Låt mig göra en sak klar redan nu: du får gärna kalla mig sosse, men jag tycker inte att Mona Sahlin är en skarp politiker. Hon är otydlig som ledare och en medelmåttig debattör. Märk väl att detta ingalunda är en hastigt påkommen aversion i kölvattnet bakom den senaste tidens opinionssiffror. Nej nej, jag minns Mona sedan minst tjugo år tillbaka i tiden. Hon har liksom alltid funnits där (förutom några år efter Toblerone-skandalen då hon "provade på en civil karriär"), snett bakom först Ingvar Carlsson och sedan ordförande Persson, men aldrig någonsin har hon lyckats vinna mitt förtroende.

Varje gång jag säger detta får jag ett gäng sossar på mig som hävdar att jag tycker så på grund av att Mona är kvinna, och att jag som man av hävd finner det lämpligt, ja helt enkelt inte kan låta bli, att av denna anledning trycka ner henne i skoplösen. Inte för att det lär ändra någons uppfattning, ni har väl ramat in bilden av mig som kvinnohatare vid det här laget, men jag kan säga att min kandidat till ordförandeposten var Margot Wallström. Sist jag kollade var hon kvinna, och en synnerligen begåvad sådan. Jag tycker mig också hitta visst stöd i min Sahlin-kritik i senaste tidens opinionssiffror. Så länge Mona höll låg profil steg siffrorna stadigt och nådde ett tag rekordhöjder. Bollen låg på straffpunkten, regeringen Reinfeldt låg och kippade efter andan som en strandad val och det var bara att klappa till. Men vad gör Mona då? Jo, först annonserar hon att Vänsterpartiet inte längre är välkomna i kampen mot Alliansen, vilket mycket väl kan vara sossarnas största strategiska blunder i modern tid. Tydligen insåg Mona det också då hon två dagar senare "tog tillbaka" detta uttalande. Grymt tydligt Mona.. Sen ger hon sig in i en serie debatter med Reinfeldt mitt under brinnande finanskris, vilket får mig att misstänka haschfester bland Sahlins rådgivare. Vad händer om man ger sig på den som försöker rädda nationen från yttre hot? Man framstår inte själv som speciellt sympatisk va? Det är en gammal sanning i krig och politik, angrip inte dina egna soldater när fienden anfaller. Sen kan du tycka att regeringen gör ett uselt jobb men det spelar ingen roll, det är timingen det handlar om och jag är övertygad om att Reinfeldt bara tackar och tar emot. Resultatet har heller inte låtit vänta på sig, sossarna backade drygt tre procent i senaste SIFO-undersökningen. Vilken överraskning.. not. Låt oss stanna kvar en stund vid Vänsterpartiets uteslutande eller icke uteslutande ur den röd-gröna klubben, för det är extra intressant. Sahlin hävdar först att Ohly & co inte får vara med på grund av för stora meningsskiljaktigheter i viktiga frågor. En av dessa frågor är skatten. Ohly hymlar inte med att han skulle höja inkomstskatten om han kom till makten, det ligger liksom i partiets centrala linje: större offentlig sektor och mer statlig inblandning kräver högre skatter. Sahlin och skogsmullarna däremot har sagt att det är okej att Alliansen sänkt skatten (den sänkning som de var så otroligt mycket emot i förra valrörelsen), men att man inte tänker sänka den ännu mer. Goddag yxskaft. Vem framstår som tydlig och rak i ryggen i denna fråga? Place your bets, Ohly ger pengarna tillbaka. Väg sen in i bedömningen att Sahlin gör en helvändning och bjuder tillbaka Ohly till bordet, och Alliansen ser på och ler i mjugg. Dessutom, och det här är knappast rocket science ens för gemene soffpropp, består ett så pass stort parti som Socialdemokraterna av olika falanger. En falang lutar mer åt höger, det är den som alltid velat samarbeta med Folkpartiet, och en lutar mer åt vänster, det är den som nu går ut i media och kritiserar Sahlins beslut. Allt eventuellt samarbete med Folkpartiet har omöjliggjorts under överskådlig framtid på grund av partiets Alliansdeltagande, alltså återstår endast den charmiga lilla vindflöjeln Miljöpartiet som partner. Jag skulle inte direkt darra av skräck om jag var Reinfeldt. Själv skulle jag gärna ta med mig trion Sahlin, Wetterstrand & Eriksson (ska vi tro att de kommer att kalla sig SWE under valrörelsen?) på hajk med en mellanstadieklass, men nu handlar det ju om att styra landet liksom. Jag är enormt besviken på Mona för att hon vände Ohly ryggen. I mina ögon är han en skarp, begåvad och klarsynt politiker som vågar stå för de radikala idéer som sossarna för länge sedan tappat bort i den populistiska labyrint de irrat runt i de senaste femton åren. Rent subjektivt, om vi bara tar in själva personen och blundar för politiken, framstår Eriksson och Wetterstrand som korvgrillande scoutledare bredvid denne man. Och även om endast kanske fem procent av Vänsterpartiets idéer skulle få genomslag i regeringssitsen så är det just den vänsterbromsen som Mona behöver för att hålla sig på rätt spår. Nu tror jag inte det är därför hon har tagit tillbaka Ohly, det beror snarare på ett böjande för den massiva kritiken. Rent ideologiskt tror jag fortfarande han är lika ovälkommen i den Sahlinska båten. Och man kan verkligen fråga sig om Sahlin egentligen vill vinna nästa val, eller om hon är mer mån om att forma partiet enligt sina egna ideal. När borgarna bestämde sig för att ge sossarna en rejäl match var det alle man på däck. Liberaler fick samsas med homofoberna i KD (det är svårt att hitta ett större ideologiskt glapp än så), man samlades runt en gemensam fiende och det har ju faktiskt fungerat, de tog makten. När Mona blåser till motangrepp hotar hon med att lämna vänsterflanken hemma, vilket i min bok tyder på hybris i en tid då socialdemokrater borde präglas mer av ödmjukhet än något annat. Sossarna sjabblade bort förra valet, man gjorde ett uselt arbete och underskattade motståndet. Vad kan vi lära oss av detta? Jag vet, vi skippar Ohly! Nej nej Mona, du behöver honom mer än någonsin! Av människor som är aktiva i partiet har jag förstått att Sahlin genomfört något av en intern demokratiseringsprocess. Och det här tror jag på allvar att hon är bra på! Det har varit fokusgrupper och workshops, fotfolket har fått säga sitt och efter en era av toppstyrning a la Persson kan jag förstå att partifolket fått ny luft i sina bröstkorgar under Sahlins mjukare styre. Men det ni behöver förstå, ni som är aktiva sossar, är att utifrån sett, där vi vanliga väljare står, framstår detta som ett virrvarr av meningslösa möten utan tydligt ledarskap. Vi är inte med på era möten, ni har låst in er i konferensrummet och ritat fina pilar på whiteboarden medan vi har stått här utanför och undrat när i h-e det ska hända något. Sen hände det något, dvs ni åstadkom det ena taktiska misstaget efter det andra, och många av oss börjar famla efter något att tro på. Efter så lång tid och så många interna möten kom ni alltså fram till att a) Skippa Ohly, och b) angripa Reinfeldt mitt under finanskrisen. Sökes: hjärntrust med socialistiska värderingar. Men hey, ni har säkert mysiga konferenser.

Kategorier: Politik | Tags: finanskris, Miljöpartiet, Mona Sahlin, Ohly, Reinfeldt, SIFO, Socialdemokraterna, vänsterpartiet