|
Torsdag 1 Oktober 2009 SkammenAv Mattias Jag tycker om att se mig själv som en god människa. Någon som ställer upp för de svaga, någon som inte ryggar otvättade händer, flottigt hår och en andedräkt som känns på tio meters avstånd. Som är solidarisk med de utsatta, som försöker att se bortom smuts och lukt för att hitta människan som finns där inne. Att inte döma hunden efter håren, att vara öppen. Att jag är en människa vars hjärta innerst inne klappar på vänster sida i kroppen. Ja, jag tycker verkligen om den där bilden av mig själv.
Synd bara att den är falsk.
På senare år har telefonförsäljningen ökat dramatiskt. Detta har fått till följd att fler människor gått med i Nix-registret, vilket har lett till att det har det blivit allt vanligare med gatuförsäljare. När man går på stan vadar man i enerverande och käcka mobilabonnemangsförsäljare, skönhetsproduktskrämare, försäkringsnasare och sist men inte minst alla dessa hjälporganisationer. De här människorna slåss alla desperat om din uppmärksamhet, och det är en utveckling som inte bara är djupt irriterande, utan som dessutom har fått mig att bli varse om att min självbild inte riktigt stämmer.
Bäst jag kryssar där mellan fejkade leenden och påstridiga frågor och försöker se upptagen ut, så kommer den där personen med sin bekymrade blick och sin skamdrypande undran: "Vill du hjälpa ett barn i Kongo att överleva sin treårsdag?", och det finns liksom inget att säga. För att komma vidare kan man egentligen bara låtsas som om man inte hörde, eller säga något i stil med "Nej, verkligen inte". Jag är tyvärr den där sarkastiska typen. Jag tittar surmulet upp, säger något trött och går vidare.
Varför gör jag det? Bryr jag mig inte? Jag skulle kunna svara att jag hatar påstridiga försäljare i alla former. Att jag avskyr folk som tränger sig på, som förstör min ro, som vill få mig att ta ställning till något jag inte mäktar med att bry mig om. Eller att jag som princip aldrig skriver på ett avtal på stående fot, att jag vill hem och läsa det finstilta i lugn och ro - även om det bara gäller att teckna ett gåvoabbonemang hos Rädda barnen. Men det är bara halva sanningen. Svaret på frågan är: nej, jag bryr mig inte. Kongo är så långt bort. Det blir något närmast surrealistiskt, något overkligt. Det är ett skabbigt svar, faktiskt ganska vidrigt till och med. Fast tyvärr alldeles sant.
Men efter tsunamin 2004, då nyhetsrapporteringen svämmade över med osmakliga bilder från katastrofområdet, då brydde jag mig. Fast då var det förstås tanken på svenska små lintottar som låg och grät efter sina försvunna föräldrar på överfulla sjukhus som fick mig att öppna plånkan och utan vidare tvekan föra över ett större belopp till det hastigt ihopsatta nödkontot. Inte tänkte jag på några stackars thailändska eller indonesiska barn som låg och grät över sin utplånade familj. Inte särskilt mycket, i alla fall.
Det milda vädret är förbi, sommaren har seglat sin kos och hösten har kommit till stan. Varma jackor och skinnhandskar har åkt fram. Själv passerade jag den slitna gubben med sina tidningar vid Odenplans tunnelbanestation i går morse. Jag drog jackan lite tätare om mig, kurade ned mig i kavajslaget och fäste blicken på busshållplatsen när jag gick förbi. Det var bara han och jag, och jag bevärdigade honom inte ens med en blick. Inget leende, ingen nick. Jag köpte definitivt ingen tidning.
Bussen dröjde. En bit bort hängde ett par tonårstjejer som fått i uppgift av sin skola att samla in pengar till Röda korset. De stod på en parkbänk och läste högt i kör ur programmet. Ett något udda tilltag, men visst, allt för att väcka morgonresenärerna ur sin slummer. Själv stod jag där och irriterade mig och höjde volymen på MP3-spelaren. Borrade mig djupare ned i jackan, stirrade tomt ut på trafiken.
Sedan hör jag hur någon pratar med mig, det är en av tonårstjejerna, och jag säger bara "Nej, jag har inga kontanter", utan att ens reflektera över a) vad hon säger, eller b) om jag har några kontanter på mig. Jag följer henne med blicken när hon går vidare.
Och då ser jag det.
Jag ser hur hon går fram till den där gubben som säljer Situation Stockholm, och jag ser hur han gräver i fickan, och jag hör fanimej genom musiken hur klirret från en handfull mynt ramlar ned i den där insamlingsdosan.
Alltså: en hemlös person som står hela dagarna och försöker sälja den där tidningen till idioter som mig för att få tak över huvudet, han gräver i sin ficka och stoppar ned halva morgonkassan i en insamlingsdosa till förmån för människor i tredje världen. Det fick mig att drabbas av en mycket obekväm självinsikt: att jag i själva verket är en falsk, obehaglig typ. En som i ena stunden skriver om sin alkoholiserade granne på en blogg och hystar in ryggdunkande kommentarer, men som i den andra inte ens kan se en hemlös i ögonen.
Och det, det är fan en ren jävla skam.
6 kommentarer till “Skammen”Skriv en kommentar |
Sök -
Åh… nu skäms jag också…
Mycket tänkvärt. Det ska jag ta med mig ut på stan idag.
Tack.
Du har rätt i vad du skriver och det gäller, som du såklart vet, oss alla. Egentligen finns det ju ingen vettig ursäkt till att det ser ut som det gör i världen och att vi blundar för svält i Afrika och skulle förfäras om samma sak hände här eller i Norge.
Om man ska vara realistisk tror jag att det bästa man kan göra (nåja) är ett aktivt val. Inte skänka på gatan utan kolla upp en organisation att skänka till eller utföra någon form av volontärarbete.
Jag brukar snäsa att jag arbetar inom vården och redan gör min del, men det handlar också mest om att dämpa det egna dåliga samvetet.
En grej som jag tänkt på är att jag aldrig tvekar att hjälpa en handikappad eller pensionär som ser ut att behöva hjälp men drar mig i det längsta för att räcka en hjälpande hand åt en person med missbrukarutseende. Så långt, men bara så långt sträcker sig den goda viljan. Skamligt, men tyvärr också mänskligt.
Ägd. Av en hemlös. Vi. Alla. Det gjorde ont.
Jaja.. guilty as charged. Visserligen höll jag på att ruinera mig på den tiden innan NIX fanns. Jag kunde aldrig säga nej när de här människorna ringde och fann mig snart skänka pengar till Permobilstiftelsen, Aktiva Synskadade, cancerföreningen Curo, Allergi- & cancerfonden, Amnesty, för att nämna några. För att rädda hushållsekonomin har jag tvingats välja ut några av dessa som jag vill fortsätta stödja, och det har inte varit lätt. Hur väljer man vem som är mest behövande? Det finns ju så många.
Däremot drar jag en klar gräns vid tiggare, någon gång har jag erbjudit mig att ta med människan ifråga till donken och bjuda på en hamburgare men dom vill ju alltid ha pengar.
Det jag också tänker runt det här, och det här är väldigt svenskt tror jag, är att vi egentligen inte skulle behöva dessa stiftelser och föreningar. Vi ska hjälpa de svaga i världen, men vi ska göra det genom statskassan och genom att bygga upp infrastruktur. Det här med välgörenhet är så jävla amerikanskt, det syftar lika mycket till att visa godheten hos givaren som att rädda den svage. Ändamålet helgar medlen säger somliga, men jag har klara moraliska problem med välgörenhet. Att t ex ha ett fadderbarn är skitkonstigt tycker jag. Vad är det som säger att just den här ungen och inte ungen som bor bredvid och är lika fattig ska ha mina pengar?
Det här kanske låter som ett långt försvarstal, men jag tror faktiskt att vi lite till mans har de här funderingarna. Det handlar inte bara om att vi är hycklare som borde gå runt med skam, det handlar också om att vi vill tro på det vi skänker pengar till. Jag har ingen aning om vad Amnesty gör med mina pengar, och varje gång en ny sån där härva nystas upp i kvällspressen, alltså där det kommer fram att pengarna går till höga chefslöner och bonusar och skit, ja då känner man ju sig lite lurad. Eller?
Lisa: Å mina vägnar?
David: Det har du förstås helt rätt i. Det enda raka vore väl volontärarbete (vilket känns helt orealistiskt) eller att just välja ut t ex Amnesty som mål - även om det förstås mest är för att dämpa det dåliga samvetet.
Vad gäller tiggare i tunnelbanan så hade jag tidigare någon slags halvt ihopkokad teori om att det var bättre att jag gav dem pengar (som förstås inte skulle gå till mat och natthärbärge utan till droger) för att det var bättre än att de skulle råna en tant på pensionen eller slå in rutan på en bil. Jag höll fast vid den ett tag, men sedan rann det liksom ut i sanden.
Kaptenen: Minst sagt!
Maths: Du hjälper i alla fall någon - oavsett om det är för att döva ett dåligt samvete eller ej. Det är ju bättre än att inte hjälpa någon alls.
Infrastruktur är naturligtvis det bästa, men det är på lång sikt och folk ligger ju och dör i smutsen just nu.
Sedan håller jag absolut med om relevansen i att veta var pengarna tar vägen - och det är väl egentligen upp till organisationerna själva att kommunicera det (det kanske de redan gör…)
Bengt Westerberg, som är ordförande för Röda korset i Sverige, får ett arvode på över 800 000 kr per år. Undra just hur många proteser det blir.
(Utöver detta plockar han över en halv miljon på extraknäck.)
Mattias: Näääj… jag kände ju igen mig…