den väldigt inaktuell, för det verkar som om stockholmspolisen har hittat något annat ställe att fördriva sin arbetstid på. Kanske rent av någonstans där de borde vara... Jag kan kanske inte säga att den här texten förändrade mitt skrivande för all framtid. Det är nog mest en gammal text som får agera substitut för något fräschare på det nya årets första dag. God fortsättning på er förresten! Det gnälls ofta på att det finns för lite poliser i den här stan. Det är inte sant, det finns faktiskt flera stycken. Men de kanske inte är riktigt där man skulle vilja ha dem - på gator och torg, eller i tortyrkammaren under Kronobergshäktet för att tvinga fram erkännanden från haffade fildelare. Nej, en vanlig kväll står nämligen alla poliser i Stockholms län och mumsar wienerbröd och dricker kaffe på Shell vid Lindhagensplan. När de är klara tar genast nästa skift över - det verkar nämligen finnas oanade resurser för fika i tjänst. Ibland står det fyra, fem polisbilar uppradade utanför. En natt när jag något berusad gick en genväg bakom macken, så sprang jag in i någon slags polisfolksamling. Ungefär tjugo poliser höll på med något i mörkret, förmodligen sparkade de på en försvarslös pensionär som råkat luta sig mot en av deras bilar. Jag fick kväva en fylleimpuls att ropa åt dem att skingra sig. Tur det, för annars hade man väl vaknat upp i en buske med huvudvärk och en batong uppkörd i arslet. Det kändes faktiskt lite obehagligt att passera den där hormonstinna högen med poliser, lite som känslan man får när man måste passera ett ungdomsgäng på en mörk gångväg. Att om någon börjar tuppa sig så får man samtliga över sig. En av polisbilarna hade öppen baklucka, och när jag gick förbi kastade sig en rabiessmittad polishund (de är bra när man är fikasugen och snabbt behöver skingra en demonstration) mot skyddsnätet, och jag hoppade en meter upp i luften. Alla poliser skrattade. Jättekul, verkligen... Mackpersonalen måste däremot känna sig rätt säkra. De har kanske den tryggaste arbetsplatsen i världshistorien. När det någon ynka gång inte är fullt med poliser därinne så står halva väktarkåren där och bröstar sig. (De står förstås där för att få vara nära de riktiga grabbarna - poliserna - som de känner ett starkt släktskap med eftersom de ju i själva verket ÄR poliser i själ och hjärta. Men det var lättare att bli väktare. Det tog bara två veckor - och då får de fortfarande spöa folk som gör "våldsamt motstånd", vilket ju alla gör som inte accepterar att två social inkompetenta fläskberg i illasittande uniformer ska komma och dryga sig). Och när det inte är väktare där så är det en allsköns blandning av ambulansförare, taxichaufförer och bärgare. Egentligen kanske Shellmacken vid Lindhagensplan är stadens nya sambandscentral. Varför sitta och uggla i ett bombsäkert bergrum när man kan ha örat mot marken nära nybakade munkar och färskbryggt kaffe. Emellanåt höjs det arga röster i etern som undrar var fan polisen är (och vad de håller på med). Det får polisen att oroa sig lite, tänk om något anslag ryker så de inte har råd att fika på arbetstid eller köpa nya kanoner med kulor som gör tallriksstora hål i buset. Lösningen på problemet är att sätta upp bevakningskameror i varenda buske. Då slipper polisen lämna Shellmacken och alla brott kommer klaras upp nästan automatiskt. Eller, vi kommer iallafall få fast alla brottslingar. Ja, efter det att de våldtagit eller mördat eller slagit folk på käften, vill säga. Men bättre det än att lämna polisstationen på Lindhagensplan! (Landskronapolisen visar var skåpet ska stå. Skönt att de tar tag i den tunga brottsligheten!)

Kategorier: Betraktelser, Samhälle | Tags: Landskrona, Lindhagensplan, polisen, Shell