|
Onsdag 15 Juli 2009 Ska vi censurera det anonyma näthatet?Av Maths Enocsson
Carolina Gynning ställer till rabalder och blir polisanmäld efter att ha agerat miniprivat-FRA och hängt ut några haters på sin blogg. Befolkningen delas återigen i två läger: å ena sidan de som tycker att bloggaren står i sin fulla rätt att slå tillbaka, å andra sidan de som vilar tyngre mot den gamla slitna devisen "den som sig i leken ger får leken tåla".
Vi ska vara lite försiktiga här, det finns nämligen en tendens att ropa "Anonymt näthat!" så fort någon med ett alias skriver något mindre fördelaktigt om en annan person på nätet. Det går lite troll i trollen, så att säga. Men jag törs nog ändå påstå att vi Barstolsskribenter, möjligen med något undantag, har fått vår beskärda del av anonyma påhopp som, åtminstone då i stridens hetta, har känts som rätt och slätt hatiska. Nu senast var det en av Knivens texter som blev föremål för en väloljad kampanj, vilken visserligen inte var så extremt hatisk till sin ton, det var snarare det enorma engagemanget som skrämde. Själv har jag blivit kallad både det ena och det andra här inne och ett par gånger uppmanats att bege mig till de sälla jaktmarkerna. Erfarenheter som jag för övrigt delar med David, vilket förmodligen säger en del om oss och ganska mycket om somliga av våra läsare.
Det här har föranlett en diskussion bland oss skribenter, en diskussion om censur. Ska vi blockera kommentarer från vissa IP-adresser? Det är ju det vanligaste sättet att bli av med trollen, och kanske var det Linda Skugge som startade den typen av censur en gång i tiden (det var åtminstone första gången jag hörde talas om det). Nu har alltså Gynning tagit det hela ett steg längre genom att slå tillbaka, vilket är en strategi som jag tror jag skulle avråda alla bloggare ifrån. Även om jag, det ska villigt erkännas, själv har lockats av tanken några gånger när okvädningsorden har haglat som tätast. Men man får ju besinna sig, ta några djupa andetag och låta det bero. Vi har ju trots allt valt att publicera oss själva, vi vill ju ha uppmärksamheten.
Här på Barstol är det varje skribents rätt att själv bestämma hur man vill hantera hatiska kommentarer, det vill jag ytterst nogsamt poängtera. Min personliga åsikt i censurdebatten, vilken inte ska förväxlas med någon gemensam policy som vi på Barstol ställer oss bakom (jag hoppas för övrigt vi aldrig ska behöva hitta på en sådan policy) är dock att släppa igenom och publicera varenda jävla bokstav av allt skit som skrivs om mig och mina texter. Detta beror inte på att jag är en osedvanligt hårdhudad person, för det är jag inte. Jag blir sårad, ledsen och förbannad precis som vilken människa som helst. Nej, jag vill helt enkelt visa er dessa kommentarer eftersom jag tror på att alltid visa sanningen. Genom att låta skiten stå kvar kan jag visa er "vad som finns därute" och ge er chansen att själva reagera på det. Det blir liksom en egen historia i sig, och jag tror att det är en förbannat viktig historia som vi behöver hjälpa till att berätta.
Ta nu det här på allvar snälla du, jag försöker faktiskt tala om att vi skribenter har ett ansvar som jag tror många författare har glömt bort eller av någon anledning fjärmat sig ifrån; ansvaret för sanningen. Inte på det sättet att allt vi skriver måste vara sant, men att vi måste vara sanna mot historien. Om det var så att signaturen si och så reagerade med till synes blint hat mot något jag skrev så är DET den sanna historien som inte ska censureras.
Dessa kränkningar, påhopp och uppvisningar i blint raseri ska inte döljas, de ska visas upp så att ni förstår att skiten finns där ute. Jag skulle till och med kunna säga så här: när vi någon gång i framtiden kommer att summera den här bloggen finns det en möjlighet att mitt allra viktigaste bidrag till allmänheten var att låta en hatisk kommentar ligga kvar. Jo men tänk efter, om tio eller tjugo år är det faktiskt fullt möjligt att den enskilda kommentaren säger mer om hur det egentligen stod till med Sverige år 2009 än samtliga mina texter tillsammans. Exakt så viktigt tycker jag det är att till varje pris undvika censur.
9 kommentarer till “Ska vi censurera det anonyma näthatet?”Skriv en kommentar |
Sök -
Så har jag aldrig tänkt på det…
Jag läser få bloggar och regelbundet egentligen bara den här. Men jag har slagits av hur lätt det verkar vara att på nätet våga slänga ur sig saker, grova och kränkande grejer. Jag antar att det har att göra med anonymiteten; att inte behöva se människan i ansiktet när förolämpningen träffar och därmed slippa det ansvar som det i verkliga livet skulle inneburit. Det har förvånat och skrämmer mig lite med vilken frenesi det i vissa fall utövas.
Jag måste erkänna att jag i vissa fall här på barstol nog tyckt att ni kunde ta bort de allra elakaste inläggen. Alltså; viss kritik kan vara vara befogad och nödvändig för ett dynamiskt forum. Och jag antar att kritiken, eftersom ni lägger ut era texter för andra att ta del av, även är välkommen även om den inte alltid stryker medhårs. Men jag tycker det är tröttsamt och inte speciellt roligt alls att läsa inlägg som handlar om att få skribenten må som piss. Jag tror Kniven svarade på ett inlägg bl a med orden “jag äter inte skit med sked”. Bra där! Ingen ska behöva ta skit oavsett.
Min egen personliga hållning är oftast att inte lämna nåt inlägg i de fallen. Att inte vara med och bidra till att den tråden hålls aktiv. Jag skriver oftast för även jag triggas säkert igång ibland när tongångarna blir som mest onyanserade.
Och som sagt har jag tyckt ni kunnat ta bort de mest rabiata kommentarerna. Men kanske är det viktigare i det långa loppet att de mest argsinnta inläggen står kvar… För den stora helhetens skull.
Och för att censur aldrig kan leda till nåt gott.
Intressant text tycker jag. Jag har väldigt svårt att radera kommentarer som är elaka eller idiotiska, men å andra sidan har jag fått rätt lite skit, och det som bloggande kvinnor/brudar får går sällan att jämföra med det ganska milda hat vi snubbar tar emot.
Hursomhelst: Lite bortom det du skriver - men Paparkaka skrev intressant i samma fråga, fast ur ett annat perspektiv. Som bonusmaterial typ. http://paparkaka.com/?p=1291
Intressant reflektion.
Håller med fullt ut. Det enda jag kan komma på att jag har tagit bort under ett antal år av bloggande är spam och en kommentar från min mamma (hon skrev så fruktansvärt uselt).
Under mina fyra år som bloggare har jag tagit bort två kommentarer. Bägge under samma inlägg http://www.barstol.nu/horhistorier/
Den ena var från en av mina dåvarande chefer (hej, Eric!) och i det fallet meddelade jag honom innan om varför. I efterhand ångrar jag mig emellertid och tycker att den borde fått vara kvar. Det var ett dåligt beslut taget i affekt. Den andra tog jag bort för att personen som kommenterade gång på gång visat en dålig ton och trots påstötningar inte skärpte sig eller steg ur anonymiteten. Vilket var beklagligt då det vid sidan om den dåliga tonen fanns en del intressanta argument.
Jag har svårt att se någon nytta i att låta skit finnas kvar om inte avsändaren ens klarar av att stå för sina åsikter med namn. Men det är inte hugget i sten och tål verkligen att diskuteras.
En poäng med det här är att vissa kända personer/låtsas journalister/psykologer inte har någon som helst aning, eller skiter i det, att jäkligt många tjejer/killar indirekt mår dåligt av dessa värderingar som de står för. Dessa personer som har den makten att skriva på kända tidningar har ett enormt ansvar eftersom det är unga människor som letar förebilder som läser det de skriver. De agerar amatörpsykologer, diskuterar en skilsmässa i svart och vitt, kvällstidnings “journalister” utalar sig om otroligt komplexa saker som arbetslöshet och ekonomisk kris med “jag har alltid fått jobb, det är bara ut o leta” m.m. m.m. Det är väldigt farligt att slänga ut sig åsikter hit och dit för det finns faktiskt människor som tycker att de säger nåt vettigt. Att dessa människor inte får på käften på stan utan bara får några hatiska kommentarer är väl om något bättre.
Jag invänder mot ordet censur…. jag brukar helt enkelt, efter att ha artigt påpekat att man åtminstone talar om för mig vem man är om man skall kommentera, sätta stopp för dem och uppmana till att starta en egen blogg. En blogg som de får fylla med hur mycket hat och gnäll de vill.
Vanligaste svaret är att de inte har tid vilket jag finner skrattretande eftersom samma människor röjer runt på alla mina bekantas bloggar, torde gå åt några timmar per dag.
En gång gjorde vi det jobbigt för en anonym ligist genom att påpeka att han kommenterade från jobbet, på ett företag som vi var kunder till. Påpekade att vi betalade dem för annat än att anställda for runt och trakasserade folk på webben.
En av våra bloggvänner som personligen var bekant med ligisten såg hur orolig personen blev och bad oss ta bort bolagsnamnet. Kommentarer kommer fortfarande men nu åtminstone inte från bolagets domän….
Lisa: Ja, kalla det helheten eller sanningen, för mig finns ingen anledning att ta bort vissa kommentarer som kan tänkas vara jobbiga att läsa för andra läsare. Om jag står ut med det så får ni stå ut med det, vi får ta det helt enkelt. Tack för din kommentar!
Eric: Du har förstås rätt när du säger att de flesta snubbar bara behöver stå ut med en bråkdel av den skit som t ex Gynning får ta. Det är mot bakgrund av detta betydligt enklare för mig att sitta här och vara rättrådig, men jag gör det ändå. Och jag lovar att aldrig ta bort en kommentar, även om jag mot förmodan skulle bli en riktig kändis någon dag. Tack för länktipset!
Mackan: Tackar!
Nicklas: Inte ta bort, bara låta det vara och dö ut. Vi verkar leva efter samma princip i denna fråga.
David: Problemet med att ta bort kommentarer eller blocka är att ena parten, t ex du eller jag, bestämmer vad som är lämpligt och inte lämpligt. Vi gör den bedömningen utifrån våra värderingar och känslor, och tar på kuppen bort något som var sant. Det är lite grann som såna där människor som kan resa sig upp och gå mitt i ett gräl, och jag hatar det. Även om jag säkerligen har förtjänat att bli lämnad kvar med min ilska så hatar jag det.
Anders: Jag förstår vad du menar, och håller med om problembilden. Fast det allra bästa är väl ändå om dessa personer bemöts med sakliga och konkreta argument, vilket också (mellan hatkommentarerna) oftast sker. Den som bemödar sig att läsa alla kommentarer till ett Gynning-inlägg får förhoppningsvis ta del av även vettig kritik.
Peo: Jag kallar det censur, och kommer att fortsätta kalla det så. Vem är jag att bedöma vad som får och inte får visas i ett kommentarsfält? Det blir alltid en subjektiv bedömning, och jag sätter varningstecken framför sådana styggelser. Din historia är för mig ett exempel på när man ger en hater för mycket uppmärksamhet. Jag hade aldrig gjort så, men vi har olika strategier. Tack för din kommentar!
Det värsta med att börja censurera i ett kommentarsfält är att besökaren aldrig riktigt kan lita på vad det är de får se, och då blir det också lite mindre intressant, i alla fall för mig.
De stora mediesidorna brukar ju ha en tendens att ta bort vissa kommentarer som bränns lite för mycket. Inte för att de bryter mot lagen, utan för att de plötsligt själva hamnat i skottgluggen. Det ger ett harigt intryck, ett intryck av att inte riktigt kunna ta kritik. Nu är det förstås en viss skillnad på relevant kritik och kommentarer som bara är skrivna av elakhet, men ibland kanske även de kommentarerna har ett berättigande - som du själv skriver så tolkar man ju saker och ting efter eget huvud och ger inte läsarna ens en chans att få ta del av någon annans (eventuellt idiotiska) funderingar i frågan.
Det finns säkert något relevant undantag, men personligen är jag egentligen emot all form av censur.